Oslos nya stadsdel Operakvarteret, bild från operakvarteret.no.

Jag tänker inte närmare gå in på att Norge har olja, att de drar in stora pengar på oljan eller på vad de gör för sina oljepengar. Däremot är det intressant att SvD lite diskret försöker framställa det här projektet som någonting negativt. Varför?

Bland annat påstår artikeln att Operakvarteret är byggt för norska skattepengar. Det är inte sant. I alla fall inte om vi får lita till de uppgifter som kommer från YIMBY Norge, som gör gällande att allt är privatfinansierat. Någon tycker därför att det är rätt att bygga en relativt hög och definitivt tät stadsdel i Oslo.

Frågan är kanske vad SvD har för agenda?

Det här är nämligen ingen isolerad företeelse, utan en del av ett mönster som blivit utmärkande för Svenska Dagbladets journalistik på området stadsbyggnad. Tidningen verkar utgå från grundtesen att all förändring är av ondo, och att i synnerhet höga hus är någonting negativt. Så fort det gäller åsikter av det slaget ryker all källkritik all världens väg, och SvD tar gladeligen in den ena artikeln efter den andra utan att bry sig om det som skrivs och sägs är sant eller ej. Däremot är de inte lika pigga på att ta in debattartiklar som är mer positivt inställda till utveckling och förändring.

Är det verkligen ett rimligt beteende från en tidning som gärna vill framstå som borgerlig och liberal? Är det ens ett sunt beteende? Ska en tidning som har den politiska orientering som SvD gör anspråk på att ha verkligen försöka styra folks syn på just det som driver samhället och ekonomin framåt, det vill säga utveckling och entreprenörsskap?

Frågan är om inte SvD likt Stella Fare borde reflektera en aning över om de ens förstår vad begreppet "liberal" betyder, vilket jag skrev om igår kväll efter att ha läst ett reaktionärt inlägg på Fares blogg.

I beskrivningen av bloggen vill Fare slå vakt om skönheten hos "världens vackraste stad".

Jag ser själv flera problem med den inställningen. Först och främst har jag aldrig hört talas om att Stockholm skulle ha fått någon officiell utmärkelse som just världens vackraste stad. Vem avgör det? I själva verket har jag faktiskt aldrig hört det från någon som kan betraktas som opartisk. Visserligen hör jag det relativt ofta från andra stockholmare. Och i mina ögon är Stockholm utan tvekan en vacker stad.

Men att vara en vacker stad och vara världens vackraste stad är långt ifrån samma sak.

Ett annat problem är att Fare med flera försöker göra sig och sin personliga smak till norm. Men kan man göra det? Nej, verkligen inte. Skönhet är och har alltid varit en fråga om tycke och smak. Skönhet är någonting subjektivt. Vad Fare borde göra är snarare att försöka bilda opinion för att bevara staden som hon vill ha den, utan att försöka diktera vad andra ska uppskatta och tycka om. Samtidigt måste hon respektera att andra människor har annan smak.

Som den designmupp jag är tycker jag också att den här debatten är intressant ur ett designperspektiv. Vad är design? För många människor är design samma sak som gestaltning. Men så är det faktiskt inte. Design och gestaltning är två vitt skilda saker. Bra design och snygg design är inte samma sak. Bra design är någonting mätbart (utifrån ändamålsenlighet), medan snygg design är mer subjektivt. Snygg design är ofta synonymt med god gestaltning. Gestaltning handlar ofta om just estetiska kvaliteter, och att tillfredsställa någons smak. Som vi ju vet varierar från person till person. Därmed är snygg design inte mätbart. Gestaltningen ingår visserligen i själva designarbetet. Men den dominerar inte. Bra design tar hänsyn till många olika egenskaper och krav.

OK, nog om design.

Men hur är det med stadens skönhet då? Måste staden se ut på ett sätt som vissa människor tycker är rätt? Eller ska vi kanske utgå mer från det som är mätbart? Ska vi utgå från stadens funktion? Det tycker jag. Kanske måste staden tillåtas vara ful i vissas ögon, och vacker i andras? Kanske är det mest demokratiskt att låta den vara både ful och snygg, så att den i viss mån tillfredsställer alla, samtidigt som alla accepterar att staden inte kan byggas helt och hållet utifrån deras krav och önskemål?

Frågan är om det här liberala nätverket som Fare förespråkar är särskilt liberalt. Är liberal synonymt med konservativt och reaktionärt? Handlar inte liberalismen just om att bejaka den individuella friheten, och acceptera mångfald i fråga om åsikter och värderingar? Och ingår det då inte i liberalismen att vi alla accepterar att vi är olika, och att vi inte alltid kan få som vi vill?

Kanske borde Stella Fare reflektera lite mer över begreppets innebörd?

Samtidigt skulle det inte skada om Ankersjö vore mer tydlig med att Tors torn ska gestaltas annorlunda. Att skriva att "sista ordet inte är sagt" kan och kommer av vanliga tidningsläsare att tolkas som att tornen kanske får en annorlunda utformning, när det i själva verket är bestämt att de ska se annorlunda ut.

Personligen tycker jag att just Norra station är ett bra område för hög och tät bebyggelse, och ett bra val av Ankersjö att försvara staden. Stockholm har definitivt plats för höga hus, och Norra station är tillsammans med Hjorthagen en plats där sådan bebyggelse passar väldigt bra.

Bloggspammaren Greensweden (nu under sitt alias "stadshusbloggen") har i vanlig ordning länkat ett gammalt och fullständigt irrelevant inlägg till debattartikeln.

Har under kvällen haft en del gamla kompisar på besök för en slags herrmiddag. Eftersom vi alla är upptagna med våra liv på olika håll blir det inte så ofta vi samlas numera, men genom att locka med bra käk och lite dricka brukar man få de flesta att krypa fram från de stenar de gömmer sig under.

Frågan är i och för sig om min motvilja att krypa till kojs beror på att jag vet att jag kommer att tillbringa ungefär halva morgondagen med att diska... 5½ pers (en av herrarna hade sin treåriga dotter med sig eftersom han inte lyckades fixa barnvakt) som ätit och druckit innebär en del disk, plus det som vi drog ner när vi lagade till maten, dvs förrätt (fisksoppa) och huvudrätt (gryta) liksom en del serveringsfat för ostbrickan vi körde efter maten.

Nåja, jag borde kanske krypa till kojs nu. Känner att sängen lockar ganska rejält. Skulle vara mer lockande om den inte var full med prylar och tvätt som väntar på sortering och vikning. Men det blir nog inte något större problem, eftersom jag nu är trött nog att sova stående. (Jo, jag har gjort det några gånger och vet hur trött jag var då.)

I vanlig ordning är det fråga om en artikel som är skriven av människor som knappast är särskilt representativa för stockholmarna som helhet. Snarare handlar det om den vanliga eliten av proffstyckare som anser att alla ska se staden utifrån deras perspektiv. I vanlig ordning har stadsbyggnadsdebatten reducerats till att handla om rena banaliteter, partsinlagor och subjektivt tyckande.

Och som jag tidigare skrev försöker den vilseleda läsaren.

Varför påstår jag då det? Jo, några av de "argument" som förs fram mot Tors Torn är dessa:

• De kommer att vända "cirka femtio meter långa bredsidor" åt de befintliga kvarteren intill.
• De kommer "ödesdigert" att förändra stadsbilden.
• Den höga exploateringen kommer inte att skapa det urbana stadsliv som är målet, bara mörker och skuggor.

Vi kan väl titta lite på dessa påståenden. Till att börja med finns det ingen grund för påståendet att byggnaderna kommer att vända "femtio meter långa bredsidor" mot den befintliga bebyggelsen, eftersom det inte finns något förslag på hur de faktiskt ska se ut. Någonting som artikelförfattarna med största sannolikhet är medvetna om.

Ändå påstår de att så är fallet. Varför?

Angående den "ödesdigra" förändringen av stadsbilden är det inte ett argument överhuvudtaget. Det är fråga om rent subjektivt tyckande där artikelförfattarna utgår från sina egna preferenser. Kanske vore det läge för dem att tänka om och reflektera lite över att de faktiskt ska arbeta för människorna som bor i staden, och inte diktera vad vi ska tycka om? Var det inte precis samma visa när Stadshuset skulle byggas en gång i tiden? Stadsbilden hit, vyer dit, osv?

Det sista argumentet känns som det mest märkliga. Enligt dessa personer, som är auktoriteter på området kommer alltså en hög exploateringsgrad inte att bidra till ett urbant och levande stadsliv? Exakt hur får de ihop den ekvationen? Är det inte just en hög koncentration av boende och arbetande i samma område som är en förutsättning för levande stad?

Jag skulle verkligen vilja se personerna bakom den här artikeln redovisa exakt vad de baserar sina ställningstaganden på. Eftersom de inte hänvisar till några källor i sin artikel är det troligtvis så enkelt att de inte har några belägg för sina påståenden. Det är helt OK, men om de bara ska tycka till i egenskap av stockholmare och privatpersoner ser jag helst att de låter bli att hänvisa till sina titlar.

Frågan om stadens utveckling och gestaltning tillhör alla människor. Ha det i åtanke när du läser debattartiklar som denna.

Uppdatering: Pajasbloggen skriver i vanlig ordning om detta, och utgår som vanligt från sitt reaktionära nostalgiperspektiv där det är fel att bygga, "bara därför att". Däremot har han för ovanlighets skull inte länkat något ovidkommande inlägg i någon  av sina sextionitton aliasbloggar till artikeln i SvD. Men det är väl bara en tidsfråga...

Frågan är om det inte skulle bli mindre problem om man faktiskt såg till att ploga vägar och gator ordentligt. Av någon anledning sätter man inte plogen i backen (för att inte nöta i onödan på utrustningen?), utan kör så att det blir ett lager av hårdpackad snö kvar. Ett lager som är några centimeter tjockt. Sedan sandar och saltar man ovanpå det.

Fungerar det bra?

Tja, vi kan ju fundera lite på vad som händer nu de kommande dagarna. Vi har alltså ett lager av packad snö med sand ovanpå. När temperaturen kryper upp över nollan smälter snön. Och eftersom sand och grus inte kan flyta ovanpå slask eller vatten sjunker det ner och lägger sig under slasket. Sedan fryser det på igen, och förvandlar allt till is. Och med is kommer halka.

Så kommer det att se ut i Stockholmsområdet i början av nästa vecka, om väderprognoserna stämmer. Is, is, is och åter is, på gator och trottoarer. Hur många halkolyckor kommer vi inte att få se då, både bland fotgängare och i trafiken?

Vore det inte bättre att göra rätt redan från början, och försöka ploga rent när man har chansen?

Jag kan bara ge Jangälv rätt i frågan om tunnelbanan. Satsa på en utbyggnad, och gör det nu!

Tyvärr gör Jangälv det vanliga misstaget att framställa tunnelbana och spårväg som konkurrenter till varandra. "Varför ska vi satsa på spårväg när vi behöver tunnelbana" är andemeningen i artikeln. Men är det verkligen transportmedel som går att jämföra? Är det inte snarare så att stadsspårvägar främst är ett komplement till tunnelbanan, och i själva verket konkurrerar med privatbilism och busstrafik?

Varför ska vi bota sjuka människor när de svälter?

Svaret på den frågan är att det inte handlar om antingen eller. Sjuka människor som svälter hjälper man genom att dels bota dem, och dels genom att förse dem med mat.  OK, det är en ganska dålig liknelse, men är det inte så enkelt att både tunnelbana och spårväg faktiskt behövs i Stockholm?

Vi får inte glömma att det ju trots allt handlar om olika trafikslag som riktar sig mot olika målgrupper eftersom de erbjuder olika funktioner. Tunnelbanan är ett väldigt bra alternativ för den som ska åka relativt långt. För den som ska ta sig från Medborgarplatsen till Fridhemsplan är tunnelbanan ett väldigt bra alternativ. Men för den som ska ta sig kortare sträckor som ändå är för långa för att gå är kanske tunnelbanan ett mindre bra alternativ. Och då väljer man kanske buss, cykel eller egen bil.

Att en så pass tung person som SLs före detta VD ger sig in i debatten och förespråkar en utbyggnad av tunnelbanan är väldigt bra. Det är vad Stockholm behöver för att kunna fortsätta växa. I synnerhet när det gäller staden som ligger utanför tullarna, som utan väl utbyggd infrastruktur riskerar att hamna i skymundan och bli ett mindre attraktivt alternativ som ytterligare delar upp stadens invånare i första och andra klassens stockholmare. Fortsätter vi att främst satsa på innerstaden kommer innerstaden att även i fortsättningen vara ett reservat för de med god ekonomi, medan de som inte har möjlighet att välja även i fortsättningen hänvisas till ytterstad och förorter.

Det går att vända den här spiralen. Och det gör vi genom att satsa mer på att bygga den typ av stad som efterfrågas även där det idag inte finns sådan stad.

Att det är dyrare att bo i staden innanför tullarna är inte något mysterium i sig. Det är en fråga om tillgång och efterfrågan. Och att människor i allmänhet efterfrågar tät stad med goda kommunikationer, vilket till stora delar saknas i Stockholm. Men det går att åtgärda genom att vi bygger vidare på innerstaden, med tät blandstad, levande gatumiljöer och bra kollektivtrafik som tunnelbana och spårväg.

Samtidigt är det viktigt att vi inte ser stadsutvecklingen som ett nollsummespel, vilket Jangälv i viss mån gör när han ställer utbyggnaden av tunnelbanan mot spårväg City. Spårväg City behövs, och det finns ingen anledning att slopa den satsningen för att satsa på mer tunnelbana. Vi behöver som sagt båda delarna om trafiken och kollektivtrafiken även i fortsättningen ska fungera i Stockholm.

Läste i DN att ett t-banetåg skenade förbi två stationer i centrala Stockholm igår kväll. På grund av isbildning på bromsarna gled det förbi tre stationer, och passerade Medborgarplatsen och Slussen för att stanna först vid Gamla stan.

Det väcker ju en del intressanta tankar kring det alternativa förslaget för Slussens ombyggnad, nämligen att gräva ner t-banan vid Slussen och låta allt gå i tunnel. Ett förslag som stöds av vissa kulturpersonligheter, men som inte verkar vara särskilt poppis hos gemene man.

Hur skulle ett skenande tåg bete sig med den lösningen, som skulle innebära en nivåskillnad på kanske 20-30 meter mellan Medborgarplatsen och Slussen?

Personligen tycker jag att Jesper känns trovärdig, och om hans historia stämmer hoppas jag att man inom polisen - eller i alla fall rättsväsendet - inser att det här är en principiellt väldigt viktig fråga som inte får schabblas bort. Det handlar nämligen om mer än bara två poliser som kanske inte begriper var gränserna går.

Det handlar om allmänhetens förtroende för polisen och det svenska rättssystemet.

På ren svenska kan vi säga att förtroendet avgör polisens och rättsväsendets möjligheter att överhuvudtaget fungera. Det är förtroendet som avgör om människor är villiga att vittna när de ser brott begås, och förtroendet avgör om folk väljer att anmäla brott de är medvetna om.

För att göra det måste man som medborgare veta att polisen är en organisation som faktiskt gör sitt jobb och att de som arbetar inom den klarar av att hantera den makt och det förtroende de har fått. Historier som den här visar på motsatsen. Och där anser jag att polisen har stora problem, och att man inom polisen är dålig på att hantera de poliser som inte sköter sig.

Polisen är så att säga bra på att sopa rent framför egen dörr, men dålig på att gå ut med soporna.

Det betyder att man som polis ofta kan gå över gränserna och missbruka sina befogenheter, och samtidigt kan lita på att kollegorna på grund av den missriktade lojalitet som kallas "kåranda" håller tyst om ens snedsteg. Gemene man upplever inte alltid polisen som någonting betryggande. Tvärtom. Ibland kan polisens närvaro få motsatt verkan, och få folk att känna sig illa till mods.

Nu har ett sådant ärende kanske fastnat på film, eftersom de inblandade poliserna gjorde misstaget att ge sig på en person som skiljer sig från de småbusar som de är vana vid att trycka ner och köra med. Går de fria kommer det knappast att leda till att fler människor får förtroende för polisen. Och i takt med att förtroendet minskar försämras polisens möjligheter att göra sitt jobb, eftersom gemene man inte vill ställa upp och vittna eller anmäla brott när det behövs. Och det leder ju givetvis till att de verkliga brottslingarna går fria. De som åker dit är kanske just de som utan att ha begått något brott råkar hamna i vägen för de poliser som vill visa sin makt. Och då lever vi inte längre i ett fungerande rättssamhälle, utan i en polisstat.

Därför hoppas jag att man inom polis och åklagarmyndighet förstår hur viktigt det är att de här båda poliserna straffas om det visar sig att Jespers historia stämmer. Och då menar jag inte löneavdrag och en reprimand, utan att de ställs inför rätta för de brott de kan ha begått, och sedan sparkas från polisen.

Om man inom polisen vore bättre på att sortera bort de som är olämpliga för polisyrket skulle polisens relation till samhälle och medborgare vara mycket bättre. Och det skulle göra jobbet mycket lättare för de poliser som faktiskt tar sitt jobb på allvar och verkligen försöker jobba för att göra samhället tryggare och säkrare.

Kort sagt, bollen ligger hos polis och åklagarmyndighet nu. Men blir det ett nytt självmål?

Ja, om vi ska uttrycka det diplomatiskt alltså.

Min erfarenhet är att folk i allmänhet brukar vara emot konstnärslönerna, medan en liten minoritet tycker att systemet är bra, eller i alla fall har ett existensberättigande i någon form. En minoritet som kanske inte är särskilt representativa för svenska folket i övrigt. Kultureliten, som de ofta kallas?

OK, jag måste erkänna att jag hör till kategorin som inte är helt negativ till konstnärslönerna. Jag tycker inte att systemet är bra, så mycket kan jag säga. Men samtidigt tycker jag att någon form av inkomstgaranti för ett fåtal konstnärer kan vara OK.

Ett av de stora problemen med den här frågan är att i stort sett alla tycks ha en åsikt, medan ganska få är insatta i frågan. Det innebär en onyanserad - för att inte säga - usel debatt där det bara ska tyckas och klargöras ståndpunkter. Av någon anledning tycks många tro att det handlar om ett gigantiskt system där massor av konstnärer i alla tänkbara och otänkbara åldrar får sitt uppehälle betalt av samhället utan att behöva prestera någonting.

Om så hade varit fallet hade jag varit helt och hållet emot konstnärslönerna.

Men nu är det ju faktiskt fråga om ett system som går ut på att ett litet fåtal människor (under 200) som på något sätt utmärkt sig som konstnärer och som har jobbat länge får konstnärslön. Lönen i sig är bara en inkomstgaranti (inte lön) som innebär att konstnären inte får ut någonting om denne drar in en viss summa pengar per år. Det tycker jag är helt OK.

Varför gör jag då det? Jo, därför att det mer är fråga om en pension än en regelrätt lön. Det är nämligen så att pensionen vi får ut beräknas utifrån vad vi har dragit in under vårt yrkesverksamma liv. För en konstnär som kämpat i många år, levt på existensminimum och fått ett erkännande väldigt sent kan det innebära att pensionen inte går att leva på, trots att verksamheten rullar på när denne väl har lyckats slå igenom.

I det avseendet tycker jag att det är OK med konstnärslönerna. Så länge de beviljas för ett fåtal, och sent i livet. Med det menar jag alltså människor som Povel Ramel, Hasse Alfredsson och liknande. Dvs människor som faktiskt åstadkommit någonting och som verkligen har kämpat för sina konstnärsskap. Däremot tycker jag inte att unga konstfacksstudenter som tycker att falsklarm till polisen är konst bara för att det är uppseendeväckande förtjänar den typen av inkomstgaranti. Men det är inte heller den kategorin som beviljas konstnärslön.

Tyvärr verkar många tro att man går ut konstfack, söker och beviljas konstnärslön och under återstoden av livet kan cacha in några tusen i månaden för att göra ingenting, allt medan man ägnar sin tid åt att tejpa upp surströmmingar på lyktstolpar, göra skulpturer i hundbajs och annat som man måste ta till institutionsteori* för att betrakta som konst, och som ingen vill betala för.

Jag tycker i alla fall att vi behöver ett visst mått av kultur. Konstnärslönerna är kanske det som krävs för att få de riktigt kreativa människorna att våga satsa på sitt konstnärsskap?

* Institutionsteori är ett slags akademiskt cirkelresonemang som används för att avgöra vem som är konstnär eller ej - den som är utbildad av en godkänd institution eller blivit erkänd av andra konstnärer är konstnär, samtidigt som en godkänd institution är en institution godkänd av konstnärer som i sin tur är godkända konstnärer av någon... Ja, du fattar nog.

Känns som om jag skapat en väldigt riskabel lösning. Måste bygga en defaultfunktion att återgå till om någonting blir fel. En undofunktion? Tja, det funkar ju som registryt i Windows, och där har jag lärt mig att det kan vara praktiskt med just undo-möjligheter. ;-)

Däremot utgår jag sällan från att de medvetet missbrukar sina befogenheter.

Nu kan det dock vara fråga om just det, vilket SvD liksom DN både skriver och bloggar om. Här handlar det alltså om att två civilpoliser inte gillar att folk lägger näsan i blöt när de - av någon anledning - fått för sig att kolla biljetter i tunnelbanan. För att slippa inblandning försöker de skrämma killen till tystnad. "Radera bilderna och glöm det som har hänt, annars suger vi in dig", ungefär.

Det är i alla fall en av versionerna. Vad poliserna själva har att säga om det vet jag inte. Just nu känns det som om ord i viss mån står mot ord, även om det samtidigt finns en del bevis i form av bilder och videoinspelningar.

Så vad var det egentligen som hände?

Det får vi förhoppningsvis veta längre fram om polisen gör en ordentlig utredning. Och om det visar sig att killens historia stämmer hoppas jag att de båda poliserna blir av med jobbet. För deras agerande är i så fall fullständigt oacceptabelt. Svensk polis får inte använda sig av hot och förtryck för att slippa granskning. Sverige är ingen bananrepublik (klimatet är ju fel och dessutom har vi monarki), utan en demokrati. I en demokrati är det här inte ett acceptabelt beteende hos den som fått förtroendet att representera ordningsmakten.

Att det är fråga om poliser gör det än värre, eftersom de dessutom har tillgång till uppgifter om folk som kan vara skyddade. Att få en "dirty" polis efter sig innebär problem för gemene man, eftersom denne lätt kan kolla upp var man bor, var man arbetar, och så vidare. Enligt killen kollade de upp honom, men kom upp med nada.

Jag tycker spontant att han visat civilkurage. Det är nämligen någonting man måste visa i alla situationer, även om den som inte sköter sig råkar ha en polisbricka att gömma sig bakom.

En man dödades i en t-baneolycka. Han blev påkörd när han skulle plocka upp någonting som han hade tappat på spåret vid T-Centralen. Hörde någonting om att det var en plånbok eller mobiltelefon. Hur som helst hoppade karln ner på spåret för att plocka upp den, och kunde sedan inte ta sig upp när tåget kom. Resten kan du nog räkna ut själv.

Visserligen kan man se det som en fråga om personligt ansvar. Att hoppa ner på ett t-banespår på T-Centralen i rusningstrafiken för att plocka upp en tappad telefon är så dumt att det inte ens går att beskriva i ord. Men det är ändå tråkigt när någon människa tvingas betala för ett ögonblicks dumhet med sitt liv. Samtidigt skapade det kaos i kollektivtrafiken som drabbade tio- eller hundratusentals andra resenärer, eftersom trafiken till och från den största och mest centrala knutpunkten för tunnelbanan stoppades under ett par timmar.

Ingenting av detta hade hänt om perrongerna vid T-Centralen varit inglasade. En säkerhetslösning som återigen är på tapeten. SL har alltid varit kallsinniga till att införa en sådan lösning, och har alltid haft någon ursäkt eller anledning till att inte göra det. Nu säger man att problemet är att det går vagnar av olika slag på de olika linjerna, som har dörrarna i olika lägen. Men varför har SL det problemet?

Jag ser det mer som en fråga om upphandling. När SL beställer nya vagnar vore det kanske bra att ta med en sådan sak i beräkningen, och på förhand speca var dörrarna ska sitta för att de ska bli kompatibla med ett sådant system i framtiden?

Saken är nämligen den att SL snart kommer att tvingas att införa ett system av det slaget på just T-Centralen. Stationen är nämligen underdimensionerad för dagens trafik. Perrongerna är för smala och dåligt planerade med uppgångar endast i varje ände, och inga mitt på. (Nej, passagen ner till blåa linjen räknas inte, eftersom man inte kommer ut den vägen.)

Samtidigt kommer antalet resanden att öka i framtiden. Speciellt när Citybanan öppnar, eftersom folk då kommer att kunna ta den vägen när de ska till eller från pendeltågen.

På vilket vis kommer då ett system med inglasade plattformar att innebära förbättringar i det här avseendet? Jo, de eliminerar nämligen behovet av den här lilla säkerhetszonen vid kanten på perrongen. Det vita, alltså. Med dörrar/glasväggar kan folk stå tryckta emot dem utan att riskera att falla ner på spåret eller få sig en däng av tåget när det blåser in vid perrongen. Det innebär alltså att dessa smala och trånga perronger blir ett par meter bredare.

Frågan är om man inom SL inser värdet av att redan idag börja anpassa sig efter morgondagens behov och förutsättningar? Kanske behöver man bli bättre på att tänka utanför ramarna och se möjligheterna som döljer sig bakom problemen?

Om du läser den här sidan har du förhoppningsvis följt en länk i mitt mail om examensarbete. Låt mig därför utveckla mina tankar lite mer, till någonting mera matnyttigt än det floskeltäta mailet.

Varför interaktionsdesign?

God interaktionsdesign innebär lösningar och produkter som är lätta att använda och förstå sig på. Sådant skapar hos användaren en positiv bild av dig som står bakom en produkt eller lösning och gör användaren mer benägen att vända sig till dig i framtiden. God interaktionsdesign är alltså en konkurrensfördel som stärker det egna varumärket.

Vad för slag av lösning?

Jag kan inte i det här skedet säga vilken typ av lösning som är aktuell. Det kommer att visa sig under resans gång. Målet är att effektivisera en organisations - kanske just din - arbete med interaktionsdesign, profilering och målgruppshantering, men lösningen i sig beror på hur detta arbete kan effektiviseras. Det kan vara fråga om en teknisk lösning för att hantera data och information, och det kan även handla om någon typ av organisationsförändring som ska samla och stärka kompetensen på detta område.

Vem riktar sig detta mot?

För att det här arbetet ska ge ett bra resultat är det viktigt att organisationen är relativt stor. Det är i sin tur viktigt att det är fråga om flera enheter och avdelningar som arbetar med lösningar eller produkter som riktar sig mot någon form av användare. Mitt fokus ligger som sagt inte i att organisationen arbetar med interaktionsdesign, utan i hur detta arbete samordnas. En passande liknelse är den samordnande roll ett projektkontor kan ha för att se till att resurser och information delas effektivt.

Vad, när och hur?

Jag behöver insyn i några projekt som din organisation driver, och där man i viss mån arbetar med någon slags målgrupp som ska använda det ni producerar. För detta behöver jag en handledare som kan svara på frågor. Ett bollplank, alltså. Däremot behöver jag inte någon handledare i själva arbetet, eftersom jag arbetar självständigt. Inte heller behöver jag en arbetsplats hos er, men jag kan däremot behöva delta i en del möten och göra en del besök hos er vid vissa tillfällen. Tidplanen är "så snart som möjligt", och jag är redo att börja när som helst.

Intresserad? Kontakta mig antingen på e-post, exjobb@o-zone.nu, eller telefon, 073-684 31 57.

Vad det nu är jag har åkt på kom det i alla fall smygande någon gång under natten mellan onsdag och torsdag, för jag minns klart och tydligt att jag tillbringade morgonkvisten med diverse lustiga feberdrömmar. När jag väl skulle kliva ur sängen kände jag mig som en levande braskamin och var täppt i både snoken och i lurarna. Så det blev till att avboka dagens seminarium, och sedan krypa till kojs igen.

Jag sov bort i stort sett hela torsdagen, fredagen och lördagen, bortsett från då jag tvingade mig ur sängen för att handla lite. Ett par minuters promenad till ICA kanske inte verkar vara någon större utmaning, men med feber i kroppen och oplogade trottoarer känns varje steg som en halvmara.

Idag har jag dock haft "besök" av föräldrarna, som var snälla nog att handla lite åt mig när de själva var ute och tittade till båten. (Verkligen skönt att de ställer upp och att de bor relativt nära.)

Faderskapet hjälpte till med att kånka upp en del av grejerna till lägenhetsdörren, däremot ville/vågade jag inte släppa in någon av dem för att hälsa på sjukling nr 2, nämligen fjäderfät. Varför? Jo, trots att jag i princip har tillbringat de senaste dagarna i någon slags halvkoma har jag ändå lyckats stöka till för kung och fosterland. Jag vet inte hur det går till, men ändå lyckas jag.

De goda nyheterna är att febern verkar ha släppt. Imorgon är jag kanske uppe på banan igen. Vilket ironiskt nog innebär att jag har en jäkla massa att ta igen, och kanske överanstränger mig... Lovely. Nåja, det löser sig nog. Flera seminarier i veckan, grupparbete och åtminstone en föreläsning. Plus en del uppgifter jag måste beta av på en distanskurs jag läser.

På tal om sjukling nr 2, ja... Jo, Pablo verkar ha dragit på sig någonting, men det ser inte ut att vara någonting allvarligt. Han var lite hängig igår, men är ganska pigg idag. Tidigare satt han och pillade sig ganska mycket i ena ögat, men det har han slutat med. Var först lite orolig för att han fått någon slags infektion, men nu verkar det vara OK även på den punkten. Den fågeln har ju under sitt snart 26-åriga liv aldrig varit sjuk. Ja, i alla fall inte vad jag kan minnas, och då har jag haft honom i snart 22 år. Eller är det 23? Hur som helst ska vi båda se till att kurera oss under morgondagen.