Datum: 2010-02-17

I både DN och SvD kan vi nu läsa att en förundersökning har inletts mot de båda poliser som enligt uppgift gav sig på bloggaren Jesper i Hornstulls t-bana för en vecka sedan. Jag har läst hans blogginlägg, jag har sett videon och jag har även sett Aschbergs program på TV8.se.

Personligen tycker jag att Jesper känns trovärdig, och om hans historia stämmer hoppas jag att man inom polisen - eller i alla fall rättsväsendet - inser att det här är en principiellt väldigt viktig fråga som inte får schabblas bort. Det handlar nämligen om mer än bara två poliser som kanske inte begriper var gränserna går.

Det handlar om allmänhetens förtroende för polisen och det svenska rättssystemet.

På ren svenska kan vi säga att förtroendet avgör polisens och rättsväsendets möjligheter att överhuvudtaget fungera. Det är förtroendet som avgör om människor är villiga att vittna när de ser brott begås, och förtroendet avgör om folk väljer att anmäla brott de är medvetna om.

För att göra det måste man som medborgare veta att polisen är en organisation som faktiskt gör sitt jobb och att de som arbetar inom den klarar av att hantera den makt och det förtroende de har fått. Historier som den här visar på motsatsen. Och där anser jag att polisen har stora problem, och att man inom polisen är dålig på att hantera de poliser som inte sköter sig.

Polisen är så att säga bra på att sopa rent framför egen dörr, men dålig på att gå ut med soporna.

Det betyder att man som polis ofta kan gå över gränserna och missbruka sina befogenheter, och samtidigt kan lita på att kollegorna på grund av den missriktade lojalitet som kallas "kåranda" håller tyst om ens snedsteg. Gemene man upplever inte alltid polisen som någonting betryggande. Tvärtom. Ibland kan polisens närvaro få motsatt verkan, och få folk att känna sig illa till mods.

Nu har ett sådant ärende kanske fastnat på film, eftersom de inblandade poliserna gjorde misstaget att ge sig på en person som skiljer sig från de småbusar som de är vana vid att trycka ner och köra med. Går de fria kommer det knappast att leda till att fler människor får förtroende för polisen. Och i takt med att förtroendet minskar försämras polisens möjligheter att göra sitt jobb, eftersom gemene man inte vill ställa upp och vittna eller anmäla brott när det behövs. Och det leder ju givetvis till att de verkliga brottslingarna går fria. De som åker dit är kanske just de som utan att ha begått något brott råkar hamna i vägen för de poliser som vill visa sin makt. Och då lever vi inte längre i ett fungerande rättssamhälle, utan i en polisstat.

Därför hoppas jag att man inom polis och åklagarmyndighet förstår hur viktigt det är att de här båda poliserna straffas om det visar sig att Jespers historia stämmer. Och då menar jag inte löneavdrag och en reprimand, utan att de ställs inför rätta för de brott de kan ha begått, och sedan sparkas från polisen.

Om man inom polisen vore bättre på att sortera bort de som är olämpliga för polisyrket skulle polisens relation till samhälle och medborgare vara mycket bättre. Och det skulle göra jobbet mycket lättare för de poliser som faktiskt tar sitt jobb på allvar och verkligen försöker jobba för att göra samhället tryggare och säkrare.

Kort sagt, bollen ligger hos polis och åklagarmyndighet nu. Men blir det ett nytt självmål?