2010-01-30

Jag känner att jag borde ha kommenterat Kerstin Westerlund Bjurströms inlägg i slussen-debatten tidigare, men det blev av flera orsaker inte av. Hur som helst vill Samfundet S:t Erik inte helt oväntat riva Slussen och gräva ner tunnelbanan. Trots allt handlar det ju om den kanske mäktigaste kvinnan - genom kontakter och olika positioner i olika grupper - i frågor som rör stadsbyggnaden i Stockholm.

Missförstå mig nu inte. Jag tycker själv att en nedgrävning av tunnelbanan och centralbron är en ganska intressant idé. Men om det ska göras ska det göras för att förbättra trafikmiljön och öka kapaciteten i tunnelbanan. De fem idealisternas förslag, som Westerlund Bjurström stöder, har inte utgått från sådana krav.

Huvudfokuset för idealisternas förslag är vyerna.

Personerna bakom förslaget vill med andra ord göra staden "vackrare", och förbättra utsikten från delar av Södermalm och Gamla stan. Ironiskt nog skulle det då ske på bekostnad av utsikten från tunnelbanan, vars resenärer skulle få vyerna över Slussen och Riddarfjärden ersatta med en spännande betongvägg under hela resan genom innerstan (med undantag för S:t Eriksbron).

Resenärerna skulle även få se sig snuvade på en station, eftersom förslaget innebär att Gamla stan och Slussen slås ihop till en enda station. Den som har åkt från någon av dessa stationer i rusningstid inser ganska snabbt att det inte är realistiskt, eftersom båda stationerna är hårt belastade.

Andemeningen i förslaget är alltså att vi ska åsidosätta de mångas behov för att förnöja ett fåtal.

Eftersom den främsta motivationen var "stadens skönhet" och inte "invånarnas behov" föll det här förslaget inte i vidare god jord. Varken hos stockholmarna eller politikerna. 

Men nu har man alltså tänkt om, och försöker med nya argument. Nu är det klimathotet och "översvämningsrisken" som ska tala för en nedgrävning av tunnelbanan. Klimathotet är ju i ropet nu, och genom att ta till det argumentet hoppas skönandarna tydligen att folk ska ta till sig deras förslag. För tydligen kan ju Gamla stans t-bana bli översvämmad om vattnet i Mälaren och/eller Östersjön stiger mycket.

Att det i första hand är fråga om själva biljetthallen som riskerar att vattenfyllas, snarare än tunnelsystemet talar de däremot tyst om. Liksom att det kanske finns billigare metoder för att säkra tunnelbanan än att gräva ner hela klabbet.

"Ny syn på Slussen" är och förblir ett förslag utarbetat av entusiaster och för entusiaster. Ett förslag som inte utgår från behoven hos majoriteten av Stockholmarna.

Så fungerar även Samfundet S:t Erik. Kerstin Westerlund Bjurström har genom sitt ordförandeskap i samfundet ett stort inflytande i stadsbyggnadsfrågorna i Stockholm. Samfundet har nämligen i sin tur starka band med stadsmuseet och skönhetsrådet, och personer från de olika grupperingarna är representerade hos varandra, och har alla en del att säga till om i frågor som rör Stockholms utveckling.

Samfundet har även goda kontakter med massmedia. Bland dessa hittar vi till exempel Svenska Dagbladets arkitekturkritiker Ola Andersson, som förärades ett stipendium om 40.000:- från Samfundet S:t Erik för sitt arbete i dessa frågor. (Hade jag varit i hans situation hade jag avböjt stipendiet, eftersom det av andra kan uppfattas som en slags kickback.)

Som om inte detta var nog sitter Westerlund Bjurström även med som representant (eller rättare sagt vice ordförande) i ICOMOS, som har en del band med FN och agerar i frågor som rör bevarandet av olika världsarv.

Ironiskt nog hänvisade stadsmuseet, skönhetsrådet och Samfundet S:t Erik alla till kritiken från ICOMOS när de kritiserade Heike Hanadas förslag på tillbyggnad, Delphinium. (Det gjorde även Ola Andersson på SvD.)

Är inte detta en ganska otrevlig maktstruktur? Visar inte detta på att en liten skara människor har ett enormt inflytande över utvecklingen i Stockholm tack vare sina kontaktnät? Bara en sådan sak som att SvD utan att blinka tog in Westerlund Bjurströms ganska så intetsägande artikel på brännpunkt  kan ses som ett tecken på hur viktigt det är med rätt kontakter. Ryggdunkande, svågerpolitik och vänskapskorruption?

Att politikerna nu börjar distansera sig från dessa grupperingar är kanske ett sundhetstecken? Frågor om stadsbyggnad tillhör alla stockholmare, och det innebär att vi inte ska låta dem styras av små grupperingar och sammanslutningar som inte har någon koppling till demokratin eller folkviljan.