Datum: 2009-12-22

... Så att du inte säger vad du tänker? Det känns som om det är kontentan av de båda artiklar jag läst i SvD och i DN idag.

I korthet handlar det om att en arbetslös kvinna dumt nog var ärlig med att hon egentligen inte ville ha ett jobb hon blev anvisad av Arbetsförmedlingen. Jobbet låg i en annan stad och kvinnan var av förståeliga skäl mer intresserad av någonting närmare hemmet. När personen som skötte rekryteringen läste detta i kvinnans ansökan rapporterade hon det till A-kassan, som nu vill dra ner kvinnans ersättning på grund av detta. Det känns ännu dummare.

Så dumt att det är på gränsen till imbecillt.

Är det bättre att sökanden ljuger om att de vill ha jobb de egentligen inte är intresserade av? Ökar inte det risken för att man som arbetsgivare anställer folk som bara är kvar på företaget tills de hittat någonting annat? Sedan får man börja om med en ny rekryteringsvända. Allt tack vare den fina svenska byråkratin...

Trots allt handlar det ju inte om att tacka nej till ett jobb som man blivit erbjuden. Utan om att i ett tidigt skede visa att man inte är någon bra investering för arbetsgivaren.

Å andra sidan brukar de som sysslar med rekrytering snabbt märka när en sökande till en viss tjänst egentligen inte är ute efter jobbet, utan har sökt det på uppmaning av AMS. Det hände mig för flera år sedan, när jag var arbetslös. Jag tog mig igenom hela rekryteringsprocessen tills vi bara var 2-3 pers som återstod. Jag var enligt killen som skötte rekryteringen den mest kvalificerade för tjänsten (läs: överkvalificerad), men han valde bort mig för att han "hade på känn" att jag skulle dra så snart jag hittade någonting annat.

Obegripligt. Hur kunde han tro det?

Min högsta önskan var ju att få ett jobb som pappersvändare med en lön i nivå med a-kasseersättningen, och det på en ort ca 15 km hemifrån, men med så dåliga kommunikationer att jag hade behövt åka bil för att slippa ägna 1 - 1½ timme åt att pendla i varje riktning.

Det är väl uppenbart att jag ville ha det jobbet?