Datum: 2009-12-01

Jag tränar. Dels på gym, och dels med cykel. Men egentligen är det nog min självbild som säger att jag tränar. Jag har faktiskt slarvat på sistone. Men idag bestämde jag mig för att ta mig i kragen och trampa bort till det jag tror är mitt närmaste gym, nämligen Fitness 24/7 i Hammarbyhöjden, ett par kilometer från mig. Jättebra läge?

Tja, om vi räknar fågelvägen kan jag inte klaga. Kanske tre kilometer på sin höjd. Geografiskt sett  ligger gymmet mycket närmare än Willy:s i Sickla, där jag brukar handla. Men det kändes som om det tog dubbelt så lång tid att cykla till gymmet som till Sickla och Willy:s. Varför? För att det var långt?

Nix.

Det tog tid för att söder om Söder är planerat som bilenklaver. Grannskapsfilosofin, kallas det och innebär att inga vägar egentligen leder igenom områdena, bara till och från dem. De ska inte vara lätta att passera, utan folk ska känna att de ska hålla sig borta. Åker man in där måste man ofta åka ut samma väg som man kom. Därför omgärdas områdena av barriärer i olika former. Finns det inte naturliga barriärer som nivåskillnader, vatten eller otillgängliga impediment skapar man konstgjorda barriärer i form av vägar, spår och byggnader eller inhägnader.

Den här filosofin har styrt den svenska stadsplaneringen sedan mellankrigstiden. Nästan alla bostadsområden sedan 1950-talet är enklaver som slutar som återvändsgränder. Man ska inte ta sig igenom dem, man ska åka runt. Och det har resulterat i en bilberoende och utspridd stad som egentligen inte är en stad utan ett enormt förortslandskap.

Den här sträckan innebär att jag passerar genom fyra förortsenklaver. Först Årsta, där jag bor. Sedan Johanneshov, Hammarby och slutligen Hammarbyhöjden. Första barriären ligger mellan Årsta och Johanneshov, nämligen Huddingevägen som inte är så hårt trafikerad numera. (Innan Södra länken byggdes var det bokstavligt talat livsfarligt att försöka ta sig över övergångsställena vid Bolidenplan.) Den är lätt att korsa. Nynäshamnsvägen vid Globen är andra barriären. Eftersom den delvis är överdäckad är den ganska lätt att passera på vissa ställen. Tredje barriären är tunnelbanespåren vid Skärmarbrink. Går att passera om man tar bron vid t-banestationen, annars blir det ett par kilometer i omväg. Sedan är man framme i Hammarbyhöjden. Att cykla eller gå från Årsta till Hammarbyhöjden innebär alltså ett ständigt sicksackande  via omvägar.

Underförstått: man ska ha bil. Inte gå eller cykla. Det tar för lång tid.

Tråkigt nog finns det gott om människor som vill bevara den här strukturen. Jag hör inte till dem. Jag vill ha en sammanhängande stad där man kan ta sig från punkt A till punkt B utan att behöva korsa en massa onödiga barriärer. Tyvärr tror många att en grön stad är samma sak som en miljövänlig stad. En gräsmatta utanför dörren och ett skogsparti bakom huset innebär grönska, och grönska måste ju vara miljövänligt. Sedan inser man inte att den här grönskan utgör barriärer som sammantaget kanske ökar biltrafiken och utsläppen med 25-30%.

Hur ska vi göra stad av Stockholm? Dags att börja bygga bort barriärerna kanske? Låter som ett gångbart koncept, BBB-filosofin (Bygg Bort Barriärerna), som kan fungera.

Att skapa nya genomfartsgator (inte vägar, som antyder att det är bilen som prioriteras), broar och överdäckningar vore ett steg i rätt riktning. En annan lösning vore fler obevakade övergångsställen på vissa av de mer centrala lederna, som Huddingevägen. Trädplanteringar och trottoarer kan kanske omvandla vissa av de här lederna till boulevarder? Det skulle också fungera bra för Huddingevägen. Det gör att den istället för att bli till en gräns mellan Årsta och Johanneshov binder samman dem, förutsatt att det blir bebyggelse på båda sidorna av vägen.

Nåja, det viktigaste är väl att vi en gång för alla lägger ner enklavtänket och ser staden som en enda enhet som ska bindas samman internt. Inga fler "bostadsområden" som ramas in av barriärer, tack.