Datum: 2009-11-20

Folkpartiet Stockholmskriver i en artikel på Newsmill den 19 november om sin syn på Stockholmstillväxt och utveckling, med den ganska talande rubriken ”Inga fler skyskrapori City”. Tyvärr säger Folkpartiet i princip inte någonting med sin artikel, ochden väcker snarare fler frågor än den besvarar. Artikelförfattarna passar ävenpå att kritisera den vikande respekt eller förtroende som vissa politiker harför stadsmuseets arbete med att k-märka byggnader och miljöer i Stockholm -Quis custodiet ipsos custodes? Vi inom nätverket YIMBY delar inte Folkpartietssyn på Stockholm.

Vad baserar Folkpartiet sitt ställningstagande på? De tar isin artikel upp en del gamla och vid det här laget väldigt slitna argument, somrivningarna av de gamla Klarakvarteren för ett halvsekel sedan. Men vad harnorrmalmsregleringen gemensamt med dagens förslag att förtäta och bygga igen endel luckor som finns i centrala Stockholm? Eller förslagen att ersätta en delav dagens mindre lyckade byggnader med någonting som fungerar bättre ihop medstadsbilden och ger ökade värden för staden? YIMBY har föreslagit en slags ”byggväxling”som ger staden möjlighet att återställa en del av stadsbilden och framhäva detsom återstår av Stockholms gamla kärna. Du kan läsa mer om det på vårwebbplats, http://www.yimby.se/2009/11/yimby-lamnar-in-yttrande-_831.html.

Klara-rivningarna är en svår fråga. Främst för att den bildmånga har av den händelsen är ganska ensidig och onyanserad. Detta beror på att”rivningsraseriet” som argument har ägts av konservativa och reaktionärakrafter som har valt att lyfta fram sin syn på norrmalmsregleringen som ettexempel på hur vår gamla stadskärna förstördes. I vissa aspekter har de rätt. Levandekvartersstad försvann i samband med rivningarna. Och levande kvartersstad ärnågonting som vi inom YIMBY förespråkar.

Samtidigt utelämnar de konservativa krafterna vissadetaljer, som skulle göra det lättare att förstå drivkrafterna bakomnorrmalmsregleringen. Då är det svårt att bilda sig en uppfattning om man intesjälv har upplevt gamla Klara, vilket väldigt få av dagens stockholmare ärligtkan säga att de har gjort.

Ett argument som kan nyansera bilden av norrmalmsregleringenär att det var ett socialt projekt, med målsättningen att få bukt med problemeni stadsdelen. Många av människorna bodde hopträngda i små lägenheter utanrinnande vatten och var hänvisade till utedass på gården. Fattigdomen varutbredd, och det var vanligt med sjukdomar som berodde på sanitära olägenheter.Gamla Klara var ett slumområde där ohälsa och kriminalitet frodades.

Att förbättra situationen för dessa människor krävdenågonting radikalt. Att modernisera hela stadsdelen var inte genomförbart, utandet krävdes nya bostäder eftersom invånarna helt enkelt inte fick plats. Enstor del av dem hade alltså tvingats att flytta även om alla hus fått stå kvar.Tyvärr genomfördes detta projekt utan någon som helst finess eller respekt för stadenskvaliteter. Man rev mer än vad som var nödvändigt, och byggde som ersättning isoleradeförortsenklaver långt utanför staden. Den levande innerstaden ersattes medsovstäder.

Folkpartiet förespråkar omedvetet en liknande utveckling genomatt kräva stopp för en hög exploateringsgrad i centrala Stockholm. Problemet äri den här frågan att Edholm, Gundar och Sjöstedt i grund och botten menar väl,och vill slippa se en upprepning av 1900-talets misstag. Det vill vi nog alla. Menderas idéer kan mycket väl få sådana konsekvenser, eftersom vi genom enogenomtänkt och restriktiv bostadspolitik riskerar att skapa nyaproblemområden. Det är en fråga som man inom folkpartiets ledning måstereflektera över.

Bland de argument som är mindre relevanta är ledartrojkansuttalade mål att värna stadens visuella identitet. Där hittar vi samtidigtFolkpartiets huvudargument mot skyskrapor i City. Premissen för dettaställningstagande är att stadsbilden är bra som den är, och därför skaingenting som kan förändra den få byggas.

Hur staden hade sett ut idag om man resonerat så undertidigare sekler?

Det finns många exempel på byggnader som var kontroversiellanär de byggdes, men som idag är en så naturlig del av stadsbilden att inte ensden mest reaktionära nostalgiker skulle drömma om att ”återställa” den tillsitt tidigare utseende. Stadshuset är ett exempel på en sådan byggnad. Ävenstadsbiblioteket var på sin tid ett omdebatterat projekt. Söker vi oss utanförStockholm har vi ett bra exempel i Eiffeltornet i Paris.

Kan du tänka dig ett Stockholm utan sitt stadshus, eller ettParis utan Eiffeltornet? I båda fallen talar vi om byggnader som är ikoniskaför de städer de står i. Säg ”Stockholm” och många tänker på just stadshusetmed sitt karakteristiska höga torn och röda tegel. ”Paris” är för de flestasynonymt med Eiffeltornet. Detta gäller även byggnader som Globen, Söder Tornoch S:t Eriks torn, som alla kritiserades och bespottades innan de byggdes. Nuär de en naturlig del av stadsbilden. Eller gjorde vi fel som byggde dem? Ärdet kanske i första hand en fråga om mentalitet, snarare än byggena i sig?

Folkpartiet anser också att det är ett problem att politikerbörjar ”tappa respekten” för stadsmuseets k-märkning av byggnader och miljöer iStockholm, och menar att man som politiker inte ska ifrågasätta stadsmuseetskompetens. Är det inte snarare tvärtom, att man som politiker måste göraavvägningar mellan olika intressen? Stadsmuseet är part i den här frågan, ochfokuserar ensidigt på just arbetet med att skydda olika kulturmiljöer, det ärju deras jobb! Quis custodiet ipsos custodes – vem övervakar övervakaren, ellervem vaktar väktaren? En fråga som går ända tillbaka till antiken. Stadsmuseetstjänstemän är till skillnad från stadens politiker inte demokratiskt tillsatta,och därför måste deras arbete få granskas och ifrågasättas, annars är det frågaom tjänstemannastyre.

Inom Folkpartiet måste man inse att vi inte kan ge en enskildpart i frågan fritt spelrum och sedan tvinga alla andra att rätta sig efter det.Företräder Folkpartiet stadens invånare i den här frågan? Eller har man valtatt rätta sig efter önskemålen hos olika konservativa intressegrupper som utgårfrån sina egna önskemål och värderingar utan hänsyn till stadens behov av attfå växa och utvecklas? Och ställde sig inte Folkpartiet bakom planerna på attriva stadsbibliotekets annex för att ge plats för Delphinium? Eller planerna påatt riva Aspuddsbadet?

Stadens framtid är en fråga som tillhör alla Stockholmare.Inte bara tjänstemännen på stadsmuseet, eller debattörer och intressegruppersom skönhetsrådet, YIMBY eller Samfundet S:t Erik. Och eftersom det angår ossalla kan vi inte leta oss fördärvade efter lösningar som gör alla lika nöjda,vilket Folkpartiet tycks vara ute efter. Det är dömt att misslyckas, eftersomdet leder till att ingen blir nöjd. Vi måste ta hänsyn till att det finns olikaönskemål, och acceptera att det i en växande storstad byggs sådant som vissa störsig på, medan andra uppskattar det. En levande stad behöver kontraster.

Ingen har föreslagit att vi ska riva stadens äldrebebyggelse för att ge plats åt le Corbusierska monsterskapelser i gråbetong. Vikan bygga högt i City, om det finns skäl för det. Varje projekt är individuelltoch därför är sammanhanget och gestaltningen av det nya Stockholm viktig. Attdäremot bara säga ”nej” leder ingenstans. Även om man som Folkpartiet försöktatt linda in sitt kategoriska nej för att ge sken av att vara för en utvecklingav staden. För det precis det de gör genom att säga att de vill utveckla stadentill en internationell storstad, samtidigt som utseendet inte får förändras.

Skönhet är nämligen någonting subjektivt.