Datum: 2009-11-09

Nu har bygget av Spårväg City inletts. Bråket mellan Alliansen och Socialdemokraterna fortsätter dock. Samtidigt kan vi glädjande nog se att Miljöpartiet agerar självständigt, och ställer sig bakom satsningen. Frågan är om det socialdemokratiska motståndet mot innerstadsspårvagn handlar om rationella ställningstaganden, eller om det är fråga om partipolitik och ideologi?

Det som gör att jag har svårt att ta till mig socialdemokraternas argument är att de känns väldigt opportunistiska. Jan Valeskog (s) som är vice ordförande i trafik- och renhållningsnämnden i Stockholm lyfter fram problemen med minskat utrymme för bilarna på Strandvägen och Hamngatan.

Är inte omtanken om bilburna Östermalmsbor rörande?

Min personliga åsikt är att socialdemokraterna borde tänka mer på just kollektivtrafiken i Stockholm, och inta en mer pragmatisk hållning till resandet i innerstaden. Att låta spårvagnar ersätta bussarna innebär att fler lockas att åka kollektivt, eftersom en modern spårvagn är bekvämare och tar sig fram bättre i trafiken än en buss. Körfält för bussar respekteras inte på samma sätt som spårvägar eftersom  felparkering i bussfiler är relativt riskfritt. Man riskerar på sin höjd en böteslapp.

Resonemanget ser ut som så att bussarna alltid kan köra runt hindren. Men så är inte alltid fallet. Jag har sett många bussar fastna just därför att de inte kommer förbi någon felparkerad bil. Att parkera över spåren innebär däremot att fordonet forslas bort.

Borde inte Handelskammaren och socialdemokraterna lägga sin energi på att lobba för en ny vägförbindelse i öst, som knyter samman Lidingö och Ropsten med Nacka och Värmdö? Problemet är ju idag att man måste åka igenom staden för att ta sig mellan de punkterna.

Samtidigt är det glädjande att se att Miljöpartiet ställer sig bakom planerna på en spårväg, trots att det är alliansens idé. Så ska man agera om man vill vara ett mittenparti snarare än ett lydparti.