Datum: 2012-01-09

Vet du vad som skiljer en erkänd konstnär från en målarkludd? Jag gav dig svaret direkt. Konstnären är erkänd som konstnär, medan målarkludden inte är det. Så är det om vi förenklar det grovt. Men nu är inte världen svart eller vit, i en analog verklighet är binära tillstånd ganska sällsynta. Så även i det här fallet.

Skillnaden mellan målarkludden och den erkände konstnären är inte nödvändigtvis erkännandet i sig, utan varifrån erkännandet kommer. Vem har rätt att erkänna en konstnär?

Svaret på den frågan ligger i någonting som på akademiskt språk benämns som institutionsteori, eller institutionsteorin (i bestämd form). Det bygger alltså på att vem som helst inte har rätt att erkänna vem som helst, utan erkännande måste ske av den så kallade "institutionen", som avgör och erkänner. Institutionen i fallet med konst är exempelvis en konstskola som Konstfack. Den som är utbildad och utexaminerad på en sådan är konstnär, eller som har fått sitt erkännande som konstnär via en liknande institution.

Det här begreppet och resonemanget går inte hem hos alla, just därför att det förutsätter ett visst mått av godtycklighet och i stort sett bara tillämpas inom sammanhang som konst och kultur. I andra sammanhang håller det inte eftersom subjektivitet och upplevelser inte har lika stor tyngd.

Samma problematik förekommer inom kultur. Vad är en kulturpersonlighet? Lars-Anders Johansson på Timbro har skrivit ett par tänk- och läsvärda artiklar om det, som fokuserar på Bengt Ohlsson på DN och dennes uppgörelse med "kulturvänstern".

Jag tycker själv att det är ett intressant ämnesområde. Dels för att jag gillar att Bengt Ohlsson ryter till, och dels för att jag ser den del inslag av institutionsteorin i den här frågan.

Vad är en kulturpersonlighet? Ja, det är någon som är erkänd som en sådan. Men av vem? Jag är ingen kulturpersonlighet (även om jag betraktas som en riktig personlighet av många), och skulle inte heller bli erkänd som en sådan om jag gjorde anspråk på att vara det och fick ett erkännande från människor jag känner - det handlar inte om erkännandet som sådant, utan om varifrån det kommer.

Bengt Ohlsson har fått på skallen från olika håll efter sina utspel. Från Åsa Linderborg på Aftonbladet kommer en av de senaste draporna. Flera kulturpersonligheter kan nog tänkas vilja se ett slut på Bengt Ohlssons status som just en sådan. Det är dock inte troligt, eftersom han redan har sitt erkännande, och av många även i fortsättningen kommer att betraktas som en kulturpersonlighet. Detta även om han bland andra erkända kulturpersonligheter blir en outsider, och blir utfryst. Där kommer begrepp som kulturelit in i sammanhanget, men det tänkte jag inte gå in på nu. För min del får kulturen gärna bråka vidare internt.

Någonting som jag däremot ser som ett problem är just den här politiseringen av kulturen. Att man helst ska vara lite vänster för att bli erkänd. Det är en sida av institutionsteorin som jag inte uppskattar. Konst och kultur ska enligt min åsikt vara befriad från politiska inslag.

Jag är inte ensam om det. Det är en av orsakerna till att vi har public service-TV (läs: SvT) i det här landet; bildning, nöje och kultur i statstelevisionen ska inte styras politiskt.

Frågan är dock om det fungerar på det viset eftersom kulturen är politiskt färgad, och det just därför upplevs som mer fördelaktigt att ligga en bit åt babord på den politiska skalan? Med det säger jag dock inte att vi behöver fler borgerliga kulturpersonligheter. Tvärtom. Samtidigt som kulturvänstern anses gynnad öppnar det för de på den andra sidan av den politiska skalan att ta rena martyrpoäng genom att framställa sig som underdogs. Nu kommer jag farligt nära Goodwins lag, men för min del känns det som om det ligger väldigt nära Sverigedemokraternas mediastrategi - att vinna sympatier genom att framställa sig som förtryckt och missgynnad, vilket gör att fokuset glider bort från sakfrågan.

Vad är det egentligen vi diskuterar, om vi tar av oss våra politiskt färgade monoklar?

Däri ligger själva upprinnelsen till det här bråket. Kultur kontra borgare. Kulturslussen - anförda av en samling kulturpersonligheter - som i viss mån gjort frågan till sin egen som ett svar på omdaningen av Slussen som ett borgerligt projekt, just därför att styret i stadshuset just nu är borgerligt. Hade t ex Benny Andersson och Lena Endre varit lika villiga att uppvakta borgarråd med uppmaningen att rösta emot partilinjen - och i förlängningen sina egna väljares mandat - om förslaget varit samma som det nu liggande, men om borgarråden istället hetat Rudin eller Helldén?

Jag vet inte. Men jag tror inte det i alla fall. I alla fall inte om människorna bakom Kulturslussen valt att göra det till en partipolitisk fråga.

Så kan vi inte bara försöka slänga ut politiska perspektiv och institutionsteorin ur kultursammanhanget, och strunta i vilken politisk färg olika kulturpersonligheter har, och istället acceptera att kulturen är till för alla?

Samtidigt vill jag dock ge Bengt Ohlsson en hel del credd för det han har gjort. Hans mål ser ut att ha varit att hänga ut kulturvänstern som en slags elitistisk klubb för inbördes beundran, och har lyckats över förväntan. Inte genom det han själv har skrivit och sagt i debatten, utan genom de reaktioner som han provocerat fram.

Ett genidrag, helt enkelt.

Lika utstuderat och genialt som Sverigedemokraternas valvideo med gammeltanten med rullator som tävlade med invandrarkvinnorna med barnvagnar - där var inte målet att filmen skulle visas för hela folket (då hade de inte kommit in i riksdagen), utan för att den skulle stoppas. Den stoppades, och ökade på Sverigedemokraternas image som förtryckt parti som ständigt tystas i debatten. Så ska en slipsten dras. (Inte av dig själv, utan åt dig av dina moståndare.)