Datum: 2011-12-18

Snart är det jul, och jag håller som bäst på med julstädningen här hemma. Inte så mycket att göra idag egentligen, utan mest bara att ta hand om ett mindre berg med disk och därefter städa rent i köket (och kylskåpet i synnerhet). Det har dock slagit mig att det jag gör kanske är att ta ett slags farväl. Ett farväl av min lägenhet, som jag bott i sedan hösten 1999, och som jag rent tekniskt sett antagligen kommer att fortsätta att bo i under flera år.

Däremot är jag inte helt säker på att det kommer att kännas som just min lägenhet. Varför? Jo, hyresvärden har nu äntligen fått tummen ur och satt datum för de kommande renoveringarna och stambytena, och någon gång i år eller sommar ser det ut att vara dags för oss som bor i min trappuppgång.

Missförstå mig inte, jag ser inte det som någonting enbart negativt.

Mycket kommer att bli bättre. Vi kommer att få riktigt bredband indraget i lägenheterna (huset har varit anslutet i flera år, men inte lägenheterna), balkonger, bättre isolering, eluttag i varje rum (1940-talsnorm gäller nu) och varmt och kallt vatten i en och samma kran. Den gräsliga linoleummattan i vardagsrummet kommer att bytas ut mot parkett. Anständig elförbrukning.

Samtidigt kommer en del av bostadens karaktär att försvinna med ändringarna. Omkring 10 cm i takhöjd kommer att försvinna pga isoleringen. Det stora sköna sittbadkaret jag har kommer att bytas ut mot ett "modernt" sittbadkar vilket i grund och botten bara är ett tvättställ av större modell, men ändå bättre än duschkabin. Den coola muggstolen som man spolar i genom att dra i en kedja i taket kommer att bytas ut mot en normal sådan, fast det är ju å andra sidan bara en rent kosmetisk förändring.

Andra detaljer har vi som bor i min typ av lägenhet lyckats kämpa oss till, som att få behålla planlösningen med 2½ rum och kök, vilket byråkraterna ville ändra på genom att skapa ett "ljust och luftigt" kök genom att ta bort väggen mellan kök och matrum.

Motiveringen var någonting i stil med att det ju "egentligen" är fråga om ett enda rum, eftersom väggen består av baksidorna till olika skåp. Jo, så kan man ju kanske se det, om man väljer att bortse från funktion och användning. Men det viktiga för mig är att jag även i fortsättningen kommer att ha en avgränsare mellan kök och matrum, även om det på papperet är ett och samma rum.

Vad jag däremot kommer att få se som förlorat är en del av det egna arbete jag har lagt på lägenheten i form av målning och tapetsering. Jag har lagt en hel del jobb på att få till färgsättningen i varje rum med färger i olika fält och fondväggar. Nu blir det istället någon form av tråkiga standardtapeter, så sommarens stora projekt kommer förmodligen att bli att återställa lägenheten till dess nuvarande tillstånd som "Magnus lilla krypin" snarare än det blivande "barnrikehus á la byråkrat 2.0". Det kommer att ta tid, och det kommer att kosta en slant, men det är det värt. 

Helst av allt hade jag dock sett att jag mot betalning fått lägenheten målad i precis de färger jag vill innan inflyttningen, för att slippa det jobbet. Ett önskemål som jag var långt ifrån ensam om, men säg den byråkrat som har förståelse för det.

Efter 12 år speglar lägenheten mig själv väldigt mycket, och i princip varje detalj har en liten historia att berätta. Så jag får försöka se till att umgås så mycket som möjligt med min lägenhet under tiden den finns kvar. Vad jag kommer att flytta tillbaka till vet jag inte. Förhoppningsvis en oslipad diamant som med lite arbete kan bli någonting bättre än vad jag har idag? Det återstår att se.

Nu ska jag börja bära ner en del jox i förrådet, och sedan slänga lite tomglas och returpapper. Därefter kanske våttorka hela lägenheten?