Datum: 2010-07-22

Igår skrev Fastighetsägarnas VD Christer Jansson en debattartikel på SvD Brännpunkt om Förbifart Stockholm. Budskapet är att förbifarten behövs, eftersom Stockholm behöver nya infrastruktursatsningar. Han har delvis rätt, i och med att vi behöver ny infrastruktur här i Stockholm. Men är förbifarten lösningen på våra problem?

Jag är själv emot det liggande förslaget till Förbifart Stockholm. Lika bra att göra det klart redan från början.

Däremot är jag inte emot förbifarten som sådan, eller fler vägförbindelser mellan norr och söder i Stockholmsområdet. Tvärtom, sådana satsningar är jag jag odelat för. Och där har vi problemet med förbifarten.

Problemet kan enklast beskrivas som att man försöker baka ihop flera olika lösningar till en enda. Förbifart Stockholm ska alltså fungera både som en förbifart som leder den passerande trafiken förbi Stockholm, och som en sammanbindningslänk för de sydvästra, västra och nordvästra förorterna.

One size fits nobody eller no size fits all kallas det här fenomenet inom konceptutveckling och design. Det innebär på ren svenska att man försöker tillhandahålla EN lösning för FLERA problem, och det innebär i sin tur att man skapar en kompromiss som inte löser något av problemen fullt ut eftersom problemen medför olika krav och behov.

Så kommer det att bli med förbifarten.

Den leder inte den passerande trafiken förbi staden, eftersom den ändå tvingas in i förortsbältet och därmed måste samsas med den regionala trafiken. En stor del av den regionala trafiken tvingas samtidigt till en ganska lång omväg för att använda förbifarten, så trängseln på E4:an kommer också att kvarstå. Förbifarten kommer att slå i kapacitetstaket.

Lösningen på Stockholms trafikproblem är inte EN ny led, utan flera:

• En riktig förbifart som passerar utanför förortsbältet och verkligen leder genomfartstrafiken runt stan. Kanske mellan Södertälje och Märsta?
• Flera nord-sydliga förbindelser för den regionala trafiken som minskar trycket på den centrala infrastrukturen. Dvs både mellan Botkyrka/Huddinge och Ekerö, och Nacka/Värmdö och Lidingö.

Att nu politiker och olika organisationer i Stockholm ställer sig bakom förbifarten som idé tror inte jag beror på att de ser den som en lösning på våra problem. Det känns snarare som den tillfredsställelse någon som svälter får av minsta lilla brödsmula.

Satsningarna på ny infrastruktur är gravt eftersatta i Stockholm. Mycket av detta beror på ren regionalpolitik, och att det har ansetts "fel" att satsa statliga pengar på Stockholm samtidigt som nya motorvägar byggts i de mer glesbefolkade delarna av landet.

Att vi nu får en ny satsning på infrastruktur ser jag ungefär som att man ger någon som svälter en burk härsken hundmat. Det är varken någonting man egentligen vill ha eller behöver, men det är allt man får. Därför tackar man ja istället för att kräva någonting som faktiskt är mer i linje med vad man behöver och vill ha.

Ironiskt nog innebär kanske det här att vi får se färre ändamålsenliga satsningar på Stockholmsområdet i framtiden. "Men ni fick ju förbifarten, då får ni vänta med att knyta samman förorterna i öst med varandra".

Är det då inte klokt att se till att vi verkligen får valuta för pengarna?