Datum: 2010-06-30

Som jag skrev i föregående blogginlägg är det sommar och förbannat varmt. Nästan för varmt för min smak. Är svettig som fasen, och precis hemkommen från IKEA. Med mig har jag en gästsäng som jag kommer att ställa in i matrummet och sova i tills den värsta värmeböljan lagt sig och det går att sova i sovrummet igen.

Att åka till IKEA kan vara ett riktigt äventyr. På gott och ont. Ofta på ont, om jag ska vara ärlig. Trångt, mycket folk, varmt och så tar det givetvis tid. Fast det här besöket blev oväntat trevligt. Och jag fick även chansen att leka gentleman.

Det började med att jag plockat på mig sängen jag bestämt mig för, betalat den och sedan ställt mig vid busshållplatsen utanför IKEA. Givetvis hade jag synkat det så bra att jag missat en buss med fem minuter, och fick finna mig i att vänta på nästa i ungefär 20 minuter. Visserligen ganska soft att stå där i solen, eftersom det är så bra väder.

Det visade sig att jag inte var ensam om att komma lastad som en packåsna, utan där var även en ung tjej med en fullproppad IKEA-kasse (en sådan här i nylon), en tavelram och en tavelhylla (tunn vägghylla som man ställer tavlor på) som var ungefär 2 meter lång. Jag tänkte inte så mycket på det innan bussen kom. Men så kom det sig att vi ställde oss vid samma dörrplattform, som vi effektivt fyllde upp med alla våra prylar. När bussen sedan kom fram till Skärholmen erbjöd jag mig att hjälpa henne att bära ett par av grejerna (tavelhyllan) av bussen. Samtidigt kom en annan herre och tog hand om hennes tunga kasse. Det gick alltså väldigt smidigt att komma av bussen.

Efter att ha lämnat över tavelhyllan plockade jag upp sängen för att promenera vidare mot t-banan. Men så såg jag hur hon kämpade med kassen, och frågade om hon ville ha hjälp med att komma ner i tuben med grejerna. Hjälp som hon glatt tog emot. Så vi bytte grejer. Hon bar min säng, medan jag tog hand om kassen. Kassen var en typisk impulsköpskasse och vägde verkligen bly. Du vet kanske hur det är med IKEA - man kommer lätt hem med tio gånger fler prylar än man egentligen tänk köpa.

Väl nere i t-banan visade det sig att vi båda skulle in mot stan. Så jag fick mig en ganska trevlig pratstund under tiden det tog för tåget att köra från Skärholmen till Mariatorget, där damen i fråga skulle av. Det visade sig att hon likt så många andra människor i Stockholm är inflyttad, och trots att hon bott här i några år inte var helt hundra på vad som ligger var. Så det blev en del geografisnack, där jag förklarade var Gullmarsplan och Årsta ligger i förhållande till Södermalm. Som infödd nollåtta kan man kanske tycka att det är ganska roande, men jag har lärt mig att de som kommer från andra delar av landet behöver några år på sig att lära sig att hitta här i stan. Stockholm är väldigt stort med svenska mått mätt.

Först hade jag själv tänkt mig att kliva av vid Liljeholmen och sedan ta 160:an hela vägen hem. Men i sista sekunden bestämde jag mig för att åka via Slussen istället. Dels för att jag inte visste om bussen gick nu när det är sommartrafik, och dels tack vare det trevliga sällskapet. Dessutom går det oftast fortare att byta vid Slussen, eftersom man inte behöver vänta i mer än ett par minuter på vare sig t-bana eller buss (vid Gullis).

I alla fall kom damen i fråga av utan missöden. Jag får även hoppas att det gick bra att ta sig den sista biten hem, med tanke på att mängden prylar hon hade med sig förmodligen vägde mer än hon själv.

När tåget rullade iväg mot Slussen såg jag hur hon stod och kämpade med kassen, och funderade för ett ögonblick på om det inte hade varit mer gentlemannamässigt att erbjuda bärhjälp även den sista biten. Å andra sidan hade det kanske varit lite väl framfusigt, med tanke på att jag var en total främling. Eller? Nåja.

Hur som helst är det som en del av livet i Stockholm. Oväntade möten med människor som man troligtvis aldrig ser igen, med tanke på att staden växer så det knakar. I alla fall var det trevligt att ha någon att prata med under den annars så tradiga t-baneresan från Skärholmen.