Datum: 2010-06-11

Filmaren Maj Wechselmann lever och har hälsan. I viss mån i alla fall. Jag hade henne som en slags gästföreläsare på kursen "Krig, Media och Kultur" som jag läste förra sommaren, och då vill jag minnas att hon sade någonting om att hennes öron höll på att trilla av, och att vi därför fick se till att vara högljudda när vi ställde frågor. Det verkar i alla fall inte vara något hinder för att komma med nya filmer.

Jag gillar Maj Wechselmann, även om jag tycker att det är en utmaning att stava hennes efternamn rätt. Förnamnet är ju föredömligt enkelt, så varför inte konvertera efternamnet till någonting som gör att man slipper gå vilse på tangentbordet? Växelman?

Eftersom efternamnet är så krångligt kör jag nog med förnamn hädanefter.

Nåja, nog om det. En av föreläsningarna handlade om Majs (jaha, nu blev det fel igen) film om den gamla incidenten med U-137 där en vodka innanför västen blev en whisky on the rocks. En incident som triggade en hel del utveckling inom det svenska försvaret. Och som kom så lägligt att vissa - bland annat Maj - misstänker att den var fabricerad. Jo, att ubåten var rysk och gick på grund i den svenska skärgården går ju inte att ifrågasätta.

Däremot är det väl mer tveksamt om den verkligen var där på spionuppdrag, vilket var den svenska linjen. Skulle ryssarna verkligen skicka en i det närmaste utrangerad ubåt som var för stor för inomskärsoperationer att spionera på en då nedlagd svensk marinbas mitt i den snårigaste och grynnigaste tänkbara skärgården? Eller var det helt enkelt fråga om en felnavigation?

Den frågan ställdes i princip bara av Maj, eftersom massmedia och samhället i övrigt hade drabbats av någon kollektiv ubåtshysteri. Filmen gick däremot lite för långt eftersom den överdrev och förlöjligade en hel del av det som pågick. Att den inte föll i god jord är kanske inte så konstigt, och ledde till att det viktiga budskapet gick förlorat - nämligen om vi i Sverige gjorde en höna av en fjäder eller ej.

Nu är hon aktuell med ännu en film. Som ger sig på kungahuset. Tja, varför inte? Kungahuset är en institution och en tradition, och kungen är vår statschef. Goda skäl till granskning.

Men exakt vad är det Maj granskar i filmen? Att den gamle kungen satt med Hitler på olympiaden i Berlin 1936? För att... Han var nazist? Det tvivlar jag på. Jag har svårt att se det konstiga i att Sveriges dåvarande statschef umgicks med Tysklands dåvarande statschef. Den som läst historia vet förmodligen att von Hindenburg var Tysklands siste president före andra världskriget, och när han bokstavligt talat dog på sin post tog rikskanslern - Hitler - över rollen som statschef.

Att det dessutom är fråga om 1936 innebär att det är fråga om mellankrigstiden. Innan Förintelsen kom igång. Innan kristallnatten. Innan nazisterna verkligen kommit ut med sina sjuka idéer och motbjudande projekt. Inte heller kan väl swastikan ses som särskilt kontroversiell i det perspektivet, eftersom även den symbolen vid det laget var relativt obesudlad av nazismen.

Skulle Fredrik Reinfeldts tidigare möten med Obama i framtiden bli graverande om Obama om några år får för sig att starta ett tredje världskrig?

Om det däremot varit fråga om år 1942 hade saken varit en helt annan. Men hur många statschefer utanför axelmakterna umgicks frivilligt med nazitopparna under tiden då koncentrationslägren jobbade övertid med att förvandla icke önskvärda människor till tvål, lampskärmar eller aska?

Maj Wechselmann (rätt på andra försöket) verkar upprepa misstaget hon gjorde med filmen Ubåt! när hon inte nöjer sig med att granska kungahuset i ett historisk perspektiv, utan även gå för långt genom att fabricera händelser som är graverande för kungahuset.