Så blir du streetwise på Facebook

2010-08-22 16:38:58

DN skrev för några dagar sedan om "dislike-knappen" på Facebook. Den är ren bluff och ingenting annat. Det visste jag sedan tidigare, men många går ändå på sådana bluffar. Varför?

Det är faktiskt ganska lätt att lista ut om en viss applikation på FB är en möjlig bluff. Det innebär inte att allt misstänkt är bluff, men oftast följer bluffapplikationerna samma mönster. Vanligtvis ser instruktionerna ut ungefär så här:

1. Du måste installera applikationen.

2. Du måste bjuda in alla du har på din kontaktlista så att även de installerar den.

3. När punkt 1 och 2 är avklarad kan du börja använda applikationen.

Prova nu att tänka lite kritiskt när du får ett sådant förslag. Börja med att reflektera över varför du måste installera någonting som lika gärna skulle kunna vara en grundfunktion på FB. Och hur skulle en installerad applikation kunna påverka någonting som hör till Facebooks inbyggda funktioner? Kan du komma på ett svar som känns rimligt? Inte? Då ska du troligtvis inte installera den.

Nästa punkt att reflektera över är varför dina kontakter behöver installera den. Är det inte någonting som just du själv ska kunna använda eftersom den inte finns överallt? Samma sak där. Kan du inte komma på ett rimligt svar på den frågan är det troligtvis inte någonting du ska installera.

Punkt 3 då? Börja använda applikationen. Känns det rimligt att du ska kunna börja använda någonting som du inte sett användas någon annanstans? Även om inte just du har en applikation installerad kan du ju alltid se när andra använder dem. Ta Farmville som exempel. Jag har inte Farmville installerat, men jag ser ändå när mina bekanta gör någonting i det.

Men har du någonsin sett någon du känner "dislajka" någonting någonstans?

Men som sagt, det här innebär inte att alla förslag du får är bluff. I alla fall inte om bara en eller två av punkterna känns suspekta. Farmville är ju en fungerande applikation. Men där är det kanske lättare att hitta rimliga svar på frågorna - Farmville är ett spel. Du behöver installera ett spel för att kunna spela det. Och de du spelar med måste ju rimligtvis också ha det installerat. Och dessutom ser du när andra gör någonting i spelet även om du inte själv har det installerat.

För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.... Nej, nu blev det fel. Lite sent för det. För övrigt anser jag att Facebook borde lägga in en dislike-knapp. Så svårt är det inte rent tekniskt sett. Like-knappen ökar ett värde i en databastabell med 1. I samma tabell finns även ID-nr för uppdateringen tillsammans med användar-ID för den användare som gillar någonting lagrat. Är värdet 1 går det inte att öka mer, däremot går det att minska med 1 till 0. Är det 0 går det bara att öka, osv. Ta bort spärren och sätt istället -1 som undre gräns, så har du en fungerande dislikefunktion.

---

Jag är en usel bloggare

2010-08-11 20:51:26 - 1 kommentar

Har tagit en liten paus från jobbet med spelet jag håller på att bygga ihop (sudoku i Python, ungefär) och filosoferar lite kring bloggandet och folks beteende på nätet. Nu har jag kommit fram till att jag nog är en ganska usel bloggare, eftersom jag saknar någonting som utmärker i princip alla som är bra på det - en PBS.

"En PBS" tänker du kanske nu?

Mjo, det är förkortning jag klurade fram nu. Det står för Personlig BloggStalker. Vad är då det? Jo, det är precis vad det låter som. En knasboll som följer bloggen nitiskt och läser varje nytt inlägg inom två minuter från att det har skrivits, och sedan lägger tid och energi på att skriva anonyma - och ofta hatiska - inlägg som försöker hitta alla tänkbara (och otänkbara) fel i texten.

Jo, "mr 1000-bloggar-PG" är väl det närmaste jag kommer en sådan beundrare, men han kommenterar ytterst sällan. Han har dessutom varit väldigt inaktiv den senaste tiden, eftersom han lyst med sin frånvaro i besöksloggen. Han har kanske gått och blivit sjuk? Eller frisk?

Nåja, att ha en PBS är ett tecken på att man engagerar någon.

Flera bloggare jag känner och/eller följer har egna PBS. Maria har sin, en anonym PBS som försöker hitta fel i allt. Även om det rör sig om rena skriv- eller stavfel. Per har Lisa som gör allt h*n kan för att förvanska och tolka om det Per skriver för att kunna kritisera det.

Men jag då? Nope. Zip, nada.

Visserligen är det mitt eget fel. Kommentarsfunktionen här på O-ZONE.nu tillåter ju inte helt anonyma kommentarer. Utan en fungerande mailadress kan man inte kommentera. Jo, man kan skriva sin kommentar, men om man inte bekräftar den via ett automatiskt mail som skickas till den angivna adressen blir den inte synlig. Efter ett dygn raderas den.

Där ligger nog felet. Att tillåta anonyma kommentarer är nämligen bästa sättet att få människor som nästan i juridisk mening bör kunna betraktas som halvidioter att skriva kommentarer. De är för korkade för att begripa att näthat är ett destruktivt beteende, men då i första hand för näthataren själv, men samtidigt smarta nog att begripa att beteendet inte är socialt accepterat och att de därför inte vill lämna ut sin identitet. Att tvinga dem att identifiera sig innebär att de låter bli.

Eller som här, att vissa anger ej fungerande adresser i hopp om att kommentarerna ändå kommer att godkännas manuellt av mig eller i alla fall bli lästa. (Ingenting av det händer, eftersom hanteringen är helt automatiserad.)

Helidioterna kommenterar dock i vilket fall som helst, eftersom de inte tillräckligt med förstånd att begripa att det ibland är klokare att hålla tyst än att stoltsera med sin dumhet. Å andra sidan orkar de sällan läsa mina långa blogginlägg - bara en sådan sak som att jag kör med ingress (hallå, det är ju en blogg för böfwelen) är kanske en varningssignal?

Så, nu är alltså frågan om jag ska tillåta anonyma kommentarer här. Det känns inte som om det kommer att höja kvaliten på kommentarerna, om jag ska vara ärlig. Men nog vore det väl trevligt att kunna stoltsera med en egen PBS?

---

En ding ding värld

2010-07-18 00:15:30

Läste just på SvDs webbplats att Aftonbladet - och tf Chefredaktör Lena Mellin - polisanmälts för förtal i Littorinaffären. Det tycker jag är bra. Inte för att jag det är så mycket en fråga om anklagelserna om Littorins sexköp är riktiga eller inte, utan för hur tidningen agerat i den här frågan. Hur är det ställt med källkritiken från tidningens sida?

Aftonbladet lever liksom konkurrenten Expressen på att sälja lösnummer.

Det är med andra ord inte fråga om tidningar man prenumererar på, utan tidningar man köper för att man lockas av någonting som står på en löpsedel. Det innebär i sin tur att det blir viktigare att förmedla snaskiga nyheter som säljer än korrekta nyheter. De säljer inte nyheter, utan underhållning maskerade som nyheter.

I det avseendet är Aftonbladet en slags arvtagare till tidningen En ding ding värld som fanns för några år sedan. Om du är i åldersgruppen 30+ känner du säkert igen namnet.

Parollen för den tidningen - som aldrig gjorde anspråk på att vara en seriös nyhetstidning - var någonting i stil med "man inga nyheter kan man alltid hitta på någonting". Ja, på ett ungefär alltså. Någonting som även Aftonbladet verkar gå efter. Som under bussförarstrejken för ett par år sedan, då en "buss-VD" enligt Aftonbladet påstod att bussförarna är idioter.

Att det sedan var fråga om ett lösryckt citat från en blogg som drevs av VDn för ett bussföretag som inte har någonting att göra med kollektivtrafiken i Stockholm framgick däremot inte lika tydligt. Läsaren skulle vilseledas till att tro att en VD för något av bussföretagen i konflikten tyckte att de anställda var idioter.

Syftet känns bekant, eller hur? Vinkla någonting ovidkommande utifrån ett relevant perspektiv, så har du en nyhet. Någonting som säljer lösnummer.

Missförstå mig nu rätt. Att Littorin avgår tycker jag är bland det bästa som hänt alliansen under de senaste åren. Jag tycker personligen att han borde ha avgått tidigare, närmare bestämt i samband med turerna kring Littorins högskolemeriter. Dels att det först uppdagades att hans så kallade mastersexamen kom från en diploma mill (bluffuniversitet som säljer examina utan krav på prestation), och dels för att det sedan visade sig att han inte ens hade klarat av sin kandidatexamen - han hade alltså inte ens varit behörig att läsa till en master.

Om det hade varit fråga om en annan minister hade det kanske inte haft så stor betydelse. Vem bryr sig till exempel om de akademiska meriterna hos kultur- eller idrottsministern? OK, någon bryr sig säkert om det, men det är inte på långa vägar lika relevant som för arbetsmarknadsministern, som genom sin ministerpost har en ganska stark anknytning till både utbildning och arbetsmarknad. En minister som bör föregå med gott exempel.

Av den anledningen vet jag att jag är långt ifrån ensam om att tycka att Littorin borde ha avgått - eller sparkats - redan i samband med den förra Littorinaffären. Att han satt kvar var kanske att den sämsta utvägen för alliansen? Och därför är det kanske inte så konstigt att Reinfeldt trots den senaste Littorinaffären klarat sig med förtroendet i behåll? Att någon som redan borde ha avgått nu äntligen ställer sin plats till förfogande? Att Reinfeldts förtroende fick sig en smäll när han lät Littorin sitta kvar, och att det här bara ses som ett avslut på den frågan?

Det ändrar dock ingenting i sak. Att Littorin skulle ha köpt sex från en prostituerad för ett antal år sedan är en sådan där fråga där ord står mot ord.

Därför borde Aftonbladet ha varit lite mer noggranna med sin källkritik. Vem är "Anna", och varför träder hon fram nu? Just nu när det bara är ett par månader kvar till valet? Och det i en tidning som har en utpräglat rödgrön inställning i politiska frågor?

Är det verkligen ett sammanträffande?

Finns "Anna" överhuvudtaget? Egentligen har vi ju bara Aftonbladets uppgifter att gå på. Om de nu bestämt sig för att skydda sin källa innebär kanske det att källan är påhittad? Det handlar ju trots allt om att de återger uppgifter från en källa som inte går att kontrollera.

Eftersom Aftonbladet aldrig gjort sig kända för sin källkritik är det därför bra att som läsare av tidningen vara ganska kritisk till dess innehåll. Nu förolämpar jag kanske någon, men varken Aftonbladet eller Expressen är några nyhetskällor som den intelligente och bildade läsaren sätter sin tillit till. De som läser dessa tidningar tillhör snarare samma målgrupp som läsarna av En ding ding värld. Den kategorin människor läser inte tidningarna för att orientera sig i det som pågår i samhället och världen, utan för att få en stunds underhållning.

Är du en av dem?

---

90-talstänket lever kvar?

2010-06-16 20:06:46

Jag har jobbat med webbutveckling och webbdesign av och till i ganska många år nu. Jag hade mitt första uppdrag i januari 1997, om jag inte minns fel. Jag upplevde IT-bubblan och Dotcom-döden på nära håll i början av 2000-talet. På sätt och vis saknar jag den gamla goda (eller kanske snarare galna) tiden då den som var riktigt bra på att bygga webbplatser kunde bli IT-miljonär.

I alla fall på papperet. En stor del av de här pengarna - eller värdet - utgjordes ju främst av aktier i olika tillväxtbolag inom IT-svängen. När botten gick ur branschen och bolagen gick i konken ett efter ett gick ju även det här värdet upp i rök. Det var en möjligheternas tid, på gott och ont.

Samtidigt finns det en hel del fenomen från den tiden som jag verkligen inte saknar. Den vanligt förekommande suboptimeringen för enskilda webbläsare är en av dem.

Ofta kallades det felaktigt att olika webbplatser var "optimerade" för en viss webbläsare. Då - Internet Explorer eller Netscape Navigator. Nu - Internet Explorer eller Mozilla Firefox. Hade man rätt webbläsare fungerade sidorna väldigt bra. Eller bra. Eller, de fungerade i alla fall. Om inte fungerade de sämre. Eller inte alls.

Det är inte optimering, utan som jag tidigare skrev suboptimering.

Ikväll råkade jag på inte mindre än två webbplatser som är suboptimerade. Webbplatserna är Museifartyget T 121 Spica respektive Svenska X-79-klubben. Förutom att de båda handlar om båtar eller fartyg har de även det gemensamt att de inte fungerar som det är tänkt i Mozilla Firefox.

Att de är suboptimerade är troligtvis ett resultat av att någon har tänkt fel. Felet är just att man anpassar sina lösningar efter en viss programvara. Inte efter sin användare. Att i ett sådant sammanhang se användarna av en viss webbläsare som en målgrupp är fel. 

För inte besöker jag väl en viss webbplats för att jag tycker att det är så kul att surfa omkring i Internet Explorer, Firefox, Opera eller Safari? Det är väl innehållet som lockar?

Jag surfade in på X-79-klubbens hemsida eftersom jag är intresserad av båtarna. Jag funderar nämligen på att skaffa mig en sådan när jag får lite bättre ekonomi. Det innebär väl att jag tillhör målgruppen?

I båda fallen har man dessvärre valt att fokusera sina lösningar på en viss teknik snarare än på en viss användare. Men hur klokt är egentligen det? Är inte den gemensamma nämnaren för målgrupperna snarare deras intresse i båda fallen? Att besökaren på Spica-hemsidan är intresserad av museifartyget som ligger vid Vasamuseet? Liksom att besökaren på X-79-klubbens hemsida är intresserad av båten X-79? 

Nej, det är inte särskilt klokt. Det innebär att man missar målgruppen.

Det innebär även att man ställer orimliga krav på sina besökare, nämligen att de ska anpassa sin teknik efter utvecklarens tycke och smak. Vore det inte mera rimligt att utvecklaren anpassade sitt arbete efter användarens krav, behov och önskemål?

Enligt ett inlägg på Spica-forumet har man utgått just från vilken typ av webbläsare som är vanligast. Gissningsvis enligt besöksstatistiken. I det fallet är det väl då ganska logiskt att just Internet Explorer visar sig vara den vanligaste webbläsaren i det fallet eftersom sidorna faktiskt inte fungerar i andra webbläsare?

Man kommer till startsidan, men sedan är det stopp.

Så när besökaren med Internet Explorer surfar in och sedan besöker kanske nio andra sidor genereras tio hits i besöksstatistiken. Användare med annan programvara kommer bara till startsidan, och då blir det bara en enda hit. Du ser nog sambandet.

Nu låter jag kanske som en gnällgubbe, men jag tycker att det är trist att se att den här suboptimeringen inte dog ut tillsammans med många andra mindre bra idéer och företeelser som uppstod under de glada IT-dagarna på 1990-talet.

Saken är nämligen den att en webbplats inte behöver "optimeras" (läs: suboptimeras) enligt förhistorisk IT-filosofi för att erbjuda trevliga funktioner. Det finns nämligen webbstandarder som alla större webbläsare har stöd för, och om man följer dem fungerar det lika bra oavsett programvara. XHTML, CSS, Javascript är några exempel.

Att bygga webbsidor och webbplatser som fungerar i alla vanliga webbläsare och på alla vanligt förekommande operativsystem är däremot verklig optimering.

Och innan någon annan påpekar det får jag väl erkänna att sidorna här på O-ZONE.nu inte tar sig igenom validatorn på W3. Men det handlar inte om problem som gör att sidorna inte fungerar, utan på en del skumma grejer som dyker upp som en följd av mitt hembyggda publiceringssystem. Och det är inte på långa vägar färdigt ännu.

Hur som helst, "optimera" inte dina webbsidor för en viss webbläsare. Din målgrupp identifieras sällan genom användarnas val av programvara, utan av det intresse som får dem att besöka din webbplats. Så anpassa istället sidorna efter din målgrupp.

---

Oh Maj god

2010-06-11 14:52:16

Filmaren Maj Wechselmann lever och har hälsan. I viss mån i alla fall. Jag hade henne som en slags gästföreläsare på kursen "Krig, Media och Kultur" som jag läste förra sommaren, och då vill jag minnas att hon sade någonting om att hennes öron höll på att trilla av, och att vi därför fick se till att vara högljudda när vi ställde frågor. Det verkar i alla fall inte vara något hinder för att komma med nya filmer.

Jag gillar Maj Wechselmann, även om jag tycker att det är en utmaning att stava hennes efternamn rätt. Förnamnet är ju föredömligt enkelt, så varför inte konvertera efternamnet till någonting som gör att man slipper gå vilse på tangentbordet? Växelman?

Eftersom efternamnet är så krångligt kör jag nog med förnamn hädanefter.

Nåja, nog om det. En av föreläsningarna handlade om Majs (jaha, nu blev det fel igen) film om den gamla incidenten med U-137 där en vodka innanför västen blev en whisky on the rocks. En incident som triggade en hel del utveckling inom det svenska försvaret. Och som kom så lägligt att vissa - bland annat Maj - misstänker att den var fabricerad. Jo, att ubåten var rysk och gick på grund i den svenska skärgården går ju inte att ifrågasätta.

Däremot är det väl mer tveksamt om den verkligen var där på spionuppdrag, vilket var den svenska linjen. Skulle ryssarna verkligen skicka en i det närmaste utrangerad ubåt som var för stor för inomskärsoperationer att spionera på en då nedlagd svensk marinbas mitt i den snårigaste och grynnigaste tänkbara skärgården? Eller var det helt enkelt fråga om en felnavigation?

Den frågan ställdes i princip bara av Maj, eftersom massmedia och samhället i övrigt hade drabbats av någon kollektiv ubåtshysteri. Filmen gick däremot lite för långt eftersom den överdrev och förlöjligade en hel del av det som pågick. Att den inte föll i god jord är kanske inte så konstigt, och ledde till att det viktiga budskapet gick förlorat - nämligen om vi i Sverige gjorde en höna av en fjäder eller ej.

Nu är hon aktuell med ännu en film. Som ger sig på kungahuset. Tja, varför inte? Kungahuset är en institution och en tradition, och kungen är vår statschef. Goda skäl till granskning.

Men exakt vad är det Maj granskar i filmen? Att den gamle kungen satt med Hitler på olympiaden i Berlin 1936? För att... Han var nazist? Det tvivlar jag på. Jag har svårt att se det konstiga i att Sveriges dåvarande statschef umgicks med Tysklands dåvarande statschef. Den som läst historia vet förmodligen att von Hindenburg var Tysklands siste president före andra världskriget, och när han bokstavligt talat dog på sin post tog rikskanslern - Hitler - över rollen som statschef.

Att det dessutom är fråga om 1936 innebär att det är fråga om mellankrigstiden. Innan Förintelsen kom igång. Innan kristallnatten. Innan nazisterna verkligen kommit ut med sina sjuka idéer och motbjudande projekt. Inte heller kan väl swastikan ses som särskilt kontroversiell i det perspektivet, eftersom även den symbolen vid det laget var relativt obesudlad av nazismen.

Skulle Fredrik Reinfeldts tidigare möten med Obama i framtiden bli graverande om Obama om några år får för sig att starta ett tredje världskrig?

Om det däremot varit fråga om år 1942 hade saken varit en helt annan. Men hur många statschefer utanför axelmakterna umgicks frivilligt med nazitopparna under tiden då koncentrationslägren jobbade övertid med att förvandla icke önskvärda människor till tvål, lampskärmar eller aska?

Maj Wechselmann (rätt på andra försöket) verkar upprepa misstaget hon gjorde med filmen Ubåt! när hon inte nöjer sig med att granska kungahuset i ett historisk perspektiv, utan även gå för långt genom att fabricera händelser som är graverande för kungahuset.

---

Tråkigt slut?

2010-06-06 12:06:45

I flera tidningar kan vi nu läsa att det börjar dyka upp krav på Carl-Henric Svanbergs avgång efter oljekatastrofen i mexikanska golfen. Tråkigt. Men samtidigt känns det ganska rimligt. Som styrelseordförande är ju Svanberg ytterst ansvarig för allt som händer inom BP.

Det är tråkigt inte bara för Svanberg personligen.

Lika tråkigt är det för Sverige i övrigt, eftersom hans position som styrelseordförande för BP är en merit för svenskt näringsliv och svenska företagsledare. Fler av oss minns nog Lars Ramqvists hot eller varning en gång i tiden om att Sverige riskerar att förlora sina kompetenta ledare till utlandet om inte företagsklimatet i landet blev bättre.

Många avfärdade det som skitsnack eftersom ledarna inom svenskt näringsliv inte ansågs vara särskilt konkurrenskraftiga utomlands. Genom att ta över rodret för BP har Svanberg i viss mån visat att kritiken var fel. Även om det i grund och botten är en individuell fråga.

Samtidigt riskerar Svanbergs eventuella avsättning att ge nytt stöd för den kritiken.

Svanberg har hamnat i ett förbannat svårt läge. Han har precis tagit över som styrelseordförande på BP, och så händer det här. Nej, givetvis har inte han något ansvar för oljekatastrofen i sig, eftersom man började borra där redan innan han tillträdde. Men som styrelseordförande blir det till sist hans ansvar att se till att frågan hanteras bra. Både rent operativt och inom massmedia. Rent operativt gör BP det som går att göra, nämligen att försöka stoppa utsläppen och begränsa skadorna. Men massmedialt då?

Men även där kan frågan nyanseras en aning. Svanberg har ansvaret, ja, men är samtidigt beroende av sina underställda och sina rådgivare inom BP. Vilka råd har han fått i den här frågan? Är det kanske fråga om en intern maktkamp inom BP där andra höga chefer försöker rädda sig själva genom att offra Svanberg? Svanberg är ju den nye grabben i kvarteret, och har knappast samma kontaktnät och inflytande inom BP som de höga chefer som jobbat där i flera år.

Hur som helst har BPs hantering av oljekatastrofen inom massmedia varit en ren katastrof. Ingenting har väl egentligen gjorts rätt. Vad BP hade behövt göra från början var just att visa att man bryr sig, och skicka dit några högdjur som på plats följer arbetet och tar kontakten och diskussionen med politiker och lokalinvånare.

Istället har det varit ganska tyst. "Ja, vi tar ansvar" har det låtit i några uttalanden. Men i övrigt har både Svanberg och andra höga chefer inom BP varit ganska osynliga.

Vi kan ju leka lite med tanken på hur frågan hade kunnat hanteras annorlunda.

Hur hade USA och internationella massmedia reflekterat över en bild på Svanberg i oljiga gummistövlar på en oljeskadad strand i Louisiana, t ex? Eller en bild på Svanberg tagen på en båt från själva borrplatsen? Troligtvis hade det gjort ett ganska positivt intryck. Vilket är samma anledning till att i princip alla höga politiker runt om i världen snabbt personligen ser till att besöka områden som drabbas av naturkatastrofer och liknande.

Inte för att det egentligen spelar någon roll då de kan sköta sitt operativa arbete någon annanstans. Men däremot för att visa att de finns och att de bryr sig.

På den punkten har man misslyckats inom BP. Frågan är dock varför. Skulden kommer troligtvis att hamna hos Svanberg. Beror det på att han inte har lyssnat på sina rådgivare och underlydande chefer? Eller på att han har gjort just det?

---

Anpassa budskapet för mottagaren

2010-06-01 15:49:13

Vill passa på att tipsa om ett väldigt bra blogginlägg skrivet av Jenny åt Falkens författarskola. Det handlar om hur viktigt det är att anpassa sitt budskap efter mottagaren. "All kommunikation sker på användarens villkor" är en vanlig förhållningsregel inom språk och kommunikation, och det tar hon upp i exemplet med lille Hamid som hade tappat bort sin pappa.

Där har vi de intressanta med språk och kommunikation. Språket kan användas både som ett maktmedel för att sätta andra i ett underläge och som ett verktyg för för att kommunicera.

Kanslisvenska, någon? Kanslisvenskan är ett välkänt exempel på hur man använder språk som ett redskap för att hindra kommunikation snarare än att underlätta den. Tanken med kanslisvenska är att mottagaren (normalt folk) ska förstå så lite som möjligt. Då hamnar sändaren (byråkraten eller tjänstemannen) i ett överläge och får tolkningsföreträde. "Jag skrev det här, och om du inte förstod vad jag menade är det ditt problem."

Det största problemet med kanslisvenska - eller krångligt språk överhuvudtaget - är att många tror att det uppfattas som lite finare av läsaren. Så istället för att göra budskapet så enkelt och lättförstått som möjligt försöker man istället krångla till det med svåra ord och komplicerad meningsbyggnad.

Det misstaget gör vi ofta i helt fel situationer. Ska du söka ett jobb? Hur formulerar du då ansökningsbrevet? Komplicerat och distanserat? Eller enkelt och personligt? Många väljer det första alternativet.

Men varför? Tror vi att rekryterare och chefer tycker om att läsa texter fulla av ord som vi kanske bara hittar i äldre ordböcker? Eller att de gillar att plåga sig igenom meningar med fyra bisatser? Gör vi det för deras skull eller för vår egen?

Troligtvis för vår egen skull. Att krångla till språket är egentligen bara ett sätt att visa att man behärskar ett komplicerat språk. Men imponerar det på någon som är van vid att läsa sådana texter?

Jag tycker att du ska läsa mer av det Jenny har skrivit.  Hon är nämligen språkkonsult, och jobbar mycket med att göra obegripligt språk begripligt.

---

Lösning utan målgrupp

2010-05-06 11:49:28 - 1 kommentar

Enligt DN ratar bokälskarna e-boken. Det känns bekant. Jag är ju själv en bokälskare/bokmal, men har hittills bara köpt en e-bok i hela mitt liv. Någonting som jag tvingades göra eftersom den inte fanns som pappersupplaga. Det var nämligen fråga om kurslitteratur, så jag hade inte valet att skippa den. En bok jag endast kan läsa på datorn.

Så vaför riskerar e-boken att bli en flopp?

Den korta förklaringen är att e-boken är ett koncept utan tydlig målgrupp. Man har skapat en lösning eller ett koncept, utan att veta vem man gör det för. Vem ska använda e-boken?

Den lite längre förklaringen är ungefär densamma. E-boken började som en vision hos någon utvecklare som ville kombinera datorernas möjligheter med böckernas fängslande innehåll. Man skapade alltså först en lösning, som man sedan började söka en målgrupp för.

Den som jobbar med konceptutveckling skulle nog direkt säga att det är fel: man börjar inte med att skapa en lösning, utan ser först till att hitta en målgrupp som har krav och behov man kan fylla. Sedan börjar man skapa sin lösning.

Men i fråga om e-boken tycks det som om man har gjort precis som man inte ska göra. Man har skapat ett koncept som man sedan försöker hitta en målgrupp för, utan att på förhand veta om det ens finns en sådan målgrupp.

Vad är en målgrupp? Det är en definition av en samling människor utifrån olika demografiska faktorer. Ålder, kön, intressen, inkomst, civilstånd, och så vidare. Nästan alla lyckade och framgångsrika koncept utmärks av att de matchar krav och behov hos en målgrupp. Målgruppen behöver någonting som konceptet tillhandahåller. 

Människan tycker om att kommunicera och bygga på sina kunskaper. Flera lyckade koncept har tillgodosett just sådana behov och krav.

Telegrafen var en revolution när den dök upp. Människan hade behov av att snabbt kunna skicka meddelanden över stora avstånd. Där lyckades Samuel Morse träffa mitt i prick och hans koncept - telegrafen - blev en stor framgång.

Men användarna ville inte bara skicka meddelanden över långa avstånd. De ville kunna prata direkt med varandra. Sagt och gjort, Alexander Graham Bell träffade mitt i prick med sitt koncept, nämligen telefonen.

Långt senare kom någon på att telefonen skulle bli mobil. Mobiltelefonen uppfanns. Efter att under flera år ha varit för dyr för vanliga människor blev mobiltelefonen till sist en folklig ägodel. Idag har nästan alla mobiltelefoner.

Men e-boken då? Vad fyller den för syfte? Vad har användaren för behov? På vilket vis är en e-bok bättre än en pappersbok? Där har vi problemet.

E-boken är inte särskilt mycket bättre för läsaren än en vanlig pappersbok. I många fall är den sämre. Den kräver framför allt ett medium (läsplatta, dator, mobiltelefon, etc) för att fungera. E-boken är inte lika mobil och flexibel som pappersboken.

Däremot är e-boken bra för förlagen. Att producera e-böcker är mycket billigare än att producera pappersböcker. Samma sak med distributionen. Men problemet kvarstår. Det är nämligen inte förlagen som är slutanvändaren i frågan om e-böcker. Slutanvändaren är fortfarande vi som köper böcker. Och så länge slutanvändaren inte efterfrågar e-böcker kommer e-boken att vara en fortsatt flopp.

E-boken är en lösning som är anpassad efter säljarens bekvämlighet, och inte efter kundens behov. En sådan lösning blir inte framgångsrik.

---

Importera mera?

2010-05-05 15:36:25

Nu ska det bli Hollywoodfilmer av Millennium-trilogin. Väldigt trevligt på sätt och vis. Men samtidigt tycker jag att jänkarna borde bli lite bättre på att importera film från andra länder.

För min del är utländska filmer inte bara ett rent nöje. För mig handlar det även om ett kulturellt utbyte. Att se filmer från lite mer udda länder är ofta ganska intressant, eftersom man på köpet får en del nationella och kulturella egenheter som kan vara ganska underhållande.

Pedro Almodóvar, Luc Besson, Hideo Nakata och Dario Argento. De gör alla filmer som ligger en bit från det vi vanligtvis räknas som mainstream inom filmindustrin. Nåja, i viss mån i alla fall. Kan inte ärligt påstå att jag tittar på vare sig Nakatas eller Argentos filmer för att jag intresserar mig för det kulturella utbytet, utan snarare för att de är mästare på att göra sköna skräckfilmer.

Men, så har vi då det stora landet i väst. USA. När en utländsk film blir väldigt populär ska man helt plötsligt göra en remake. Anpassa filmen till ett amerikanskt format. Med ny och omarbetad story för att passa de egna normerna, givetvis på engelska och med amerikanska skådespelare. Och ofta i en amerikansk miljö.

Vore det inte bättre om amerikanerna började importera fler utländska filmer rakt av, istället för att göra ständiga remakes på dem? Det kanske skulle bidra till att många amerikaner lär sig lite mer om världen som ligger utanför USAs gränser? Lära sig lite mer om andra kulturer? Om hur människor i andra länder fungerar?

Jag anser själv att Ringu-filmerna från Japan är mycket mer underhållande än the Ring-serien som är de amerikanska remakerna. Samma sak med Ju-on/the Grudge. De känns liksom mer rätt i sin orginalkontext, eftersom kontexten bygger en del på japansk kultur och vidskeplighet som är lättare att greppa om karaktärerna är japaner, och allt utspelar sig i Japan.

I och för sig vore det väl knappast lönt i fallet med svenska filmer, eftersom vi redan är så pass amerikaniserade att filmerna i princip bara skulle behöva dubbas eller textas.

---

Och trovärdigheten?

2010-05-02 20:52:49

Läste just en intressant artikel i DN om fejkidentiteter. Att man skapar fejkbloggar och låtsasanvändare på nätet för att sprida sina åsikter. Någonting som känns ganska komiskt, med tanke på hur vanligt beteendet är bland kommentarerna till Epsteins blogg.

Ett av problemen som artikeln tar upp är just det där med trovärdigheten.

Inom kommunikation är trovärdigheten nämligen oerhört viktig för om budskapet tas på allvar eller ej. Trovärdighet får man i sin tur genom att tydligt visa vem som står bakom ett budskap.

De tre grundstenarna i kommunikation är för övrigt sändare, budskap och mottagare. Utifrån vem avsändaren är tolkar man som mottagare budskapet, och värderar det utifrån det man vet om avsändaren.

Om budskapet är "invandrare är överrepresenterade i brottsstatistiken" säger det oss egentligen ingenting, eftersom vi alla har hört det tidigare. Om sedan avsändaren visar sig vara Jimmie Åkesson kommer de flesta att avfärda det bums. Men om det skulle komma från Lars Ohly eller Mona Sahlin? Då skulle många uppfatta det som en sanning, eftersom uttalandet skulle anses vara så okarakteristiskt för källan att det kanske är sant. Samma sak om vi vänder på det och ändrar budskapet till "invandare görs till syndabockar för brottsligheten i Sverige" - ingen skulle ta det på allvar om det kom från Ohly eller Sahlin, men tänk om det kom från Åkesson? Så fungerar relationen mellan sändare och budskap.

Samtidigt är det vanligt att man försöker ge ett budskap eller en åsikt större tyngd genom att visa att det är fler som står bakom det. Ju fler vi är, desto mera rätt har vi, ungefär. Lagom demokratiskt. Kan gälla en politisk åsikt eller ideologi. T ex alla "tvångsanslutna" SSU:are som inte ens själva visste att de var med i SSU. Eller att McDonalds hamburgare är goda, eftersom så många äter där. Så länge det är fråga om någonting som upplevs som rimligt - "det är klart att den där koskiten går att äta, en miljon flugor kan ju inte ha fel" känns kanske inte så övertygande?

Ett exempel på detta beteende är "bloggimperiet" som består av bland annat Greensweden, Stadshusbloggen och Miljöopinion. Alla bloggarna drivs av en och samma person, som dock föredrar att vara anonym, samtidigt som han vill göra gällande att det bakom varje blogg står en hel grupp med människor. Jag har skrivit ett separat inlägg om detta som du kan läsa här.

På Internet-slang kallas det här beteendet "sock puppeteering", efter "sock puppets", det vill säga handdockor.

Tänk dig bilden av en person som är ensam om sina åsikter, men sedan trär på en strumpa på handen (Ed the Sock) som får hålla med om allt denne säger och tycker. Ungefär så fungerar det, fast handdockorna är olika alias på olika forum. Eller bloggar. En människa utan stöd uppfinner gärna några extra "identiteter" som ska ge sitt medhåll och stöd.

Det fungerar så länge andra inte är medvetna om att det handlar om en eller ett fåtal personer som använder mängder med alias för att sprida samma åsikt. När taskspelet (jag kallar det så efter taskspelare, som är vad de kringresande gycklare som bland annat uppträdde med handdockor och marionetter kallades förr i tiden) uppdagas ryker all trovärdighet. Vilket även kan drabba de verkliga människor som ställt sig bakom samma åsikt, liksom åsikten i sig som förknippas med en oärlig avsändare utan trovärdighet.

A big no-no, med andra ord. Det kan kosta mer än det smakar.

Att det här beteendet nu är på väg att ta steget in i kommunikationens finrum är tråkigt. Väldigt tråkigt. Som det står i artikeln urholkar det här trovärdigheten för sociala medier, liksom för alla andra medier där det förekommer.

Ett annat exempel som jag personligen tycker är ganska underhållande är det omfattande taskspel som förekommer bland kommentarerna till Lars Epsteins (något reaktionära) blogg om Stockholm. Där dyker en och samma användare ständigt upp, men under olika alias. Åsikterna är alltid samma, liksom beteendet. Beteendet kan närmast beskrivas som ständigt förtal och personangrepp på de som tycker att det är bra med förändring i Stockholm.

Han har avslöjat sig åtskilliga gånger genom en del egenheter i sina bloggkommentarer. Bland annat har han svårt med punktuationen, och lägger gärna in ett mellanslag före skiljetecken som utropstecken, kolon och frågetecken. "Så här !" alltså. Vid sidan av det karakteriseras bloggkommentarerna av ett ganska gammalmodigt språkbruk, som ibland känns som om det är hämtat direkt från någon gammal pilsnerfilm med "Bullen" Berglund. Mönstren är hur som helst väldigt uppenbara för den som har en del skolning inom språk och kommunikation.

Men varför? Jo, för att genom mängden med olika alias kunna visa att det minsann är fråga om åsikter och ståndpunkter som delas av många. Däremot blir det lätt komiskt när han glömmer bort vad han tidigare skrivit under vilket alias, och röjer sig på det viset.

Att det är fråga om en person som inte blir tagen på särskilt stor allvar behöver jag kanske inte ens nämna? Men det är så det oftast slutar när man blir påkommen med att använda fejkalias och bluffidentiteter. Det man från början har sagt glöms snabbt bort, eftersom trovärdigheten i princip går upp i rök.

Tro mig, det är en väg som reklam- och PR-branschen inte vill ta i framtiden. Det kan inte sluta väl. Bränn inte trovärdigheten för kortsiktig vinnings skull!

---