O-ZONE.nu - Lista artiklar

Lista artiklar och inlägg

» Personligt » Webbplatsen » Stadsbyggnad » Kollektivtrafik » Stockholm » Miljö » Politik » Samhälle » Media » Kommunikation » Cykling

Sociala utvecklare? Men snälla rara då...

2011-12-20 21:02:07

Du noterade kanske ironin i rubriken? Om inte så vill jag förtydliga att den var ironiskt menad för att undvika missförstånd. Någonting som dessutom har en del med ämnet att göra, nämligen social kompetens. Att förstå andra människor. Att kunna kommunicera. Att undvika missförstånd pga att kommunikationen fallerar. Jag skriver det här efter att ha läst ett par artiklar (eller en artikel och en krönika) på Computer Sweden.

Kommer du ihåg platsannonserna under det sena 1990-talet? I näst intill varje annons stod det att den sökande förväntades vara socialt kompetent. Inte social, utan socialt kompetent.

Vad är då skillnaden?

Ja, om vi börjar med att gå tillbaka till det som står i Computer Sweden, så kan jag i viss mån hålla med om det Ogelid skriver, dvs att låta teknikerna "slippa" vara sociala. I viss mån alltså. Jag är själv utvecklare och tekniker, och social vill jag verkligen inte slippa vara. Problemet är att "socialt kompetent" när det begav sig var lite av ett buzzword. Många använde det, färre förstod vad det egentligen betydde. Det är nämligen inte samma sak som att vara social.

Vad innebär det då att vara social? Ja, det är vad det låter som. Att umgås med andra människor, att bli omtyckt, att kunna sitta och vara rolig i fikahörnan. På ett ungefär, alltså. Men det är inte samma sak om att vara socialt kompetent.

Social kompetens är - eller var innan begreppet vattnades ur till att bli synonymt med social - ett ganska vagt och luddigt begrepp. Men om jag ska försöka mig på att definiera det så är det någonting i stil med en människas förmåga att förstå och acceptera andra människor, oavsett hur lite man än har gemensamt med dem. Och det är inte samma sak om att vara social.

Människor som är omtyckta och populära anses ofta felaktigt vara socialt kompetenta. Vad omgivningen tycker om en människa säger egentligen inte så mycket om dennes sociala kompetens. Däremot är det omvända en bra måttstock. Den som stör sig mycket på andra - men som ironiskt nog kanske är omtyckt och populär själv - har ofta låg social kompetens, eftersom denne har svårt att acceptera dem som de är.

Människan med låg social kompetens kan lätt tro att missförstånd med andra människor sker pga ren illvilja från den (de) andres sida, och förstår inte att det är fråga om just missförstånd. Eller misstag, för den delen. Om du råkar trampa någon på foten på bussen eller tunnelbanan, och sedan ber om ursäkt ser du ofta direkt om människan har hög eller låg social kompetens (alt. en dålig dag). Om du som svar får ett leende och "ingen fara" är det en socialt kompetent människa. Om den andre däremot blir arg och kallar dig för klantskalle är det kanske ett tecken på att denne saknar en del i fråga om social kompetens.

Så varför tycker jag då att krönikan på CS i viss mån har fel? Jo, nämligen att social kompetens faktiskt är viktigt, oavsett om man är projektledare, utvecklare, designer eller whathaveya. Ska du arbeta ihop med andra människor behövs ett visst mått av social kompetens.

En grupp vars medlemmar dels är olika och dessutom saknar social kompetens fungerar dåligt, eftersom det lätt uppstår missförstånd och konflikter.

Det är här jag ser en fara för branschen, nämligen att man börjar bli sämre på att skilja mellan att vara social/utåtriktad och socialt kompetent. En människa som sitter och drar roliga skämt i fikahörnan och som alla gillar är inte nödvändigtvis socialt kompetent och bra på att arbeta ihop med andra människor på deras villkor. Lika lite som att den tystlåtne som aldrig säger någonting kul eller spännande saknar social kompetens. Denne är kanske väldigt bra på att arbeta ihop med människor av alla tänkbara (och otänkbara) typer och sorter, men utan att vara utåtriktad för det?

Så ska vi "förstöra" för de blivande systemvetarna och ingenjörerna genom att lära dem att vara sociala i unga år? Beror på. Om det är fråga om att göra dem socialt kompetenta gör vi dem en tjänst. Om det däremot bara handlar om att göra dem mer utåtriktade är det kanske inte lika viktigt.

Nästa gång du är i ett sällskap (eller som rekryterare på en anställningsintervju?) och möter en tystlåten och introvert människa, reflektera då över om denne saknar social kompetens, eller helt enkelt bara är lite inåtvänd. Den människan är kanske väldigt socialt kompetent när det kommer till kritan, och väldigt lätt att jobba med, men lite sämre på att komma med kvickheter i en konversation?

iScreen, snart verklighet?

2011-09-19 18:28:27

Vad har iPod, iPad, iMac och iPhone gemensamt med MacBook? Förutom att de alla är Apple-produkter? Det är inte att de alla har namn som börjar med "i", för det gör ju inte MacBook. Nej, det är att de alla har två stavelser. Det gör det förhållandevis lätt att klura ut möjliga namn på framtida Apple-produkter. Oavsett teknik och användingsområde är det väldigt sannolikt att det kommer att bli ännu ett namn med två stavelser.

Disclaimer: jag har inte hittat någon kvarglömd tingest på någon krog, eller kontakt med någon läcka hos Apple - allt detta är fria fantasier från min sida, men någotning som jag skulle försöka mig på att utveckla om jag hade resurserna.

Därför ber jag att få presentera en kommande produkt - iScreen.

Vad är en iScreen? Och vad kommer att vara så nyskapande med en sådan? Och varför kommer det att vara en Apple-produkt? Jo, till att börja med finns det - tyvärr - inte några andra tillverkare än Apple som på allvar faktiskt vågar satsa på nya typer av produkter. Det beror delvis på att de flesta andra tillverkare inte kan göra det. Varumärket är inte tillräckligt starkt. Det erkänner jag fast det bär mig emot, eftersom jag inte är särskilt förtjust i Apples affärsmetoder. Patenttrolleri och stämningar till exempel, för att försöka få bort konkurrerande produkter från marknaden om de visar sig vara bättre än de egna.

Men åter till iScreen. Vad är en iScreen? Jo, det blir troligtvis Apples första sejour in i TV-branschen. Ett område som de hittills inte försökt sig på några landvinningar inom. En slags TV-apparat alltså. Men en unik sådan. Nåja, ganska unik. Kombinationen av egenskaper gör den unik.

Det kommer nämligen att bli fråga om en slags allt-i-ett-maskin.

Glöm allt det där med att plugga in DVD/bluray, dator, digitalbox och allt det där i platt-TVn du har sittande på väggen. Du behöver bara en iScreen. Den är kanske 40-50 tum stor, och ser till det yttre ut som en vanlig platt-TV. Eller kanske snarare en förvuxen iPad/iPhone. Inga synliga kontroller utom möjligtvis strömbrytaren, allt för att skapa en väldigt clean look.

Med iScreen kommer allt du behöver att finnas samlat i en och samma maskin. Dels kommer den att ha en slags inbyggd digitalbox där du bara behöver en CA-modul för att få in alla kanaler från Boxxer, ComHem, osv. Du har även stöd för både trådbundet och trådlöst nätverk, så du kan koppla in den på ditt intranät och på så vis få tillgång till dina bibliotek av musik och filmer (som givetvis inte är piratkopierade). Via någon av de olika USB-portarna (och kanske firewire) kan du koppla in externa enheter som hårddiskar och mus/tangentbord. Om du nu inte vill ansluta sådana enheter via Bluetooth istället.

Och nu när vi ändå talar om bluetooth kan jag ju tipsa om fördelarna med att paira din iPad eller iPhone (Android göre sig icke besvär) med din iScreen, och på så vis få en hejdundrande grafisk fjärrkontroll att använda när du sitter i soffan.

Givetvis kan du lika gärna använda mus eller tangentbord, eftersom en iScreen inte är en halvdum pekplatta utan en fullfjädrad dator inbyggd i en stor skärm. En stor pekskärm, bör jag tillägga. Så du kan lika gärna stå framme vid skärmen och rita direkt på den om du håller presentationer, eller hoppa fram och tillbaka mellan dina olika slides. Eller byta kanal, som vi gjorde på 70- och 80-talet innan det blev standard med fjärrkontroller.

Naturligtvis kan du även köra vanliga Windowsprogram på din iScreen. Den kommer att ha en SSD-enhet som rymmer en hel del, och som kan kompletteras med en extern hårddisk via USB.

Men ljudet då? Är inte högtalarna ganska burkiga i platta enheter? Jo, men då ansluter du bara din iScreen till en extern hemmabioanläggning via exempelvis HDMI eller optisk kabel. Eller kanske satellithögtalare direkt via 3,5-mm?

HDMI ja - som grädde på moset ska du även kunna ansluta en annan dator till din iScreen, som har flera sådana ingångar. Du har en kanalväljare där du kan välja att gå via den inbyggda datorn eller visa bilden från någon ansluten enhet som dator, digitalbox eller bluray.

Precis som med en iPad är möjligheterna oändliga med en iScreen. De är bara mer oändliga, eftersom du i en iScreen får en riktig dator. Och digitalbox. Och mediaspelare (inbyggd bluray kanske vore någonting) som klarar allt från gamla CD-skivor till bluray om du är typen som gillar att få innehållet levererat på plastbitar.

iScreen riktar sig mot både företagsanvändare och vanliga konsumenter. Med en liten inbyggd webbkamera kommer den att lämpa sig väl för videokonferenser. Vill man ha någonting mer kraftfullt går det alltid att komplettera med en ordentlig videokonferenskamera som man ansluter via t ex USB. Alla och ingen målgrupp samtidigt. Precis som med iPad.

Om en sådan mackapär - som iScreen - någonsin ser dagens ljus, kommer då Apple att vara först med den? Troligtvis. Men då ska jag stämma dem eftersom jag var före dem med idén. ;-)

Anonymitet en rättighet? Ja. Nej. Kanske?

2011-08-31 18:31:12

Flera svenska tidningar på nätet stänger nu sina kommentarsfunktioner för helt anonyma användare. "Du måste stå för det du säger" är parollen. Vissa tycker att det är bra medan andra tycker att det är mindre bra. Ett av syftena är att motverka anonymt näthat. Är avanonymisering rätt väg att gå? Vad tycker du? Personligen tycker jag att det är ett solklart "njae".

SvD använder sig sedan tidigare av samma tjänst som jag, nämligen Disqus. Expressen inför förhandsmoderering av kommentarer. DN ska "kanske införa någonting", men exakt vad vet jag inte. (Rätta/upplys mig gärna med länk via mitt kommentarsfält nedan om du vet mer än jag.)

Så vad menar jag då med att det är ett "solklart njae"?

Jo, med det menar jag att jag tycker att det är bra att man äntligen tar tag i ett problem som under en längre tid fått växa sig större och större just därför att ingen hittills tagit tag i det. Men om det är fråga om rätt metoder är jag inte lika klar över.

Personligen är jag emot okontrollerat anonymt kommenterande. Det vill säga den typ av beteende som "Aliasmannen" som under flera år härjat bland DNs artikelkommentarer representerar. En människa som - av orsaker jag endast kan spekulera i - bakom mängder med alias lägger stor tid och energi på att hota, förolämpa, förtala och kränka andra debattörer. Läs kommentarerna till valfritt blogginlägg hos Epstein (som detta som jag länkat till) och titta lite på innehåll och språkbruk så börjar du troligtvis misstänka att mycket är skrivet av en och samma person. Alias som "Rutger v E", "aktiv moderat" med flera är bara några som jag kan nämna.

Den typen av beteenden vill jag helt enkelt bara få bort från nätet. Och att de stora dagstidningarna resonerar på samma sätt är knappast överraskande.

Förutom det uppenbara i att den typen av "debattörer" skrämmer bort normalt folk och bara lämnar de mer hårdhudade (som undertecknad) som vant sig vid dessa individers destruktiva beteenden skadar det även tidningarnas varumärken. Ingen seriös - eller mindre seriös för den delen - tidning vill bli känd som ett fritt forum för galningar som vill spy sin galla över allt de har någonting emot.

Samma resonemang styr min blogg. Jag började använda Disqus som ett bättre alternativ till den kommentarsfunktion som jag själv byggt som en del av mitt publiceringssystem, och som krävde en giltig epostadress till vilken ett verifieringsmail med en länk skickades. Därefter släpptes kommentaren igenom. Ingen adress, inget mail, ingen verifiering, ingen synlig kommentar. Att då kräva en form av identifiering genom en giltig epostadress tror jag hade en avskräckande inverkan. Samtidigt visste jag att en del av trollen brukade frekventera bloggen (hej PG ;-)), eftersom mitt system även innehåller en loggningsfunktion som visar vem som läst vad, när denne gjorde det och från vilken länkad sida/google-sökning personen hittat dit.Jo, det går ju att skapa nya konton, men kräver ofta mer jobb än man tycker att det är värt när man vill skriva någonting i affekt - vilket ofta är fallet med näthat.

Problemet var att det inte fungerade smärtfritt, eftersom automatiserade mail kan fastna i spamfilter samtidigt som jag inte hade tid, ork eller ens lust att bygga en inloggningsfunktion. Det rörde sig om en handfull kommentarer av en handfull kommentatorer till varje blogginlägg.

Så jag införde istället Disqus, som funkar hyfsat bra. Även om en del skit slinker igenom tycker jag att de kommentarer som kommer in håller förhållandevis hög kvalitet. Och avanonymisering tror jag definitivt är en kvalitetshöjande faktor i nätdebatten. Om du måste stå för det du säger tänker du dig för innan du säger det. Jämför en flock skränande fotbollshulliganer på ståplatsläktaren - det är lätt att skrika "domarjävel" när man bara är en av många jämfört med att ställa sig framför domaren, klart synlig och kanske med en namnbricka och säga samma sak.

Åter till tidningarna. Troligtvis resonerar man på samma sätt där. Nu. När det nästan är för sent och problemet blivit så stort att det knappt existerar några konstruktiva och givande debatter och diskussioner på deras forum.

Men hade de inte kunnat göra någonting tidigare?

Jo. Det hade de. Och det är det som stör mig. Om t ex DN hade infört någon form av inloggning och registrering där användarnas epost och IP-adress sparas samt kanske information lagrad i någon cookie (textfil som kan användas för att spåra och identifiera) hade de lättare kunnat införa system för att bara stänga av de som inte sköter sig, och ändå tillåta ett visst mått av anonymitet. Jag tror att de blivit av med "Aliasmannen" för länge sedan om de tänkt på det viset. Visserligen tycker jag att människans beteende tyder på att han lägger en stor del av sin tid och energi på sitt näthatande, och åker kanske runt mellan olika ställen som erbjuder internetaccess, som bibliotek och liknande. Då blir det svårare.

Jag kan som kuriosa nämna att jag en gång satt snett bakom en "herre" (med tveksam personlig hygien) i övre medelåldern på fyrans buss. Han klev på vid stadsbiblioteket, med en bunt med utskrifter av artiklar från just SvD och DN. Under resan till Västerbroplan (där jag klev av) satt han och skrev korta och arga kommentarer i marginalerna vid de artikelkommentarer som kommit med i utskrifterna, samtidigt som han muttrade och fnös för sig själv. Kanske en av dessa näthatare som ser till att sopa igen spåren efter sig i den mån det går?

Kuriosa är vid närmare eftertanke kanske inte riktigt rätt benämning, eftersom det leder oss in på ett annat problem, nämligen spårbarheten.

Spårbarhet anser jag vara ganska viktigt för att skydda vanligt folk mot hot och trakasserier från människor som inte begriper att samma gränser för vad som är socialt acceptabelt gäller på nätet precis som i verkligheten. Även om tidningar som DN eller SvD loggar IP-adresserna som används av hat-trollen är det svårt att gå vidare med ett ärende om det blir fråga om brott. Dels för att lagen inte gör det möjligt för polisen att få ut uppgifter från en ISP eller liknande om brottet inte ger fängelse, och dels för att sådana uppgifter inte måste lagras. Så även om något hat-troll förtalar någon namngiven person så pass grovt att det kan ge fängelse (förtal kan i vissa fall leda till det) är det inte troligt att det leder vidare till någonting. Dels måste brottet kunna ge fängelse, och dels måste uppgifterna finnas lagrade. Mycket som måste stämma alltså.

Och eftersom ingenting har gjorts tidigare har många lärt sig att det är "riskfritt" att begå brott på nätet, eftersom i princip inga andra brott än fildelning beivras.

Ett övergripande systemfel, anser jag. Många hade behövt dra sitt lilla strå till stacken, men ingen har gjort det. ISPer som inte loggar vem som använt vilken IP-adress vid en viss tidpunkt, polisen som inte försökt gå vidare med dessa fall, och tidningar och liknande som blundat och bara raderat kommentarer i efterhand om de funnits stötande/olagliga.

Nu skördar vi det vi har sått, och flera stora tidningar tar till rena panikåtgärder för att rädda sina egna anseenden. Är det rätt väg att gå? Har Starow och Troberg rätt i att det i viss mån är ett steg mot nätcensur?

Jo, de har till viss del rätt, tycker jag. Någonting hade behövts göras, men jag hade hellre sett någon annan lösning. Kanske ett utökat samarbete mellan rättsväsendet (eller mentalvården?), de stora tidningarna, de stora ISPerna liksom bibliotek, skolor och andra institutioner som tillhandahåller datorer som kan användas av många? Vore det inte möjligt att hitta en gyllene medelväg där de olika parterna tillsammans arbetar för att identifiera bråkstakarna utan att för den sakens skull tvinga allt och alla att identifiera sig i förväg för att få kommentera? Datanörd som jag är vet jag att det går att bygga ganska avancerade system som gör just det, och som använder sig av olika aggregeringsfunktioner som identifierar skribenten bakom en viss kommentar. Jo, det skulle kosta en slant, men å andra sidan är väl yttrandefriheten värd en del? Då kan vi förhoppningsvis tillåta ett visst mått av anonymitet även i framtiden. Jo, givetvis kan sådana system missbrukas, men ärligt talat, vilka system kan inte det? Hellre spårbarhet i efterhand än åsiktsregistering på förhand, IMHO.

Det finns nämligen goda skäl till att människor vill vara anonyma ibland. Att obehindrat kunna hota, förolämpa och kränka andra är dock inte ett sådant skäl.

Vad driver näthatarna?

2010-11-07 17:13:34

Att diskutera på nätet kan vara väldigt givande. Samtidigt kan det för andra människor bli ganska obehagligt på grund av de olika näthatare som finns här och var. Är det ett problem? Ja. Görs någonting åt det? Oftast inte. Tyvärr.

Jag skrev en artikel på Newsmill förra sommaren. Den handlade om näthatet och hur det påverkar olika människor. Både bloggare som andra. Jag tänker inte gå in närmare på det jag ser som de bakomliggande mekanismerna till det här beteendet, utan snarare på de effekter det får.

Eftersom jag har ett slags fågelperspektiv på den här frågan tänkte jag resonera lite kring det hela. Med det menar jag att jag tack vare min bakgrund - både praktisk som akademisk - är i stort sett immun mot angrepp som riktar sig mot just mig. Jag har läst mycket kommunikation och även en del relaterat till beteendevetenskap, och varje gång någon anonym näthatare inleder ett inlägg med orden "du är" börjar jag analysera beteendet bakom kommentaren eller inlägget. Innehållet tappar jag intresset för, eftersom jag då inser att det är en person som saknar åsikter eller argument som någon tar på allvar. Dessutom är jag uppväxt med Usenet.

Problemet kan brytas ner i två delproblem:

Dels att det finns människor som mår dåligt och av någon anledning måste försöka få utlopp för sin uppdämda bitterhet eller aggression genom att kränka och trycka ner andra.

Dels att problemet inte tas på allvar där det är viktigt, eftersom den som ansvarar för ett diskussionsforum av något slag faktiskt har ansvaret för det som skrivs där. Visst går det att rent juridiskt försöka friskriva sig från ansvar genom utgivningsbevis och disclaimers som gör gällande att alla ansvarar för sina egna inlägg.

Det här får konsekvensen att många människor som inte själva är "hårdhudade" mår dåligt och slutar diskutera på nätet. De lär sig snabbt att förr eller senare kommer personangreppen och i vissa fall även hoten.

Jag tänkte ta ett exempel på en sådan här situation som mer eller mindre har spårat ur. Det är fråga om artikelkommentarerna på Dagens Nyheters webbplats.

Bland kommentarerna till artiklar som handlar om stadsbyggnad i Stockholm härjar en anonym näthatare, som av oss andra "stamgäster" har fått öknamnet "Aliasmannen". Den här människan - som vi genom någon slags konsensus kommit att betrakta som en varelse av hankön - följer vad som tycks vara ett tvångsmässigt beteende.

Dels har människan en förkärlek för olika "högståndsalias". Människan vill gärna utge sig för att vara läkare, officer, arkitekt, rektor eller någonting annat som förknippas med en solid akademisk bakgrund. Dels försöker människan nästan utan undantag trycka ner andra debattörer genom olika personangrepp och nedvärderande uttalanden. Eller sådant som personen i fråga ser som nedvärderande.

Utöver det här beteendet avslöjar sig människan ständigt genom ett omodernt och krångligt språkbruk - ett rent ut sagt dåligt språkbruk med andra ord. Tidigare avslöjade människan sig även genom en del andra egenheter, som att alltid lägga in ett mellanslag före varje skiljetecken. Detta är någonting som många påpekade väldigt ofta, liksom att det trots mängden alias därför var lätt att se att det var fråga om inlägg av samma person. Ironiskt nog upphörde det samtidigt hos samtliga alias när människan insåg att ingen annan gjorde på det viset.

Nu är frågan kanske vad det är fråga om för slags människa som lägger så mycket tid och energi på att bete sig på det här viset. Det finns två möjliga svar. Antingen är det fråga om en människa som tar det där på fullt allvar och verkligen menar det som skrivs i kommentarerna. Annars är det fråga om en människa som gör det för skojs skull.

Oavsett vilket är det fråga om ett sjukt beteende, även om människan i fråga lyckas intala sig själv att det är rätt eller bara på skoj. Det här är ett beteende som skrämmer många andra människor som läser kommentarerna till artiklarna. Vilket i sin tur medför att de drar sig för att kommentera där. Som en följd av detta brukar det i just Epsteins blogginlägg vara fråga om samma återkommande kommentatorer. Det vill säga Aliasmannen liksom några andra - däribland jag - som är vana vid att hantera människan.

Det leder till att den här människan effektivt lyckas sabotera alla diskussioner och debatter som annars skulle kunna uppstå eftersom det aldrig kommer in något nytt blod i diskussionen. Och vem kan klandra läsarna för det? Skulle du vilja ge in i en diskussion där en ständigt återkommande debattör under olika alias kommer att göra allt i sin makt för att kränka och nedvärdera dig bara för att du har "fel" åsikter?

Jag har aldrig betraktat mig själv som något helgon inom nätdiskussioner. Jag slåss med näbbar och klor för mina ståndpunkter. Men det är väldigt viktigt att hålla isär sak och person för mig. Jag kan såga dina åsikter, men jag skulle aldrig nedvärdera dig bara för att vi är oense.

Så vad görs då åt problemet från de ansvarigas sida, dvs DN? Ingenting.

Rent juridiskt sett behöver de kanske inte göra någonting. Jag vet inte exakt vad lagen säger på området. Kanske har de lyckats friskriva sig från ansvar genom att skjuta över det till varje skribent.

För varumärket DN.se är det däremot vansinne att agera på det viset. I nätanvändarnas ögon har DN.se nu förvandlats till en lekstuga för näthatare som kan skriva precis vad som helst om vem som helst, och allt som kan hända är att deras kommentarer raderas. Trots att det ofta är fråga om uttalanden som är straffbara, eftersom det är fråga om ärekränkning och förtal.

Är det så nätets framtid ser ut? Att vanliga människor inte vågar uttala sig, eftersom de blir angripna av anonyma näthatare som får härja fritt eftersom det inte finns någon lag som tvingar tidningar som DN att ta ansvar för det som sker i kommentarsfälten till deras artiklar? Innebär det att man behöver ha samma perspektiv som jag för att orka hantera dessa i grund och botten beklämmande människor som mår så dåligt att de i skydd av alias måste kränka andra för att känna en del människovärde?

Dags för Android 2.1 för xperiorna!

2010-10-30 14:13:02

Nu ska Sony Ericsson äntligen börja med utrullningen av Android 2.1 för xperia-familjen! Råkade av en slump läsa ett blogginlägg från igår med en del information om uppgraderingen.

Som jag har väntat. En av de största bristerna med min egen x10:a är just att den hittills har haft ett antikt operativsystem, även om jag skulle ljuga om jag påstod att jag varit missnöjd med den hittills. Det är utan tvekan den bästa mobiltelefonen jag haft hittills, och har skapat ett beroende som jag skulle få svårt att hantera om jag blev av med den.

Att den saknat stöd för flash har däremot varit ett ständigt irritationsmoment. Speciellt när jag surfat runt med webbläsaren. De flesta webbplatser jag besöker har nämligen en hel del innehåll i flash, som då inte funkar.

Mer info ska enligt blogginlägget finnas på SEs uppdateringssajt, men just där står det ännu så länge inte så mycket mer än att uppdateringen kommer, och att användaren kommer att få ett meddelande om det.

Återstår att se hur mycket som kommer att uppdateras för oss i Sverige nu i dagarna. Citat från blogginlägget på SE:

So far I have received confirmation that the generic kits for the Nordic countries will be the very first ones out on Sunday evening and then there will be more kits coming already during Monday and then the roll-out will continue throughout the month of November.

Nåja, om det rör sig om ett par dagars väntan är det inga problem. Get on with it!

Eeeeh

2010-09-14 20:43:31

Mysko rubrik? Nej, det här är inget inlägg som jag råkat publicera av misstag. Rubriken är faktiskt helt i sin ordning. Varför? Jo, därför att det hör ihop med lingvistiken jag läser för tillfället.

Idag tog föreläsaren upp det så kallade "schwa"-ljudet. Schwadåförnåt undrar du kanske?

Jo, "schwa" är "tvekljudet" som vi ibland använder som en slags utfyllnad när vi talar men inte riktigt har kommit på vad vi ska säga. Låter oftast som någonting i stil med "öööh", "eeeh", och så vidare. Finns i alla språk. Jänkarna kör med "uuhm". Hur det låter på andra språk vet jag däremot inte. "Schwa" är i vilket fall som helst ett ljud vi alla omedvetet lägger in i flödet när vi talar. Om det går att träna bort helt och hållet vet jag inte. Men det finns tekniker för att undvika det, vilket du ser längre ner i inlägget.

Jag gillar de här föreläsningarna. Dagens föreläsare tycker jag är bra. Dels för att hon är väldigt kunnig, och dels för att hon har en väldigt bra talarröst. Någonting som jag misstänker är en slags arbetsskada, eftersom hon är doktorand i lingvistik (och närmare bestämt fonetik, tror jag), och där jobbar man ju mycket med just den här "motoriken" som styr hur vi låter när vi talar.

Däremot tror jag att flera av de lärare jag haft tidigare i bland annat retorik och presentationsteknik skulle ha en del åsikter om det är någonting man ska ta upp i början av den första av dagens två två timmar långa föreläsningar. Jag var inte direkt ensam om att notera de här utfyllnaderna varje gång de hördes under återstoden av föreläsningarna. Alternativt att vi studenter nu blivit skadade för livet och aldrig mer kan lyssna på någon utan att lägga märke till "schwa"-ljuden.

"Jo, jag tänkte att jag skulle sätta mig på [eeeh] Ritorno och skriva lite med några författarwannabes och ett par [öööh] publicerade författare."

Om jag lyssnade på den som sade det jag skrev ovan skulle jag fram tills idag filtrera bort de här "tvekljuden" utan att reflektera över det. Men hur ska det gå under resten av livet? Kommer jag att få dras med att ständigt höra dessa utfyllnader när jag hör någon tala?

Samtidigt finns det ju de som är väldigt bra på att prata utan tveksamheter. Och ofta verkar de jobba med att auktionera ut nötkreatur i södra USA.

Vad tycker du? Hör du tvekljuden när du hör andra talar? Lägger du märke till dina egna?

Eller tycker du att man helt enkelt måste vara lingvistiknörd för att bry sig?

Så blir du streetwise på Facebook

2010-08-22 16:38:58

DN skrev för några dagar sedan om "dislike-knappen" på Facebook. Den är ren bluff och ingenting annat. Det visste jag sedan tidigare, men många går ändå på sådana bluffar. Varför?

Det är faktiskt ganska lätt att lista ut om en viss applikation på FB är en möjlig bluff. Det innebär inte att allt misstänkt är bluff, men oftast följer bluffapplikationerna samma mönster. Vanligtvis ser instruktionerna ut ungefär så här:

1. Du måste installera applikationen.

2. Du måste bjuda in alla du har på din kontaktlista så att även de installerar den.

3. När punkt 1 och 2 är avklarad kan du börja använda applikationen.

Prova nu att tänka lite kritiskt när du får ett sådant förslag. Börja med att reflektera över varför du måste installera någonting som lika gärna skulle kunna vara en grundfunktion på FB. Och hur skulle en installerad applikation kunna påverka någonting som hör till Facebooks inbyggda funktioner? Kan du komma på ett svar som känns rimligt? Inte? Då ska du troligtvis inte installera den.

Nästa punkt att reflektera över är varför dina kontakter behöver installera den. Är det inte någonting som just du själv ska kunna använda eftersom den inte finns överallt? Samma sak där. Kan du inte komma på ett rimligt svar på den frågan är det troligtvis inte någonting du ska installera.

Punkt 3 då? Börja använda applikationen. Känns det rimligt att du ska kunna börja använda någonting som du inte sett användas någon annanstans? Även om inte just du har en applikation installerad kan du ju alltid se när andra använder dem. Ta Farmville som exempel. Jag har inte Farmville installerat, men jag ser ändå när mina bekanta gör någonting i det.

Men har du någonsin sett någon du känner "dislajka" någonting någonstans?

Men som sagt, det här innebär inte att alla förslag du får är bluff. I alla fall inte om bara en eller två av punkterna känns suspekta. Farmville är ju en fungerande applikation. Men där är det kanske lättare att hitta rimliga svar på frågorna - Farmville är ett spel. Du behöver installera ett spel för att kunna spela det. Och de du spelar med måste ju rimligtvis också ha det installerat. Och dessutom ser du när andra gör någonting i spelet även om du inte själv har det installerat.

För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.... Nej, nu blev det fel. Lite sent för det. För övrigt anser jag att Facebook borde lägga in en dislike-knapp. Så svårt är det inte rent tekniskt sett. Like-knappen ökar ett värde i en databastabell med 1. I samma tabell finns även ID-nr för uppdateringen tillsammans med användar-ID för den användare som gillar någonting lagrat. Är värdet 1 går det inte att öka mer, däremot går det att minska med 1 till 0. Är det 0 går det bara att öka, osv. Ta bort spärren och sätt istället -1 som undre gräns, så har du en fungerande dislikefunktion.

Jag är en usel bloggare

2010-08-11 20:51:26 - 1 kommentar

Har tagit en liten paus från jobbet med spelet jag håller på att bygga ihop (sudoku i Python, ungefär) och filosoferar lite kring bloggandet och folks beteende på nätet. Nu har jag kommit fram till att jag nog är en ganska usel bloggare, eftersom jag saknar någonting som utmärker i princip alla som är bra på det - en PBS.

"En PBS" tänker du kanske nu?

Mjo, det är förkortning jag klurade fram nu. Det står för Personlig BloggStalker. Vad är då det? Jo, det är precis vad det låter som. En knasboll som följer bloggen nitiskt och läser varje nytt inlägg inom två minuter från att det har skrivits, och sedan lägger tid och energi på att skriva anonyma - och ofta hatiska - inlägg som försöker hitta alla tänkbara (och otänkbara) fel i texten.

Jo, "mr 1000-bloggar-PG" är väl det närmaste jag kommer en sådan beundrare, men han kommenterar ytterst sällan. Han har dessutom varit väldigt inaktiv den senaste tiden, eftersom han lyst med sin frånvaro i besöksloggen. Han har kanske gått och blivit sjuk? Eller frisk?

Nåja, att ha en PBS är ett tecken på att man engagerar någon.

Flera bloggare jag känner och/eller följer har egna PBS. Maria har sin, en anonym PBS som försöker hitta fel i allt. Även om det rör sig om rena skriv- eller stavfel. Per har Lisa som gör allt h*n kan för att förvanska och tolka om det Per skriver för att kunna kritisera det.

Men jag då? Nope. Zip, nada.

Visserligen är det mitt eget fel. Kommentarsfunktionen här på O-ZONE.nu tillåter ju inte helt anonyma kommentarer. Utan en fungerande mailadress kan man inte kommentera. Jo, man kan skriva sin kommentar, men om man inte bekräftar den via ett automatiskt mail som skickas till den angivna adressen blir den inte synlig. Efter ett dygn raderas den.

Där ligger nog felet. Att tillåta anonyma kommentarer är nämligen bästa sättet att få människor som nästan i juridisk mening bör kunna betraktas som halvidioter att skriva kommentarer. De är för korkade för att begripa att näthat är ett destruktivt beteende, men då i första hand för näthataren själv, men samtidigt smarta nog att begripa att beteendet inte är socialt accepterat och att de därför inte vill lämna ut sin identitet. Att tvinga dem att identifiera sig innebär att de låter bli.

Eller som här, att vissa anger ej fungerande adresser i hopp om att kommentarerna ändå kommer att godkännas manuellt av mig eller i alla fall bli lästa. (Ingenting av det händer, eftersom hanteringen är helt automatiserad.)

Helidioterna kommenterar dock i vilket fall som helst, eftersom de inte tillräckligt med förstånd att begripa att det ibland är klokare att hålla tyst än att stoltsera med sin dumhet. Å andra sidan orkar de sällan läsa mina långa blogginlägg - bara en sådan sak som att jag kör med ingress (hallå, det är ju en blogg för böfwelen) är kanske en varningssignal?

Så, nu är alltså frågan om jag ska tillåta anonyma kommentarer här. Det känns inte som om det kommer att höja kvaliten på kommentarerna, om jag ska vara ärlig. Men nog vore det väl trevligt att kunna stoltsera med en egen PBS?

En ding ding värld

2010-07-18 00:15:30

Läste just på SvDs webbplats att Aftonbladet - och tf Chefredaktör Lena Mellin - polisanmälts för förtal i Littorinaffären. Det tycker jag är bra. Inte för att jag det är så mycket en fråga om anklagelserna om Littorins sexköp är riktiga eller inte, utan för hur tidningen agerat i den här frågan. Hur är det ställt med källkritiken från tidningens sida?

Aftonbladet lever liksom konkurrenten Expressen på att sälja lösnummer.

Det är med andra ord inte fråga om tidningar man prenumererar på, utan tidningar man köper för att man lockas av någonting som står på en löpsedel. Det innebär i sin tur att det blir viktigare att förmedla snaskiga nyheter som säljer än korrekta nyheter. De säljer inte nyheter, utan underhållning maskerade som nyheter.

I det avseendet är Aftonbladet en slags arvtagare till tidningen En ding ding värld som fanns för några år sedan. Om du är i åldersgruppen 30+ känner du säkert igen namnet.

Parollen för den tidningen - som aldrig gjorde anspråk på att vara en seriös nyhetstidning - var någonting i stil med "man inga nyheter kan man alltid hitta på någonting". Ja, på ett ungefär alltså. Någonting som även Aftonbladet verkar gå efter. Som under bussförarstrejken för ett par år sedan, då en "buss-VD" enligt Aftonbladet påstod att bussförarna är idioter.

Att det sedan var fråga om ett lösryckt citat från en blogg som drevs av VDn för ett bussföretag som inte har någonting att göra med kollektivtrafiken i Stockholm framgick däremot inte lika tydligt. Läsaren skulle vilseledas till att tro att en VD för något av bussföretagen i konflikten tyckte att de anställda var idioter.

Syftet känns bekant, eller hur? Vinkla någonting ovidkommande utifrån ett relevant perspektiv, så har du en nyhet. Någonting som säljer lösnummer.

Missförstå mig nu rätt. Att Littorin avgår tycker jag är bland det bästa som hänt alliansen under de senaste åren. Jag tycker personligen att han borde ha avgått tidigare, närmare bestämt i samband med turerna kring Littorins högskolemeriter. Dels att det först uppdagades att hans så kallade mastersexamen kom från en diploma mill (bluffuniversitet som säljer examina utan krav på prestation), och dels för att det sedan visade sig att han inte ens hade klarat av sin kandidatexamen - han hade alltså inte ens varit behörig att läsa till en master.

Om det hade varit fråga om en annan minister hade det kanske inte haft så stor betydelse. Vem bryr sig till exempel om de akademiska meriterna hos kultur- eller idrottsministern? OK, någon bryr sig säkert om det, men det är inte på långa vägar lika relevant som för arbetsmarknadsministern, som genom sin ministerpost har en ganska stark anknytning till både utbildning och arbetsmarknad. En minister som bör föregå med gott exempel.

Av den anledningen vet jag att jag är långt ifrån ensam om att tycka att Littorin borde ha avgått - eller sparkats - redan i samband med den förra Littorinaffären. Att han satt kvar var kanske att den sämsta utvägen för alliansen? Och därför är det kanske inte så konstigt att Reinfeldt trots den senaste Littorinaffären klarat sig med förtroendet i behåll? Att någon som redan borde ha avgått nu äntligen ställer sin plats till förfogande? Att Reinfeldts förtroende fick sig en smäll när han lät Littorin sitta kvar, och att det här bara ses som ett avslut på den frågan?

Det ändrar dock ingenting i sak. Att Littorin skulle ha köpt sex från en prostituerad för ett antal år sedan är en sådan där fråga där ord står mot ord.

Därför borde Aftonbladet ha varit lite mer noggranna med sin källkritik. Vem är "Anna", och varför träder hon fram nu? Just nu när det bara är ett par månader kvar till valet? Och det i en tidning som har en utpräglat rödgrön inställning i politiska frågor?

Är det verkligen ett sammanträffande?

Finns "Anna" överhuvudtaget? Egentligen har vi ju bara Aftonbladets uppgifter att gå på. Om de nu bestämt sig för att skydda sin källa innebär kanske det att källan är påhittad? Det handlar ju trots allt om att de återger uppgifter från en källa som inte går att kontrollera.

Eftersom Aftonbladet aldrig gjort sig kända för sin källkritik är det därför bra att som läsare av tidningen vara ganska kritisk till dess innehåll. Nu förolämpar jag kanske någon, men varken Aftonbladet eller Expressen är några nyhetskällor som den intelligente och bildade läsaren sätter sin tillit till. De som läser dessa tidningar tillhör snarare samma målgrupp som läsarna av En ding ding värld. Den kategorin människor läser inte tidningarna för att orientera sig i det som pågår i samhället och världen, utan för att få en stunds underhållning.

Är du en av dem?

90-talstänket lever kvar?

2010-06-16 20:06:46

Jag har jobbat med webbutveckling och webbdesign av och till i ganska många år nu. Jag hade mitt första uppdrag i januari 1997, om jag inte minns fel. Jag upplevde IT-bubblan och Dotcom-döden på nära håll i början av 2000-talet. På sätt och vis saknar jag den gamla goda (eller kanske snarare galna) tiden då den som var riktigt bra på att bygga webbplatser kunde bli IT-miljonär.

I alla fall på papperet. En stor del av de här pengarna - eller värdet - utgjordes ju främst av aktier i olika tillväxtbolag inom IT-svängen. När botten gick ur branschen och bolagen gick i konken ett efter ett gick ju även det här värdet upp i rök. Det var en möjligheternas tid, på gott och ont.

Samtidigt finns det en hel del fenomen från den tiden som jag verkligen inte saknar. Den vanligt förekommande suboptimeringen för enskilda webbläsare är en av dem.

Ofta kallades det felaktigt att olika webbplatser var "optimerade" för en viss webbläsare. Då - Internet Explorer eller Netscape Navigator. Nu - Internet Explorer eller Mozilla Firefox. Hade man rätt webbläsare fungerade sidorna väldigt bra. Eller bra. Eller, de fungerade i alla fall. Om inte fungerade de sämre. Eller inte alls.

Det är inte optimering, utan som jag tidigare skrev suboptimering.

Ikväll råkade jag på inte mindre än två webbplatser som är suboptimerade. Webbplatserna är Museifartyget T 121 Spica respektive Svenska X-79-klubben. Förutom att de båda handlar om båtar eller fartyg har de även det gemensamt att de inte fungerar som det är tänkt i Mozilla Firefox.

Att de är suboptimerade är troligtvis ett resultat av att någon har tänkt fel. Felet är just att man anpassar sina lösningar efter en viss programvara. Inte efter sin användare. Att i ett sådant sammanhang se användarna av en viss webbläsare som en målgrupp är fel.

För inte besöker jag väl en viss webbplats för att jag tycker att det är så kul att surfa omkring i Internet Explorer, Firefox, Opera eller Safari? Det är väl innehållet som lockar?

Jag surfade in på X-79-klubbens hemsida eftersom jag är intresserad av båtarna. Jag funderar nämligen på att skaffa mig en sådan när jag får lite bättre ekonomi. Det innebär väl att jag tillhör målgruppen?

I båda fallen har man dessvärre valt att fokusera sina lösningar på en viss teknik snarare än på en viss användare. Men hur klokt är egentligen det? Är inte den gemensamma nämnaren för målgrupperna snarare deras intresse i båda fallen? Att besökaren på Spica-hemsidan är intresserad av museifartyget som ligger vid Vasamuseet? Liksom att besökaren på X-79-klubbens hemsida är intresserad av båten X-79?

Nej, det är inte särskilt klokt. Det innebär att man missar målgruppen.

Det innebär även att man ställer orimliga krav på sina besökare, nämligen att de ska anpassa sin teknik efter utvecklarens tycke och smak. Vore det inte mera rimligt att utvecklaren anpassade sitt arbete efter användarens krav, behov och önskemål?

Enligt ett inlägg på Spica-forumet har man utgått just från vilken typ av webbläsare som är vanligast. Gissningsvis enligt besöksstatistiken. I det fallet är det väl då ganska logiskt att just Internet Explorer visar sig vara den vanligaste webbläsaren i det fallet eftersom sidorna faktiskt inte fungerar i andra webbläsare?

Man kommer till startsidan, men sedan är det stopp.

Så när besökaren med Internet Explorer surfar in och sedan besöker kanske nio andra sidor genereras tio hits i besöksstatistiken. Användare med annan programvara kommer bara till startsidan, och då blir det bara en enda hit. Du ser nog sambandet.

Nu låter jag kanske som en gnällgubbe, men jag tycker att det är trist att se att den här suboptimeringen inte dog ut tillsammans med många andra mindre bra idéer och företeelser som uppstod under de glada IT-dagarna på 1990-talet.

Saken är nämligen den att en webbplats inte behöver "optimeras" (läs: suboptimeras) enligt förhistorisk IT-filosofi för att erbjuda trevliga funktioner. Det finns nämligen webbstandarder som alla större webbläsare har stöd för, och om man följer dem fungerar det lika bra oavsett programvara. XHTML, CSS, Javascript är några exempel.

Att bygga webbsidor och webbplatser som fungerar i alla vanliga webbläsare och på alla vanligt förekommande operativsystem är däremot verklig optimering.

Och innan någon annan påpekar det får jag väl erkänna att sidorna här på O-ZONE.nu inte tar sig igenom validatorn på W3. Men det handlar inte om problem som gör att sidorna inte fungerar, utan på en del skumma grejer som dyker upp som en följd av mitt hembyggda publiceringssystem. Och det är inte på långa vägar färdigt ännu.

Hur som helst, "optimera" inte dina webbsidor för en viss webbläsare. Din målgrupp identifieras sällan genom användarnas val av programvara, utan av det intresse som får dem att besöka din webbplats. Så anpassa istället sidorna efter din målgrupp.