Näthatare och kognitiv bias

2013-02-24 00:08:05

"Näthatare" är ett stort och vitt begrepp. Kanske lite för omfattande för min smak, men i brist på ett bättre namn på fenomenet får vi väl nöja oss med det. Det är mer intressant att titta på de mekanismer som ligger bakom beteendet - kognitiv bias. Som i sin tur känns som en ren anglicism, men även där får vi väl nöja oss med vad vi har?

Det började med att jag skrev en halvt frustrerad statusuppdatering på FB om det där med hur näthatare verkar resonera. Att många beter sig som rena idioter, och ser det som positivt att få uppskattning av andra idioter ungefär. Jo, det är lite elitistiskt och nedlåtande att resonera så, och det erkänner jag. Men jag blir som jag tidigare skrivit ganska trött på att försöka resonera med människor som tycker att deras personliga åsikter väger lika tungt som andras fakta.

Sedan kommenterade en kompis det hela med att det verkar vara fråga om om så kallad confirmation bias, vilket i korthet innebär att man tror att bl a den egna ståndpunkten eller beteendet är korrekt om man får medhåll och uppskattning.

Det kändes som den saknade pusselbiten, eftersom jag själv tidigare sett väldigt mycket Dunning-Kruger (också en kognitiv bias) i näthatsbeteendet. Oförmågan hos den som saknar kunskap eller kompetens inom ett visst område att förstå detta, eller värdera detta hos motparten i en diskussion.

I flera av de diskussioner jag (dumt nog) gett mig in i var det en hel del av båda delarna. Främst människor som av någon anledning värderar sina personliga åsikter lika höga som eller högre än fakta. Någonting som de som känner mig kan upplysa om kan få mig att gå i spinn. Vill dock tro att jag höll mig på en ganska civiliserad nivå.

Vad det har handlat om har varit REVA-projektet och rasprofilering. Som jag tidigare skrivit har jag inga problem med inre gränskontroller, eller att människor kontrolleras i samband med olika förseelser. Däremot har jag väldigt stora problem med att människor kontrolleras enbart pga hår- eller hudfärg. Vilket jag även skrev. Givetvis fick jag mothugg från människor - anonyma, naturligtvis - som ifrågasatte det och tyckte att polisen borde få göra kontroller baserat på detta för att "annars går det ju inte att hitta illegala invandrare".

Jo, man kan tycka det. Men lagen tycker inte det, och då får inte polisen göra det. Så är det. Punkt slut. Färdigdiskuterat. (I dare you...) Givetvis dög inte detta för de jag försökte resonera med, som fortsatte att framhålla att polisen "borde" få göra sådana kontroller. Jo, men lagen tillåter det inte, påpekade jag. Vilket var själva ämnet för diskussionen. Att polisen genom att kontrollera människor enbart utifrån hudfärg bryter mot lagen.

Så vad fick jag som svar? Jo ett citat från en lagtext som gör gällande att UTLÄNNINGAR ska kunna styrka sin rätt att vara i landet. Där blev jag arg, eftersom människan inte verkade fatta att utlänningar är samma sak som människor som inte är svenska medborgare, utan verkade tro att det handlade om människor med utländsk härkomst eller utseendet.

Alltså: en utlänning är en människa som inte har svenskt medborgarskap. En människa med svenskt medborgarskap men som är född i Somalia, Iran, Sydafrika eller var som helst är i juridisk mening lika svensk som den vars släkt bott i landet sedan vikingatiden. INTE UTLÄNNING, alltså.

Jag blir verkligen trött på att diskutera sådana saker med människor som inte begriper att det är skillnad mellan utlänning och utländsk härkomst. Och i förlängningen blir jag trött på att diskutera med människor som ger sig in i diskussioner utan att ha på fötterna, utan tror att deras åsikter och värderingar duger gott och väl.

Ingen har tagit upp det där om att lagen borde ändras eller ej, vilket dessutom är en helt annan fråga. Där är jag visserligen också ganska anti, men det är som sagt en annan fråga.

Nu handlar detta inte explicit om näthat, utan om samma beteende som ligger till grund för detta. Att man vill tro att den egna ståndpunkten och beteendet är korrekt för att man får medhåll, och att man saknar förmåga att förstå att man redan har förlorat diskussionen eftersom motparten sitter med faktabaserade argument, samtidigt som man själv bara har åsikter att komma med.

Om vi går över till näthat i dess rätta form verkar samma sak gälla där. Att man tror att det egna beteendet är rätt och riktigt för att man får uppskattning, och att man dessutom tror att den man angriper har fel. Sedan reflekterar man inte över att den man angriper kanske vet mycket mer än man själv, liksom att de som ger en medhåll och uppskattning inte heller inser detta.

Kort sagt, många näthatare är idioter som får uppskattning av andra idioter, och därmed skapar sig en illusion av att de gör någonting som är rätt och riktigt. Alla är dock inte näthatare, men det verkar vara samma orsaker som ligger bakom det hela. Inte heller är troll samma sak, eftersom troll vet vad de gör, medan de jag tar upp här helt enkelt inte begriper bättre.

---

Konstprojektet Åsa Linderborg

2013-02-17 23:38:00

Jag har tidigare skrivit om hur kulturkrönikören Åsa Linderborg på Aftonbladet bidrar till näthatet. Hon är inte konsekvent, och hon är bara för yttrandefrihet när det passar henne själv, ungefär. Nu är det dags för ett nytt självmål. "Högerns kulturkrig", som hon kallar det.

Linderborg har samma problem som alltid. Hon anser att det är ett hot mot yttrandefriheten att vi släpper fram fel åsikter. T ex från högerextremister som Mats Dagerlind. Yttrandefriheten ska enligt Linderborg skyddas genom att vi inte tillåter obekväma åsikter.

Ska inte gå in närmare på hur Linderborgs logik fallerar totalt. Det behövs inte.

Nu är i alla fall inte problemet för Linderborg att enbart människor som Dagerlind har fel åsikter och tillåts uttrycka dem. Även människor som Sakine Madon och Johanne Hildebrandt är nu tydligen ett hot i Linderborgs ögon. Och de gillar tydligen näthat, om vi får tro vad Linderborg skriver:

En av dem som fick stå ostörd på podiet var Sakine Madon. Hon har skrivit på ledarplats i Expressen att näthatet är överdrivet och inget vi ska göra nåt åt.

Den som läst ledaren på Expressen inser dock ganska snart att Linderborg skarvar lite. Madon skriver ju att det redan finns lagar som gör näthatet olagligt, och att vi därför inte behöver några nya. Inte att vi ska acceptera eller ignorera näthatet. Så varför länkar Linderborg ens dit med det påståendet? Hon framstår antingen som en lögnare eller som för obegåvad för att förstå det som står skrivet i klartext. Nåja. Det är ju knappast första gången Linderborg har fel eller gör bort sig när hon försöker argumentera för någonting. Inte heller sista, gissar jag.

Alla dessa människor (Dagerlind, Hildebrandt och Madon) har dessutom det gemensamt att de är högermänniskor. Och att de är besatta av vänstern, enligt Linderborg - som av någon anledning lägger väldigt stor vikt vid just deras politiska åskådning. Hon avslutar därför med följande:

Högern i hela dess bredd, från extremisterna till etablissemanget, är besatt av vänstern i lika bred mening. Kulturkrig, kallas det i Danmark. Nu har det kommit hit.

Alltså... Är det bara jag som tycker att Linderborg gjort bort sig igen? Är människan verkligen allvarlig? Ibland tror jag att hon driver med oss. Eller att det handlar om ett "konstprojekt". Eller har hon bara problem med läsförståelsen?

---

Så när tar diskutrymmet slut på Avpixlat?

2013-02-16 18:44:13

Nu har Mats Dagerlind "svarat" på Sakine Madons ledare i dagens Expressen. Jag använde citationstecken eftersom jag tvivlar på att Dagerlinds blogginlägg kommer att bli läst i sin helhet av särskilt många. Det är nämligen för långt. Tyvärr - eller lyckligtvis - verkar inte Dagerlind förstå att man alltid ska anpassa budskapet efter mottagaren.

Jag är själv dålig på den punkten. Jag har en tendens att skriva texter som få orkar läsa på grund av längden eller för att de innehåller svåra och krångliga formuleringar. Men det finns en liten skillnad, och det är att jag inte skriver för att nå ut med ett budskap. Min sega server skulle inte orka med några större besöksmängder. Jag skriver som en slags terapi.

Den större skillnaden är dock att Dagerlind tror att han kan vara "stolt" över sina långa och ibland osammanhängande texter. Att det är ett tecken på rikt innehåll och/eller att han är en duktig skribent. Liksom att det är läsarens fel om hen inte orkar läsa allt.

Ledsen, Dagerlind, men nu är du verkligen ute och cyklar. Dina texter är inte bra. Att många inte orkar läsa dem beror inte på att de är korkade, vilket jag vet att du gärna vill tro. Det beror på att du skriver dåligt. Ja, dåligt. Satsradningar, krångliga formuleringar och långa meningar är ett otyg i en text som är avsedd att läsas av många. Det hindrar läsaren från att komma in i den "rytm" som uppstår när man läser en välformulerad text. Den här rytmen är i sin tur avgörande för hur lätt man tar in det som står i texten.

Det är därför man sällan skriver en text i ett svep. Man börjar med ett utkast som man sedan förfinar och förädlar.  Hur man väljer att börja varierar. Man kan till exempel "tankeskriva", vilket betyder att man bara skriver rakt av och låter orden komma utan att tänka på någon speciell ordning eller struktur. Det ger snabbt en lång text med mycket innehåll. En obegriplig text. En annan metod är att börja med stolpar och nyckelord, och då först skapa en struktur utan något egentligt innehåll. Också den obegriplig för andra än författaren.

Därefter börjar det verkliga jobbet med texten.

Information ska stuvas om. Formuleringar ska jobbas på. Texten ska ofta kortas ner. Eller kanske ska texten göras längre om man bara har stolpar att utgå från. Texten ska brytas ner i stycken. Meningarnas längd ska justeras. Satsradningar ska bort.

Att skriva professionella texter är en process som kan liknas vid bearbetning av järnmalm. Du har en stor hög med malm som innehåller det du vill ha ut, nämligen metallen. Resten är sten och slagg. Precis som du någonstans inuti din stora textmassa har ett budskap som du vill lyfta fram. Denna förädling kräver tid och energi.

Att Mats Dagerlind inte förstår detta visade han genom att skriva följande på Twitter:

"@ELisaJansson @TDN72 @Sakine Som sagt, öva på att läsa nåt längre än one-liners på Twitter så fixar du nog en Dagerlindare också."

"Dagerlindare". Jag måste erkänna att jag gillar det uttrycket. Det är ju betydligt kortare än "lång, osammanhängande och krångligt skrivet blogginlägg utan egentlig substans". Jag ser en viss ironi här. Men för att återgå till ämnet, Dagerlind borde lära sig att just one-liners är bland det svåraste som finns i dessa sammanhang. Att kunna få in ett helt budskap i en enda mening är inte lätt. Ju färre ord man behöver använda, desto mer framträdande blir budskapet.

Här kommer ett litet exempel i form av ett citat från dagerlinds blogginlägg:

Original: Tvivelsutan har Linderborg fått motta ett och annat mejl som i ordet rätta betydelse är sexistiskt och som dessutom i lagens mening är åtalbart. Detta faktum duger dock inte som underlag för att med bestämdhet dra några långtgående och entydiga slutsatser om klimatet på nätet.

Så, vad är överflödigt? Vi ska se.

Första redigering: Tvivelsutan har Linderborg fått motta ett och annat mejl som i ordet rätta betydelse är sexistiskt och som dessutom i lagens mening är åtalbart. Detta faktum duger dock inte som underlag för att med bestämdhet dra några långtgående och entydiga slutsatser om klimatet på nätet.

Jag har markerat en del "slagg", det vill säga ord som inte tillför någonting till budskapet. De kan strykas utan att budskapet förändras.

Andra redigering: Linderborg har fått sexistiska mejl som dessutom är åtalbara. Detta faktum duger dock inte för att dra några slutsatser om klimatet på nätet.

Sådär. Nu har jag plockat ut budskapet och sorterat bort slaggen. Säg mig, har budskapet förändrats, trots att jag tagit bort en stor del av texten?

Nog om det. Vad kan vi då säga om Sakine Madons ledare och Mats Dagerlinds blogginlägg? Inte så mycket. Sakine skrev som vanligt väldigt träffsäkert. Dessutom med en liten "comic relief" där hon tog upp hur hon av vad som förmodligen var en äldre herre (min tolkning) kallats för en "uppnosig liten näbbgädda".

Dagerlinds blogginlägg har jag däremot inte orkat plåga mig igenom ännu. Jag har bara orkat till fjärde stycket hittills. Jag återkommer när jag lyckats filtrera ut budskapet.

---

Människor som Linderborg bidrar till näthatet

2013-02-11 18:32:03

Näthat. Vi vet alla vad det är och vad det innebär. Jag tänker inte gå in närmare på det. Däremot kan det vara intessant att se vad det är som orsakar det. Eller som är en bidragande orsak, rättare sagt. Det finns många orsaker, och det här är bara en av dem. Men Åsa Linderborg har ofrivilligt och oavsiktligt lyft fram en orsak - sitt eget beteende.

Ikväll är det debatt om näthat på Publicistklubben. Linderborg, som är en av människorna som drabbats - men som till skillnad från kanske 99,99% av de drabbade får komma till tals i massmedia - har avböjt att delta.

Varför? För att människor med "fel" åsikter får delta.

Det skriver hon inte rakt ut. Men hon gör ett väldigt dåligt försök att dölja sin syn på åsikts- och yttrandefrihet. Hon ställer smått retoriskt frågan "hotas verkligen yttrandefriheten om inte högerextremisterna släpps in på just PK:s debatter?"

Ja? Gör den det? I viss mån, ja. Men det handlar främst om att Publicistklubbens legitimitet hotas om man bara släpper in rätt åsikter. Och vem ska då avgöra vilka åsikter som är de rätta? Åsa Linderborg? Jag vet inte om hon själv tänkt så långt - hon är ju kulturskribent - men hennes önskemål om åsiktsregistrering och åsiktsförtryck är dels någonting som är vanligt just där det inte finns åsikts- och yttrandefrihet, och dels att det rimmar väldigt illa med PKs målsättning att "slå vakt om tryck- och yttrandefriheten och att främja debatt". Citat från PKs egen hemsida.

Detta tycks inte Linderborg inse. Jag är inte förvånad. Hon är i mina ögon en av de människor inom massmedia som bidrar enormt till att näthatet ökar.

Hur? Främst genom sin attityd. I hennes egen värld är förmodligen hennes syn på yttrandefrihet och öppen debatt helt normal. I andras - främst näthatarnas - ögon är den ett uttryck för det som rör sig i huvudet på en isolerad och priviligerad elitist som aldrig kommer i kontakt med den "pöbel" hon gärna vill se ner på. Van vid att stå oemotsagd, van vid att få sin vilja igenom, och van vid att inte behöva reflektera över vad andra tycker och tänker.

Så dyker då stora stygga Internet upp och det fria ordet går helt plötsligt inte längre att kontrollera för gammelmedia. Man får svar på tal. Man tvingas stå för vad man skriver och säger. Man blir kritiserad. Säkert en skrämmande upplevelse för en människa som Linderborg.

Internet innebär ett vägskäl för människor inom massmedia, och det finns två vägval. Man kan anpassa sig och visa sig mera ödmjuk genom att lyssna även på det man egentligen inte vill höra, vilket är ett bra sätt att skapa förtroende nedåt i yttrandefrihets- och mediahierarkin. Eller blunda, hålla för öronen och kräva att de med obekväma åsikter ska tystas och stängas ute från debatten, vilket föder näthat.

Vilken väg tror du att Åsa Linderborg har valt? Med det menar jag dock inte att det hon utsätts för är OK eller ens acceptabelt. Men jag vill poängtera att Åsa Linderborg knappast är rätt person att peka finger och prata om hot mot demokratin. För i mina ögon är hon en antidemokrat.

---

Björn Söder MISSFÖRSTÅDD!

2012-05-27 17:11:49

"Jag är inte rasist, men..." är en inledning som många av oss känner igen när någon ska säga någonting rasistiskt, främlingsfientligt eller annat generaliserande om någon som inte känns svensk nog. En fras som är ungefär lika trovärdig som "jag är inte inbrottstjuv, men..." om den används precis innan vederbörande bryter sig in din bostad för att sedan stjäla allt av värde.

Nu har dock inte Björn Söder sagt just det. Eller twittrat det. Inte heller har han sagt eller skrivit någonting uttryckligt rasistiskt om Loreen och hennes storskräll inatt. Givetvis har han blivit missförstådd, vilket vi alla ska tro när han sedan utvecklade sitt resonemang. Naturligtvis är det fråga om ad hominem och guilt by association, vilket vi också ska tro.

Allt Björn Söder skrev var "Sverige" som en kommentar på ett inlägg på Facebook om att Sverige vunnit, och sedan att han tyckte att det var mer hedervärt att sjunga på det egna landets språk istället för på engelska.

Så varför tolkades det då som någonting nedvärderande om Loreen som har marockanskt ursprung, eller rasistiskt i övrigt? Givetvis för att Björn Söder är sverigedemokrat, och för att alla vet att sverigedemokrater är rasister. Eller? Ganska intressant att analysera detta rent kommunikationsvetenskapligt:

• Björn Söder skrev inte att Loreen kanske upplevs som icke-svensk.
• Björn Söder skrev inte att Loreen borde ha sjungit på svenska.
• Björn Söder skrev inte att den som representerar Sverige bör kännas som en "etnisk svensk".

Nej, här är det fråga om guilt by association. Björn Söder är sverigedemokrat, och därmed tolkas allt han säger och skriver som att det har en främlingsfientlig underton. Hade han tänkt på det innan hade han inte skrivit som han gjorde, för som sverigedemokrat får man givetvis inte tycka hur som helst eftersom det kan uppfattas som rasistiskt eller främlingsfientligt, medan alla andra får tycka vad som helst. Återigen ett exempel på hur massmedia och politiskt etablissemang konspirerar för att tysta och förtrycka SD, vilket inte är i linje med yttrandefriheten.

Eller? Nja, det är detta Björn Söder vill att gemene man ska tro.

I själva verket visste han troligtvis redan på förhand hur reaktionerna skulle bli. Förmodligen var det de här reaktionerna som var själva syftet med det hela, eftersom det gav Söder - som ju bara kan hänvisa till mottagarens tolkning av budskapet och därmed svära sig fri från eget ansvar - en chans att ta på sig den sverigedemokratiska törnekronan. Igen.

Det här är nämligen en vital del av SDs mediastrategi. Säg aldrig någonting rakt ut, men försök ändå bli tystad eller angripen för att sedan kunna spela förorättad och stött och väcka en del sympatier hos de som inte ser mönstret i det hela.

Är det första gången de använder sig av det här knepet? Nej. Deras valfilm är ett annat bra exempel. En valfilm som - givetvis - stoppades av TV4 (nyttiga idioter, IMHO) men ändå sågs av i stort sett alla intresserade med tillgång till Internet. En gammal svensk tant som tävlar med ett gäng burkaklädda invandrarkvinnor med barnvagnar om att ta del av vårt välstånd. En film producerad helt i syfte att stoppas, eftersom dess PR-värde är större då.

Väldigt effektiva knep. Det är en form av gerillamarknadsföring som inte syns klart och tydligt, men märks desto mer. Frågan är dock om Söder kommer att lyckas den här gången.

Det som kan vara värt att påpeka här är att Söder för det första garanterat visste att reaktionerna skulle bli som de blev, och om han hade velat undvika dem hade han enkelt kunnat undvika dem genom att uttrycka sig annorlunda. För det andra finns det en regel inom kommunikation som lyder "all kommunikation sker på mottagarens villkor", vilket enklast kan förklaras som att missförstånd uppstår för att sändaren uttryckt sig otydligt. Sedan tillkommer en hel del annat som påverkar hur budskapet tas emot av mottagaren. Bland annat vem avsändaren är liksom så kallat "brus" - men inte brus i rent fysisk mening, utan andra former av "störningar" som förutfattade meningar, kunskap om avsändaren, kunskap om ämnet, och så vidare. Sedan är kommunikation en fråga om mer än bara det som sägs eller skrivs. Det som INTE sägs eller skrivs har också stor betydelse. Man kan vara inkluderande eller exkluderande, och genom att medvetet utelämna vissa saker kan man få mottagaren att oavsiktligt fokusera på dem. Allt kan nämligen balanseras mot någonting. Positivt mot negativt. Varmt mot kallt. Svenskt mot icke-svenskt. Genom att tala ett slags tvärtomspråk kan man få budskapet till motsatsen mot det som uttryckligen sägs.

Det här innebär i sin tur att Söder inte kan skylla på att han blivit missförstådd, eftersom han redan på förhand visste att effekten skulle bli den uppnådda. Huruvida han kommer att lyckas beror helt och hållet på om vi väljer att acceptera hans förklaring och skylla på missförstånd hos mottagaren.

Jag tror för min egen del inte ett dugg på Söders rationaliseringar och förklaringar. Jag vet vad han menade, eftersom han som partisekreterare för Sverigedemokraterna kan förväntas ha så pass mycket mediaträning att han inte skulle göra ett sådant misstag, om det inte vore för att det i efterhand skulle gå att vända det hela till sympatier för SD.

---

Smutskastning i repris

2012-05-24 18:30:41

Det här inlägget är ett slags öppet svar till Sofie Björck/Slussen och jag, och det inlägg om YIMBY som gör gällande att det handlar om någon form av astroturfing. Ett fenomen som visserligen förekommer ofta i stadsbyggnadsdebatten i Stockholm, dock med skillnaden att det är bland motståndarna till utvecklingen som det är populärt.

Du kan läsa hela kommentaren - som enligt Björck skrivits av en okänd/anonym skribent och därmed givetvis inte går att kontrollera - här. Samtidigt kan det dock vara värt att påpeka att det troligtvis är det som är avsikten med det hela, eftersom det inte håller för en närmare granskning. Kort sagt Sofie, du har troligtvis låtit dig utnyttjas av någon som vill sprida rykten, och som får ta smällen när det visar sig vara falskt.

Så, här nedan följer inlägget som kursivt, och med mina kommentarer under i fetstil:

---

Sociala utvecklare? Men snälla rara då...

2011-12-20 21:02:07

Du noterade kanske ironin i rubriken? Om inte så vill jag förtydliga att den var ironiskt menad för att undvika missförstånd. Någonting som dessutom har en del med ämnet att göra, nämligen social kompetens. Att förstå andra människor. Att kunna kommunicera. Att undvika missförstånd pga att kommunikationen fallerar. Jag skriver det här efter att ha läst ett par artiklar (eller en artikel och en krönika) på Computer Sweden.

Kommer du ihåg platsannonserna under det sena 1990-talet? I näst intill varje annons stod det att den sökande förväntades vara socialt kompetent. Inte social, utan socialt kompetent.

Vad är då skillnaden?

Ja, om vi börjar med att gå tillbaka till det som står i Computer Sweden, så kan jag i viss mån hålla med om det Ogelid skriver, dvs att låta teknikerna "slippa" vara sociala. I viss mån alltså. Jag är själv utvecklare och tekniker, och social vill jag verkligen inte slippa vara. Problemet är att "socialt kompetent" när det begav sig var lite av ett buzzword. Många använde det, färre förstod vad det egentligen betydde. Det är nämligen inte samma sak som att vara social.

Vad innebär det då att vara social? Ja, det är vad det låter som. Att umgås med andra människor, att bli omtyckt, att kunna sitta och vara rolig i fikahörnan. På ett ungefär, alltså. Men det är inte samma sak om att vara socialt kompetent.

Social kompetens är - eller var innan begreppet vattnades ur till att bli synonymt med social - ett ganska vagt och luddigt begrepp. Men om jag ska försöka mig på att definiera det så är det någonting i stil med en människas förmåga att förstå och acceptera andra människor, oavsett hur lite man än har gemensamt med dem. Och det är inte samma sak om att vara social.

Människor som är omtyckta och populära anses ofta felaktigt vara socialt kompetenta. Vad omgivningen tycker om en människa säger egentligen inte så mycket om dennes sociala kompetens. Däremot är det omvända en bra måttstock. Den som stör sig mycket på andra - men som ironiskt nog kanske är omtyckt och populär själv - har ofta låg social kompetens, eftersom denne har svårt att acceptera dem som de är.

Människan med låg social kompetens kan lätt tro att missförstånd med andra människor sker pga ren illvilja från den (de) andres sida, och förstår inte att det är fråga om just missförstånd. Eller misstag, för den delen. Om du råkar trampa någon på foten på bussen eller tunnelbanan, och sedan ber om ursäkt ser du ofta direkt om människan har hög eller låg social kompetens (alt. en dålig dag). Om du som svar får ett leende och "ingen fara" är det en socialt kompetent människa. Om den andre däremot blir arg och kallar dig för klantskalle är det kanske ett tecken på att denne saknar en del i fråga om social kompetens.

Så varför tycker jag då att krönikan på CS i viss mån har fel? Jo, nämligen att social kompetens faktiskt är viktigt, oavsett om man är projektledare, utvecklare, designer eller whathaveya. Ska du arbeta ihop med andra människor behövs ett visst mått av social kompetens.

En grupp vars medlemmar dels är olika och dessutom saknar social kompetens fungerar dåligt, eftersom det lätt uppstår missförstånd och konflikter.

Det är här jag ser en fara för branschen, nämligen att man börjar bli sämre på att skilja mellan att vara social/utåtriktad och socialt kompetent. En människa som sitter och drar roliga skämt i fikahörnan och som alla gillar är inte nödvändigtvis socialt kompetent och bra på att arbeta ihop med andra människor på deras villkor. Lika lite som att den tystlåtne som aldrig säger någonting kul eller spännande saknar social kompetens. Denne är kanske väldigt bra på att arbeta ihop med människor av alla tänkbara (och otänkbara) typer och sorter, men utan att vara utåtriktad för det?

Så ska vi "förstöra" för de blivande systemvetarna och ingenjörerna genom att lära dem att vara sociala i unga år? Beror på. Om det är fråga om att göra dem socialt kompetenta gör vi dem en tjänst. Om det däremot bara handlar om att göra dem mer utåtriktade är det kanske inte lika viktigt.

Nästa gång du är i ett sällskap (eller som rekryterare på en anställningsintervju?) och möter en tystlåten och introvert människa, reflektera då över om denne saknar social kompetens, eller helt enkelt bara är lite inåtvänd. Den människan är kanske väldigt socialt kompetent när det kommer till kritan, och väldigt lätt att jobba med, men lite sämre på att komma med kvickheter i en konversation?

---

iScreen, snart verklighet?

2011-09-19 18:28:27

Vad har iPod, iPad, iMac och iPhone gemensamt med MacBook? Förutom att de alla är Apple-produkter? Det är inte att de alla har namn som börjar med "i", för det gör ju inte MacBook. Nej, det är att de alla har två stavelser. Det gör det förhållandevis lätt att klura ut möjliga namn på framtida Apple-produkter. Oavsett teknik och användingsområde är det väldigt sannolikt att det kommer att bli ännu ett namn med två stavelser.

Disclaimer: jag har inte hittat någon kvarglömd tingest på någon krog, eller kontakt med någon läcka hos Apple - allt detta är fria fantasier från min sida, men någotning som jag skulle försöka mig på att utveckla om jag hade resurserna.

Därför ber jag att få presentera en kommande produkt - iScreen.

Vad är en iScreen? Och vad kommer att vara så nyskapande med en sådan? Och varför kommer det att vara en Apple-produkt? Jo, till att börja med finns det - tyvärr - inte några andra tillverkare än Apple som på allvar faktiskt vågar satsa på nya typer av produkter. Det beror delvis på att de flesta andra tillverkare inte kan göra det. Varumärket är inte tillräckligt starkt. Det erkänner jag fast det bär mig emot, eftersom jag inte är särskilt förtjust i Apples affärsmetoder. Patenttrolleri och stämningar till exempel, för att försöka få bort konkurrerande produkter från marknaden om de visar sig vara bättre än de egna.

Men åter till iScreen. Vad är en iScreen? Jo, det blir troligtvis Apples första sejour in i TV-branschen. Ett område som de hittills inte försökt sig på några landvinningar inom. En slags TV-apparat alltså. Men en unik sådan. Nåja, ganska unik. Kombinationen av egenskaper gör den unik.

Det kommer nämligen att bli fråga om en slags allt-i-ett-maskin.

Glöm allt det där med att plugga in DVD/bluray, dator, digitalbox och allt det där i platt-TVn du har sittande på väggen. Du behöver bara en iScreen. Den är kanske 40-50 tum stor, och ser till det yttre ut som en vanlig platt-TV. Eller kanske snarare en förvuxen iPad/iPhone. Inga synliga kontroller utom möjligtvis strömbrytaren, allt för att skapa en väldigt clean look.

Med iScreen kommer allt du behöver att finnas samlat i en och samma maskin. Dels kommer den att ha en slags inbyggd digitalbox där du bara behöver en CA-modul för att få in alla kanaler från Boxxer, ComHem, osv.  Du har även stöd för både trådbundet och trådlöst nätverk, så du kan koppla in den på ditt intranät och på så vis få tillgång till dina bibliotek av musik och filmer (som givetvis inte är piratkopierade). Via någon av de olika USB-portarna (och kanske firewire) kan du koppla in externa enheter som hårddiskar och mus/tangentbord. Om du nu inte vill ansluta sådana enheter via Bluetooth istället.

Och nu när vi ändå talar om bluetooth kan jag ju tipsa om fördelarna med att paira din iPad eller iPhone (Android göre sig icke besvär) med din iScreen, och på så vis få en hejdundrande grafisk fjärrkontroll att använda när du sitter i soffan.

Givetvis kan du lika gärna använda mus eller tangentbord, eftersom en iScreen inte är en halvdum pekplatta utan en fullfjädrad dator inbyggd i en stor skärm. En stor pekskärm, bör jag tillägga. Så du kan lika gärna stå framme vid skärmen och rita direkt på den om du håller presentationer, eller hoppa fram och tillbaka mellan dina olika slides. Eller byta kanal, som vi gjorde på 70- och 80-talet innan det blev standard med fjärrkontroller.

Naturligtvis kan du även köra vanliga Windowsprogram på din iScreen. Den kommer att ha en SSD-enhet som rymmer en hel del, och som kan kompletteras med en extern hårddisk via USB.

Men ljudet då? Är inte högtalarna ganska burkiga i platta enheter? Jo, men då ansluter du bara din iScreen till en extern hemmabioanläggning via exempelvis HDMI eller optisk kabel. Eller kanske satellithögtalare direkt via 3,5-mm?

HDMI ja - som grädde på moset ska du även kunna ansluta en annan dator till din iScreen, som har flera sådana ingångar. Du har en kanalväljare där du kan välja att gå via den inbyggda datorn eller visa bilden från någon ansluten enhet som dator, digitalbox eller bluray.

Precis som med en iPad är möjligheterna oändliga med en iScreen. De är bara mer oändliga, eftersom du i en iScreen får en riktig dator. Och digitalbox. Och mediaspelare (inbyggd bluray kanske vore någonting) som klarar allt från gamla CD-skivor till bluray om du är typen som gillar att få innehållet levererat på plastbitar.

iScreen riktar sig mot både företagsanvändare och vanliga konsumenter. Med en liten inbyggd webbkamera kommer den att lämpa sig väl för videokonferenser. Vill man ha någonting mer kraftfullt går det alltid att komplettera med en ordentlig videokonferenskamera som man ansluter via t ex USB. Alla och ingen målgrupp samtidigt. Precis som med iPad.

Om en sådan mackapär - som iScreen - någonsin ser dagens ljus, kommer då Apple att vara först med den? Troligtvis. Men då ska jag stämma dem eftersom jag var före dem med idén. ;-)

---

Anonymitet en rättighet? Ja. Nej. Kanske?

2011-08-31 18:31:12

Flera svenska tidningar på nätet stänger nu sina kommentarsfunktioner för helt anonyma användare. "Du måste stå för det du säger" är parollen. Vissa tycker att det är bra medan andra tycker att det är mindre bra. Ett av syftena är att motverka anonymt näthat. Är avanonymisering rätt väg att gå? Vad tycker du? Personligen tycker jag att det är ett solklart "njae".

SvD använder sig sedan tidigare av samma tjänst som jag, nämligen Disqus. Expressen inför förhandsmoderering av kommentarer. DN ska "kanske införa någonting", men exakt vad vet jag inte. (Rätta/upplys mig gärna med länk via mitt kommentarsfält nedan om du vet mer än jag.)

Så vad menar jag då med att det är ett "solklart njae"?

Jo, med det menar jag att jag tycker att det är bra att man äntligen tar tag i ett problem som under en längre tid fått växa sig större och större just därför att ingen hittills tagit tag i det. Men om det är fråga om rätt metoder är jag inte lika klar över.

Personligen är jag emot okontrollerat anonymt kommenterande. Det vill säga den typ av beteende som "Aliasmannen" som under flera år härjat bland DNs artikelkommentarer representerar. En människa som - av orsaker jag endast kan spekulera i - bakom mängder med alias lägger stor tid och energi på att hota, förolämpa, förtala och kränka andra debattörer. Läs kommentarerna till valfritt blogginlägg hos Epstein (som detta som jag länkat till) och titta lite på innehåll och språkbruk så börjar du troligtvis misstänka att mycket är skrivet av en och samma person. Alias som "Rutger v E", "aktiv moderat" med flera är bara några som jag kan nämna.

Den typen av beteenden vill jag helt enkelt bara få bort från nätet. Och att de stora dagstidningarna resonerar på samma sätt är knappast överraskande.

Förutom det uppenbara i att den typen av "debattörer" skrämmer bort normalt folk och bara lämnar de mer hårdhudade (som undertecknad) som vant sig vid dessa individers destruktiva beteenden skadar det även tidningarnas varumärken. Ingen seriös - eller mindre seriös för den delen - tidning vill bli känd som ett fritt forum för galningar som vill spy sin galla över allt de har någonting emot.

Samma resonemang styr min blogg. Jag började använda Disqus som ett bättre alternativ till den kommentarsfunktion som jag själv byggt som en del av mitt publiceringssystem, och som krävde en giltig epostadress till vilken ett verifieringsmail med en länk skickades. Därefter släpptes kommentaren igenom. Ingen adress, inget mail, ingen verifiering, ingen synlig kommentar. Att då kräva en form av identifiering genom en giltig epostadress tror jag hade en avskräckande inverkan. Samtidigt visste jag att en del av trollen brukade frekventera bloggen (hej PG ;-)), eftersom mitt system även innehåller en loggningsfunktion som visar vem som läst vad, när denne gjorde det och från vilken länkad sida/google-sökning personen hittat dit.Jo, det går ju att skapa nya konton, men kräver ofta mer jobb än man tycker att det är värt när man vill skriva någonting i affekt - vilket ofta är fallet med näthat.

Problemet var att det inte fungerade smärtfritt, eftersom automatiserade mail kan fastna i spamfilter samtidigt som jag inte hade tid, ork eller ens lust att bygga en inloggningsfunktion. Det rörde sig om en handfull kommentarer av en handfull kommentatorer till varje blogginlägg.

Så jag införde istället Disqus, som funkar hyfsat bra. Även om en del skit slinker igenom tycker jag att de kommentarer som kommer in håller förhållandevis hög kvalitet. Och avanonymisering tror jag definitivt är en kvalitetshöjande faktor i nätdebatten. Om du måste stå för det du säger tänker du dig för innan du säger det. Jämför en flock skränande fotbollshulliganer på ståplatsläktaren - det är lätt att skrika "domarjävel" när man bara är en av många jämfört med att ställa sig framför domaren, klart synlig och kanske med en namnbricka och säga samma sak.

Åter till tidningarna. Troligtvis resonerar man på samma sätt där. Nu. När det nästan är för sent och problemet blivit så stort att det knappt existerar några konstruktiva och givande debatter och diskussioner på deras forum.

Men hade de inte kunnat göra någonting tidigare?

Jo. Det hade de. Och det är det som stör mig. Om t ex DN hade infört någon form av inloggning och registrering där användarnas epost och IP-adress sparas samt kanske information lagrad i någon cookie (textfil som kan användas för att spåra och identifiera) hade de lättare kunnat införa system för att bara stänga av de som inte sköter sig, och ändå tillåta ett visst mått av anonymitet. Jag tror att de blivit av med "Aliasmannen" för länge sedan om de tänkt på det viset. Visserligen tycker jag att människans beteende tyder på att han lägger en stor del av sin tid och energi på sitt näthatande, och åker kanske runt mellan olika ställen som erbjuder internetaccess, som bibliotek och liknande. Då blir det svårare.

Jag kan som kuriosa nämna att jag en gång satt snett bakom en "herre" (med tveksam personlig hygien) i övre medelåldern på fyrans buss. Han klev på vid stadsbiblioteket, med en bunt med utskrifter av artiklar från just SvD och DN. Under resan till Västerbroplan (där jag klev av) satt han och skrev korta och arga kommentarer i marginalerna vid de artikelkommentarer som kommit med i utskrifterna, samtidigt som han muttrade och fnös för sig själv. Kanske en av dessa näthatare som ser till att sopa igen spåren efter sig i den mån det går?

Kuriosa är vid närmare eftertanke kanske inte riktigt rätt benämning, eftersom det leder oss in på ett annat problem, nämligen spårbarheten.

Spårbarhet anser jag vara ganska viktigt för att skydda vanligt folk mot hot och trakasserier från människor som inte begriper att samma gränser för vad som är socialt acceptabelt gäller på nätet precis som i verkligheten. Även om tidningar som DN eller SvD loggar IP-adresserna som används av hat-trollen är det svårt att gå vidare med ett ärende om det blir fråga om brott. Dels för att lagen inte gör det möjligt för polisen att få ut uppgifter från en ISP eller liknande om brottet inte ger fängelse, och dels för att sådana uppgifter inte måste lagras. Så även om något hat-troll förtalar  någon namngiven person så pass grovt att det kan ge fängelse (förtal kan i vissa fall leda till det) är det inte troligt att det leder vidare till någonting. Dels måste brottet kunna ge fängelse, och dels måste uppgifterna finnas lagrade. Mycket som måste stämma alltså.

Och eftersom ingenting har gjorts tidigare har många lärt sig att det är "riskfritt" att begå brott på nätet, eftersom i princip inga andra brott än fildelning beivras.

Ett övergripande systemfel, anser jag. Många hade behövt dra sitt lilla strå till stacken, men ingen har gjort det. ISPer som inte loggar vem som använt vilken IP-adress vid en viss tidpunkt, polisen som inte försökt gå vidare med dessa fall, och tidningar och liknande som blundat och bara raderat kommentarer i efterhand om de funnits stötande/olagliga.

Nu skördar vi det vi har sått, och flera stora tidningar tar till rena panikåtgärder för att rädda sina egna anseenden. Är det rätt väg att gå? Har Starow och Troberg rätt i att det i viss mån är ett steg mot nätcensur?

Jo, de har till viss del rätt, tycker jag. Någonting hade behövts göras, men jag hade hellre sett någon annan lösning. Kanske ett utökat samarbete mellan rättsväsendet (eller mentalvården?), de stora tidningarna, de stora ISPerna liksom bibliotek, skolor och andra institutioner som tillhandahåller datorer som kan användas av många? Vore det inte möjligt att hitta en gyllene medelväg där de olika parterna tillsammans arbetar för att identifiera bråkstakarna utan att för den sakens skull tvinga allt och alla att identifiera sig i förväg för att få kommentera? Datanörd som jag är vet jag att det går att bygga ganska avancerade system som gör just det, och som använder sig av olika aggregeringsfunktioner som identifierar skribenten bakom en viss kommentar. Jo, det skulle kosta en slant, men å andra sidan är väl yttrandefriheten värd en del? Då kan vi förhoppningsvis tillåta ett visst mått av anonymitet även i framtiden. Jo, givetvis kan sådana system missbrukas, men ärligt talat, vilka system kan inte det? Hellre spårbarhet i efterhand än åsiktsregistering på förhand, IMHO.

Det finns nämligen goda skäl till att människor vill vara anonyma ibland. Att obehindrat kunna hota, förolämpa och kränka andra är dock inte ett sådant skäl.

---

Vad driver näthatarna?

2010-11-07 17:13:34

Att diskutera på nätet kan vara väldigt givande. Samtidigt kan det för andra människor bli ganska obehagligt på grund av de olika näthatare som finns här och var. Är det ett problem? Ja. Görs någonting åt det? Oftast inte. Tyvärr.

Jag skrev en artikel på Newsmill förra sommaren. Den handlade om näthatet och hur det påverkar olika människor. Både bloggare som andra. Jag tänker inte gå in närmare på det jag ser som de bakomliggande mekanismerna till det här beteendet, utan snarare på de effekter det får.

Eftersom jag har ett slags fågelperspektiv på den här frågan tänkte jag resonera lite kring det hela. Med det menar jag att jag tack vare min bakgrund - både praktisk som akademisk - är i stort sett immun mot angrepp som riktar sig mot just mig. Jag har läst mycket kommunikation och även en del relaterat till beteendevetenskap, och varje gång någon anonym näthatare inleder ett inlägg med orden "du är" börjar jag analysera beteendet bakom kommentaren eller inlägget. Innehållet tappar jag intresset för, eftersom jag då inser att det är en person som saknar åsikter eller argument som någon tar på allvar. Dessutom är jag uppväxt med Usenet.

Problemet kan brytas ner i två delproblem:

Dels att det finns människor som mår dåligt och av någon anledning måste försöka få utlopp för sin uppdämda bitterhet eller aggression genom att kränka och trycka ner andra.

Dels att problemet inte tas på allvar där det är viktigt, eftersom den som ansvarar för ett diskussionsforum av något slag faktiskt har ansvaret för det som skrivs där. Visst går det att rent juridiskt försöka friskriva sig från ansvar genom utgivningsbevis och disclaimers som gör gällande att alla ansvarar för sina egna inlägg.

Det här får konsekvensen att många människor som inte själva är "hårdhudade" mår dåligt och slutar diskutera på nätet. De lär sig snabbt att förr eller senare kommer personangreppen och i vissa fall även hoten.

Jag tänkte ta ett exempel på en sådan här situation som mer eller mindre har spårat ur. Det är fråga om artikelkommentarerna på Dagens Nyheters webbplats.

Bland kommentarerna till artiklar som handlar om stadsbyggnad i Stockholm härjar en anonym näthatare, som av oss andra "stamgäster" har fått öknamnet "Aliasmannen". Den här människan - som vi genom någon slags konsensus kommit att betrakta som en varelse av hankön - följer vad som tycks vara ett tvångsmässigt beteende.

Dels har människan en förkärlek för olika "högståndsalias". Människan vill gärna utge sig för att vara läkare, officer, arkitekt, rektor eller någonting annat som förknippas med en solid akademisk bakgrund. Dels försöker människan nästan utan undantag trycka ner andra debattörer genom olika personangrepp och nedvärderande uttalanden. Eller sådant som personen i fråga ser som nedvärderande.

Utöver det här beteendet avslöjar sig människan ständigt genom ett omodernt och krångligt språkbruk - ett rent ut sagt dåligt språkbruk med andra ord. Tidigare avslöjade människan sig även genom en del andra egenheter, som att alltid lägga in ett mellanslag före varje skiljetecken. Detta är någonting som många påpekade väldigt ofta, liksom att det trots mängden alias därför var lätt att se att det var fråga om inlägg av samma person. Ironiskt nog upphörde det samtidigt hos samtliga alias när människan insåg att ingen annan gjorde på det viset.

Nu är frågan kanske vad det är fråga om för slags människa som lägger så mycket tid och energi på att bete sig på det här viset. Det finns två möjliga svar. Antingen är det fråga om en människa som tar det där på fullt allvar och verkligen menar det som skrivs i kommentarerna. Annars är det fråga om en människa som gör det för skojs skull.

Oavsett vilket är det fråga om ett sjukt beteende, även om människan i fråga lyckas intala sig själv att det är rätt eller bara på skoj. Det här är ett beteende som skrämmer många andra människor som läser kommentarerna till artiklarna. Vilket i sin tur medför att de drar sig för att kommentera där. Som en följd av detta brukar det i just Epsteins blogginlägg vara fråga om samma återkommande kommentatorer. Det vill säga Aliasmannen liksom några andra - däribland jag - som är vana vid att hantera människan.

Det leder till att den här människan effektivt lyckas sabotera alla diskussioner och debatter som annars skulle kunna uppstå eftersom det aldrig kommer in något nytt blod i diskussionen. Och vem kan klandra läsarna för det? Skulle du vilja ge in i en diskussion där en ständigt återkommande debattör under olika alias kommer att göra allt i sin makt för att kränka och nedvärdera dig bara för att du har "fel" åsikter?

Jag har aldrig betraktat mig själv som något helgon inom nätdiskussioner. Jag slåss med näbbar och klor för mina ståndpunkter. Men det är väldigt viktigt att hålla isär sak och person för mig. Jag kan såga dina åsikter, men jag skulle aldrig nedvärdera dig bara för att vi är oense.

Så vad görs då åt problemet från de ansvarigas sida, dvs DN? Ingenting.

Rent juridiskt sett behöver de kanske inte göra någonting. Jag vet inte exakt vad lagen säger på området. Kanske har de lyckats friskriva sig från ansvar genom att skjuta över det till varje skribent.

För varumärket DN.se är det däremot vansinne att agera på det viset. I nätanvändarnas ögon har DN.se nu förvandlats till en lekstuga för näthatare som kan skriva precis vad som helst om vem som helst, och allt som kan hända är att deras kommentarer raderas. Trots att det ofta är fråga om uttalanden som är straffbara, eftersom det är fråga om ärekränkning och förtal.

Är det så nätets framtid ser ut? Att vanliga människor inte vågar uttala sig, eftersom de blir angripna av anonyma näthatare som får härja fritt eftersom det inte finns någon lag som tvingar tidningar som DN att ta ansvar för det som sker i kommentarsfälten till deras artiklar? Innebär det att man behöver ha samma perspektiv som jag för att orka hantera dessa i grund och botten beklämmande människor som mår så dåligt att de i skydd av alias måste kränka andra för att känna en del människovärde?

---