SvDs agenda?

2010-03-04 14:16:31

För ett par dagar sedan läste jag i Svenska Dagbladet en artikel om att Norge har fått "oljesjukan". I artikeln skriver man om "barcode"-projektet, eller som det egentligen heter, Operakvarteret.

Oslos nya stadsdel Operakvarteret, bild från operakvarteret.no.

Jag tänker inte närmare gå in på att Norge har olja, att de drar in stora pengar på oljan eller på vad de gör för sina oljepengar. Däremot är det intressant att SvD lite diskret försöker framställa det här projektet som någonting negativt. Varför?

Bland annat påstår artikeln att Operakvarteret är byggt för norska skattepengar. Det är inte sant. I alla fall inte om vi får lita till de uppgifter som kommer från YIMBY Norge, som gör gällande att allt är privatfinansierat. Någon tycker därför att det är rätt att bygga en relativt hög och definitivt tät stadsdel i Oslo.

Frågan är kanske vad SvD har för agenda?

Det här är nämligen ingen isolerad företeelse, utan en del av ett mönster som blivit utmärkande för Svenska Dagbladets journalistik på området stadsbyggnad. Tidningen verkar utgå från grundtesen att all förändring är av ondo, och att i synnerhet höga hus är någonting negativt. Så fort det gäller åsikter av det slaget ryker all källkritik all världens väg, och SvD tar gladeligen in den ena artikeln efter den andra utan att bry sig om det som skrivs och sägs är sant eller ej. Däremot är de inte lika pigga på att ta in debattartiklar som är mer positivt inställda till utveckling och förändring.

Är det verkligen ett rimligt beteende från en tidning som gärna vill framstå som borgerlig och liberal? Är det ens ett sunt beteende? Ska en tidning som har den politiska orientering som SvD gör anspråk på att ha verkligen försöka styra folks syn på just det som driver samhället och ekonomin framåt, det vill säga utveckling och entreprenörsskap?

Frågan är om inte SvD likt Stella Fare borde reflektera en aning över om de ens förstår vad begreppet "liberal" betyder, vilket jag skrev om igår kväll efter att ha läst ett reaktionärt inlägg på Fares blogg.

---

Sumpa nu inte den här möjligheten

2010-02-17 18:18:16 - 1 kommentar

I både DN och SvD kan vi nu läsa att en förundersökning har inletts mot de båda poliser som enligt uppgift gav sig på bloggaren Jesper i Hornstulls t-bana för en vecka sedan. Jag har läst hans blogginlägg, jag har sett videon och jag har även sett Aschbergs program på TV8.se.

Personligen tycker jag att Jesper känns trovärdig, och om hans historia stämmer hoppas jag att man inom polisen - eller i alla fall rättsväsendet - inser att det här är en principiellt väldigt viktig fråga som inte får schabblas bort. Det handlar nämligen om mer än bara två poliser som kanske inte begriper var gränserna går.

Det handlar om allmänhetens förtroende för polisen och det svenska rättssystemet.

På ren svenska kan vi säga att förtroendet avgör polisens och rättsväsendets möjligheter att överhuvudtaget fungera. Det är förtroendet som avgör om människor är villiga att vittna när de ser brott begås, och förtroendet avgör om folk väljer att anmäla brott de är medvetna om.

För att göra det måste man som medborgare veta att polisen är en organisation som faktiskt gör sitt jobb och att de som arbetar inom den klarar av att hantera den makt och det förtroende de har fått. Historier som den här visar på motsatsen. Och där anser jag att polisen har stora problem, och att man inom polisen är dålig på att hantera de poliser som inte sköter sig.

Polisen är så att säga bra på att sopa rent framför egen dörr, men dålig på att gå ut med soporna.

Det betyder att man som polis ofta kan gå över gränserna och missbruka sina befogenheter, och samtidigt kan lita på att kollegorna på grund av den missriktade lojalitet som kallas "kåranda" håller tyst om ens snedsteg. Gemene man upplever inte alltid polisen som någonting betryggande. Tvärtom. Ibland kan polisens närvaro få motsatt verkan, och få folk att känna sig illa till mods.

Nu har ett sådant ärende kanske fastnat på film, eftersom de inblandade poliserna gjorde misstaget att ge sig på en person som skiljer sig från de småbusar som de är vana vid att trycka ner och köra med. Går de fria kommer det knappast att leda till att fler människor får förtroende för polisen. Och i takt med att förtroendet minskar försämras polisens möjligheter att göra sitt jobb, eftersom gemene man inte vill ställa upp och vittna eller anmäla brott när det behövs. Och det leder ju givetvis till att de verkliga brottslingarna går fria. De som åker dit är kanske just de som utan att ha begått något brott råkar hamna i vägen för de poliser som vill visa sin makt. Och då lever vi inte längre i ett fungerande rättssamhälle, utan i en polisstat.

Därför hoppas jag att man inom polis och åklagarmyndighet förstår hur viktigt det är att de här båda poliserna straffas om det visar sig att Jespers historia stämmer. Och då menar jag inte löneavdrag och en reprimand, utan att de ställs inför rätta för de brott de kan ha begått, och sedan sparkas från polisen.

Om man inom polisen vore bättre på att sortera bort de som är olämpliga för polisyrket skulle polisens relation till samhälle och medborgare vara mycket bättre. Och det skulle göra jobbet mycket lättare för de poliser som faktiskt tar sitt jobb på allvar och verkligen försöker jobba för att göra samhället tryggare och säkrare.

Kort sagt, bollen ligger hos polis och åklagarmyndighet nu. Men blir det ett nytt självmål?

---

Jadå. Nejdå. Kanske. Därför?

2010-02-15 17:40:10

Nu är konstnärslönerna på tapeten igen. Regeringen föreslår att systemet slopas, och att dagens förmånstagare blir de sista att få den typen av inkomstgaranti. En fråga som delar svenska folket.

Ja, om vi ska uttrycka det diplomatiskt alltså.

Min erfarenhet är att folk i allmänhet brukar vara emot konstnärslönerna, medan en liten minoritet tycker att systemet är bra, eller i alla fall har ett existensberättigande i någon form. En minoritet som kanske inte är särskilt representativa för svenska folket i övrigt. Kultureliten, som de ofta kallas?

OK, jag måste erkänna att jag hör till kategorin som inte är helt negativ till konstnärslönerna. Jag tycker inte att systemet är bra, så mycket kan jag säga. Men samtidigt tycker jag att någon form av inkomstgaranti för ett fåtal konstnärer kan vara OK.

Ett av de stora problemen med den här frågan är att i stort sett alla tycks ha en åsikt, medan ganska få är insatta i frågan. Det innebär en onyanserad - för att inte säga - usel debatt där det bara ska tyckas och klargöras ståndpunkter. Av någon anledning tycks många tro att det handlar om ett gigantiskt system där massor av konstnärer i alla tänkbara och otänkbara åldrar får sitt uppehälle betalt av samhället utan att behöva prestera någonting.

Om så hade varit fallet hade jag varit helt och hållet emot konstnärslönerna.

Men nu är det ju faktiskt fråga om ett system som går ut på att ett litet fåtal människor (under 200) som på något sätt utmärkt sig som konstnärer och som har jobbat länge får konstnärslön. Lönen i sig är bara en inkomstgaranti (inte lön) som innebär att konstnären inte får ut någonting om denne drar in en viss summa pengar per år. Det tycker jag är helt OK.

Varför gör jag då det? Jo, därför att det mer är fråga om en pension än en regelrätt lön. Det är nämligen så att pensionen vi får ut beräknas utifrån vad vi har dragit in under vårt yrkesverksamma liv. För en konstnär som kämpat i många år, levt på existensminimum och fått ett erkännande väldigt sent kan det innebära att pensionen inte går att leva på, trots att verksamheten rullar på när denne väl har lyckats slå igenom.

I det avseendet tycker jag att det är OK med konstnärslönerna. Så länge de beviljas för ett fåtal, och sent i livet. Med det menar jag alltså människor som Povel Ramel, Hasse Alfredsson och liknande. Dvs människor som faktiskt åstadkommit någonting och som verkligen har kämpat för sina konstnärsskap. Däremot tycker jag inte att unga konstfacksstudenter som tycker att falsklarm till polisen är konst bara för att det är uppseendeväckande förtjänar den typen av inkomstgaranti. Men det är inte heller den kategorin som beviljas konstnärslön.

Tyvärr verkar många tro att man går ut konstfack, söker och beviljas konstnärslön och under återstoden av livet kan cacha in några tusen i månaden för att göra ingenting, allt medan man ägnar sin tid åt att tejpa upp surströmmingar på lyktstolpar, göra skulpturer i hundbajs och annat som man måste ta till institutionsteori* för att betrakta som konst, och som ingen vill betala för.

Jag tycker i alla fall att vi behöver ett visst mått av kultur. Konstnärslönerna är kanske det som krävs för att få de riktigt kreativa människorna att våga satsa på sitt konstnärsskap?

* Institutionsteori är ett slags akademiskt cirkelresonemang som används för att avgöra vem som är konstnär eller ej - den som är utbildad av en godkänd institution eller blivit erkänd av andra konstnärer är konstnär, samtidigt som en godkänd institution är en institution godkänd av konstnärer som i sin tur är godkända konstnärer av någon... Ja, du fattar nog.

---

KISS!

2010-01-29 14:45:45

Sitter just nu i en ganska bekväm soffa på Ångströmlabbet i Uppsala. Har gjort ett par fruktlösa försök att hitta någon felkonfiguration för en webbapplikation som rullar här, men ska nog leta vidare när jag kommit hem.

Så, nu har alltså iPad kommit. En bra pryl som man bara måste ha?

Tja, ska jag vara ärlig känns det inte som någonting som intresserar mig. Precis som konceptet e-bok överhuvudtaget. Och nej, det är inte för att jag är reaktionär eller framstegsfientlig. Däremot har jag en ganska pragmatisk syn på nya lösningar. Jag anser att de ska innebära en förbättring eller lösning på ett existerande problem för att ha ett existensberättigande.

Dit hör inte elektroniska böcker, IMHO. Grundidén är väl ganska bra. Att underlätta distribution av böcker genom att göra dem tillgängliga via nätet.

Men resten då? Ur ett användarperspektiv är e-böcker och deras läsare inte särskilt mycket att hurra för. Läsaren måste laddas med rätt böcker. Den måste ha batterikraft. Den tar utrymme. Den kostar pengar. Den måste hanteras mha ett gränssnitt.

Jämför det med en vanlig pocketbok. Den köper man för en ganska billig slant. Sedan kan den läsas i ur och skur, och kräver ingen extra utrustning. När man tar sin pocketbok med sig behöver man inte oroa sig för att läsaren (som kostar kanske 10-20 gånger mer än en pocketbok) ska försvinna eller skadas. En pocketbok kan man tappa i vattnet utan att den blir helt förstörd.

Det är ganska lustigt i fråga om e-böcker. Ingen verkar från användarhåll ha drivit den här frågan, utan det är utvecklare och bokförlag som under årtionden jobbat hårt för att få en ovillig kundgrupp att anamma konceptet. Kommer iPad att ändra på det? Jag tvivlar. De konceptutvecklare som tycker att vi ska gå över till e-böcker borde kanske tänka lite mer på KISS -  Keep It Simple, Stupid.

---

Fp och SvD sviker Stockholm

2009-12-25 20:33:51

Nu är det dags för nästa kapitel i SvDs ständigt pågående korståg mot framtiden. I en debattartikel signerad Per Ahlmark, Bonnie Bernström, Stella Fare, Birgit Friggebo, Gabriel Romanus, Barbro Westerholm och Olle Wästberg går man till angrepp mot förnyelsen och förändringen av Stockholm. 

Kanske undrar du vilka de här människorna är? Det är inte helt lätt att förklara. Den i sammanhanget mest aktuelle torde vara Bonnie Bernström, som på senare tid mest blivit känd för sitt styvnackade motstånd mot en planerad förskola på Stigbergsgatan i Stockholm (den officiella förklaringen är att förskolan ska byggas på "känslig kulturmark"). Resterande artikelförfattare är i huvudsak tidigare politiker som inte gjort så mycket väsen av sig sedan vi senast hade en borgerlig regering i Sverige. Dvs 1991 - 1994. Birgit Friggebos allsång med "We shall overcome" känns kanske bekant?

Kort sagt handlar det alltså om en grupp människor vars auktoritet är att de har ett förflutet inom politiken. Alltså är deras åsikter inte mer värda än dina eller mina. Därmed krävs någon slags udda idoldyrkan för att man som läsare ska kunna se den här gruppens ståndpunkter om mer värda än någon annans. Jag gör det inte.

Ändå är tonen i den här artikeln väldigt nedlåtande gentemot läsaren. Förespråkarna för förändringar kallas "kulturlösa". Staden (som givetvis är "unik", vilket ihop med "världens vackraste" hör till standarduppsättningen omdömen om Stockholm) riskerar att "ohjälpligt skadas".

För att finna stöd för den här retoriken har författarna plockat in en sanningssägare i form av en kanadensisk kryssningsturist som besökte staden i somras. Någon som givetvis måste se stadsutvecklingen ur ett nyktert perspektiv där alla aspekter vägs in, inte minst sådant som rör samhälle och ekonomi, eller hur? För vi vet väl alla att det är ju därför man besöker städer i egenskap av turist?

Om jag skulle besöka Venedig eller Florens (två städer som till skillnad från Stockholm är internationellt erkända som några av världens vackraste städer) skulle jag givetvis betrakta städerna utifrån hur bra de fungerar ur ett samhällsekonomiskt perspektiv... Eller hur?

Nej, naturligtvis inte. Problemet är att SvD (som vid det här laget har förverkat sitt förtroende som opartisk och objektiv institution i stadsbyggnadsdebatten) har tagit in ännu en debattartikel som utgår från att staden är ett museum eller ett prydnadsföremål vars enda kvaliteter är de rent estetiska. Jag måste erkänna att jag imponeras av SvD. Varje gång en sådan artikel dyker upp tänker jag att de nått botten och inte kan sjunka djupare.

Ändå lyckas SvD ideligen överträffa sig själva.

Samtidigt har dessa artiklar ett värde. Just den här artikeln sätter fokus på en väldigt viktig fråga - för vem bygger vi staden? Ska vi låta Stockholms utveckling styras av nostalgiker och bakåtsträvare som inte själva kommer att leva i det framtida Stockholm som vi idag bygger? Eller ska vi utgå från behoven hos kommande generationer, dvs de arbetande människor som bor och framförallt lever i staden och för vilka vardagen måste fungera? Deras behov väger väl rimligtvis tyngre än önskemålen hos de turister som kanske besöker staden i några dagar under hela sitt liv?

Det är väl inte där vi har stadens existensberättigande, som en framtida turistattraktion utan eget liv?

Gensvaret bland bloggarna har varit positivt. Eller rättare sagt negativt. Av de bloggar som länkat till artikeln i SvD är en klar majoritet emot den ståndpunkt som Fp och SvD intagit. Bland de bättre inläggen hittar vi de som skrivits av $akine, Per Ankersjö och Johan Ingerö.

Ett par bloggar har varit relativt kritiska mot utvecklingen, men det är ganska naturligt.

Den alltid lika underhållande "Mr 300 bloggar" skriver givetvis om detta. Eller rättare sagt, han skriver i vanlig ordning inte om det som artikeln handlar om, utan länkar ett föga relevant inlägg till artikeln i SvD i hopp om att det ska ge uppmärksamhet, vilket ligger i linje med hans ständiga spammande. (Smeknamnet kommer sig av att han driver åtminstone ett tiotal bloggar under olika namn, i syfte att skapa en illusion av ett utbrett stöd för sina åsikter.) Ingenting värt att kommentera i det inlägget, utan det handlar om de vanliga stolligheterna.

Nåja, jag ska avrunda här. Behövde nog mest bara skriva av mig lite. Men som sann stockholmsvän bör man dels låta bli att prenumerera på SvD, dels rösta på något annat parti än Folkpartiet. Folkpartiet, sitt namn till trots, är numera ett konservativt och reaktionärt elitparti. De värnar om vykortsvyer. Inte om de människor som bor och lever i Stockholm.

Stockholm är en stad som bebos av människor.

Uppdatering: nu får Fp i innerstaden lite stöd av sina avsides belägna partikamrater i förorten Nacka. Politikerna i Nacka har tydligen kommit till den lysande slutsatsen att de som förespråkar skyskrapor är "inflyttade bönder". Det stämmer säkert, och det borde väl upplevas som förbrödrande för de lokala landsortspolitikerna sydost om Vaxholm?

De flesta stockholmare är ju inflyttade, och stödet för skyskrapor är utbrett. Antagligen finns det ett samband även där. Men jag antar att Fp Nacka med sin eminenta analys vill säga att "riktiga stadsbor" är smartare än lantisar, vilket låter ganska likt det moderaten Anna Kinberg kläckte ur sig för några år sedan. Är det politiker av den kalibern som företräder Folkpartiet ute i förorterna?

---

Army of sockpuppets

2009-12-22 18:51:15 - 2 kommentarer

Förändringar engagerar. Speciellt sådana som rör Stockholm. Vissa människor är för. Andra är emot. Bland kommentarerna till ett blogginlägg på DNs allt-var-mycket-bättre-förr-blogg verkar nej-sägarna vara i numerärt överläge. Vi som tycker att det är OK att det byggs i Stockholm får se kommentar efter kommentar döma ut våra ståndpunkter.

Men allt är inte som det verkar.

Eftersom jag är intresserad av språk och kommunikation (vilket jag även studerar) har jag blivit ganska bra på att hitta mönster och avvikelser i texter på nätet. Även i det här fallet. Genom att titta efter mönster och avvikelser (dvs skrivfel) kan man ibland se om samma person döljer sig bakom flera alias i en debatt. Förutsatt då att det är fråga om fel som görs konsekvent.

Om vi tittar in på blogginlägget på DN, med rubriken "Demonstration för grönskan" hittar vi mängder med kommentarer, av olika namn. Ett av namnen är mitt. Flera av namnen tillhör människor som jag känner på ett eller annat sätt. Samtidigt verkar det som om en och samma person döljer sig bakom många av de namn/alias som förekommer på nej-sidan. Hur ser jag det?

Jo, personen i fråga har nämligen den lilla egenheten att han (eller hon) alltid skriver in ett mellanslag före varje utropstecken. "Det blir alltså så här !" Och det sker dessutom konsekvent. Ett ganska ovanligt misstag, skulle jag vilja säga. Personen i fråga stavar även "modern" med "ä", så att det blir "modärn". Intressant?

Att dessa små anomalier är någonting som vi genomgående hittar i kommentarer skrivna av aliasen "stadens vänner", "major W", "Elin", "Tarras", "Ebba B", "Einar Manzitti" och "Kajsa & Li" (alt. "Kajsa") gör det hela smått komiskt. Än mer underhållande blir det då de kommentarer jag själv har skrivit för att påtala detta konsekvent har tagits bort av den som administrerar bloggen. Så frågan är exakt vem det egentligen är som döljer sig bakom alla dessa alias, och varför den som "modererar" bloggen på DN tycker att det är så viktigt att övriga läsare inte ska göras uppmärksamma på att det verkar vara fråga om samma person? (Vill dock nämna att en del av de suspekta inläggen har tagits bort.)

Att ta bort kritiska kommentarer är annars en klockren metod för att bränna förtroendet för den egna bloggen. Någonting som jag hoppas att man på DN är medveten om.

---

Nu ska demokratin försvaras, igen. Eller?

2009-12-12 12:38:40

Det här är en av dessa dagar då jag är extra glad över att jag inte längre bor i Salem.  Nu är det dags för den manifestation som ska få oss att uppmärksamma "invandrares våld mot svenskar". Varför är det våldet värre än invandrares våld mot invandrare, svenskars våld mot svenskar eller människors våld mot människor i största allmänhet?

Många frågor omgärdar Salem-spektaklet.

Varför är det så viktigt med "manifestationer" när det handlar om invandrares våld mot svenskar? För att det är fråga om rasism? Men innebär inte det att manifestationen i sig per definition är rasistisk eftersom den motiveras av de inblandades ursprung? Och är det verkligen fråga om invandrares våld mot svenskar?

Var gärningsmannen utlandsfödd? Eller handlar det i vanlig ordning om "invandrare av x:e generationen", som alltså är födda i Sverige men där en eller fler av personens föräldrar (alt. mor- eller farföräldrar) är född utomlands? Eller har ett utländskt namn och för all framtid kommer att betitlas invandrare oavsett om dennes släkt har bott i Sverige i generationer? (När blir man egentligen svensk?)

Hade det varit lika viktigt med dessa "manifestationer mot våldet" om gärningsmannen haft finskt, norskt eller baltiskt påbrå?

Antagligen inte, eftersom de människor som idag ska marschera i Salem inte räknar den kategorin som invandrare. I deras ögon handlar det inte om hur länge man har bott i Sverige eller varifrån man kommer. Det handlar om hur man ser ut och vad man heter. Mörk hud, svart hår och konstigt namn betyder att man är en invandrare. Det är skillnad på invandrare och invandrare, så att säga. Bra att komma ihåg när dessa människor pratar på om hur de åker ut till Salem för att visa att de minsann är EMOT rasism.

Men våldet då? Jo, det vill dessa demokratins förkämpar förklara som någonting kulturellt. Eller genetiskt, beroende på var i evolutionen de själva befinner sig*. Visserligen är det fel. Människors våld mot andra människor kan ofta förklaras som någonting socioekonomiskt. Men eftersom varken massmedia eller det politiska etablissemanget har velat ta debatten med bl a SD för att lyfta fram dessa förklaringar har rasisterna vunnit på walkover. Helt onödigt. Se nedan, två scenarion som visar olika angreppssätt i debatten.

Debatten som den brukar se ut:
Sverigedemokrat: "De sociala problemen är högre i invandrartäta områden och invandrare är överrepresenterade i statistiken över brottslighet."
Demokrat: "Nu försöker ni sprida rasistisk propaganda igen, genom att skuldbelägga invandrarna för de problem vi har i samhället."

Där dör diskussionen eftersom SD vann på walkover. Varför? Jo, för att sverigedemokraten har lyft fram fakta som inte går att ifrågasätta. Men ändå försöker man från demokratiskt håll ifrågasätta dessa fakta, och istället fokusera på motiven bakom sverigedemokratens uttalande. Det funkar inte, eftersom det blir som att slå in en öppen dörr - alla VET att SD är ett parti byggt på rasism och främlingsfientlighet.

Debatten som den borde se ut:
Sverigedemokrat: "De sociala problemen är högre i invandrartäta områden och invandrare är överrepresenterade i statistiken över brottslighet."
Demokrat: "Ja, det har du rätt i. Men varför är det så?"
Sverigedemokrat: "För att invandrare är mer brottsbenägna än svenskar."
Demokrat: "Stämmer det? Är brottsligheten högre bland invandrare i dessa områden än bland de svenskar som också bor där?"
Sverigedemokrat: "Jag vet inte."
Demokrat: "Men det gör jag. Brottsligheten är kopplad till sysselsättningen inom olika grupper. Brottsligheten är ganska hög även bland arbetslösa svenskar som bor i fattiga områden. Men hur hög är brottsligheten bland invandrare som bor i välbeställda områden?"
Sverigedemokrat: "Jag vet inte."
Demokrat: "Men det gör jag. Igen. Den är inte högre än bland svenskarna. Hur såg brottsligheten ut i fattiga och socialt utsatta områden innan vi hade någon invandring att tala om?"
Sverigedemokrat: "Jag vet inte."
Demokrat: "Återigen kan jag svara på frågan. Brottsligheten var hög och de sociala problemen var utbredda. Men vad beror det på om det inte fanns några invandrare i dessa områden?"
Sverigedemokrat: "Jag vet inte."

Och så vidare... Jag diskuterade just den här frågan med en påstådd sverigedemokrat för ett par månader sedan, och det jag gjorde nu var att jag återgav ungefär det vi sade. "Jag vet inte" var hans stående svar på mina frågor. En väldigt bra diskussion, eftersom jag tror att jag fick honom att tänka i lite större banor än han gjort tidigare, och inse att den här frågan är ganska komplicerad.

Problemet med "manifestationen" i Salem är att den egentligen bara manifesterar en banalisering av frågorna om problem som är kopplade till invandringen. De människor som kommer att marschera i Salem denna eftermiddag representerar den stora massa som tyvärr har svalt bl a SDs förenklade världsbild där invandrarna utsetts till syndabock för de sociala problem som finns i fattiga och utsatta områden och som skapar brottslighet.

Kanske är det snarare tvärtom, att dessa människor (oavsett etnicitet eftersom det även finns gott om svenskar i dessa invandrartäta områden) är  en konsekvens av dessa problem, snarare än en orsak till dem?

---

* Även om många Sverigedemokrater är någorlunda normala Svenssons som ligger en bit från nidbilden av upptinade grottmänniskor finns det trots allt en hel del människor som på fullt allvar tror på teorin om "vit överhöghet".

---

Framsynt och bra, Kristina

2009-12-08 18:24:09

Kristina Alvendal, en av mina favoriter inom politiken i Stockholm, chattade med DNs läsare idag. En favorit eftersom hon orkar med jobbet som stadsbyggnadsborgarråd i en stad som Stockholm, som sedan länge hållits som gisslan av högljudda bakåtsträvare som anser att all förändring är av ondo.

Problemet är inte att bakåtsträvarna är ovanligt många i Stockholm. Troligtvis är de inte fler här än någon annanstans. Men de har ofta stort inflytande i rätt kretsar, vilket gör att de lätt kan manipulera informationsflödet, och ge sken av att de representerar de breda massorna. Ett i mina ögon ganska talande exempel är Citybanan kontra Järvalyftet, två projekt som är aktuella i Stockholm.

I fallet med Citybanan var den stora stötestenen att en del av de boende i Vasastan under en tid skulle få stå ut med vissa störningar pga bygget av järnvägstunnlar och en ny station. I grund och botten någonting som är ganska naturligt för den som bor någorlunda centralt i en någorlunda stor stad som är någorlunda levande. Jag bor i Årsta och har stått ut med periodvisa sprängningar i flera års tid, och Södra Länken drogs bokstavligt talat rakt under huset jag bor i.  Det får man leva med i en stad som utvecklas.

De boende runt Odenplan stod alltså inte inför några stora störningar eller övergrepp.

Någon mil längre norrut ligger Järvafältet. Järvafältets bostadsområden är inte riktigt lika populära och fashionabla som Vasastan. Men de planerna innebar stora förändringar för de boende. En del bostäder skulle rustas upp. Andra skulle rivas och ersättas med nya. Allt skulle bli dyrare, och många av de boende hade bokstavligt talat tvingats ut på gatan om det klubbats igenom i sin ursprungsform.

Trots dessa skillnader skrev Svenska Dagbladet spaltkilometer om de "övergrepp" som de boende i Vasastan skulle komma att utsättas för, samtidigt som det knappt blev mer än ett par artiklar om Järvalyftet. Men varför? För att bygget av Citybanan påverkar fler människor än Järvalyftet? Eller för att det påverkar människor som har kontakter - eller är verksamma - inom massmedia?

Det här agerandet från massmedias sida påverkar ju givetvis stadsbyggnadsdebatten. Trots att det i första hand är fråga om saker som egentligen bara påverkar en liten minoritet kan de breda massorna manipuleras till att tro att det är fara å färde och att någonting i staden hotas. Opinionsbildning när den är som sämst. Och tidigare har många politiker valt att ta ett steg tillbaka när dreven inom massmedia satt igång. Vem vill bli ihågkommen som den nya Hjalmar Mehr?

Där tycker jag att Kristina Alvendal förtjänar en hel del credd, eftersom hon ofta ser igenom det här beteendet från massmedias sida och verkar vara väl medveten om att de som skriker högst kanske inte är de man ska lyssna på. Därför hoppas jag att hon är väl förberedd på det kommande spektaklet, då hon kanske kommer att uppvaktas av den senaste proteströrelsen. De är emot att Tors Torn byggs vid Torsplan, och som vill lämna över en lista med namnunderskrifter mot bygget. Den listan har startats av en viss "Ester Sand", som även har skrivit på listan. Ett annat namn som figurerar både på listan och i massmedia är Ylva M Larsson.

Nu kommer vi till det roliga - Ylva och Ester är samma person.

Här har vi alltså en protestlista där åtminstone en av personerna har skrivit på den åtminstone två gånger. Lustigt nog syns det klart och tydligt i informationen om uppropet, där Ester Sand står som ansvarig, men klickar man på länken för att maila henne är det Ylva Larssons adress som dyker upp.

Jag har bara på rent jäkelskap startat en lista som är FÖR bygget av Tors Torn, och som kommer att hinna vara igång i kanske ett dygn innan beslutet ska tas om projektet. Du hittar den listan här, om du vill skriva på den.

Det här med multipla identiteter verkar vara någonting utbrett bland de som motsätter sig nya projekt i Stockholm. Min "favoritbloggare" har givetvis startat ännu en blogg (är han uppe i 13 stycken nu?) i vilken han har länkat ett helt fullständigt irrelevant inlägg till Alvendals chattsammandrag. (Starkt jobbat, PG.)

Även bland kommentarerna till "debattartikeln" om den påstådda skuggan från Tors Torn verkar forumschizofrenin breda ut sig. Av de totalt 14 kommentarer som skrevs efter midnatt mellan den 8:e och den 9:e ser det inte ut att finnas mer än två unika skribenter.  För den som vill spamma under multipla alias (eller bloggar, se ovan) har jag ett par tips. Gör det inte under de tider då väldigt få kommenterar, skriv inte kommentarerna för nära inpå varandra och försök även att variera språket så att det inte blir så pinsamt uppenbart att det är fråga om samma skribent.

---

Vasastan ligger visst söder om ekvatorn

2009-12-05 18:18:39

SvD har återigen uppmärksammat ett flagrant brott mot sin reaktionära och konservativa syn på Stockholms framtid - nu ska det visst byggas igen. Det senaste övergreppet är Tors Torn, som eventuellt kommer att byggas som en del av det nya Norra stationsområdet. Men hav förtröstan, vänner av ordning har redan skridit till handling.

Arne Kaijser och Ulrika Sax, två namn som har det gemensamt att de för mig är ganska intetsägande, hävdar i en debattartikel  (under kulturdebatt,  som nivåmässigt  är jämförbart med en skoltidning i tredje världen) att tornen kommer att lägga stora delar av Vasastan i slagskugga. Ett intressant argument, med tanke på att de nya tornen eventuellt kommer att byggas norr om Vasastan.

Solskenet kommer annars söderifrån för oss som bor i norr.

Men jag förmodar att det finns en rimlig förklaring till den här lilla bristen i logiken. I vanlig ordning handlar det kanske om nejsägare som varit med i några år? Den typen av debattörer utgår ju ofta från läget som det var när de själva var unga, snarare än från framtidsperspektivet. Och en gång i tiden låg kanske det som idag är Sverige söder om ekvatorn, det vill säga när landet var en del av den tidigare kontinenten Pangea.  Det skulle förklara de nordliga solstrålarna.

Nej, riktigt så länge har de nog inte varit med. Det handlar nog snarare om gammal hederlig skrämselpropaganda.  Tuta i människorna i Vasastan att solen kommer att blockeras av de nya skyskraporna, så sätter protesterna förhoppningsvis igång.

Att kalla Tors Torn "gigantiska" är dock en sanning med modifikation. Jo, de blir efter svenska mått mätt ganska höga. Drygt 140 meter. Men eftersom de är formade som ett "orgelmotiv" blir de ganska smala högre upp. Och det blir inte fråga om den "mur" som artikelförfattarna vill göra gällande.

Jag har ställt den här frågan förr, och jag ställer den igen - för vem är det vi bygger? För de nostalgiker som önskar att staden såg ut som den gjorde för 40-50 år sedan? Eller för de barn och ungdomar som idag växer upp i staden och som ska bo här i framtiden, i en stad vars befolkning växer för varje år som går?

Elisabet Andersson på SvD har annars skrivit en ganska saklig artikel om det nya Stockholm. Ja, det blir en hög exploateringsgrad, och ja, det kommer att förändra stadsbilden. Men måste förändringar av stadsbilden alltid vara av ondo? Naturligtvis inte. Den måste få förändras och utvecklas. Kanske inte på det brutala och okänsliga vis som under norrmalmsregleringen (Klara-rivningarna), där man rev mer eller mindre urskiljningslöst för att dels skapa en ny och bilanpassad stadskärna, och dels få bukt med de sociala problemen i den gamla stadskärnan. Men det behöver vi inte oroa oss för. Vi har lärt oss den läxan.

Att bygga Tors Torn innebär att vi utvecklar och förädlar stadsbilden, vilket följer en gammal tradition i Stockholm som har gett oss ikoniska byggnader som stadshuset, Globen och kungliga slottet. Utan den traditionen hade staden Stockholm aldrig växt fram, utan fortfarande varit en liten fästning som bevakar inloppet till Mälaren.

Bloggkommentarerna till Anderssons artikel är övervägande negativa till Tors Torn. Av de fem inlägg som i skrivande stund är länkade till artikeln är fyra negativa till exploateringen.

Det bör dock tilläggas att av dessa fyra bloggar drivs tre (Miljöopinion, Stadshusbloggen och GreenSweden) av en och samma person. Personen i fråga driver förutom dessa även minst sex andra bloggar (1, 2, 3, 4, 5, 6), som alla har ett slags reaktionärt miljöfokus (eller främlingsfientlighet, i de mindre trevliga fallen) som gemensam grund. (Sedan hänvisar bloggaren i fråga gärna till sina övriga bloggar för att visa att fler tycker som han... ;-))

Så om det är fråga om åsikter med bred förankring låter jag vara osagt.

---

Goda nyheter, SAAB

2009-12-01 21:22:54

Läste just i DN, SvD och Aftonbladet att GM har fått bud på SAAB. Det innebär en månads frist för att SAAB utvärdera de nya buden och möjligheterna.

Goda nyheter, tycker jag. Även om SAAB alltid varit lite av ett sorgebarn vore det synd att helt förlora varumärket. Finns det kanske någon möjlighet för SAAB att med en ny ägare kunna hitta tillbaka till sina rötter, och "arvet" från flygindustrin?

Som jag skrev i ett tidigare inlägg är varumärket i sig SAABs akilleshäl. Hur kan SAAB profilera sig och på så vis hitta en målgrupp att fokusera på? Det man gjort tidigare har ju tydligen inte fungerat. Ska SAAB fortsätta att vara ett olönsamt dussinmärke med dunkla och oklara värden, eller profilera sig mera skarpt mot en viss grupp  kunder/människor?

---

Facit, SAAB... Ericsson?

2009-12-01 19:40:30

Är det hasta la vista baby för SAAB? Svårt att säga. GM kommer väl att ge något slags besked ikväll. Kan bli intressant. Å ena sidan tycker jag att det vore väldigt trist om SAAB gick i graven. Men å andra sidan har jag full förståelse för om GM väljer att ge SAAB nådaskottet den här gången.

Det spekuleras ganska friskt om framtiden för SAAB. Aftonbladets Robert Collin tror att SAAB kan bli kinesiskt och att tillverkligen flyttar till Kina. Kineserna är i alla fall intresserade av att köpa upp utrustningen för produktionen och flytta den till hemmaplan. Men innebär det att SAAB överlever? Inte i mina ögon. Varumärket kanske behåller sitt gamla namn. Men alla värden (de få) som är förknippade med det kommer att försvinna. SAAB (Svenska Aeroplan AB) kommer inte längre att vara "svenskt". Bilarna varken tillverkas eller utvecklas i Sverige. Allt som återstår är då en logotyp och ett namn. Frågan är om kineserna är intresserade av det, eller om de hellre inkorporerar allt i det egna varumärket.

Det är nämligen där vi har SAABs akilleshäl. Det svaga varumärket. Ett varumärke är mer än bara ett namn och en logotyp. Ett varumärke handlar i första hand om de värden och egenskaper som man förknippar med namnet och logotypen. I fallet SAAB är det ganska oklart. Volvo förknippas med säkerhet. SAAB har däremot varit "det andra svenska bilmärket" i många år. En gång i tiden sålde SAAB på arvet från flygindustrin. Att köpa en SAAB innebar att man köpte en bil som byggde på teknik som man annars bara hittar i flygplan. Riktigt hi-tech. Det tilltalade en hel del av spekulanterna som kände att bilen var exklusiv på sitt sätt, även om den aldrig varit någon direkt sportbil.

Men det upphörde väl någon gång på 70-talet. Eller var det på 1980-talet? Och nu då? Vad är en SAAB idag? Vad är SAAB idag?

SAAB är ett havererat varumärke. Vems felet är kan man diskutera. SAAB köptes upp av GM (General Motors) runt 1989 eller 1990. Redan då var varumärket på bommen. Gjorde GM någonting för att få ordning på den här varumärkesproblematiken? Det är tveksamt. Min personliga åsikt är att läget bara förvärrades av att GM, som såg stordriftsfördelar, beslutade sig för att använda gemensamma komponenter för flera av sina bilmärken. Fiaskot SAAB 9-2  ("SAABarun") tycker jag är ett bra exempel på de korkade beslut från GM som delvis sänkt varumärket.

En SAAB som i grund och botten är en Subaru med ett formspråk som svagt påminner om SAAB är inte en SAAB för den som vill ha en SAAB. Det är en Subaru.

En Subaru? Vad är det? För de flesta européer (och amerikaner) är det någon slags udda riskokare som ingen egentligen vet någonting om, mer än att den byggs någonstans i Asien. Ingen utom entusiasterna (tuning cars), som kanske inte är riktigt samma målgrupp som de som tidigare valt SAAB. Och nu hängde man alltså på lite SAAB-detaljer på vad som fortfarande såg ut som en Subaru, och hoppades att den skulle slå sig in i det marknadssegment som efterfrågar SAAB. Hur gick det?

Kommentarer överflödiga.

Nu är man vid vägs ände. Slutet är kanske nära för SAAB. Kanske är det dags att inse att amerikanerna inte alls är bra på att bygga bilar, bara för att de är bra på att producera bilar. Tänk efter lite. Europeiska bilar säljer i USA, I Europa och i Asien. Samma sak gäller för asiatiska bilar. Men amerikanska bilar då? De säljer i USA. En del entusiaster i Europa och Asien köper amerikanska bilar. Men i övrigt är det i första hand på hemmamarknaden som MOPARna är riktigt stora. Och då var det väl kanske lite naivt att tro General Motors skulle klara av att vända problemen för  varumärket SAAB, som redan var på väg utför?

Frågan är om inte SAAB borde ha knoppats av från GM för länge sedan. Kanske hade det varit till SAABs fördel. Att GM köpte upp SAAB var ju inte för att de ville rädda ett europeiskt bilmärke som var på fallrepet, utan för att de trodde på varumärket och såg det som ett tillskott för sin varumärkesportfölj.

Jag tror fortfarande på att Koenigsegg hade kunnat vända den här trenden för SAAB. Om det är någonting de kan på Koenigsegg så är det ju att bygga varumärken. De kom från ingenstans och etablerade sig som en exklusiv tillverkare av supersportbilar. Precis vad SAAB hade behövt. Jag tror på en framtid för SAAB som ett lite mer exklusivt bilmärke för en snävare målgrupp. Det är ju det SAAB var en gång i tiden. Och det är det misstaget GM gjorde, att de inte insåg det utan försökte sälja SAAB till allt och alla, så att varumärkets kärnvärden gick förlorade. Så att slippa ut ur General Motors grepp är kanske det bästa som kan hända för SAAB som varumärke?

Frågan är om någon egentligen har gjort rätt i den här frågan.

Regeringen förtjänar ett underbetyg. Nu, i elfte timmen (bokstavligt talat) skickar man över någon nisse från något departement, som ingen i Detroit (eller Sverige) har hört talas om. Det här föregicks av en del mindre lyckade uttalanden från Reinfeldt och Olofsson som troligtvis sänkt statusen för SAAB eftersom de så klart och tydligt visat att de inte velat ta i företaget. Oerhört korkat och amatörsmässigt, tycker jag. De hade ju i alla fall kunnat försöka hålla skenet uppe och visa att de varit måna om SAABs framtid, även om man inte velat ta över ägarskapet. Om inte ens det egna landet tror på bilmärket, vem ska då göra det?

Nu har jag skrivit mer än någon vettig människa rimligtvis orkar läsa, så om du fortfarande läser det här inlägget förtjänar du en klapp på axeln. (Eller kanske en plats på the funny farm?)

På sätt och vis känns det som om SAAB visar hur dålig svensk industri är på att anpassa sig efter förändrade förutsättningar. Facit gick i graven för att de höll fast vid att bygga föråldrade mekaniska räknemaskiner när marknaden ville ha digitala miniräknare. SAAB - som kanske har sänkts av sin huvudägare - vårdade inte sitt varumärke utan blev till en dussinbil utan kund eller målgrupp.

Vem hamnar i knipa härnäst? Ericsson? Volvo?

Det är dags att vi alla inser att Sveriges framtid som I-land står på spel. Hela världsekonomin kanske är på väg mot avgrunden? I takt med att storföretagen lägger ner och flyttar verksamheter i västvärlden till låglöneländer underminerar de sin egen marknad. Det är nämligen inte de underbetalda arbetarna i Kina, Indien eller Pakistan som ska lägga stora pengar på att köpa de produkter som byggs ihop i världens låglöneländer. Det är människorna i västvärlden som förväntas göra det. Men för vilka pengar ska vi i västvärlden konsumera om alla jobb flyttar till tredje världen?

Det är kanske dags att fler lär sig att se sambandet mellan kunder, konsumenter och arbetskraft.

Uppdatering, 2009-12-19: Lasse Swärd verkar enligt en artikel i Allt om Motor ha ungefär samma  syn på SAABs problem.

---

Ohlyckan snackar business och varumärken

2009-11-25 10:42:18

Jag borde vara ute i Kista nu och hålla en presentation om ett koncept. Men det blev ingenting av det, eftersom varmvattnet visade sig vara avstängt när jag skulle hoppa in i duschen. Och att duscha kallt en gråruggig novembermorgon finns liksom inte ens på kartan för mig. Så nu sitter jag och väntar på att varmvattnet ska komma tillbaka, så att jag kan hoppa in i duschen. Tack för den, hyresvärden.

Anyway, nu är SAAB på tapeten igen. Koenigsegg har dragit sig ur affären och kommer inte att köpa SAAB. Kommer SAAB att gå åt fanders? Kanske. Kanske inte. Det märker vi. Om SAAB lyckas ställa om sig till ett livskraftig och lönsamt bolag överlever det.

Nu ger sig Lars Ohly in i debatten och kritiserar näringsminister Maud Olofsson för hennes tidigare agerande i SAAB-affären. Även om jag själv tycker att Olofssons och den övriga regeringens agerande i SAAB-frågan har varit ganska korkat i vissa avseenden är Ohlys kritik ganska roande. Han är inne och nosar på för honom ganska främmande mark. Nämligen företagande och näringsliv. Bland annat anser Ohly att ett av landets "starkaste varumärken" kan komma att gå i graven pga regeringens agerande.

Ursäkta mig, men är SAAB ett starkt varumärke?!

Vet Ohly överhuvudtaget vad ett varumärke är? Varumärket har väl i alla tider varit ett problem för SAAB? Att varumärket SAAB alltid har varit så förbannat svagt? Vad förknippar folk med akronymen "SAAB"?

Om du ställer den frågan till flera olika personer och snabbt får samma svar är det ett tecken på att varumärket är starkt. Det visar att de känner till de värden som förknippas med varumärket, och det är värdena som gör att ett varumärke säljer. (Säg Volvo så svarar många "säkerhet".) Men något sådant svar får man inte på SAAB-frågan. Man får flera olika svar. "Modernt" säger några. "Sportigt" säger andra. "Folkligt" kan vissa svara samtidigt som någon säger "lyxigt". Så är det med ett oklart varumärke.

SAAB säljer inte. Det beror bland annat på att varumärket inte har några klara värden. SAAB kan enklast definieras som "det en gång i tiden svenska bilmärket som inte är Volvo". SAAB är ett svagt varumärke. Och i den frågan såg jag Koenigsegg som räddningen. Koenigsegg vet hur man bygger varumärken. De hade en plan, den gick ut på att göra om SAAB till en lyxbil. Helt rätt, säger jag. Ett bilmärke kan inte vara lyxigt och folkligt på samma gång. Men SAAB har försökt, och det har sänkt varumärket SAAB. Man har misslyckats i sitt varumärkesbyggande.

Ett oklart varumärke innebär att man inte vet vem varumärket vänder sig till. Och hur ska man sälja in någonting till en kund som inte går att definiera?

---

Ett Stockholm utan stadshuset och stadsbiblioteket?

2009-11-20 17:14:12

Folkpartiet Stockholm skriver i en artikel på Newsmill den 19 november om sin syn på Stockholms tillväxt och utveckling, med den ganska talande rubriken ”Inga fler skyskrapor i City”. Tyvärr säger Folkpartiet i princip inte någonting med sin artikel, och den väcker snarare fler frågor än den besvarar. Artikelförfattarna passar även på att kritisera den vikande respekt eller förtroende som vissa politiker har för stadsmuseets arbete med att k-märka byggnader och miljöer i Stockholm - Quis custodiet ipsos custodes? Vi inom nätverket YIMBY delar inte Folkpartiets syn på Stockholm.

Vad baserar Folkpartiet sitt ställningstagande på? De tar i sin artikel upp en del gamla och vid det här laget väldigt slitna argument, som rivningarna av de gamla Klarakvarteren för ett halvsekel sedan. Men vad har norrmalmsregleringen gemensamt med dagens förslag att förtäta och bygga igen en del luckor som finns i centrala Stockholm? Eller förslagen att ersätta en del av dagens mindre lyckade byggnader med någonting som fungerar bättre ihop med stadsbilden och ger ökade värden för staden? YIMBY har föreslagit en slags ”byggväxling” som ger staden möjlighet att återställa en del av stadsbilden och framhäva det som återstår av Stockholms gamla kärna. Du kan läsa mer om det på vår webbplats, http://www.yimby.se/2009/11/yimby-lamnar-in-yttrande-_831.html.

Klara-rivningarna är en svår fråga. Främst för att den bild många har av den händelsen är ganska ensidig och onyanserad. Detta beror på att ”rivningsraseriet” som argument har ägts av konservativa och reaktionära krafter som har valt att lyfta fram sin syn på norrmalmsregleringen som ett exempel på hur vår gamla stadskärna förstördes. I vissa aspekter har de rätt. Levande kvartersstad försvann i samband med rivningarna. Och levande kvartersstad är någonting som vi inom YIMBY förespråkar.

Samtidigt utelämnar de konservativa krafterna vissa detaljer, som skulle göra det lättare att förstå drivkrafterna bakom norrmalmsregleringen. Då är det svårt att bilda sig en uppfattning om man inte själv har upplevt gamla Klara, vilket väldigt få av dagens stockholmare ärligt kan säga att de har gjort.

Ett argument som kan nyansera bilden av norrmalmsregleringen är att det var ett socialt projekt, med målsättningen att få bukt med problemen i stadsdelen. Många av människorna bodde hopträngda i små lägenheter utan rinnande vatten och var hänvisade till utedass på gården. Fattigdomen var utbredd, och det var vanligt med sjukdomar som berodde på sanitära olägenheter. Gamla Klara var ett slumområde där ohälsa och kriminalitet frodades.

Att förbättra situationen för dessa människor krävde någonting radikalt. Att modernisera hela stadsdelen var inte genomförbart, utan det krävdes nya bostäder eftersom invånarna helt enkelt inte fick plats. En stor del av dem hade alltså tvingats att flytta även om alla hus fått stå kvar. Tyvärr genomfördes detta projekt utan någon som helst finess eller respekt för stadens kvaliteter. Man rev mer än vad som var nödvändigt, och byggde som ersättning isolerade förortsenklaver långt utanför staden. Den levande innerstaden ersattes med sovstäder.

Folkpartiet förespråkar omedvetet en liknande utveckling genom att kräva stopp för en hög exploateringsgrad i centrala Stockholm. Problemet är i den här frågan att Edholm, Gundar och Sjöstedt i grund och botten menar väl, och vill slippa se en upprepning av 1900-talets misstag. Det vill vi nog alla. Men deras idéer kan mycket väl få sådana konsekvenser, eftersom vi genom en ogenomtänkt och restriktiv bostadspolitik riskerar att skapa nya problemområden. Det är en fråga som man inom folkpartiets ledning måste reflektera över.

Bland de argument som är mindre relevanta är ledartrojkans uttalade mål att värna stadens visuella identitet. Där hittar vi samtidigt Folkpartiets huvudargument mot skyskrapor i City. Premissen för detta ställningstagande är att stadsbilden är bra som den är, och därför ska ingenting som kan förändra den få byggas.

Hur staden hade sett ut idag om man resonerat så under tidigare sekler?

Det finns många exempel på byggnader som var kontroversiella när de byggdes, men som idag är en så naturlig del av stadsbilden att inte ens den mest reaktionära nostalgiker skulle drömma om att ”återställa” den till sitt tidigare utseende. Stadshuset är ett exempel på en sådan byggnad. Även stadsbiblioteket var på sin tid ett omdebatterat projekt. Söker vi oss utanför Stockholm har vi ett bra exempel i Eiffeltornet i Paris.

Kan du tänka dig ett Stockholm utan sitt stadshus, eller ett Paris utan Eiffeltornet? I båda fallen talar vi om byggnader som är ikoniska för de städer de står i. Säg ”Stockholm” och många tänker på just stadshuset med sitt karakteristiska höga torn och röda tegel. ”Paris” är för de flesta synonymt med Eiffeltornet. Detta gäller även byggnader som Globen, Söder Torn och S:t Eriks torn, som alla kritiserades och bespottades innan de byggdes. Nu är de en naturlig del av stadsbilden. Eller gjorde vi fel som byggde dem? Är det kanske i första hand en fråga om mentalitet, snarare än byggena i sig?

Folkpartiet anser också att det är ett problem att politiker börjar ”tappa respekten” för stadsmuseets k-märkning av byggnader och miljöer i Stockholm, och menar att man som politiker inte ska ifrågasätta stadsmuseets kompetens. Är det inte snarare tvärtom, att man som politiker måste göra avvägningar mellan olika intressen? Stadsmuseet är part i den här frågan, och fokuserar ensidigt på just arbetet med att skydda olika kulturmiljöer, det är ju deras jobb! Quis custodiet ipsos custodes – vem övervakar övervakaren, eller vem vaktar väktaren? En fråga som går ända tillbaka till antiken. Stadsmuseets tjänstemän är till skillnad från stadens politiker inte demokratiskt tillsatta, och därför måste deras arbete få granskas och ifrågasättas, annars är det fråga om tjänstemannastyre.

Inom Folkpartiet måste man inse att vi inte kan ge en enskild part i frågan fritt spelrum och sedan tvinga alla andra att rätta sig efter det. Företräder Folkpartiet stadens invånare i den här frågan? Eller har man valt att rätta sig efter önskemålen hos olika konservativa intressegrupper som utgår från sina egna önskemål och värderingar utan hänsyn till stadens behov av att få växa och utvecklas? Och ställde sig inte Folkpartiet bakom planerna på att riva stadsbibliotekets annex för att ge plats för Delphinium? Eller planerna på att riva Aspuddsbadet?

Stadens framtid är en fråga som tillhör alla Stockholmare. Inte bara tjänstemännen på stadsmuseet, eller debattörer och intressegrupper som skönhetsrådet, YIMBY eller Samfundet S:t Erik. Och eftersom det angår oss alla kan vi inte leta oss fördärvade efter lösningar som gör alla lika nöjda, vilket Folkpartiet tycks vara ute efter. Det är dömt att misslyckas, eftersom det leder till att ingen blir nöjd. Vi måste ta hänsyn till att det finns olika önskemål, och acceptera att det i en växande storstad byggs sådant som vissa stör sig på, medan andra uppskattar det. En levande stad behöver kontraster.

Ingen har föreslagit att vi ska riva stadens äldre bebyggelse för att ge plats åt le Corbusierska monsterskapelser i gråbetong. Vi kan bygga högt i City, om det finns skäl för det. Varje projekt är individuellt och därför är sammanhanget och gestaltningen av det nya Stockholm viktig. Att däremot bara säga ”nej” leder ingenstans. Även om man som Folkpartiet försökt att linda in sitt kategoriska nej för att ge sken av att vara för en utveckling av staden. För det precis det de gör genom att säga att de vill utveckla staden till en internationell storstad, samtidigt som utseendet inte får förändras.

Skönhet är nämligen någonting subjektivt.

---

Klart att SD går framåt

2009-11-15 12:46:26

Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen enligt en undersökning som SvD/Sifo har gjort nu i november. De har med råge kommit över riksdagsspärren. Partiet är även större än både Centerpartiet och Kristdemokraterna. Men varför?

Min gissning är att det handlar om trovärdighet.

SD har lärt sig hur de ska agera för att framstå som trovärdiga genom att använda generaliseringar som fakta och sakliga argument, samtidigt som de utelämnar det som talar emot deras sak. Det här förstärks sedan genom att massmedia och politiker inom de mer "rumsrena" partierna är väldigt rädda för att ta debatten med SD. Det är ganska dumt, eftersom det egentligen inte är så svårt att vederlägga de argument som SD och liknande främlingsfientliga grupperingar använder.

Det här kräver att den som diskuterar med dem själv är påläst i frågan. Och inte heller framstår som en direkt motpart till SD, utan är lite mer neutral och pragmatisk. Är det kanske där skon klämmer?

Att de sociala problemen är större i invandrartäta områden är ett ganska populärt argument bland de som vill stoppa eller begränsa invandringen. Och de stämmer. Ingen kan förneka att problemen är större i de mer invandrartäta områdena. Att försöka förneka det gör att man förlorar trovärdighet. Tyvärr är det många som gör det.

Walk-over för SD, alltså.

För att hävda sig i den här frågan måste man fokusera på bristerna i SDs argumentation. De förklarar nämligen inte varför det ser ut så här, mer än med argument som att det handlar om någonting "kulturellt". Eller på ren svenska, att "invandrare" på grund av sina värderingar är mer benägna att begå brott än etniska svenskar.

Är det verkligen så? Eller är det här en fråga som kan förklaras som någonting socioekonomiskt, det vill säga att orsakerna till problemen ligger i dessa människors sociala situation?

Ofta är det just där vi hittar svaret. Om vi tittar närmare på de enskilda etniska grupper som finns representerade i invandrartäta områden ser vi ofta samband mellan ekonomi, arbetslöshet och kriminalitet. I de grupper som har högst arbetslöshet är även kriminaliteten högre. Det gäller även etniska svenskar som bor i dessa områden, och bland vilka kriminaliteten är högre än för riksgenomsnittet för samma grupp. Samtidigt är den ofta lägre än hos de invandrargrupper som finns i samma områden, eftersom även arbetslösheten ofta är lägre.

Detta faktum utelämnar Sverigedemokraterna.

Sorgligt nog brukar de som försöker diskutera frågan med SD också missa att ta upp det. Men varför? Hör det inte till allmänbildningen att ha koll på sådant? Tyvärr inte.

Att kriminaliteten är högre i områden med sociala problem är ingenting nytt. Vi hade sådana problem långt innan det fanns någon invandring att tala om i det här landet. Du har kanske hört uttrycket "knivsöder" om du bor i Stockholm? Det är vad en del av Södermalm kallades en gång i tiden. Södermalm var med ett finare uttryck stadens stora arbetarstadsdel. På ren svenska betyder det att det handlade om ett fattigt getto. Kriminaliteten var hög och den som besökte området riskerade att bli rånad, våldtagen  mishandlad eller kanske mördad. Därifrån kommer uttrycket "knivsöder".

Var Södermalm en invandrartät stadsdel? Svar nej. Hur är det då med invandrare som bor i områden som inte har stora sociala problem? Är kriminaliteten hög även där? Svaret är nej. Precis som med etniska svenskar som bor i välbärgade områden utan sociala problem.

Det här är ett faktum som rasister och främlingsfientliga utelämnar, eftersom det slår hål på argumentet att vissa områden har problem just på grund av att de är invandrartäta. Vad det handlar om är att socialt utsatta områden har större problem än andra, eftersom de blir till en avstjälpningsplats för människor som inte har någon annanstans att ta vägen. Så har det varit i alla tider, långt innan det fanns någon invandring att tala om. Men eftersom vi har ett socialt skyddsnät ser vi inte tiggare ligga i rännstenen, utan de flesta har tak överhuvudet. Så såg det inte ut förr, vilket innebar att de sociala problemen var mycket mer uppenbara då än nu.

Är det inte hög tid att politiker och massmedia börjar läsa på lite i dessa frågor, så att SD inte längre äger och styr dem? Då kan de möta Sverigedemokraterna med sakliga argument som slår hål på de populistiska och opportunistiska floskler som idag drar väljare till partiet.

Jag läste en kurs på SU om just etnicitet, integration, mångfald, osv denna sommar. Problemet är kanske att man självmant måste söka sig till den här typen av kurser för att fördjupa sig i den här frågan? Känns som någonting som skulle passa på samhällskunskapen, som alla någon gång läser.

Trots allt är det ju en fråga om ren allmänbildning i hur samhället fungerar.

En av mina "favoritbloggare" (som driver minst sju andra bloggar) har även skrivit ett par "tänkvärda" och "nyanserade" inlägg i frågan. Notera ironin.

---

Gratulerar, DN

2009-11-11 23:34:34

InternetWorld har återigen utsett Sveriges bästa webbplatser, och DN har hamnat på en hedrande sjundeplats, och bäst i kategorin mediasajter. Samtidigt har konkurrenten och förra årets vinnare i den kategorin, SvD, rasat ner till 20:e plats.

Även om utmärkelsen främst handlar om hur väl man utnyttjar webben som kanal eller medium känns det på något sätt passande, eftersom SvDs journalistik chanserat. Tyvärr verkar det som om man på SvDs redaktion har väldigt svårt för att skilja mellan seriös nyhetsrapportering och kampanjournalistik, vilket ofta märks i vissa frågor. Fortsätter SvD på den vägen dröjer det nog inte länge innan tidningen har samma status som Expressen eller Aftonbladet.

En passande och rättvis utmärkelse, anser jag. Och SvD, glöm nu inte att uppdatera sidhuvudet där ni stoltserar med förra årets utmärkelse. Ni är ju trots allt inte längre bäst i klassen.

---