Stella Fare bloggar
2010-03-03 23:25:04
För en lite stund sedan fick jag av min YIMBY-kumpan Anders ett länktips. Det är alltså Stella Fare som har börjat blogga till Stockholms försvar, eller rättare sagt den förfulning som hon upplever att utvecklingen medför.
I beskrivningen av bloggen vill Fare slå vakt om skönheten hos "världens vackraste stad".
Jag ser själv flera problem med den inställningen. Först och främst har jag aldrig hört talas om att Stockholm skulle ha fått någon officiell utmärkelse som just världens vackraste stad. Vem avgör det? I själva verket har jag faktiskt aldrig hört det från någon som kan betraktas som opartisk. Visserligen hör jag det relativt ofta från andra stockholmare. Och i mina ögon är Stockholm utan tvekan en vacker stad.
Men att vara en vacker stad och vara världens vackraste stad är långt ifrån samma sak.
Ett annat problem är att Fare med flera försöker göra sig och sin personliga smak till norm. Men kan man göra det? Nej, verkligen inte. Skönhet är och har alltid varit en fråga om tycke och smak. Skönhet är någonting subjektivt. Vad Fare borde göra är snarare att försöka bilda opinion för att bevara staden som hon vill ha den, utan att försöka diktera vad andra ska uppskatta och tycka om. Samtidigt måste hon respektera att andra människor har annan smak.
Som den designmupp jag är tycker jag också att den här debatten är intressant ur ett designperspektiv. Vad är design? För många människor är design samma sak som gestaltning. Men så är det faktiskt inte. Design och gestaltning är två vitt skilda saker. Bra design och snygg design är inte samma sak. Bra design är någonting mätbart (utifrån ändamålsenlighet), medan snygg design är mer subjektivt. Snygg design är ofta synonymt med god gestaltning. Gestaltning handlar ofta om just estetiska kvaliteter, och att tillfredsställa någons smak. Som vi ju vet varierar från person till person. Därmed är snygg design inte mätbart. Gestaltningen ingår visserligen i själva designarbetet. Men den dominerar inte. Bra design tar hänsyn till många olika egenskaper och krav.
OK, nog om design.
Men hur är det med stadens skönhet då? Måste staden se ut på ett sätt som vissa människor tycker är rätt? Eller ska vi kanske utgå mer från det som är mätbart? Ska vi utgå från stadens funktion? Det tycker jag. Kanske måste staden tillåtas vara ful i vissas ögon, och vacker i andras? Kanske är det mest demokratiskt att låta den vara både ful och snygg, så att den i viss mån tillfredsställer alla, samtidigt som alla accepterar att staden inte kan byggas helt och hållet utifrån deras krav och önskemål?
Frågan är om det här liberala nätverket som Fare förespråkar är särskilt liberalt. Är liberal synonymt med konservativt och reaktionärt? Handlar inte liberalismen just om att bejaka den individuella friheten, och acceptera mångfald i fråga om åsikter och värderingar? Och ingår det då inte i liberalismen att vi alla accepterar att vi är olika, och att vi inte alltid kan få som vi vill?
Kanske borde Stella Fare reflektera lite mer över begreppets innebörd?
Omgestaltning? Ja tack.
2010-03-02 13:25:54
Idag replikerar Per Ankersjö och Lukas Forslund på den debattartikel som skrevs för några dagar sedan av en samling arkitekter och historiker. En ganska bra replik, tycker jag.
Samtidigt skulle det inte skada om Ankersjö vore mer tydlig med att Tors torn ska gestaltas annorlunda. Att skriva att "sista ordet inte är sagt" kan och kommer av vanliga tidningsläsare att tolkas som att tornen kanske får en annorlunda utformning, när det i själva verket är bestämt att de ska se annorlunda ut.
Personligen tycker jag att just Norra station är ett bra område för hög och tät bebyggelse, och ett bra val av Ankersjö att försvara staden. Stockholm har definitivt plats för höga hus, och Norra station är tillsammans med Hjorthagen en plats där sådan bebyggelse passar väldigt bra.
Bloggspammaren Greensweden (nu under sitt alias "stadshusbloggen") har i vanlig ordning länkat ett gammalt och fullständigt irrelevant inlägg till debattartikeln.
Vem vill de lura?
2010-02-26 20:39:17 - 1 kommentar
Nu är Tors torn på tapeten igen. Återigen kan vi se hur konservativa och reaktionära krafter skräms av alla tankar och förslag på förnyelse av staden. En stad som har växt och utvecklats kontinuerligt i närmare 800 års tid. Är denna rädsla för framtiden problemet? Nej. Problemet med den här debattartikeln är inte heller att den utstrålar ett reaktionärt förakt för de människor som lever i staden. Problemet är att den försöker vilseleda läsaren.
I vanlig ordning är det fråga om en artikel som är skriven av människor som knappast är särskilt representativa för stockholmarna som helhet. Snarare handlar det om den vanliga eliten av proffstyckare som anser att alla ska se staden utifrån deras perspektiv. I vanlig ordning har stadsbyggnadsdebatten reducerats till att handla om rena banaliteter, partsinlagor och subjektivt tyckande.
Och som jag tidigare skrev försöker den vilseleda läsaren.
Varför påstår jag då det? Jo, några av de "argument" som förs fram mot Tors Torn är dessa:
- De kommer att vända "cirka femtio meter långa bredsidor" åt de befintliga kvarteren intill.
- De kommer "ödesdigert" att förändra stadsbilden.
- Den höga exploateringen kommer inte att skapa det urbana stadsliv som är målet, bara mörker och skuggor.
Vi kan väl titta lite på dessa påståenden. Till att börja med finns det ingen grund för påståendet att byggnaderna kommer att vända "femtio meter långa bredsidor" mot den befintliga bebyggelsen, eftersom det inte finns något förslag på hur de faktiskt ska se ut. Någonting som artikelförfattarna med största sannolikhet är medvetna om.
Ändå påstår de att så är fallet. Varför?
Angående den "ödesdigra" förändringen av stadsbilden är det inte ett argument överhuvudtaget. Det är fråga om rent subjektivt tyckande där artikelförfattarna utgår från sina egna preferenser. Kanske vore det läge för dem att tänka om och reflektera lite över att de faktiskt ska arbeta för människorna som bor i staden, och inte diktera vad vi ska tycka om? Var det inte precis samma visa när Stadshuset skulle byggas en gång i tiden? Stadsbilden hit, vyer dit, osv?
Det sista argumentet känns som det mest märkliga. Enligt dessa personer, som är auktoriteter på området kommer alltså en hög exploateringsgrad inte att bidra till ett urbant och levande stadsliv? Exakt hur får de ihop den ekvationen? Är det inte just en hög koncentration av boende och arbetande i samma område som är en förutsättning för levande stad?
Jag skulle verkligen vilja se personerna bakom den här artikeln redovisa exakt vad de baserar sina ställningstaganden på. Eftersom de inte hänvisar till några källor i sin artikel är det troligtvis så enkelt att de inte har några belägg för sina påståenden. Det är helt OK, men om de bara ska tycka till i egenskap av stockholmare och privatpersoner ser jag helst att de låter bli att hänvisa till sina titlar.
Frågan om stadens utveckling och gestaltning tillhör alla människor. Ha det i åtanke när du läser debattartiklar som denna.
Uppdatering: Pajasbloggen skriver i vanlig ordning om detta, och utgår som vanligt från sitt reaktionära nostalgiperspektiv där det är fel att bygga, "bara därför att". Däremot har han för ovanlighets skull inte länkat något ovidkommande inlägg i någon av sina sextionitton aliasbloggar till artikeln i SvD. Men det är väl bara en tidsfråga...
Men ploga ordentligt...
2010-02-26 13:54:40
Flera tidningar varnar nu för kommande kaos i trafiken. Hala vägar i kombination med hård trafik kan ställa till med stora problem.
Frågan är om det inte skulle bli mindre problem om man faktiskt såg till att ploga vägar och gator ordentligt. Av någon anledning sätter man inte plogen i backen (för att inte nöta i onödan på utrustningen?), utan kör så att det blir ett lager av hårdpackad snö kvar. Ett lager som är några centimeter tjockt. Sedan sandar och saltar man ovanpå det.
Fungerar det bra?
Tja, vi kan ju fundera lite på vad som händer nu de kommande dagarna. Vi har alltså ett lager av packad snö med sand ovanpå. När temperaturen kryper upp över nollan smälter snön. Och eftersom sand och grus inte kan flyta ovanpå slask eller vatten sjunker det ner och lägger sig under slasket. Sedan fryser det på igen, och förvandlar allt till is. Och med is kommer halka.
Så kommer det att se ut i Stockholmsområdet i början av nästa vecka, om väderprognoserna stämmer. Is, is, is och åter is, på gator och trottoarer. Hur många halkolyckor kommer vi inte att få se då, både bland fotgängare och i trafiken?
Vore det inte bättre att göra rätt redan från början, och försöka ploga rent när man har chansen?
Sumpa nu inte den här möjligheten
2010-02-17 18:18:16 - 1 kommentar
I både DN och SvD kan vi nu läsa att en förundersökning har inletts mot de båda poliser som enligt uppgift gav sig på bloggaren Jesper i Hornstulls t-bana för en vecka sedan. Jag har läst hans blogginlägg, jag har sett videon och jag har även sett Aschbergs program på TV8.se.
Personligen tycker jag att Jesper känns trovärdig, och om hans historia stämmer hoppas jag att man inom polisen - eller i alla fall rättsväsendet - inser att det här är en principiellt väldigt viktig fråga som inte får schabblas bort. Det handlar nämligen om mer än bara två poliser som kanske inte begriper var gränserna går.
Det handlar om allmänhetens förtroende för polisen och det svenska rättssystemet.
På ren svenska kan vi säga att förtroendet avgör polisens och rättsväsendets möjligheter att överhuvudtaget fungera. Det är förtroendet som avgör om människor är villiga att vittna när de ser brott begås, och förtroendet avgör om folk väljer att anmäla brott de är medvetna om.
För att göra det måste man som medborgare veta att polisen är en organisation som faktiskt gör sitt jobb och att de som arbetar inom den klarar av att hantera den makt och det förtroende de har fått. Historier som den här visar på motsatsen. Och där anser jag att polisen har stora problem, och att man inom polisen är dålig på att hantera de poliser som inte sköter sig.
Polisen är så att säga bra på att sopa rent framför egen dörr, men dålig på att gå ut med soporna.
Det betyder att man som polis ofta kan gå över gränserna och missbruka sina befogenheter, och samtidigt kan lita på att kollegorna på grund av den missriktade lojalitet som kallas "kåranda" håller tyst om ens snedsteg. Gemene man upplever inte alltid polisen som någonting betryggande. Tvärtom. Ibland kan polisens närvaro få motsatt verkan, och få folk att känna sig illa till mods.
Nu har ett sådant ärende kanske fastnat på film, eftersom de inblandade poliserna gjorde misstaget att ge sig på en person som skiljer sig från de småbusar som de är vana vid att trycka ner och köra med. Går de fria kommer det knappast att leda till att fler människor får förtroende för polisen. Och i takt med att förtroendet minskar försämras polisens möjligheter att göra sitt jobb, eftersom gemene man inte vill ställa upp och vittna eller anmäla brott när det behövs. Och det leder ju givetvis till att de verkliga brottslingarna går fria. De som åker dit är kanske just de som utan att ha begått något brott råkar hamna i vägen för de poliser som vill visa sin makt. Och då lever vi inte längre i ett fungerande rättssamhälle, utan i en polisstat.
Därför hoppas jag att man inom polis och åklagarmyndighet förstår hur viktigt det är att de här båda poliserna straffas om det visar sig att Jespers historia stämmer. Och då menar jag inte löneavdrag och en reprimand, utan att de ställs inför rätta för de brott de kan ha begått, och sedan sparkas från polisen.
Om man inom polisen vore bättre på att sortera bort de som är olämpliga för polisyrket skulle polisens relation till samhälle och medborgare vara mycket bättre. Och det skulle göra jobbet mycket lättare för de poliser som faktiskt tar sitt jobb på allvar och verkligen försöker jobba för att göra samhället tryggare och säkrare.
Kort sagt, bollen ligger hos polis och åklagarmyndighet nu. Men blir det ett nytt självmål?
Jadå. Nejdå. Kanske. Därför?
2010-02-15 17:40:10
Nu är konstnärslönerna på tapeten igen. Regeringen föreslår att systemet slopas, och att dagens förmånstagare blir de sista att få den typen av inkomstgaranti. En fråga som delar svenska folket.
Ja, om vi ska uttrycka det diplomatiskt alltså.
Min erfarenhet är att folk i allmänhet brukar vara emot konstnärslönerna, medan en liten minoritet tycker att systemet är bra, eller i alla fall har ett existensberättigande i någon form. En minoritet som kanske inte är särskilt representativa för svenska folket i övrigt. Kultureliten, som de ofta kallas?
OK, jag måste erkänna att jag hör till kategorin som inte är helt negativ till konstnärslönerna. Jag tycker inte att systemet är bra, så mycket kan jag säga. Men samtidigt tycker jag att någon form av inkomstgaranti för ett fåtal konstnärer kan vara OK.
Ett av de stora problemen med den här frågan är att i stort sett alla tycks ha en åsikt, medan ganska få är insatta i frågan. Det innebär en onyanserad - för att inte säga - usel debatt där det bara ska tyckas och klargöras ståndpunkter. Av någon anledning tycks många tro att det handlar om ett gigantiskt system där massor av konstnärer i alla tänkbara och otänkbara åldrar får sitt uppehälle betalt av samhället utan att behöva prestera någonting.
Om så hade varit fallet hade jag varit helt och hållet emot konstnärslönerna.
Men nu är det ju faktiskt fråga om ett system som går ut på att ett litet fåtal människor (under 200) som på något sätt utmärkt sig som konstnärer och som har jobbat länge får konstnärslön. Lönen i sig är bara en inkomstgaranti (inte lön) som innebär att konstnären inte får ut någonting om denne drar in en viss summa pengar per år. Det tycker jag är helt OK.
Varför gör jag då det? Jo, därför att det mer är fråga om en pension än en regelrätt lön. Det är nämligen så att pensionen vi får ut beräknas utifrån vad vi har dragit in under vårt yrkesverksamma liv. För en konstnär som kämpat i många år, levt på existensminimum och fått ett erkännande väldigt sent kan det innebära att pensionen inte går att leva på, trots att verksamheten rullar på när denne väl har lyckats slå igenom.
I det avseendet tycker jag att det är OK med konstnärslönerna. Så länge de beviljas för ett fåtal, och sent i livet. Med det menar jag alltså människor som Povel Ramel, Hasse Alfredsson och liknande. Dvs människor som faktiskt åstadkommit någonting och som verkligen har kämpat för sina konstnärsskap. Däremot tycker jag inte att unga konstfacksstudenter som tycker att falsklarm till polisen är konst bara för att det är uppseendeväckande förtjänar den typen av inkomstgaranti. Men det är inte heller den kategorin som beviljas konstnärslön.
Tyvärr verkar många tro att man går ut konstfack, söker och beviljas konstnärslön och under återstoden av livet kan cacha in några tusen i månaden för att göra ingenting, allt medan man ägnar sin tid åt att tejpa upp surströmmingar på lyktstolpar, göra skulpturer i hundbajs och annat som man måste ta till institutionsteori* för att betrakta som konst, och som ingen vill betala för.
Jag tycker i alla fall att vi behöver ett visst mått av kultur. Konstnärslönerna är kanske det som krävs för att få de riktigt kreativa människorna att våga satsa på sitt konstnärsskap?
* Institutionsteori är ett slags akademiskt cirkelresonemang som används för att avgöra vem som är konstnär eller ej - den som är utbildad av en godkänd institution eller blivit erkänd av andra konstnärer är konstnär, samtidigt som en godkänd institution är en institution godkänd av konstnärer som i sin tur är godkända konstnärer av någon... Ja, du fattar nog.
Förtroendet för polisen
2010-02-12 20:44:31 - 2 kommentarer
Normalt sett har jag hyfsat högt förtroende för den svenska poliskåren. Jo, den som ofta läser det jag skriver har kanske fått ett annat intryck. Men det är en annan sak, nämligen att jag inte har särskilt höga tankar om polisens förmåga och kompetens, eftersom jag anser den vara en ganska ineffektiv organisation som styrs av galna prioriteringar och dålig förståelse för behoven hos vanligt folk. Viljan finns men förmågan saknas, alltså.
Däremot utgår jag sällan från att de medvetet missbrukar sina befogenheter.
Nu kan det dock vara fråga om just det, vilket SvD liksom DN både skriver och bloggar om. Här handlar det alltså om att två civilpoliser inte gillar att folk lägger näsan i blöt när de - av någon anledning - fått för sig att kolla biljetter i tunnelbanan. För att slippa inblandning försöker de skrämma killen till tystnad. "Radera bilderna och glöm det som har hänt, annars suger vi in dig", ungefär.
Det är i alla fall en av versionerna. Vad poliserna själva har att säga om det vet jag inte. Just nu känns det som om ord i viss mån står mot ord, även om det samtidigt finns en del bevis i form av bilder och videoinspelningar.
Så vad var det egentligen som hände?
Det får vi förhoppningsvis veta längre fram om polisen gör en ordentlig utredning. Och om det visar sig att killens historia stämmer hoppas jag att de båda poliserna blir av med jobbet. För deras agerande är i så fall fullständigt oacceptabelt. Svensk polis får inte använda sig av hot och förtryck för att slippa granskning. Sverige är ingen bananrepublik (klimatet är ju fel och dessutom har vi monarki), utan en demokrati. I en demokrati är det här inte ett acceptabelt beteende hos den som fått förtroendet att representera ordningsmakten.
Att det är fråga om poliser gör det än värre, eftersom de dessutom har tillgång till uppgifter om folk som kan vara skyddade. Att få en "dirty" polis efter sig innebär problem för gemene man, eftersom denne lätt kan kolla upp var man bor, var man arbetar, och så vidare. Enligt killen kollade de upp honom, men kom upp med nada.
Jag tycker spontant att han visat civilkurage. Det är nämligen någonting man måste visa i alla situationer, även om den som inte sköter sig råkar ha en polisbricka att gömma sig bakom.
S:t Erik förespråkar rivning?
2010-01-30 13:16:57 - 7 kommentarer
Jag känner att jag borde ha kommenterat Kerstin Westerlund Bjurströms inlägg i slussen-debatten tidigare, men det blev av flera orsaker inte av. Hur som helst vill Samfundet S:t Erik inte helt oväntat riva Slussen och gräva ner tunnelbanan. Trots allt handlar det ju om den kanske mäktigaste kvinnan - genom kontakter och olika positioner i olika grupper - i frågor som rör stadsbyggnaden i Stockholm.
Missförstå mig nu inte. Jag tycker själv att en nedgrävning av tunnelbanan och centralbron är en ganska intressant idé. Men om det ska göras ska det göras för att förbättra trafikmiljön och öka kapaciteten i tunnelbanan. De fem idealisternas förslag, som Westerlund Bjurström stöder, har inte utgått från sådana krav.
Huvudfokuset för idealisternas förslag är vyerna.
Personerna bakom förslaget vill med andra ord göra staden "vackrare", och förbättra utsikten från delar av Södermalm och Gamla stan. Ironiskt nog skulle det då ske på bekostnad av utsikten från tunnelbanan, vars resenärer skulle få vyerna över Slussen och Riddarfjärden ersatta med en spännande betongvägg under hela resan genom innerstan (med undantag för S:t Eriksbron).
Resenärerna skulle även få se sig snuvade på en station, eftersom förslaget innebär att Gamla stan och Slussen slås ihop till en enda station. Den som har åkt från någon av dessa stationer i rusningstid inser ganska snabbt att det inte är realistiskt, eftersom båda stationerna är hårt belastade.
Andemeningen i förslaget är alltså att vi ska åsidosätta de mångas behov för att förnöja ett fåtal.
Eftersom den främsta motivationen var "stadens skönhet" och inte "invånarnas behov" föll det här förslaget inte i vidare god jord. Varken hos stockholmarna eller politikerna.
Men nu har man alltså tänkt om, och försöker med nya argument. Nu är det klimathotet och "översvämningsrisken" som ska tala för en nedgrävning av tunnelbanan. Klimathotet är ju i ropet nu, och genom att ta till det argumentet hoppas skönandarna tydligen att folk ska ta till sig deras förslag. För tydligen kan ju Gamla stans t-bana bli översvämmad om vattnet i Mälaren och/eller Östersjön stiger mycket.
Att det i första hand är fråga om själva biljetthallen som riskerar att vattenfyllas, snarare än tunnelsystemet talar de däremot tyst om. Liksom att det kanske finns billigare metoder för att säkra tunnelbanan än att gräva ner hela klabbet.
"Ny syn på Slussen" är och förblir ett förslag utarbetat av entusiaster och för entusiaster. Ett förslag som inte utgår från behoven hos majoriteten av Stockholmarna.
Så fungerar även Samfundet S:t Erik. Kerstin Westerlund Bjurström har genom sitt ordförandeskap i samfundet ett stort inflytande i stadsbyggnadsfrågorna i Stockholm. Samfundet har nämligen i sin tur starka band med stadsmuseet och skönhetsrådet, och personer från de olika grupperingarna är representerade hos varandra, och har alla en del att säga till om i frågor som rör Stockholms utveckling.
Samfundet har även goda kontakter med massmedia. Bland dessa hittar vi till exempel Svenska Dagbladets arkitekturkritiker Ola Andersson, som förärades ett stipendium om 40.000:- från Samfundet S:t Erik för sitt arbete i dessa frågor. (Hade jag varit i hans situation hade jag avböjt stipendiet, eftersom det av andra kan uppfattas som en slags kickback.)
Som om inte detta var nog sitter Westerlund Bjurström även med som representant (eller rättare sagt vice ordförande) i ICOMOS, som har en del band med FN och agerar i frågor som rör bevarandet av olika världsarv.
Ironiskt nog hänvisade stadsmuseet, skönhetsrådet och Samfundet S:t Erik alla till kritiken från ICOMOS när de kritiserade Heike Hanadas förslag på tillbyggnad, Delphinium. (Det gjorde även Ola Andersson på SvD.)
Är inte detta en ganska otrevlig maktstruktur? Visar inte detta på att en liten skara människor har ett enormt inflytande över utvecklingen i Stockholm tack vare sina kontaktnät? Bara en sådan sak som att SvD utan att blinka tog in Westerlund Bjurströms ganska så intetsägande artikel på brännpunkt kan ses som ett tecken på hur viktigt det är med rätt kontakter. Ryggdunkande, svågerpolitik och vänskapskorruption?
Att politikerna nu börjar distansera sig från dessa grupperingar är kanske ett sundhetstecken? Frågor om stadsbyggnad tillhör alla stockholmare, och det innebär att vi inte ska låta dem styras av små grupperingar och sammanslutningar som inte har någon koppling till demokratin eller folkviljan.
Men styr upp snöröjningen...
2010-01-27 20:17:23 - 1 kommentar
Nu är det dags för "snökaos" igen här i Stockholm. Vad betyder det? Tja, i princip att det inom loppet av ett dygn faller mer än 5 cm snö. Då havererar allt.
Jag kan lite nostalgiskt se tillbaka på värnplikten i Boden. Där är det kallt om vintrarna. Och det snöar. Snöar så in i bomben. I den miljön innebar "snökaos" snarare att det faller mer än 5 meter snö inom loppet av en timme. (Ja, ja, jag överdriver.) Ändå kom det aldrig så mycket snö att allting kollapsade. Trots att det är fråga om en till ytan relativt stor stad med väldigt liten folkmängd. Tror det var fråga om 25 - 30.000 invånare. Som en normalstor Stockholmsförort alltså.
Skillnaden var - och är - att i Boden har man beredskap. Man vet att det snöar om vintrarna. Och att det snöar i princip varje vinter. Därför ser man till att ha folk och fordon redo att rycka ut så snart snön börjar falla, för det är då man måste sätta igång. Inte när det har slutat snöa, som man ofta verkar göra i Stockholm.
Hur är det i Stockholm? Tja, det är faktiskt samma sak här. Det snöar varje vinter.
Ändå verkar de ansvariga i Stockholm glömma bort det under perioden april - november. "Snöade det förra vintern? Oj då, måste vara någon slags anomali. Här händer det ju inte under normala vintrar."
Det är kanske där problemet ligger? Att man visserligen försöker sköta snöröjningen i Stockholm, men att man gör fel? Trottoarer och gångvägar är snorhala i Stockholm. Varför? Oftast därför att snöröjningen inte kommer igång medan snön ännu går att få bort. Ofta dröjer det tills snön packats så hårt att knappt någonting biter. Sedan blir det töväder. Och minusgrader igen. Då försöker man få bort snön. Som förvandlats till en solid skorpa av is. Det är dömt att misslyckas alltså.
En annan märklig egenhet som jag lagt märke till i Stockholm är att man inte röjer ordentligt. Man lämnar ett tunt lager av snö (några cm), som sedan fryser till is. Det kommer jag ihåg att en tidigare arbetskamrat på Ericsson påpekade. Hon kom från Anchorage i Alaska, och där kan det snöa rejält. "I Alaska sätter man plogbladet i asfalten, sedan kör de så att gnistor och småsten flyger, och då blir körbanan helt fri från snö. Gör man inte det fryser det till is."
Frågan är varför det är så svårt att lära sig i Stockholm. Är det en fråga om snålhet? Att inte nöta på plogblad och asfalt? I så fall hoppas jag att de pengarna är värda de olyckor som sker varje år för att snöröjningen inte sköts ordentligt...
Whoever wins... We lose.
2010-01-17 17:02:27
Whoever wins... We lose. Låter det bekant? Om du har sett filmen Alien vs Predator gör det kanske det. Men detta blogginlägg handlar inte om dåliga amerikanska b-sciencefictionskräckfilmer.
Det handlar om svensk politik.
Ja, det kan ju för vissa av oss kännas som ett ämnesområde som känns minst lika skrämmande och främmande som att se två extraterrestriella raser ryka ihop i en pyramid under sydpolens isar. Som väljare har vi ofrivilligt hamnat i samma roll som de mänskliga utforskarna i filmen AvP. Vi kan bara sitta och se på medan de andra slåss. Det enda vi kan vara säkra på är att vi kommer att förlora på den situation som infinner sig när maktordningen är faststäld.
Mandatperioden 2010-2014 blir the dark ages inom svensk riksdagspolitik.
Vad har vi att välja på? Ja, å ena sidan har vi borgarna. En sammanslutning av partier som egentligen inte verkar vara överens om så mycket mer än att det är kul att avlyssna medborgarna, att det är helt i sin ordning att sätta rättssäkerheten ur spel så att stora medieföretag får leka polis och idka rovdrift på enskilda medborgare, liksom att det är helt rimligt att tvinga svårt sjuka att jobba för att spara pengar som kan finansiera slopade fastighets-och förmögenhetsskatter. Personligen vill jag nog lägga min röst på ett parti som har större visioner än så.
Den andra sidan är inte så mycket bättre. Den är inte bättre överhuvudtaget. Den rödgröna röran. Vad de egentligen vill göra är det egentligen ingen som vet. Allt de tycks vara överens om är att de vill ha makten. Och allt vi egentligen vet om dem är att regeringsdugligheten är någonting i hästväg. Blocket leds av en karriärspolitiker som aldrig har satt sin fot i verkligheten utanför politiken, och som fick jobbet som partiledare tack vare meriterna att hon är kvinna och att hon är socialdemokrat, liksom att ingen annan som uppfyllde dessa krav ville ha jobbet. Som grädde på moset får vi kanske en gammelkommunist som näringsminister och en dogmatisk gröna vågare som miljöminister - "låt alla flytta ut på landet så att alla får en egen gräsmatta, det är bra för miljön". (Och sedan måste alla ha egen bil för att förflytta sig, och det är ju också bra för miljön?)
Kort sagt känns det som om det bara finns ett alternativ i riksdagsvalet: att rösta blankt.
Däremot är det viktigt att rösta och rösta rätt i valet här i Stockholm. Eftersom jag tror på liberala värderingar röstar jag därefter.
Men jag röstar inte längre på det så tidigare liberala partiet, nämligen Folkpartiet. Fp verkar tyvärr ha gett upp sin liberala inriktning till förmån för mer reaktionär populism. Både i Stockholm och i resten av landet. Här i Stockholm yttrar det sig genom att man inom Folkpartiet genom att flörta med mer reaktionära krafter försöker ta röster från sina kamrater inom Alliansen, för att på så vis stärka sin egen position i samarbetet.
Men tänker de på att det kan leda till att det borgerliga blocket förlorar sin majoritet efter valet? Så går det nämligen om något av stödpartierna hamnar under spärren.
En följdfråga är då om Folkpartiet överhuvudtaget har någonting i Alliansen att göra? Det fungerar inte så bra om någon åsidosätter lagets mål för att köra sitt eget race. Hur skulle det se inom fotbollen om spelarna började fälla sina egna lagkamrater för att själva få chansen att göra mål? Det är just det Folkpartiet försöker göra, medvetet eller ej.
Men Centerpartiet då? Eller Moderaterna?
Varför inte? De har Stockholms bästa för ögonen. Och de förstår till skillnad från Folkpartiet att lagarbetet är viktigast. Laget före jaget, som det heter. Kristdemokraterna känns däremot mer tveksamma. Det skulle vara som taktikröst för min del, om deras närvaro absolut behövs i Stadshuset. Men jag kan verkligen inte ställa mig bakom deras värderingar.
Vad jag med säkerhet vet är i alla fall att jag inte vill se en rödgrön majoritet i Stadshuset. På gott och ont. Miljöpartiet skulle jag gärna se som en del av en framtida stadshusallians. Men så länge man inom partiledningen håller fast vid att partiet ska vara ett stödparti åt socialdemokraterna (eller ha en social-liberal inriktning, som det heter, vilket utesluter borgerligt samarbete) snarare än att vara ett tvärpolitiskt mittenparti (läs: som väljer samarbete utifrån sakfrågorna, inte efter de andra partiernas partifärger) med miljöfokus i första hand innebär en röst på Mp en röst på Socialdemokraterna. Och en röst på sossarna är en röst på sämre miljö.
En röst på Socialdemokraterna innebär en röst på ökat bilberoende, sämre miljö och försämrad kollektivtrafik. Varför? Jo, en röst på sossarna skulle nämligen innebära att Lars Dahlberg blir ny styrelseordförande för SL.
Nu menar jag inte att Dahlberg är en dålig politiker. Tvärtom, han är en erfaren och skicklig politiker som vet vad han vill. Problemet är bara att han inte verkar vilja samma sak som kollektivtrafikanterna i Stockholm. Han är för nya motorvägar och en varm anhängare av Förbifart Stockholm, och samtidigt emot spårburen kollektivtrafik. Spårburen trafik gör annars kollektivtrafiken mer attraktiv - tunnelbana, pendeltåg och spårvagn är mer uppskattade som färdmedel än buss. Men det verkar inte Dahlberg reflektera över.
Tyvärr är ganska få av Stockholms hundratusentals kollektivtrafikanter medvetna om detta, och inser inte att deras röster avgör framtiden för SL. Dahlberg sitter nu som andre vice ordförande i SL, och utmärker sig främst genom sitt motstånd mot Spårväg City, som leds av Handelskammaren som ständigt försöker sprida felaktiga uppgifter om satsningen. Bland annat skrönan att Spårväg City kostar en miljon per meter. (ABC fälldes för övrigt för osaklighet i Granskningsnämnden när de förde den uppgiften vidare.)
Varför är någon som inte verkar representera kollektivtrafikanterna socialdemokraternas främste kandidat till posten som ny styrelseordförande för SL?
Där har vi ironin med att rösta grönt i kommande lokalval i Stockholm. En röst på Miljöpartiet innebär i förlängningen en röst på nya motorvägar men sämre kollektivtrafik.
Hur vill du att staden ska utvecklas?
Därför är Alvendal stadsbyggnadsborgarråd
2010-01-02 19:08:48 - 6 kommentarer
Kristina Alvendal ger i dagens SvD Brännpunkt de gamla folkpartisterna svar på tal i fråga om stadens utveckling och framväxt. Personligen gillar jag budskapet mellan raderna, som är att de tidigare politikerna borde läsa på eller dra någonting gammalt över sig. Jag tror nämligen att det är dags att vi på fullt allvar börjar ställa oss frågan vem det egentligen är vi bygger staden för - dagens stockholmare eller framtidens?
Någonting som Alvendal tar upp är just att det folkpartisterna uttryckt känns väldigt mycket som en ren generationskonflikt. Yngre generationer är överlag mer förändringsbenägna än äldre, vilket är ungefär som det brukar vara i frågan om Stockholms framtid. Jag, som även om jag inte är direkt ung tillhör en av de yngre generationerna är till stor del för de planer som finns på att förändra och utveckla Stockholm.
De människor som säger nej är i allmänhet äldre.
Nu är jag inte ute efter att bagatellisera de äldre stockholmarnas åsikter. Men är det inte rimligt att i första hand lyssna på de människor som kommer att arbeta, studera, bo och överhuvudtaget leva i det framtida Stockholm som vi bygger idag? Eller ska vi utgå från önskemålen hos en grupp som i stor omfattning inte kommer att få uppleva Stockholm som staden kommer att se ut om 20-30 år, och som kanske redan har sitt på det torra?
Jag tror själv att den som är relativt ung 0ch som har några decennier kvar i arbetslivet har helt andra behov än den som är pensionerad och inte längre behöver tänka på att få saker att fungera i vardagen. Och så ser den generationskonflikt som folkpartisterna försökt underblåsa ut, även om jag inte tror att den är så omfattande - nej-sägare är i allmänhet äldre, men det betyder inte att äldre i allmänhet är nej-sägare.
Därför tycker jag att Alvendals debattartikel är väldigt bra, och ypperligt illustrerar varför hon ska vara stadsbyggnadsborgarråd i Stockholm. Hon ser nämligen dagens stadsbyggnadsprojekt som det som ska binda ihop det historiska Stockholm med det framtida Stockholm.
Att binda ihop staden innebär bland annat en satsning på att däcka över spårområdet norr om Centralen, och där bygga den nya stadsdelen Västra City. Någonting som bättre binder ihop Kungsholmen med Norrmalm. I min vision innebär det att vi kan få ett centralt parkstråk med Klara sjö i mitten. Det vore ett enormt lyft jämfört med den enorma barriär som Klarastrandsleden och spårområdet idag utgör, och som effektivt skär av stadsdelarna från varandra. Det tar Alvendal upp, och hon gör det dessutom på rätt sätt, nämligen att bara tala om stadsdelen som koncept, utan att gå in närmare på hushöjder eller arkitektur.
Där har vi nämligen felet med de äldre folkpartisternas debattartikel - den grottar ner sig i hur byggnaderna ska se ut. Detta trots att inga sådana förslag än har presenterats. De planer som hittills har visats upp begränsar sig till rena volymstudier, och inte några förslag på nya byggnader. Är det kanske förändringen som är problemet?
Givetvis skriver Stadshusbloggen om Alvendals artikel. Eller var det Miljöopinion? Det är möjligt att det var Demokratiprojektet eller Dummokraten. Nej, det var visst GreenSweden som gjorde det, i ett inlägg som försöker sprida en alternativ verklighetsbild. Sak samma, eftersom det är samma person som står bakom alla bloggarna. (Gissningsvis är det samma person som står bakom den nystartade "MILJÖSTOCKHOLM" på Wordpress, och som i vanlig ordning länkar ett ganska irrelevant inlägg till någon artikel i SvD eller DN.)
GreenSweden har i vanlig ordning lyckats angripa frågan från helt fel vinkel. I hans värld är Västra City en blivande barriär som "skär av" stadsdelarna från varandra. Exakt hur människan lyckas få ett inhägnat spårområde tangerat av en motortrafikled till någonting som binder samman stadsdelarna är för mig ett mysterium.
Andra argument han tar upp är "säkerhetsproblemen" med att däcka över, eftersom det kommer att skapa en lång tunnel som tågen ska gå i. Om ett tåg spårar ur blir det givetvis svårt att röja upp eftersom det inte går att komma in med lyftkran för att lyfta ett urspårat "tiotonslok" och då blir det stopp. Jo, det låter ju väldigt rimligt. Dels att någonting sådant kommer att hända så regelbundet att det blir ett problem, dels att det vore så lätt att röja upp efter en urspårning. Ett RC-lok väger t ex 80 ton, och det lyfter man inte med en mobilkran.
I övrigt tror jag nog att "GreenSweden" är ganska representativ för de mer reaktionära krafterna i staden, eftersom han har skrivit om hur viktigt det är att rädda läkarhuset vid Odenplan, som han kallar en "60-talspärla", trots att det av många anses vara en av stadens fulaste byggnader. Där har vi problemet. Det är inte det som kommer av förändringen som är problemet.
Det är förändringen i sig som är problemet.
Uppdatering: Nu tar även DN upp ordkriget inom alliansen.
Uppdatering 2: Bloggspammaren bakom GreenSweden har nu startat ytterligare en aliasblogg, den här gången på blogspot.com, där han lagt upp en kopia av ett annat inlägg. Så in och flagga bloggen som opassande, för den hederliga debattens skull. ;-)
Bra av Stockholmscentern
2009-12-27 14:37:59
Stockholm är en stad och ett levande samhälle som tillhör oss alla. Staden är inte ett museiföremål som existerar endast för att behaga en liten och privilegierad elit. Men är det då rimligt att stadens gestaltning och utveckling ska dikteras av denna elit, snarare än att utgå från behoven och önskemålen hos Stockholms växande befolkning?
Saknar Folkpartiet den insikten? Är deras dogmatiska låsningar i frågan och där de blankt säger "nej till skyskrapor i innerstan" ett tecken på detta? Eller är det en medveten strategi för att fiska röster bland de mer reaktionära nej-sägarna i staden? Det senare skulle inte förvåna mig.
Tyvärr satsar Folkpartiet allt mer på opportunistisk populism för varje år som går. Ett steg på vägen mot att bli ett "svensk folkeparti"?
Enastående vacker trevåningslimpa?
Rivningen av Aspuddsbadet drevs ironsikt nog igenom av det folkpartistiska idrottsborgarrådet Madeleine Sjöstedt. Trots omfattande protester från både allmänhet och massmedia! Det förekommer inte ofta i en stad som Stockholm, där det främst är kulturjournalister och historiker som säger ifrån när någonting ska rivas. Men det som sker utanför tullarna räknas kanske inte eftersom det inte är lika "fint folk" som bor där som i innerstan?
Centerpartisterna Per Ankersjö och Lukas Forslund visar däremot att de faktiskt förstår att staden ska byggas på människornas villkor, och inte det motsatta. Visserligen kan jag personligen ställa mig lite frågande till om vi måste bygga skyskrapor i innerstan, eller om vi helt enkelt ska nöja oss med att det är tillåtet. Att varken säga kategoriskt ja eller kategoriskt nej. Skyskrapor (eller snarare höghus) kan göra staden vackrare. De kan göra staden fulare.
Är det just höjden som är problemet? Eller är det gestaltningen som är viktig? Så långt tänker inte nej-sägarna, utan de väljer att förenkla och banalisera frågan till att handla om just höjden på huskropparna. Över 24 våningar är "fult" enligt skönhetsrådets praxis.
Att nej-sägarna gärna bygger upp sin argumentation kring osakligheter, halmgubbar och ad hominem-argument är ett annat problem i den här debatten. Ett så stort problem att det sänker debatten, skulle jag säga.
Även i det här avseendet utgör Fp ett lysande exempel. I julaftonens debattartikel på SvD Brännpunkt försökte man visserligen argumentera med stil och finess, men ändå insinuera att det är skillnad på folk och folk, och att bildade människor vill stoppa det ena och det andra i Stockholm. De som tycker annorlunda är obildade och okunniga, och är därför inte berättigade till en åsikt i frågan. Kulturlösa makthavare och det skadar ohjälpligt Stockholms silhuett är två citat jag gärna lyfter fram.
Vad de säger är alltså att den här frågan inte tillhör normalt folk i Stockholm. Det är en fråga för den elit som vet bättre än pöbeln.
Allt detta är är man inom Fp och andra bevarandeorganisationer väl medveten om. Men gemene man ska gärna tro att den nuvarande staden är hotad. Skrämselpropaganda är alltid effektiv, och gör folk mindre villiga att ifrågasätta och tänka självständigt.
Folkpartiet i Nacka lyckades dock prestera ett riktigt lågvattenmärke. Här talar vi inte om insinuationer och stil och finess, utan de som förespråkar höghus och skyskrapor är inflyttade bönder, vilket får mig att tänka på moderaten Anna Kinbergs bevingade uttalade "stockholmare är smartare än lantisar" från hennes personvalskampanj för några år sedan. (Hon borde kanske söka sig till Fp om hon håller fast vid den åsikten?) I vad som kanske var tänkt som ett lite mer nyanserat inlägg försöker Fp Nacka göra liknelser mellan skyskrapor och diktatur. Väldigt effektivt. Eller? OK, kanske inte...
Givetvis försöker de även få med ett kategoriskt och förtäckt nej till planerna på att däcka över bangården och Klarastrandsleden... (Någonting säger mig att de som sysslar med kommunikation och retorik inom Fp är på julledighet.)
Så ser nej-sägarnas argument ofta ut. Det handlar inte om att kritisera planer och idéer, utan om att demonisera och nedvärdera de som står bakom dessa idéer. Enligt Fp Nacka är man en "inflyttad bonde" om man vill se höghus och skyskrapor i Stockholm.
Enligt de tidigare politiker som skrev julaftonens debattartikel är det "kulturlösa makthavare" som vill förstöra staden. Vad gemene man tycker är däremot ointressant. Den inställningen är väldigt trist, eftersom den här frågan i allra högsta grad angår just människorna som bor i staden.
Jag ställer mig frågan hur man som väljare ens kan överväga att rösta på ett parti som har den synen på avvikande åsikter som Folkpartiet visat upp i den här debatten. Även om jag skäms över att erkänna det så röstade jag på Fp i förra valet. Det misstaget gör jag inte om.
Och till "Mr 300 bloggar" - nej, du kan inte kommentera genom att ange vad som helst som epostadress. Du måste nämligen klicka på en länk i det mail som skickas till just den adress du anger för att systemet ska ta emot din kommentar. Annars kommer den att raderas utan att visas i systemet. Hoppas det var värt besväret. ;-)
Fp och SvD sviker Stockholm
2009-12-25 20:33:51
Nu är det dags för nästa kapitel i SvDs ständigt pågående korståg mot framtiden. I en debattartikel signerad Per Ahlmark, Bonnie Bernström, Stella Fare, Birgit Friggebo, Gabriel Romanus, Barbro Westerholm och Olle Wästberg går man till angrepp mot förnyelsen och förändringen av Stockholm.
Kanske undrar du vilka de här människorna är? Det är inte helt lätt att förklara. Den i sammanhanget mest aktuelle torde vara Bonnie Bernström, som på senare tid mest blivit känd för sitt styvnackade motstånd mot en planerad förskola på Stigbergsgatan i Stockholm (den officiella förklaringen är att förskolan ska byggas på "känslig kulturmark"). Resterande artikelförfattare är i huvudsak tidigare politiker som inte gjort så mycket väsen av sig sedan vi senast hade en borgerlig regering i Sverige. Dvs 1991 - 1994. Birgit Friggebos allsång med "We shall overcome" känns kanske bekant?
Kort sagt handlar det alltså om en grupp människor vars auktoritet är att de har ett förflutet inom politiken. Alltså är deras åsikter inte mer värda än dina eller mina. Därmed krävs någon slags udda idoldyrkan för att man som läsare ska kunna se den här gruppens ståndpunkter om mer värda än någon annans. Jag gör det inte.
Ändå är tonen i den här artikeln väldigt nedlåtande gentemot läsaren. Förespråkarna för förändringar kallas "kulturlösa". Staden (som givetvis är "unik", vilket ihop med "världens vackraste" hör till standarduppsättningen omdömen om Stockholm) riskerar att "ohjälpligt skadas".
För att finna stöd för den här retoriken har författarna plockat in en sanningssägare i form av en kanadensisk kryssningsturist som besökte staden i somras. Någon som givetvis måste se stadsutvecklingen ur ett nyktert perspektiv där alla aspekter vägs in, inte minst sådant som rör samhälle och ekonomi, eller hur? För vi vet väl alla att det är ju därför man besöker städer i egenskap av turist?
Om jag skulle besöka Venedig eller Florens (två städer som till skillnad från Stockholm är internationellt erkända som några av världens vackraste städer) skulle jag givetvis betrakta städerna utifrån hur bra de fungerar ur ett samhällsekonomiskt perspektiv... Eller hur?
Nej, naturligtvis inte. Problemet är att SvD (som vid det här laget har förverkat sitt förtroende som opartisk och objektiv institution i stadsbyggnadsdebatten) har tagit in ännu en debattartikel som utgår från att staden är ett museum eller ett prydnadsföremål vars enda kvaliteter är de rent estetiska. Jag måste erkänna att jag imponeras av SvD. Varje gång en sådan artikel dyker upp tänker jag att de nått botten och inte kan sjunka djupare.
Ändå lyckas SvD ideligen överträffa sig själva.
Samtidigt har dessa artiklar ett värde. Just den här artikeln sätter fokus på en väldigt viktig fråga - för vem bygger vi staden? Ska vi låta Stockholms utveckling styras av nostalgiker och bakåtsträvare som inte själva kommer att leva i det framtida Stockholm som vi idag bygger? Eller ska vi utgå från behoven hos kommande generationer, dvs de arbetande människor som bor och framförallt lever i staden och för vilka vardagen måste fungera? Deras behov väger väl rimligtvis tyngre än önskemålen hos de turister som kanske besöker staden i några dagar under hela sitt liv?
Det är väl inte där vi har stadens existensberättigande, som en framtida turistattraktion utan eget liv?
Gensvaret bland bloggarna har varit positivt. Eller rättare sagt negativt. Av de bloggar som länkat till artikeln i SvD är en klar majoritet emot den ståndpunkt som Fp och SvD intagit. Bland de bättre inläggen hittar vi de som skrivits av $akine, Per Ankersjö och Johan Ingerö.
Ett par bloggar har varit relativt kritiska mot utvecklingen, men det är ganska naturligt.
Den alltid lika underhållande "Mr 300 bloggar" skriver givetvis om detta. Eller rättare sagt, han skriver i vanlig ordning inte om det som artikeln handlar om, utan länkar ett föga relevant inlägg till artikeln i SvD i hopp om att det ska ge uppmärksamhet, vilket ligger i linje med hans ständiga spammande. (Smeknamnet kommer sig av att han driver åtminstone ett tiotal bloggar under olika namn, i syfte att skapa en illusion av ett utbrett stöd för sina åsikter.) Ingenting värt att kommentera i det inlägget, utan det handlar om de vanliga stolligheterna.
Nåja, jag ska avrunda här. Behövde nog mest bara skriva av mig lite. Men som sann stockholmsvän bör man dels låta bli att prenumerera på SvD, dels rösta på något annat parti än Folkpartiet. Folkpartiet, sitt namn till trots, är numera ett konservativt och reaktionärt elitparti. De värnar om vykortsvyer. Inte om de människor som bor och lever i Stockholm.
Stockholm är en stad som bebos av människor.
Uppdatering: nu får Fp i innerstaden lite stöd av sina avsides belägna partikamrater i förorten Nacka. Politikerna i Nacka har tydligen kommit till den lysande slutsatsen att de som förespråkar skyskrapor är "inflyttade bönder". Det stämmer säkert, och det borde väl upplevas som förbrödrande för de lokala landsortspolitikerna sydost om Vaxholm?
De flesta stockholmare är ju inflyttade, och stödet för skyskrapor är utbrett. Antagligen finns det ett samband även där. Men jag antar att Fp Nacka med sin eminenta analys vill säga att "riktiga stadsbor" är smartare än lantisar, vilket låter ganska likt det moderaten Anna Kinberg kläckte ur sig för några år sedan. Är det politiker av den kalibern som företräder Folkpartiet ute i förorterna?
Tänk på vad du säger...
2009-12-22 15:57:18 - 2 kommentarer
... Så att du inte säger vad du tänker? Det känns som om det är kontentan av de båda artiklar jag läst i SvD och i DN idag.
I korthet handlar det om att en arbetslös kvinna dumt nog var ärlig med att hon egentligen inte ville ha ett jobb hon blev anvisad av Arbetsförmedlingen. Jobbet låg i en annan stad och kvinnan var av förståeliga skäl mer intresserad av någonting närmare hemmet. När personen som skötte rekryteringen läste detta i kvinnans ansökan rapporterade hon det till A-kassan, som nu vill dra ner kvinnans ersättning på grund av detta. Det känns ännu dummare.
Så dumt att det är på gränsen till imbecillt.
Är det bättre att sökanden ljuger om att de vill ha jobb de egentligen inte är intresserade av? Ökar inte det risken för att man som arbetsgivare anställer folk som bara är kvar på företaget tills de hittat någonting annat? Sedan får man börja om med en ny rekryteringsvända. Allt tack vare den fina svenska byråkratin...
Trots allt handlar det ju inte om att tacka nej till ett jobb som man blivit erbjuden. Utan om att i ett tidigt skede visa att man inte är någon bra investering för arbetsgivaren.
Å andra sidan brukar de som sysslar med rekrytering snabbt märka när en sökande till en viss tjänst egentligen inte är ute efter jobbet, utan har sökt det på uppmaning av AMS. Det hände mig för flera år sedan, när jag var arbetslös. Jag tog mig igenom hela rekryteringsprocessen tills vi bara var 2-3 pers som återstod. Jag var enligt killen som skötte rekryteringen den mest kvalificerade för tjänsten (läs: överkvalificerad), men han valde bort mig för att han "hade på känn" att jag skulle dra så snart jag hittade någonting annat.
Obegripligt. Hur kunde han tro det?
Min högsta önskan var ju att få ett jobb som pappersvändare med en lön i nivå med a-kasseersättningen, och det på en ort ca 15 km hemifrån, men med så dåliga kommunikationer att jag hade behövt åka bil för att slippa ägna 1 - 1½ timme åt att pendla i varje riktning.
Det är väl uppenbart att jag ville ha det jobbet?
Nu ska demokratin försvaras, igen. Eller?
2009-12-12 12:38:40
Det här är en av dessa dagar då jag är extra glad över att jag inte längre bor i Salem. Nu är det dags för den manifestation som ska få oss att uppmärksamma "invandrares våld mot svenskar". Varför är det våldet värre än invandrares våld mot invandrare, svenskars våld mot svenskar eller människors våld mot människor i största allmänhet?
Många frågor omgärdar Salem-spektaklet.
Varför är det så viktigt med "manifestationer" när det handlar om invandrares våld mot svenskar? För att det är fråga om rasism? Men innebär inte det att manifestationen i sig per definition är rasistisk eftersom den motiveras av de inblandades ursprung? Och är det verkligen fråga om invandrares våld mot svenskar?
Var gärningsmannen utlandsfödd? Eller handlar det i vanlig ordning om "invandrare av x:e generationen", som alltså är födda i Sverige men där en eller fler av personens föräldrar (alt. mor- eller farföräldrar) är född utomlands? Eller har ett utländskt namn och för all framtid kommer att betitlas invandrare oavsett om dennes släkt har bott i Sverige i generationer? (När blir man egentligen svensk?)
Hade det varit lika viktigt med dessa "manifestationer mot våldet" om gärningsmannen haft finskt, norskt eller baltiskt påbrå?
Antagligen inte, eftersom de människor som idag ska marschera i Salem inte räknar den kategorin som invandrare. I deras ögon handlar det inte om hur länge man har bott i Sverige eller varifrån man kommer. Det handlar om hur man ser ut och vad man heter. Mörk hud, svart hår och konstigt namn betyder att man är en invandrare. Det är skillnad på invandrare och invandrare, så att säga. Bra att komma ihåg när dessa människor pratar på om hur de åker ut till Salem för att visa att de minsann är EMOT rasism.
Men våldet då? Jo, det vill dessa demokratins förkämpar förklara som någonting kulturellt. Eller genetiskt, beroende på var i evolutionen de själva befinner sig*. Visserligen är det fel. Människors våld mot andra människor kan ofta förklaras som någonting socioekonomiskt. Men eftersom varken massmedia eller det politiska etablissemanget har velat ta debatten med bl a SD för att lyfta fram dessa förklaringar har rasisterna vunnit på walkover. Helt onödigt. Se nedan, två scenarion som visar olika angreppssätt i debatten.
Debatten som den brukar se ut:
Sverigedemokrat: "De sociala problemen är högre i invandrartäta områden och invandrare är överrepresenterade i statistiken över brottslighet."
Demokrat: "Nu försöker ni sprida rasistisk propaganda igen, genom att skuldbelägga invandrarna för de problem vi har i samhället."
Där dör diskussionen eftersom SD vann på walkover. Varför? Jo, för att sverigedemokraten har lyft fram fakta som inte går att ifrågasätta. Men ändå försöker man från demokratiskt håll ifrågasätta dessa fakta, och istället fokusera på motiven bakom sverigedemokratens uttalande. Det funkar inte, eftersom det blir som att slå in en öppen dörr - alla VET att SD är ett parti byggt på rasism och främlingsfientlighet.
Debatten som den borde se ut:
Sverigedemokrat: "De sociala problemen är högre i invandrartäta områden och invandrare är överrepresenterade i statistiken över brottslighet."
Demokrat: "Ja, det har du rätt i. Men varför är det så?"
Sverigedemokrat: "För att invandrare är mer brottsbenägna än svenskar."
Demokrat: "Stämmer det? Är brottsligheten högre bland invandrare i dessa områden än bland de svenskar som också bor där?"
Sverigedemokrat: "Jag vet inte."
Demokrat: "Men det gör jag. Brottsligheten är kopplad till sysselsättningen inom olika grupper. Brottsligheten är ganska hög även bland arbetslösa svenskar som bor i fattiga områden. Men hur hög är brottsligheten bland invandrare som bor i välbeställda områden?"
Sverigedemokrat: "Jag vet inte."
Demokrat: "Men det gör jag. Igen. Den är inte högre än bland svenskarna. Hur såg brottsligheten ut i fattiga och socialt utsatta områden innan vi hade någon invandring att tala om?"
Sverigedemokrat: "Jag vet inte."
Demokrat: "Återigen kan jag svara på frågan. Brottsligheten var hög och de sociala problemen var utbredda. Men vad beror det på om det inte fanns några invandrare i dessa områden?"
Sverigedemokrat: "Jag vet inte."
Och så vidare... Jag diskuterade just den här frågan med en påstådd sverigedemokrat för ett par månader sedan, och det jag gjorde nu var att jag återgav ungefär det vi sade. "Jag vet inte" var hans stående svar på mina frågor. En väldigt bra diskussion, eftersom jag tror att jag fick honom att tänka i lite större banor än han gjort tidigare, och inse att den här frågan är ganska komplicerad.
Problemet med "manifestationen" i Salem är att den egentligen bara manifesterar en banalisering av frågorna om problem som är kopplade till invandringen. De människor som kommer att marschera i Salem denna eftermiddag representerar den stora massa som tyvärr har svalt bl a SDs förenklade världsbild där invandrarna utsetts till syndabock för de sociala problem som finns i fattiga och utsatta områden och som skapar brottslighet.
Kanske är det snarare tvärtom, att dessa människor (oavsett etnicitet eftersom det även finns gott om svenskar i dessa invandrartäta områden) är en konsekvens av dessa problem, snarare än en orsak till dem?
* Även om många Sverigedemokrater är någorlunda normala Svenssons som ligger en bit från nidbilden av upptinade grottmänniskor finns det trots allt en hel del människor som på fullt allvar tror på teorin om "vit överhöghet".
Framsynt och bra, Kristina
2009-12-08 18:24:09
Kristina Alvendal, en av mina favoriter inom politiken i Stockholm, chattade med DNs läsare idag. En favorit eftersom hon orkar med jobbet som stadsbyggnadsborgarråd i en stad som Stockholm, som sedan länge hållits som gisslan av högljudda bakåtsträvare som anser att all förändring är av ondo.
Problemet är inte att bakåtsträvarna är ovanligt många i Stockholm. Troligtvis är de inte fler här än någon annanstans. Men de har ofta stort inflytande i rätt kretsar, vilket gör att de lätt kan manipulera informationsflödet, och ge sken av att de representerar de breda massorna. Ett i mina ögon ganska talande exempel är Citybanan kontra Järvalyftet, två projekt som är aktuella i Stockholm.
I fallet med Citybanan var den stora stötestenen att en del av de boende i Vasastan under en tid skulle få stå ut med vissa störningar pga bygget av järnvägstunnlar och en ny station. I grund och botten någonting som är ganska naturligt för den som bor någorlunda centralt i en någorlunda stor stad som är någorlunda levande. Jag bor i Årsta och har stått ut med periodvisa sprängningar i flera års tid, och Södra Länken drogs bokstavligt talat rakt under huset jag bor i. Det får man leva med i en stad som utvecklas.
De boende runt Odenplan stod alltså inte inför några stora störningar eller övergrepp.
Någon mil längre norrut ligger Järvafältet. Järvafältets bostadsområden är inte riktigt lika populära och fashionabla som Vasastan. Men de planerna innebar stora förändringar för de boende. En del bostäder skulle rustas upp. Andra skulle rivas och ersättas med nya. Allt skulle bli dyrare, och många av de boende hade bokstavligt talat tvingats ut på gatan om det klubbats igenom i sin ursprungsform.
Trots dessa skillnader skrev Svenska Dagbladet spaltkilometer om de "övergrepp" som de boende i Vasastan skulle komma att utsättas för, samtidigt som det knappt blev mer än ett par artiklar om Järvalyftet. Men varför? För att bygget av Citybanan påverkar fler människor än Järvalyftet? Eller för att det påverkar människor som har kontakter - eller är verksamma - inom massmedia?
Det här agerandet från massmedias sida påverkar ju givetvis stadsbyggnadsdebatten. Trots att det i första hand är fråga om saker som egentligen bara påverkar en liten minoritet kan de breda massorna manipuleras till att tro att det är fara å färde och att någonting i staden hotas. Opinionsbildning när den är som sämst. Och tidigare har många politiker valt att ta ett steg tillbaka när dreven inom massmedia satt igång. Vem vill bli ihågkommen som den nya Hjalmar Mehr?
Där tycker jag att Kristina Alvendal förtjänar en hel del credd, eftersom hon ofta ser igenom det här beteendet från massmedias sida och verkar vara väl medveten om att de som skriker högst kanske inte är de man ska lyssna på. Därför hoppas jag att hon är väl förberedd på det kommande spektaklet, då hon kanske kommer att uppvaktas av den senaste proteströrelsen. De är emot att Tors Torn byggs vid Torsplan, och som vill lämna över en lista med namnunderskrifter mot bygget. Den listan har startats av en viss "Ester Sand", som även har skrivit på listan. Ett annat namn som figurerar både på listan och i massmedia är Ylva M Larsson.
Nu kommer vi till det roliga - Ylva och Ester är samma person.
Här har vi alltså en protestlista där åtminstone en av personerna har skrivit på den åtminstone två gånger. Lustigt nog syns det klart och tydligt i informationen om uppropet, där Ester Sand står som ansvarig, men klickar man på länken för att maila henne är det Ylva Larssons adress som dyker upp.
Jag har bara på rent jäkelskap startat en lista som är FÖR bygget av Tors Torn, och som kommer att hinna vara igång i kanske ett dygn innan beslutet ska tas om projektet. Du hittar den listan här, om du vill skriva på den.
Det här med multipla identiteter verkar vara någonting utbrett bland de som motsätter sig nya projekt i Stockholm. Min "favoritbloggare" har givetvis startat ännu en blogg (är han uppe i 13 stycken nu?) i vilken han har länkat ett helt fullständigt irrelevant inlägg till Alvendals chattsammandrag. (Starkt jobbat, PG.)
Även bland kommentarerna till "debattartikeln" om den påstådda skuggan från Tors Torn verkar forumschizofrenin breda ut sig. Av de totalt 14 kommentarer som skrevs efter midnatt mellan den 8:e och den 9:e ser det inte ut att finnas mer än två unika skribenter. För den som vill spamma under multipla alias (eller bloggar, se ovan) har jag ett par tips. Gör det inte under de tider då väldigt få kommenterar, skriv inte kommentarerna för nära inpå varandra och försök även att variera språket så att det inte blir så pinsamt uppenbart att det är fråga om samma skribent.
Bad call, stadshuset!
2009-12-07 11:14:39
Nu ska Aspuddsbadet rivas. Trots protester som innebär att polisen bokstavligt talat får lyfta bort människor som vill rädda badet. Voffor gör di på dette viset?
Jag har inte personligen tagit ställning i frågan om Aspuddsbadet i sig. Fyller det en funktion och ett behov ska det få finnas kvar, annars kan det gärna rivas. Och eftersom frågan engagerar så till den grad att människor har ockuperat badhuset och med civil olydnad försökt stoppa rivningen är det kanske ett tecken på att badet har ett existensberättigande?
Vi inom YIMBY deltog med en representant i badhusfestivalen för ett par veckor sedan, även om jag inte själv var där. Däremot vet jag inte om någon av de ansvariga politikerna gjorde sig besväret att ta sig dit. Jag tror inte att så var fallet. Var Madeleine Sjöstedt, kultur- och idrottsborgarråd på plats? Inte vad jag vet. Ett dåligt beslut, i så fall.
Rivningen av Aspuddsbadet kan lätt bli en typisk David-mot-Goliat-fråga, där politikerna i stadshuset framstår som maktfullkomliga och ointresserade av vad gräsrötterna tycker och tänker, och bara kör över dem utan att lyssna. Med nio månader kvar till valet? I en stad som i det närmaste saknar värdekonservativa väljare?
Det är, för att uttrycka mig diplomatiskt, ganska oklokt...
Det spelar ingen roll om man i stadshuset gör mycket som är bra på annat håll. Det är när man gör bort sig på ett sätt som ger tidningsrubriker som väljarna börjar fundera på om de ska rösta på något annat alternativ. Vi får se hur det går.
Jag är övertygad om att ett maktskifte vore en katastrof för Stockholm. Inte minst inom kollektivtrafiken. Där kan vi i så fall socialdemokraten Lars Dahlberg som styrelseordförande för SL. Dahlberg är en erfaren och kompetent politiker. Men i trafikfrågor tänker han i gamla och utdaterade banor, och satsar hellre på motorvägar för bilar än på högklassig kollektivtrafik. Är det så lyckat om man ska representera de hundratusentals stockholmare som åker kollektivt, och som gärna gör det med spårburen trafik? Det rödgröna blockets syn på stadsplanering innebär samtidigt ökade satsningar på en glesare stad. Detta ger i kombination med Dahlbergs syn på kollektivtrafiken en arkipelag av segregerade förorter som skapar barriärer mellan människorna i staden.
Är det en sådan stad vi vill ha? Är det en sådan stad stadshusalliansen vill ha?
Det är synd att ingen av politikerna i stadshusalliansen kunde ta ett par timmar av sin fritid i anspråk för att besöka det rivningshotade badhuset. Om inte annat för att visa att man tar protesterna på allvar, även om man är av en annan åsikt.
Min "favoritbloggare" har för övrigt startat ännu en blogg och länkat till artikeln i DN. Nu är han uppe i åtminstone tio bloggar som han använder för att spamma gammelmedia med. Kan någon förklara vad det inlägget (se länk) har med Aspuddsbadet att göra?
Ber att få korrigera föregående stycke. Han är uppe i elva bloggar. "Polispatrullen" har nu länkat till artikeln i DN. Ett inlägg som i alla fall är on topic.
Vasastan ligger visst söder om ekvatorn
2009-12-05 18:18:39
SvD har återigen uppmärksammat ett flagrant brott mot sin reaktionära och konservativa syn på Stockholms framtid - nu ska det visst byggas igen. Det senaste övergreppet är Tors Torn, som eventuellt kommer att byggas som en del av det nya Norra stationsområdet. Men hav förtröstan, vänner av ordning har redan skridit till handling.
Arne Kaijser och Ulrika Sax, två namn som har det gemensamt att de för mig är ganska intetsägande, hävdar i en debattartikel (under kulturdebatt, som nivåmässigt är jämförbart med en skoltidning i tredje världen) att tornen kommer att lägga stora delar av Vasastan i slagskugga. Ett intressant argument, med tanke på att de nya tornen eventuellt kommer att byggas norr om Vasastan.
Solskenet kommer annars söderifrån för oss som bor i norr.
Men jag förmodar att det finns en rimlig förklaring till den här lilla bristen i logiken. I vanlig ordning handlar det kanske om nejsägare som varit med i några år? Den typen av debattörer utgår ju ofta från läget som det var när de själva var unga, snarare än från framtidsperspektivet. Och en gång i tiden låg kanske det som idag är Sverige söder om ekvatorn, det vill säga när landet var en del av den tidigare kontinenten Pangea. Det skulle förklara de nordliga solstrålarna.
Nej, riktigt så länge har de nog inte varit med. Det handlar nog snarare om gammal hederlig skrämselpropaganda. Tuta i människorna i Vasastan att solen kommer att blockeras av de nya skyskraporna, så sätter protesterna förhoppningsvis igång.
Att kalla Tors Torn "gigantiska" är dock en sanning med modifikation. Jo, de blir efter svenska mått mätt ganska höga. Drygt 140 meter. Men eftersom de är formade som ett "orgelmotiv" blir de ganska smala högre upp. Och det blir inte fråga om den "mur" som artikelförfattarna vill göra gällande.
Jag har ställt den här frågan förr, och jag ställer den igen - för vem är det vi bygger? För de nostalgiker som önskar att staden såg ut som den gjorde för 40-50 år sedan? Eller för de barn och ungdomar som idag växer upp i staden och som ska bo här i framtiden, i en stad vars befolkning växer för varje år som går?
Elisabet Andersson på SvD har annars skrivit en ganska saklig artikel om det nya Stockholm. Ja, det blir en hög exploateringsgrad, och ja, det kommer att förändra stadsbilden. Men måste förändringar av stadsbilden alltid vara av ondo? Naturligtvis inte. Den måste få förändras och utvecklas. Kanske inte på det brutala och okänsliga vis som under norrmalmsregleringen (Klara-rivningarna), där man rev mer eller mindre urskiljningslöst för att dels skapa en ny och bilanpassad stadskärna, och dels få bukt med de sociala problemen i den gamla stadskärnan. Men det behöver vi inte oroa oss för. Vi har lärt oss den läxan.
Att bygga Tors Torn innebär att vi utvecklar och förädlar stadsbilden, vilket följer en gammal tradition i Stockholm som har gett oss ikoniska byggnader som stadshuset, Globen och kungliga slottet. Utan den traditionen hade staden Stockholm aldrig växt fram, utan fortfarande varit en liten fästning som bevakar inloppet till Mälaren.
Bloggkommentarerna till Anderssons artikel är övervägande negativa till Tors Torn. Av de fem inlägg som i skrivande stund är länkade till artikeln är fyra negativa till exploateringen.
Det bör dock tilläggas att av dessa fyra bloggar drivs tre (Miljöopinion, Stadshusbloggen och GreenSweden) av en och samma person. Personen i fråga driver förutom dessa även minst sex andra bloggar (1, 2, 3, 4, 5, 6), som alla har ett slags reaktionärt miljöfokus (eller främlingsfientlighet, i de mindre trevliga fallen) som gemensam grund. (Sedan hänvisar bloggaren i fråga gärna till sina övriga bloggar för att visa att fler tycker som han... ;-))
Så om det är fråga om åsikter med bred förankring låter jag vara osagt.
Goda nyheter, SAAB
2009-12-01 21:22:54
Läste just i DN, SvD och Aftonbladet att GM har fått bud på SAAB. Det innebär en månads frist för att SAAB utvärdera de nya buden och möjligheterna.
Goda nyheter, tycker jag. Även om SAAB alltid varit lite av ett sorgebarn vore det synd att helt förlora varumärket. Finns det kanske någon möjlighet för SAAB att med en ny ägare kunna hitta tillbaka till sina rötter, och "arvet" från flygindustrin?
Som jag skrev i ett tidigare inlägg är varumärket i sig SAABs akilleshäl. Hur kan SAAB profilera sig och på så vis hitta en målgrupp att fokusera på? Det man gjort tidigare har ju tydligen inte fungerat. Ska SAAB fortsätta att vara ett olönsamt dussinmärke med dunkla och oklara värden, eller profilera sig mera skarpt mot en viss grupp kunder/människor?
Facit, SAAB... Ericsson?
2009-12-01 19:40:30
Är det hasta la vista baby för SAAB? Svårt att säga. GM kommer väl att ge något slags besked ikväll. Kan bli intressant. Å ena sidan tycker jag att det vore väldigt trist om SAAB gick i graven. Men å andra sidan har jag full förståelse för om GM väljer att ge SAAB nådaskottet den här gången.
Det spekuleras ganska friskt om framtiden för SAAB. Aftonbladets Robert Collin tror att SAAB kan bli kinesiskt och att tillverkligen flyttar till Kina. Kineserna är i alla fall intresserade av att köpa upp utrustningen för produktionen och flytta den till hemmaplan. Men innebär det att SAAB överlever? Inte i mina ögon. Varumärket kanske behåller sitt gamla namn. Men alla värden (de få) som är förknippade med det kommer att försvinna. SAAB (Svenska Aeroplan AB) kommer inte längre att vara "svenskt". Bilarna varken tillverkas eller utvecklas i Sverige. Allt som återstår är då en logotyp och ett namn. Frågan är om kineserna är intresserade av det, eller om de hellre inkorporerar allt i det egna varumärket.
Det är nämligen där vi har SAABs akilleshäl. Det svaga varumärket. Ett varumärke är mer än bara ett namn och en logotyp. Ett varumärke handlar i första hand om de värden och egenskaper som man förknippar med namnet och logotypen. I fallet SAAB är det ganska oklart. Volvo förknippas med säkerhet. SAAB har däremot varit "det andra svenska bilmärket" i många år. En gång i tiden sålde SAAB på arvet från flygindustrin. Att köpa en SAAB innebar att man köpte en bil som byggde på teknik som man annars bara hittar i flygplan. Riktigt hi-tech. Det tilltalade en hel del av spekulanterna som kände att bilen var exklusiv på sitt sätt, även om den aldrig varit någon direkt sportbil.
Men det upphörde väl någon gång på 70-talet. Eller var det på 1980-talet? Och nu då? Vad är en SAAB idag? Vad är SAAB idag?
SAAB är ett havererat varumärke. Vems felet är kan man diskutera. SAAB köptes upp av GM (General Motors) runt 1989 eller 1990. Redan då var varumärket på bommen. Gjorde GM någonting för att få ordning på den här varumärkesproblematiken? Det är tveksamt. Min personliga åsikt är att läget bara förvärrades av att GM, som såg stordriftsfördelar, beslutade sig för att använda gemensamma komponenter för flera av sina bilmärken. Fiaskot SAAB 9-2 ("SAABarun") tycker jag är ett bra exempel på de korkade beslut från GM som delvis sänkt varumärket.
En SAAB som i grund och botten är en Subaru med ett formspråk som svagt påminner om SAAB är inte en SAAB för den som vill ha en SAAB. Det är en Subaru.
En Subaru? Vad är det? För de flesta européer (och amerikaner) är det någon slags udda riskokare som ingen egentligen vet någonting om, mer än att den byggs någonstans i Asien. Ingen utom entusiasterna (tuning cars), som kanske inte är riktigt samma målgrupp som de som tidigare valt SAAB. Och nu hängde man alltså på lite SAAB-detaljer på vad som fortfarande såg ut som en Subaru, och hoppades att den skulle slå sig in i det marknadssegment som efterfrågar SAAB. Hur gick det?
Kommentarer överflödiga.
Nu är man vid vägs ände. Slutet är kanske nära för SAAB. Kanske är det dags att inse att amerikanerna inte alls är bra på att bygga bilar, bara för att de är bra på att producera bilar. Tänk efter lite. Europeiska bilar säljer i USA, I Europa och i Asien. Samma sak gäller för asiatiska bilar. Men amerikanska bilar då? De säljer i USA. En del entusiaster i Europa och Asien köper amerikanska bilar. Men i övrigt är det i första hand på hemmamarknaden som MOPARna är riktigt stora. Och då var det väl kanske lite naivt att tro General Motors skulle klara av att vända problemen för varumärket SAAB, som redan var på väg utför?
Frågan är om inte SAAB borde ha knoppats av från GM för länge sedan. Kanske hade det varit till SAABs fördel. Att GM köpte upp SAAB var ju inte för att de ville rädda ett europeiskt bilmärke som var på fallrepet, utan för att de trodde på varumärket och såg det som ett tillskott för sin varumärkesportfölj.
Jag tror fortfarande på att Koenigsegg hade kunnat vända den här trenden för SAAB. Om det är någonting de kan på Koenigsegg så är det ju att bygga varumärken. De kom från ingenstans och etablerade sig som en exklusiv tillverkare av supersportbilar. Precis vad SAAB hade behövt. Jag tror på en framtid för SAAB som ett lite mer exklusivt bilmärke för en snävare målgrupp. Det är ju det SAAB var en gång i tiden. Och det är det misstaget GM gjorde, att de inte insåg det utan försökte sälja SAAB till allt och alla, så att varumärkets kärnvärden gick förlorade. Så att slippa ut ur General Motors grepp är kanske det bästa som kan hända för SAAB som varumärke?
Frågan är om någon egentligen har gjort rätt i den här frågan.
Regeringen förtjänar ett underbetyg. Nu, i elfte timmen (bokstavligt talat) skickar man över någon nisse från något departement, som ingen i Detroit (eller Sverige) har hört talas om. Det här föregicks av en del mindre lyckade uttalanden från Reinfeldt och Olofsson som troligtvis sänkt statusen för SAAB eftersom de så klart och tydligt visat att de inte velat ta i företaget. Oerhört korkat och amatörsmässigt, tycker jag. De hade ju i alla fall kunnat försöka hålla skenet uppe och visa att de varit måna om SAABs framtid, även om man inte velat ta över ägarskapet. Om inte ens det egna landet tror på bilmärket, vem ska då göra det?
Nu har jag skrivit mer än någon vettig människa rimligtvis orkar läsa, så om du fortfarande läser det här inlägget förtjänar du en klapp på axeln. (Eller kanske en plats på the funny farm?)
På sätt och vis känns det som om SAAB visar hur dålig svensk industri är på att anpassa sig efter förändrade förutsättningar. Facit gick i graven för att de höll fast vid att bygga föråldrade mekaniska räknemaskiner när marknaden ville ha digitala miniräknare. SAAB - som kanske har sänkts av sin huvudägare - vårdade inte sitt varumärke utan blev till en dussinbil utan kund eller målgrupp.
Vem hamnar i knipa härnäst? Ericsson? Volvo?
Det är dags att vi alla inser att Sveriges framtid som I-land står på spel. Hela världsekonomin kanske är på väg mot avgrunden? I takt med att storföretagen lägger ner och flyttar verksamheter i västvärlden till låglöneländer underminerar de sin egen marknad. Det är nämligen inte de underbetalda arbetarna i Kina, Indien eller Pakistan som ska lägga stora pengar på att köpa de produkter som byggs ihop i världens låglöneländer. Det är människorna i västvärlden som förväntas göra det. Men för vilka pengar ska vi i västvärlden konsumera om alla jobb flyttar till tredje världen?
Det är kanske dags att fler lär sig att se sambandet mellan kunder, konsumenter och arbetskraft.
Uppdatering, 2009-12-19: Lasse Swärd verkar enligt en artikel i Allt om Motor ha ungefär samma syn på SAABs problem.
Labyrint 08
2009-12-01 17:14:35
Jag tränar. Dels på gym, och dels med cykel. Men egentligen är det nog min självbild som säger att jag tränar. Jag har faktiskt slarvat på sistone. Men idag bestämde jag mig för att ta mig i kragen och trampa bort till det jag tror är mitt närmaste gym, nämligen Fitness 24/7 i Hammarbyhöjden, ett par kilometer från mig. Jättebra läge?
Tja, om vi räknar fågelvägen kan jag inte klaga. Kanske tre kilometer på sin höjd. Geografiskt sett ligger gymmet mycket närmare än Willy:s i Sickla, där jag brukar handla. Men det kändes som om det tog dubbelt så lång tid att cykla till gymmet som till Sickla och Willy:s. Varför? För att det var långt?
Nix.
Det tog tid för att söder om Söder är planerat som bilenklaver. Grannskapsfilosofin, kallas det och innebär att inga vägar egentligen leder igenom områdena, bara till och från dem. De ska inte vara lätta att passera, utan folk ska känna att de ska hålla sig borta. Åker man in där måste man ofta åka ut samma väg som man kom. Därför omgärdas områdena av barriärer i olika former. Finns det inte naturliga barriärer som nivåskillnader, vatten eller otillgängliga impediment skapar man konstgjorda barriärer i form av vägar, spår och byggnader eller inhägnader.
Den här filosofin har styrt den svenska stadsplaneringen sedan mellankrigstiden. Nästan alla bostadsområden sedan 1950-talet är enklaver som slutar som återvändsgränder. Man ska inte ta sig igenom dem, man ska åka runt. Och det har resulterat i en bilberoende och utspridd stad som egentligen inte är en stad utan ett enormt förortslandskap.
Den här sträckan innebär att jag passerar genom fyra förortsenklaver. Först Årsta, där jag bor. Sedan Johanneshov, Hammarby och slutligen Hammarbyhöjden. Första barriären ligger mellan Årsta och Johanneshov, nämligen Huddingevägen som inte är så hårt trafikerad numera. (Innan Södra länken byggdes var det bokstavligt talat livsfarligt att försöka ta sig över övergångsställena vid Bolidenplan.) Den är lätt att korsa. Nynäshamnsvägen vid Globen är andra barriären. Eftersom den delvis är överdäckad är den ganska lätt att passera på vissa ställen. Tredje barriären är tunnelbanespåren vid Skärmarbrink. Går att passera om man tar bron vid t-banestationen, annars blir det ett par kilometer i omväg. Sedan är man framme i Hammarbyhöjden. Att cykla eller gå från Årsta till Hammarbyhöjden innebär alltså ett ständigt sicksackande via omvägar.
Underförstått: man ska ha bil. Inte gå eller cykla. Det tar för lång tid.
Tråkigt nog finns det gott om människor som vill bevara den här strukturen. Jag hör inte till dem. Jag vill ha en sammanhängande stad där man kan ta sig från punkt A till punkt B utan att behöva korsa en massa onödiga barriärer. Tyvärr tror många att en grön stad är samma sak som en miljövänlig stad. En gräsmatta utanför dörren och ett skogsparti bakom huset innebär grönska, och grönska måste ju vara miljövänligt. Sedan inser man inte att den här grönskan utgör barriärer som sammantaget kanske ökar biltrafiken och utsläppen med 25-30%.
Hur ska vi göra stad av Stockholm? Dags att börja bygga bort barriärerna kanske? Låter som ett gångbart koncept, BBB-filosofin (Bygg Bort Barriärerna), som kan fungera.
Att skapa nya genomfartsgator (inte vägar, som antyder att det är bilen som prioriteras), broar och överdäckningar vore ett steg i rätt riktning. En annan lösning vore fler obevakade övergångsställen på vissa av de mer centrala lederna, som Huddingevägen. Trädplanteringar och trottoarer kan kanske omvandla vissa av de här lederna till boulevarder? Det skulle också fungera bra för Huddingevägen. Det gör att den istället för att bli till en gräns mellan Årsta och Johanneshov binder samman dem, förutsatt att det blir bebyggelse på båda sidorna av vägen.
Nåja, det viktigaste är väl att vi en gång för alla lägger ner enklavtänket och ser staden som en enda enhet som ska bindas samman internt. Inga fler "bostadsområden" som ramas in av barriärer, tack.
Ohlyckan snackar business och varumärken
2009-11-25 10:42:18
Jag borde vara ute i Kista nu och hålla en presentation om ett koncept. Men det blev ingenting av det, eftersom varmvattnet visade sig vara avstängt när jag skulle hoppa in i duschen. Och att duscha kallt en gråruggig novembermorgon finns liksom inte ens på kartan för mig. Så nu sitter jag och väntar på att varmvattnet ska komma tillbaka, så att jag kan hoppa in i duschen. Tack för den, hyresvärden.
Anyway, nu är SAAB på tapeten igen. Koenigsegg har dragit sig ur affären och kommer inte att köpa SAAB. Kommer SAAB att gå åt fanders? Kanske. Kanske inte. Det märker vi. Om SAAB lyckas ställa om sig till ett livskraftig och lönsamt bolag överlever det.
Nu ger sig Lars Ohly in i debatten och kritiserar näringsminister Maud Olofsson för hennes tidigare agerande i SAAB-affären. Även om jag själv tycker att Olofssons och den övriga regeringens agerande i SAAB-frågan har varit ganska korkat i vissa avseenden är Ohlys kritik ganska roande. Han är inne och nosar på för honom ganska främmande mark. Nämligen företagande och näringsliv. Bland annat anser Ohly att ett av landets "starkaste varumärken" kan komma att gå i graven pga regeringens agerande.
Ursäkta mig, men är SAAB ett starkt varumärke?!
Vet Ohly överhuvudtaget vad ett varumärke är? Varumärket har väl i alla tider varit ett problem för SAAB? Att varumärket SAAB alltid har varit så förbannat svagt? Vad förknippar folk med akronymen "SAAB"?
Om du ställer den frågan till flera olika personer och snabbt får samma svar är det ett tecken på att varumärket är starkt. Det visar att de känner till de värden som förknippas med varumärket, och det är värdena som gör att ett varumärke säljer. (Säg Volvo så svarar många "säkerhet".) Men något sådant svar får man inte på SAAB-frågan. Man får flera olika svar. "Modernt" säger några. "Sportigt" säger andra. "Folkligt" kan vissa svara samtidigt som någon säger "lyxigt". Så är det med ett oklart varumärke.
SAAB säljer inte. Det beror bland annat på att varumärket inte har några klara värden. SAAB kan enklast definieras som "det en gång i tiden svenska bilmärket som inte är Volvo". SAAB är ett svagt varumärke. Och i den frågan såg jag Koenigsegg som räddningen. Koenigsegg vet hur man bygger varumärken. De hade en plan, den gick ut på att göra om SAAB till en lyxbil. Helt rätt, säger jag. Ett bilmärke kan inte vara lyxigt och folkligt på samma gång. Men SAAB har försökt, och det har sänkt varumärket SAAB. Man har misslyckats i sitt varumärkesbyggande.
Ett oklart varumärke innebär att man inte vet vem varumärket vänder sig till. Och hur ska man sälja in någonting till en kund som inte går att definiera?
Ett Stockholm utan stadshuset och stadsbiblioteket?
2009-11-20 17:14:12
Folkpartiet Stockholm skriver i en artikel på Newsmill den 19 november om sin syn på Stockholms tillväxt och utveckling, med den ganska talande rubriken ”Inga fler skyskrapor i City”. Tyvärr säger Folkpartiet i princip inte någonting med sin artikel, och den väcker snarare fler frågor än den besvarar. Artikelförfattarna passar även på att kritisera den vikande respekt eller förtroende som vissa politiker har för stadsmuseets arbete med att k-märka byggnader och miljöer i Stockholm - Quis custodiet ipsos custodes? Vi inom nätverket YIMBY delar inte Folkpartiets syn på Stockholm.
Vad baserar Folkpartiet sitt ställningstagande på? De tar i sin artikel upp en del gamla och vid det här laget väldigt slitna argument, som rivningarna av de gamla Klarakvarteren för ett halvsekel sedan. Men vad har norrmalmsregleringen gemensamt med dagens förslag att förtäta och bygga igen en del luckor som finns i centrala Stockholm? Eller förslagen att ersätta en del av dagens mindre lyckade byggnader med någonting som fungerar bättre ihop med stadsbilden och ger ökade värden för staden? YIMBY har föreslagit en slags ”byggväxling” som ger staden möjlighet att återställa en del av stadsbilden och framhäva det som återstår av Stockholms gamla kärna. Du kan läsa mer om det på vår webbplats, http://www.yimby.se/2009/11/yimby-lamnar-in-yttrande-_831.html.
Klara-rivningarna är en svår fråga. Främst för att den bild många har av den händelsen är ganska ensidig och onyanserad. Detta beror på att ”rivningsraseriet” som argument har ägts av konservativa och reaktionära krafter som har valt att lyfta fram sin syn på norrmalmsregleringen som ett exempel på hur vår gamla stadskärna förstördes. I vissa aspekter har de rätt. Levande kvartersstad försvann i samband med rivningarna. Och levande kvartersstad är någonting som vi inom YIMBY förespråkar.
Samtidigt utelämnar de konservativa krafterna vissa detaljer, som skulle göra det lättare att förstå drivkrafterna bakom norrmalmsregleringen. Då är det svårt att bilda sig en uppfattning om man inte själv har upplevt gamla Klara, vilket väldigt få av dagens stockholmare ärligt kan säga att de har gjort.
Ett argument som kan nyansera bilden av norrmalmsregleringen är att det var ett socialt projekt, med målsättningen att få bukt med problemen i stadsdelen. Många av människorna bodde hopträngda i små lägenheter utan rinnande vatten och var hänvisade till utedass på gården. Fattigdomen var utbredd, och det var vanligt med sjukdomar som berodde på sanitära olägenheter. Gamla Klara var ett slumområde där ohälsa och kriminalitet frodades.
Att förbättra situationen för dessa människor krävde någonting radikalt. Att modernisera hela stadsdelen var inte genomförbart, utan det krävdes nya bostäder eftersom invånarna helt enkelt inte fick plats. En stor del av dem hade alltså tvingats att flytta även om alla hus fått stå kvar. Tyvärr genomfördes detta projekt utan någon som helst finess eller respekt för stadens kvaliteter. Man rev mer än vad som var nödvändigt, och byggde som ersättning isolerade förortsenklaver långt utanför staden. Den levande innerstaden ersattes med sovstäder.
Folkpartiet förespråkar omedvetet en liknande utveckling genom att kräva stopp för en hög exploateringsgrad i centrala Stockholm. Problemet är i den här frågan att Edholm, Gundar och Sjöstedt i grund och botten menar väl, och vill slippa se en upprepning av 1900-talets misstag. Det vill vi nog alla. Men deras idéer kan mycket väl få sådana konsekvenser, eftersom vi genom en ogenomtänkt och restriktiv bostadspolitik riskerar att skapa nya problemområden. Det är en fråga som man inom folkpartiets ledning måste reflektera över.
Bland de argument som är mindre relevanta är ledartrojkans uttalade mål att värna stadens visuella identitet. Där hittar vi samtidigt Folkpartiets huvudargument mot skyskrapor i City. Premissen för detta ställningstagande är att stadsbilden är bra som den är, och därför ska ingenting som kan förändra den få byggas.
Hur staden hade sett ut idag om man resonerat så under tidigare sekler?
Det finns många exempel på byggnader som var kontroversiella när de byggdes, men som idag är en så naturlig del av stadsbilden att inte ens den mest reaktionära nostalgiker skulle drömma om att ”återställa” den till sitt tidigare utseende. Stadshuset är ett exempel på en sådan byggnad. Även stadsbiblioteket var på sin tid ett omdebatterat projekt. Söker vi oss utanför Stockholm har vi ett bra exempel i Eiffeltornet i Paris.
Kan du tänka dig ett Stockholm utan sitt stadshus, eller ett Paris utan Eiffeltornet? I båda fallen talar vi om byggnader som är ikoniska för de städer de står i. Säg ”Stockholm” och många tänker på just stadshuset med sitt karakteristiska höga torn och röda tegel. ”Paris” är för de flesta synonymt med Eiffeltornet. Detta gäller även byggnader som Globen, Söder Torn och S:t Eriks torn, som alla kritiserades och bespottades innan de byggdes. Nu är de en naturlig del av stadsbilden. Eller gjorde vi fel som byggde dem? Är det kanske i första hand en fråga om mentalitet, snarare än byggena i sig?
Folkpartiet anser också att det är ett problem att politiker börjar ”tappa respekten” för stadsmuseets k-märkning av byggnader och miljöer i Stockholm, och menar att man som politiker inte ska ifrågasätta stadsmuseets kompetens. Är det inte snarare tvärtom, att man som politiker måste göra avvägningar mellan olika intressen? Stadsmuseet är part i den här frågan, och fokuserar ensidigt på just arbetet med att skydda olika kulturmiljöer, det är ju deras jobb! Quis custodiet ipsos custodes – vem övervakar övervakaren, eller vem vaktar väktaren? En fråga som går ända tillbaka till antiken. Stadsmuseets tjänstemän är till skillnad från stadens politiker inte demokratiskt tillsatta, och därför måste deras arbete få granskas och ifrågasättas, annars är det fråga om tjänstemannastyre.
Inom Folkpartiet måste man inse att vi inte kan ge en enskild part i frågan fritt spelrum och sedan tvinga alla andra att rätta sig efter det. Företräder Folkpartiet stadens invånare i den här frågan? Eller har man valt att rätta sig efter önskemålen hos olika konservativa intressegrupper som utgår från sina egna önskemål och värderingar utan hänsyn till stadens behov av att få växa och utvecklas? Och ställde sig inte Folkpartiet bakom planerna på att riva stadsbibliotekets annex för att ge plats för Delphinium? Eller planerna på att riva Aspuddsbadet?
Stadens framtid är en fråga som tillhör alla Stockholmare. Inte bara tjänstemännen på stadsmuseet, eller debattörer och intressegrupper som skönhetsrådet, YIMBY eller Samfundet S:t Erik. Och eftersom det angår oss alla kan vi inte leta oss fördärvade efter lösningar som gör alla lika nöjda, vilket Folkpartiet tycks vara ute efter. Det är dömt att misslyckas, eftersom det leder till att ingen blir nöjd. Vi måste ta hänsyn till att det finns olika önskemål, och acceptera att det i en växande storstad byggs sådant som vissa stör sig på, medan andra uppskattar det. En levande stad behöver kontraster.
Ingen har föreslagit att vi ska riva stadens äldre bebyggelse för att ge plats åt le Corbusierska monsterskapelser i gråbetong. Vi kan bygga högt i City, om det finns skäl för det. Varje projekt är individuellt och därför är sammanhanget och gestaltningen av det nya Stockholm viktig. Att däremot bara säga ”nej” leder ingenstans. Även om man som Folkpartiet försökt att linda in sitt kategoriska nej för att ge sken av att vara för en utveckling av staden. För det precis det de gör genom att säga att de vill utveckla staden till en internationell storstad, samtidigt som utseendet inte får förändras.
Skönhet är nämligen någonting subjektivt.
Ringar på vattnet...
2009-11-18 18:51:18
Läste just i DN Ekonomi att Sony Ericsson drar ner på personalen i Kista. Lite trist, men en ganska vanlig konsekvens av försämrad försäljning. 130 anställda och 100 konsulter berörs. På sätt och vis känns det här som ett ganska typiskt problem för Ericsson, som ibland är sena med att haka på de heta trenderna. Det är synd, eftersom de då kommer in i leken först när marknaden börjar bli mättad och de stora konkurrenterna redan är etablerade, även om man har en väldigt bra produkt. (Som mobilpatriot tycker jag att den nya xperian verkar ganska läcker.)
First in mind, first in market?
Nu tänker jag dock inte i första hand på just Sony Ericssons anställda och konsulter, utan mer på de företag som har SE som kund. Speciellt inom IT-sektorn. Jag läser nu tredje året på kandidatprogrammet IT och Kommunikationsvetenskap på DSV vid Stockholms Universitet. Och som du förmodligen räknat ut innebär det att jag tänker arbeta med IT och kommunikation i framtiden.
Den arbetsmarknaden är inte i sig så ny för mig, eftersom jag tidigare har arbetat inom IT på bland annat Ericsson. Men då hade jag ingen högskoleutbildning i botten, och det är ett stort minus inom den här branschen.
Det som är intressant nu är hur den svenska tekniksektorn kommer att utvecklas i framtiden. Ett problem som jag ofta stött på inom just IT-branschen är att man inte alltid inser att det som händer inom andra branscher även påverkar den egna.
Varför? Jo, i stort sett hela IT-branschen är en stödindustri för andra sektorer av det svenska näringslivet. De flesta verksamheterna fokuserar på att effektivisera och supporta kundernas affärsprocesser och informationshantering. Det betyder att även om det egna företaget inte har kunder som påverkas direkt av nedgången inom en viss sektor kan det ändå vara så att kunden har en kund som har en kund som måste dra ner verksamheten. Effekten blir som ringar på vattnet. Nedgången märks inte direkt i den egna branschen, men efter ett tag sköljer en del av nedgången över.
Trots allt handlar det ju om att alla ska vara med och ha en del av en och samma kaka. Oavsett var i kedjan från producent till konsument den egna verksamheten befinner sig är man på eller annat sätt beroende av att konsumenterna just konsumerar. Man kan med andra ord aldrig riktigt slå sig till ro, utan måste hela tiden se till att bevaka andra branscher och sektorer för att hålla sig över ytan.
Känns faktiskt ganska motiverande, måste jag erkänna. The game never ends.
Klart att SD går framåt
2009-11-15 12:46:26
Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen enligt en undersökning som SvD/Sifo har gjort nu i november. De har med råge kommit över riksdagsspärren. Partiet är även större än både Centerpartiet och Kristdemokraterna. Men varför?
Min gissning är att det handlar om trovärdighet.
SD har lärt sig hur de ska agera för att framstå som trovärdiga genom att använda generaliseringar som fakta och sakliga argument, samtidigt som de utelämnar det som talar emot deras sak. Det här förstärks sedan genom att massmedia och politiker inom de mer "rumsrena" partierna är väldigt rädda för att ta debatten med SD. Det är ganska dumt, eftersom det egentligen inte är så svårt att vederlägga de argument som SD och liknande främlingsfientliga grupperingar använder.
Det här kräver att den som diskuterar med dem själv är påläst i frågan. Och inte heller framstår som en direkt motpart till SD, utan är lite mer neutral och pragmatisk. Är det kanske där skon klämmer?
Att de sociala problemen är större i invandrartäta områden är ett ganska populärt argument bland de som vill stoppa eller begränsa invandringen. Och de stämmer. Ingen kan förneka att problemen är större i de mer invandrartäta områdena. Att försöka förneka det gör att man förlorar trovärdighet. Tyvärr är det många som gör det.
Walk-over för SD, alltså.
För att hävda sig i den här frågan måste man fokusera på bristerna i SDs argumentation. De förklarar nämligen inte varför det ser ut så här, mer än med argument som att det handlar om någonting "kulturellt". Eller på ren svenska, att "invandrare" på grund av sina värderingar är mer benägna att begå brott än etniska svenskar.
Är det verkligen så? Eller är det här en fråga som kan förklaras som någonting socioekonomiskt, det vill säga att orsakerna till problemen ligger i dessa människors sociala situation?
Ofta är det just där vi hittar svaret. Om vi tittar närmare på de enskilda etniska grupper som finns representerade i invandrartäta områden ser vi ofta samband mellan ekonomi, arbetslöshet och kriminalitet. I de grupper som har högst arbetslöshet är även kriminaliteten högre. Det gäller även etniska svenskar som bor i dessa områden, och bland vilka kriminaliteten är högre än för riksgenomsnittet för samma grupp. Samtidigt är den ofta lägre än hos de invandrargrupper som finns i samma områden, eftersom även arbetslösheten ofta är lägre.
Detta faktum utelämnar Sverigedemokraterna.
Sorgligt nog brukar de som försöker diskutera frågan med SD också missa att ta upp det. Men varför? Hör det inte till allmänbildningen att ha koll på sådant? Tyvärr inte.
Att kriminaliteten är högre i områden med sociala problem är ingenting nytt. Vi hade sådana problem långt innan det fanns någon invandring att tala om i det här landet. Du har kanske hört uttrycket "knivsöder" om du bor i Stockholm? Det är vad en del av Södermalm kallades en gång i tiden. Södermalm var med ett finare uttryck stadens stora arbetarstadsdel. På ren svenska betyder det att det handlade om ett fattigt getto. Kriminaliteten var hög och den som besökte området riskerade att bli rånad, våldtagen mishandlad eller kanske mördad. Därifrån kommer uttrycket "knivsöder".
Var Södermalm en invandrartät stadsdel? Svar nej. Hur är det då med invandrare som bor i områden som inte har stora sociala problem? Är kriminaliteten hög även där? Svaret är nej. Precis som med etniska svenskar som bor i välbärgade områden utan sociala problem.
Det här är ett faktum som rasister och främlingsfientliga utelämnar, eftersom det slår hål på argumentet att vissa områden har problem just på grund av att de är invandrartäta. Vad det handlar om är att socialt utsatta områden har större problem än andra, eftersom de blir till en avstjälpningsplats för människor som inte har någon annanstans att ta vägen. Så har det varit i alla tider, långt innan det fanns någon invandring att tala om. Men eftersom vi har ett socialt skyddsnät ser vi inte tiggare ligga i rännstenen, utan de flesta har tak överhuvudet. Så såg det inte ut förr, vilket innebar att de sociala problemen var mycket mer uppenbara då än nu.
Är det inte hög tid att politiker och massmedia börjar läsa på lite i dessa frågor, så att SD inte längre äger och styr dem? Då kan de möta Sverigedemokraterna med sakliga argument som slår hål på de populistiska och opportunistiska floskler som idag drar väljare till partiet.
Jag läste en kurs på SU om just etnicitet, integration, mångfald, osv denna sommar. Problemet är kanske att man självmant måste söka sig till den här typen av kurser för att fördjupa sig i den här frågan? Känns som någonting som skulle passa på samhällskunskapen, som alla någon gång läser.
Trots allt är det ju en fråga om ren allmänbildning i hur samhället fungerar.
En av mina "favoritbloggare" (som driver minst sju andra bloggar) har även skrivit ett par "tänkvärda" och "nyanserade" inlägg i frågan. Notera ironin.
Älskling, tar du ut soporna?
2009-11-14 11:43:53
Det är mindre än ett år kvar till valet, och redan nu ser vi hur lokala politiker inom Moderaterna jobbar hårt för att ge oppositionen möjligheter att ta pluspoäng. Är det rätt väg att ta inför ett val som redan nu ser ut att bli oerhört jämnt?
Som du kanske förstår skriver jag om Lars-Ingvar Ljungman och Vellinge kommun i (det alltid lika "kontinentala") Skåne.
Vellinge kommun vill alltså inte ta emot ensamkommande flyktingbarn. Trots att det inte kostar dem någonting, liksom att de delar det ansvaret med övriga kommuner i Sverige. Det handlar ju faktiskt om barn utan anhöriga som kan ta hand om dem. En redan utsatt grupp som behöver trygghet och ett tillfälligt boende.
Med andra ord finns det inga rationella skäl för kommunen att vägra.
Motståndet handlar om rena värderingar. "Vi vill inte ha hit dem", ungefär. Så brukar det låta när frågan om flyktingar dyker upp ute på landsorten. Och det innebär kanske å andra sidan att det finns en del rationella skäl till att placera barnen någon annanstans. Det vore kanske mera lämpligt att placera ut dem i en kommun vars befolkning och politiska ledning är en aning mindre inskränkt? Annars får de knappast en vidare bra bild av Sverige och det svenska samhället i övrigt. Hur lätt blir integrationen om barnen redan på ett tidigt stadium börjar hata landet de bor i?
En av de lokala kommunalpamparna är alltså pådrivande, trots att det går stick i stäv med de värderingar som moderpartiet Moderaterna står för. Är det här en bild av partiet som Moderaterna vill förmedla till väljarna ett knappt år innan valet? Ljungmans agerande skadar partiet, och som medlem i Moderaterna ska han ställa sig bakom partiets värderingar.
Svårare än så är det inte.
Med andra ord borde det vara upp till Ljungman själv att avgöra hur hans framtid inom partiet ska se ut. Om inte Ljungman själv inser att han gått över gränsen hoppas jag att Moderaterna följer Centerpartiets exempel i agerandet mot Sven-Olle Olsson i Sjöbo för många år sedan. Ljungman är säkert välkommen i Sverigedemokraterna, vars värderingar är mer i linje med hans egna.
Det är dags att ta ut soporna, helt enkelt.
Gratulerar, DN
2009-11-11 23:34:34
InternetWorld har återigen utsett Sveriges bästa webbplatser, och DN har hamnat på en hedrande sjundeplats, och bäst i kategorin mediasajter. Samtidigt har konkurrenten och förra årets vinnare i den kategorin, SvD, rasat ner till 20:e plats.
Även om utmärkelsen främst handlar om hur väl man utnyttjar webben som kanal eller medium känns det på något sätt passande, eftersom SvDs journalistik chanserat. Tyvärr verkar det som om man på SvDs redaktion har väldigt svårt för att skilja mellan seriös nyhetsrapportering och kampanjournalistik, vilket ofta märks i vissa frågor. Fortsätter SvD på den vägen dröjer det nog inte länge innan tidningen har samma status som Expressen eller Aftonbladet.
En passande och rättvis utmärkelse, anser jag. Och SvD, glöm nu inte att uppdatera sidhuvudet där ni stoltserar med förra årets utmärkelse. Ni är ju trots allt inte längre bäst i klassen.
En stad för bilar?
2009-11-10 11:50:13
Nu har även SvD gett sig in i bråket om Spårväg City, och inte helt oväntat på motståndarsidan. Jag antar att det är viktigt att leva upp till sin roll som konservativ dagstidning. Frågan är dock om det är så lyckat att maskera propaganda och partsinlagor som nyhetsjournalistik?
Märkliga resonemang verkar vara utmärkande för spårvägsmotståndarna. "Spårvagnar skapar trafikkaos" är ett vanligt mantra. Logiken ser ut som följande: utrymmet på gatorna är begränsat. Med spårvagnar minskar utrymmet för bilarna. Därför ska vi inte ha spårvägar i staden. Detta resonemang bygger på att bilismen har företräde på stadens gator.
Är det ett rimligt ställningstagande? Är det inte snarare så att utrymmet ska användas för att transportera människor, snarare än de fordon vissa människor föredrar? Om fordonen i sig vore norm finns det egentligen ingen gräns för den framtida trängseln. I takt med att fler tar egen bil samt att bilarna blir större ökar trängseln på stadens gator - det är gott om SUVar och liknande skåpbilar bland privatbilisterna på Östermalm. Hur stort är egentligen behovet av sådana fordon i den miljön?
Men en hel del av trafiken är väl nyttotrafik? Det stämmer, och den behövs. Men hur stor del? Och hur många tar bilen för att det är ett bekvämare och mer statusfyllt alternativ än buss?
Vid det här laget torde vara uppenbart att bilarna på stadens gator varken blir färre eller mindre. Är det då överhuvudtaget vettigt att sätta bilen framför allt annat? Det skulle kanske på sikt innebära att även bussarna försvann från stadens gator? Och sedan är det kanske gång- och cykelvägar som ryker för att tillfredsställa bilismens behov av utrymme? Är det verkligen en sådan stad vi vill ha?
Om vi vill upprepa 1900-talets rivningsraseri är svaret ja.
Vill vi verkligen Stockholm ska förvandlas till ett framtida bilreservat? Eller vill vi ha en levande stad för människor? Då är frågan hur vi vänder den här trenden. Hur uppmuntrar vi människor till att åka kollektivt snarare än i egen bil?
Bättre kollektivtrafik är en väg att gå. Men det kräver att vi medvetet och kraftfullt satsar på kollektivtrafiken för att visa att vi bygger en stad för människor och inte för bilar. Då är spårvägar ett givet alternativ, eftersom det skapar en infrastruktur som tydligt visar att det är just spårvagnar som ska gå på den här sträckan, medan privatbilismen får maka på sig. Bussar har inte samma kapacitet som spårvagnar, och har inte heller samma status i trafiken.
Räkna på det antal passagerare en modern spårvagn tar, och jämför sedan med hur många bilar som skulle krävas för att transportera dem. Även om vi räknar med en riktigt orealistisk siffra, som 4-5 personer per bil, kommer det att innebära långt mer trängsel än om dessa människor skulle åka spårvagn. (En mer realistisk jämförelse säger dock att det handlar om 1-2 människor per bil.)
En ledad 40-metersvagn tar upp till 272 passagerare. Det innebär ca 55 bilar för att täcka det behovet. Spårvagn och bil kräver lika mycket utrymme på bredden, eftersom de ska hålla sig till sina körfält. Spårvagnen kräver 40 meter gatuutrymme på längden, plus ett par meter för marginalernas skull. Vi säger 45 meter. 55 bilar kan vi säga tar 4 meter på längden, plus en meter i utrymme till framförvarande bil, vilket blir totalt 5 meter. Då behöver samma mängd resanden 275 meter.
Kommer verkligen spårvagnarna att innebära mindre utrymme för biltrafiken på stadens gator? Gör om uträkningen ovan men utgå från 1½ människa per bil, så ser du hur mycket utrymme som krävs.
Det är nämligen så trafiken ser ut idag.
Ett steg mot bättre och mer miljövänlig kollektivtrafik
2009-11-09 10:25:32
Nu har bygget av Spårväg City inletts. Bråket mellan Alliansen och Socialdemokraterna fortsätter dock. Samtidigt kan vi glädjande nog se att Miljöpartiet agerar självständigt, och ställer sig bakom satsningen. Frågan är om det socialdemokratiska motståndet mot innerstadsspårvagn handlar om rationella ställningstaganden, eller om det är fråga om partipolitik och ideologi?
Det som gör att jag har svårt att ta till mig socialdemokraternas argument är att de känns väldigt opportunistiska. Jan Valeskog (s) som är vice ordförande i trafik- och renhållningsnämnden i Stockholm lyfter fram problemen med minskat utrymme för bilarna på Strandvägen och Hamngatan.
Är inte omtanken om bilburna Östermalmsbor rörande?
Min personliga åsikt är att socialdemokraterna borde tänka mer på just kollektivtrafiken i Stockholm, och inta en mer pragmatisk hållning till resandet i innerstaden. Att låta spårvagnar ersätta bussarna innebär att fler lockas att åka kollektivt, eftersom en modern spårvagn är bekvämare och tar sig fram bättre i trafiken än en buss. Körfält för bussar respekteras inte på samma sätt som spårvägar eftersom felparkering i bussfiler är relativt riskfritt. Man riskerar på sin höjd en böteslapp.
Resonemanget ser ut som så att bussarna alltid kan köra runt hindren. Men så är inte alltid fallet. Jag har sett många bussar fastna just därför att de inte kommer förbi någon felparkerad bil. Att parkera över spåren innebär däremot att fordonet forslas bort.
Borde inte Handelskammaren och socialdemokraterna lägga sin energi på att lobba för en ny vägförbindelse i öst, som knyter samman Lidingö och Ropsten med Nacka och Värmdö? Problemet är ju idag att man måste åka igenom staden för att ta sig mellan de punkterna.
Samtidigt är det glädjande att se att Miljöpartiet ställer sig bakom planerna på en spårväg, trots att det är alliansens idé. Så ska man agera om man vill vara ett mittenparti snarare än ett lydparti.
Bilkramarna skarvar vidare
2009-11-07 12:59:17 - 1 kommentar
Så var det då dags för en ny debattartikel i DN från "den oheliga alliansen", nämligen Handelskammaren och socialdemokraten Lars Dahlberg, som förenas i sitt motstånd mot satsningar på spårburen kollektivtrafik. Artikeln innehåller egentligen inte någonting nytt i fråga om argument. Däremot blir den intressant eftersom skribenterna dels erkänner att de ljög i sin förra artikel, dels att de motiveras av en önskan att prioritera massbilism framför miljövänlig kollektivtrafik, snarare än omtanke om trafikanterna.
För några veckor sedan påstod bilkramarna att Spårväg City kommer att kosta "runt en miljon per meter". En siffra som de kommit fram till genom att slå ut kostnaden för den första etappen (ca 250 miljoner) på den totala sträckan (som ligger närmare ca 400 meter) och sedan utelämna att den totala kostnaden även inkluderar upprustning av befintliga spår och spårvagnshallar samt inköp av nya spårvagnar som ska trafikera linjen. Eftersom det är ganska lätt att påvisa att den uträkningen inte håller har flera redan gjort det. Nu erkänner Handelskammaren att de redan när de skrev den förra artikeln är medvetna om att det inte handlar om en miljon per meter.
Men varför sprider de då medvetet felaktiga uppgifter?
Handelskammaren fortsätter att argumentera i samma stil som tidigare. Nu genom att jämföra hur många passagerare en fullsatt ledbuss tar med kapaciteten hos en kort spårvagn - vore det inte mer hederligt att jämföra en halvlängdsbuss med en halvlängdsspårvagn, om kapaciteten är det intressanta? Som de flesta som regelbundet åker med någon av bussarna eller spårvagnarna på Djurgårdslinjen vet går det inte några ledbussar på den linjen, eftersom det inte finns utrymme för dem. Det kräver många bussar i tät trafik, eftersom det handlar om många resande.
Sådana problem har inte en spårvagn. Den följer de spår som finns utan att behöva det vingelutrymme som en buss kräver.
Johannes Åman på DN kommenterar själv den här märkliga logiken från Handelskammarens sida, och även Christer G Wennerholm har kommenterat detta i ett blogginlägg.
Hur som helst erkänner nu Handelskammaren och Lars Dahlberg (en katt bland hermelinerna i detta sammanhang) att det är just oron för mindre utrymme för biltrafiken som är det stora problemet.
Jag har dock lite svårt att se relevansen, eftersom spårvägen nästan uteslutande ska gå i de fält som redan idag redan har spår och i övrigt är reserverade för kollektivtrafiken. Tanken med Spårväg City är ju att den ska stimulera fler till att åka kollektivt snarare än att ta bilen. Någonting som den som verkligen behöver bilen borde se som någonting positivt, eftersom det innebär mer utrymme för den biltrafik som verkligen behövs.
Att Handelskammaren motsätter sig satsningar på annat än biltrafik är kanske inte så överraskande? Att felparkera i ett kollektivtrafikkörfält är (liksom att parkera i en cykelbana) idag ganska riskfritt i Stockholm. Man riskerar på sin höjd en böteslapp. Att blockera spåren på en hårt trafikerad spårväg innebär däremot att bilen forslas bort inom fem minuter. Om bilen vore en del av min livsstil skulle jag inte heller gilla tanken på nya spår i innerstan.
Vem är då Lars Dahlberg, och vad är hans motivation?
Lars Dahlberg är andre vice ordförande i SL, och socialdemokraternas representant i SLs styrelse. Men han tycker bättre om motorvägar än kollektivtrafik, så hur han kan anses representera kollektivtrafikanterna har jag svårt att förstå. Samtidigt är det för Dahlberg en partipolitisk fråga, och en chans att angripa den borgerliga alliansen - hur hade han ställt sig till förslag på en utbyggd t-bana, om alliansen förespråkat det? Lars Dahlbergs position i SL innebär att han vid ett socialdemokratiskt maktövertagande kan bli ny styrelseordförande för bolaget.
För SL, som är ett kollektivtrafikbolag!
Vad har en motorvägsförespråkare som bor i ett radhus ett par mil utanför staden att göra i den rollen? Dahlbeg ställde sig bland annat bakom förslaget från förra året på att avveckla Saltsjöbanans sträckning mellan Slussen och Sickla (tyvärr skrevs artikeln om, men Dahlberg uppgavs tycka "att det var en intressant idé"), och ersätta trafiken med bussar. Någonting som borde få fler att åka kollektivt, eller hur? Jag tvivlar inte på hans kvaliteter som politiker i övrigt, men det där är ett område som han borde hålla sig borta från.
Dahlberg vill inte satsa på hållbar och miljövänlig kollektivtrafik i Stockholm, utan ser helst nya vägar där man kan köra bussar. En trafikpolitik som gör Stockholm ännu mer bilberoende än staden redan är i dagsläget, och innebär ännu sämre luft än den redan idag är.
Så fungerar det svenska rättssystemet
2009-11-05 10:24:20
Läser du nyheterna? Då har du väl vid det här laget läst om Per-Anders som efter att ha ingripit för att stoppa ett överfall blivit dömd till fängelse för grov misshandel av den verklige brottslingen? Brottslingen klarar sig däremot undan med villkorlig dom och ett ganska snålt tilltaget skadestånd till det verkliga offret. Både SvD och Aftonbladet skriver om detta märkliga fall.
Jag ska inte gå in närmare på vad det var som hände. Det kan du läsa i tidningarna.
Däremot tycker jag att det är intressant att se vad den här typen av dom får för effekt på den allmänna rättsuppfattningen och förtroendet för det svenska rättssystemet. Visar den att domstolarna är bra på att ta hänsyn till den verkliga situationen och göra rimliga bedömningar av människors handlingar i vissa situationer?
Per-Anders dömdes alltså för grov misshandel, eftersom han två gånger slog till den verklige gärningsmannen med en domkraft. Övervåld, enligt juristernas bedömning. I en nödvärnssituation ska man inte använda mer våld än situationen kräver. Det håller jag med om. Rent teoretiskt, alltså.
Den fråga som rättssystemet däremot verkar missa är hur man ska kunna avgöra vad som är rimligt i en sådan situation. Här har man troligtvis suttit och analyserat händelseförloppet om och om igen, och slutligen kommit fram till hur Per-Anders "borde" ha agerat. Men samtidigt har man då glömt att ta hänsyn till att det i den verkliga situationen handlar om ett händelseförlopp som räknas i sekunder, och där man inte har tid att göra långa överväganden: en starkt påverkad man stoppar en bil. Han tar sig in i bilen och börjar strypa den äldre damen som sitter bakom ratten. Du springer fram till bilen med en domkraft, och slår till den påverkade mannen på axeln. Ingen reaktion. Vad gör du nu? Damen i bilen skriker och verkar vara illa ute. Och hur kommer den påverkade mannen att reagera på ditt ingripande?
I den här situationen upplevs varje sekund som en evighet. Det kan många som själva har varit i liknande situationer intyga. Och det gäller även den som på avstånd bevittnar ett sådant händelseförlopp.
Den här typen av frågeställningar dyker förmodligen upp under utbildningen på polishögskolan. Poliser får alltså utbildning i att fatta rätt beslut i sådana situationer, men jag vet att många poliser tycker att just den biten är förbannat svår. Det finns sällan någonting som är "rätt". Hur man än gör kan det sluta illa.
Frågan är kanske om de som dömer själva har den här skolningen?
Per-Anders hade kanske 1-2 sekunder på sig att fatta ett beslut. Utan någon utbildning i botten. Hur hade han agerat om han haft någon utbildning? Hur hade en polis reagerat i samma situation? Genom att skjuta? Eller slå till med batongen, och kanske orsaka ungefär samma skador som domkraften i det här fallet gjorde? Det viktigaste är hur som helst att man inte har tid att göra långa överväganden, eftersom det då kanske är för sent att göra någonting när man väl tänkt färdigt.
Kanske hade domen blivit en annan om lag- och lekmän fått lika lång tid på sig att analysera händelseförloppet som Per-Anders, dvs några sekunder och inte mer?
Den här typen av fall är i alla fall väldigt skadlig för det svenska rättsmedvetandet och förtroendet för rättssystemet. Och färre kommer att ingripa när brott begås, eftersom de lär sig att våra domstolar inte är kapabla att göra realistiska bedömningar av de fall de dömer i.
Du kan läsa domen från Svea Hovrätt här.
U-137 - en fabricerad incident?
2009-10-31 12:58:00
DN skriver idag om den gamla incidenten "Whisky on the rocks" där en rysk ubåt gick på grund på svenskt vatten för mer än 20 år sedan. Artikeln fokuserar på det gamla påståendet att besättningen planerade att detonera ubåtens kärnvapenbestyckade torpeder för att förhindra ett svenskt övertagande av fartyget. Sant eller falskt?
Jag läste denna sommar en väldigt bra och intressant sommarkurs på Stockholms Universitet. Kursen heter Krig, media och kultur, och handlar bland annat om hur massmedia mer eller mindre medvetet och avsiktligt medverkar till att hotbilder förstärks och incidenter fabriceras i syfte att främja politiska motiv. Kursen tog upp flera fall där sådant bevisligen eller möjligen kan ha skett, både i svenska och internationella sammanhang. Ett av de svenska fallen var incidenten där U-137 körde upp på land i skärgården utanför Karlskrona.
Jag var bara barnet när det här hände, men jag minns ändå hur det lät inom svensk massmedia. Ubåten var definitivt här på spionuppdrag, ryssarna visste precis var de befann sig och grundstötningen berodde på en felnavigering på några meter. Men är verkligen allt som sägs och skrivs i massmedia sant?
Vid ett av kurstillfällena i somras fick vi se den gamla dokumentärfilmen Ubåt! av Maj Wechselmann. Hon gjorde den här filmen när den svenska ubåtshysterin var som värst, och den föll inte i vidare god jord. Hon anklagades för att vara spion, landsförrädare och en hel del annat. Filmen följdes av en frågestund där Wechselmann själv svarade på frågor om filmens innehåll.
Jag tycker personligen att hennes dokumentär är ganska dålig som just dokumentär, eftersom den är väldigt vinklad och enligt min åsikt ganska pro-sovjetisk. Men Wechselmann var en av väldigt få kritiska röster i den svenska ubåtsdebatten, så jag tycker samtidigt att hennes film har ett värde som motpol till den officiella bilden.
Så vad är det då vi vet om ubåten? Alla som känner till incidenten vet att en rysk ubåt gick på grund på svenskt territorialvatten, i närheten av en svensk örlogsbas. Det är den officiella bilden. Och det finns ingenting i den som egentligen är fel. Det är när vi börjar titta närmare på detaljerna kring incidenten som det blir riktigt intressant.
Ubåten till att börja med hopplöst föråldrad när den gick på grund. S-363, som den egentligen hette, byggdes på 1950-talet. Den var även efter den ryska östersjöflottans mått mätt en skrothög. Den var dessutom ganska stor för att vara en dieselelektrisk ubåt och byggd för öppet hav snarare än skärgårdsbruk. Med andra ord inte den typen av ubåt som man skickar in den trånga svenska skärgården, som är full av grund och trånga passager. Dessutom var ubåten väldig bullrig. Den upptäcktes ju genom att boende några sjömil bort hörde dess vrålande dieselmotorer när den försökte komma loss från grundet. Och den gick ju i ytläge, vilket knappast kan ha hört till den sovjetiska marinens doktrin för obemärkt underrättelsearbete.
Gåsefjärden är inte heller någon idealisk plats för en ubåt, hur liten och smidig den än må vara. Gåsefjärden är nämligen väldigt grund, och full av undervattensklippor, vilket besättningen på S-363 kan intyga. Och för att göra det ännu värre blir fjärden bara grundare och grundare ju närmare fastlandet man kommer. S-363 hade gått på grund innan den nått fram till den örlogsbas som den enligt den officiella svenska bilden hade som mål. Var ryssarna inte medvetna om detta, trots att djupangivelserna finns i alla sjökort? Ubåten hade aldrig kunnat vända och ta sig ut igen om den fortsatt längre in. Även om ubåten hade lagt sig på botten av Gåsefjärden hade ett par meter av tornet stuckit upp över vattenytan.
Dessa detaljer tar Wechselmann upp i sin dokumentär, och det är det som jag personligen ser som det intressanta innehållet i Ubåt!, men hon går samtidigt för långt genom att göra mycket för att förlöjliga den svenska militären. Det kan ha bidragit till att hon blev ganska impopulär och utmålades som förrädare, snarare än att hon med fakta ifrågasatte den officiella bilden av ubåtskränkningarna. Så man måste trots allt se hennes film med ett kritiskt sinne.
Hur som helst, dessa detaljer har man inom svensk politik och militär varit medveten om sedan incidenten skedde. Det är inte i sig särskilt konstigt. Men varför är - eller var - så få svenskar medvetna om detta? Massmedia gjorde ju inte mycket för att nyansera bilden av incidenten. Medvetet eller ej? Är det ett tecken på ett fall av kollektivt dåligt omdöme inom den svenska journalistkåren, eller blev de själva vilseledda av myndigheterna? Det kan ha varit ett mediadrev där journalisterna bara hakade på sina kollegor utan att tänka kritiskt. Och det kan ha varit fråga om en fabricerad incident där Sveriges politiska etablissemang och militärindustriella komplex gjorde S-363 till en bricka i ett politiskt spel. Det är upp till var och en av oss att avgöra.
Men varför skulle Sverige vilja fabricera ett hot och en incident som ledde till försämrade relationer med Sovjetunionen? En möjlig förklaring är att det svenska försvaret på den tiden var ett skämt. Vi hade visserligen gott om värnpliktiga soldater. Men utrustningen var föråldrad. Utbildningen gick i princip ut på att lära soldaterna inom armén att gräva gropar att hoppa ner i för att sedan använda som skyttevärn. Marinen hade efter att den sista jagaren utrangerats i princip ingen ytstridskapacitet att tala om. Flygvapnet bestod av Draken- och Viggen-plan som alla började bli omoderna.
Att modernisera det svenska försvaret skulle alltså kosta en slant. Hur motiverar man den kostnaden?
Tja, kanske genom att blåsa upp hotbilden mot Sverige genom att skapa en yttre fiende? För det krävs en del incidenter som visar allmänheten att det pågår fientliga aktiviteter mot fäderneslandet. Men hur fabricerar man då en incident som inte visar sig vara bluff vid en närmare granskning? Att tala om kränkningar av luftrummet är svårt. Risken finns alltid att någon kommer med bevis för att ingenting har skett. Samma sak med incidenter vid gränsen - vi har ju för det första ingen gräns mot Sovjetunionen, och för det andra är det även där svårt att kontrollera informationen som sprids, någon utomstående kan alltid dyka upp och vederlägga uppgifterna.
Ubåtskränkningar är dock ett säkert kort. Där kan man använda sig av cirkelresonemang, där man visar på indikationer på ubåtskränkningar av svenska vatten, och sedan skyller bristen på konkreta bevis på att de kränkande ubåtarna är för avancerade för att kunna hittas eller stoppas med vår omoderna materiel, vilket Ubåt! även tog upp. Slutsats: vi behöver ny utrustning. När sedan en rysk ubåt - oavsett varför - råkar gå på grund i närheten av en svensk örlogsbas är det en skänk från ovan för den som vill blåsa upp hotbilden. Där har vi alltså bevis för att en utländsk ubåt gjort intrång på svenskt territorialvatten.
Om del av detaljerna sedan visar på hur orimligt det är att det var fråga om en avsiktlig kränkning är det bäst hålla inne med den delen av informationen. Istället förmedlar man bara de fakta som gör att det känns mera rimligt att det handlade om en avsiktlig kränkning.
Maj Wechselmann hade ett ganska enkelt svar på frågan om vad som orsakat grundstötningen - befälhavaren var antagligen full. Jag vet inte hur det är med det, eller om orsaken var att S-363 hade fel på navigationsutrustningen. Men om det verkligen var fråga om en avsiktlig kränkning måste förklaringen vara att någon i det sovjetiska östersjökommandot var inkompetent, eftersom man beordrade en stor, bullrig och otymplig ubåt att ge sig in i farvatten där den inte kunde operera. Och det har jag personligen ganska svårt att tro.
Men vi vet i alla fall att åren av ubåtskränkningar följdes av försvarsbeslut 90, som innebar en grundlig och kostsam modernisering av det svenska försvaret. Nu har svenska soldater modern utrustning. Flygvapnet har gott om JAS 39 Gripen. Och den svenska marinen har moderna och effektiva fartyg som kan operera både i våra skärgårdar och ute på Östersjön. Hade den här moderniseringen varit möjlig att finansiera om det inte funnits en slags hotbild att utgå från?
Med det här säger jag inte att de påstådda ubåtskränkningarna är påhittade. Men jag vill visa att det genom information och desinformation går att manipulera opinionen. I alla fall gick det då, eftersom det politiska etablissemanget hade en helt annan kontroll över informationsflödet till medborgarna. I dagsläget är det inte lika lätt att styra informationen, eftersom Internet och bloggar bidrar till en kompletterande bild av verkligheten, som politikerna, militären och massmedia inte kan kontrollera.
Hur som helst bör man vara medveten om att inte allt som sägs och skrivs i massmedia är sant.
Vi tittar inte på just kärnkraft?
2009-10-30 12:32:10
Enligt Aftonbladet kom det inget konkret besked angående planerna på nya kärnkraftverk i Sverige. Men exakt vad är det då beskedet säger?
Att Vattenfalls VD säger att man tittar på olika energikällor där kärnkraft är ett av flera alternativ kan tolkas som att de lite diplomatiskt säger att det är just kärnkraft man har i tankarna. Det handlar ju om flera premisser. Dels ska energikällorna vara relativt miljövänliga med låga utsläppsnivåer, och dels ska de kunna tillgodose vårt energibehov när det är som störst.
Vad innebär då detta? Jo, att förbränningsbaserade energikällor sorteras bort pga utsläppen. Samtidigt sorteras de flesta alternativa källor som baserar sig på förnyelsebar energi bort eftersom de inte kan tillgodose våra energibehov när de är som störst. När det är högtryck vintertid är det kallt och luften står stilla. Då fungerar varken vattenkraft eller vindkraft vidare bra.
Jag hoppas att det här innebär en satsning på att utveckla säkrare och mer miljövänlig kärnkraft.
SvDs agenda?
2010-03-04 av Magnus Orest
Stella Fare bloggar
2010-03-03 av Magnus Orest
Omgestaltning? Ja tack.
2010-03-02 av Magnus Orest
Herrmiddag
2010-02-28 av Magnus Orest
Vem vill de lura?
2010-02-26 av Magnus Orest
Men ploga ordentligt...
2010-02-26 av Magnus Orest
Bygg ut t-banan!
2010-02-24 av Magnus Orest
Runaway train
2010-02-21 av Magnus Orest
Sumpa nu inte den här möjligheten
2010-02-17 av Magnus Orest
Jadå. Nejdå. Kanske. Därför?
2010-02-15 av Magnus Orest