Vill SD in i riksdagen?

2010-09-02 21:25:42

Vill Sverigedemokraterna in i riksdagen? Det kan tyckas vara en löjlig fråga, men den är i allra högsta grad relevant. Jag tror nämligen - utan att vara överdrivet konspiratorisk - att svaret är nej. Ledningen har allt att förlora och ingenting att vinna på att komma in i riksdagen.

Många av oss minns Ny Demokrati. Drag under galoscherna, sunt förnuft och allt det där.

Partiet startades av bland annat Ian Wachtmeister och Bert Karlsson. I valet 1991 fick de drygt 6% av rösterna och kom in i riksdagen. Innan dess var partiet väldigt omtalat, och många röstade på det som protest, eftersom de övriga partierna kändes mossiga och ointresserade av att verkligen åstadkomma någonting.

Ironiskt nog innebar det slutet för Ny Demokrati.

Varför? Därför att det var ett rent luftslott. Ny Demokrati hade inga idéer. Ingen vilja. Inga mål. Deras partiprogram var enligt vad jag vet en kopia av Moderaternas program några år tidigare. Men så länge de var omtalade utan att synas hade de stort stöd hos - eller i alla fall intresse från - väljarna.

Så snart de kom in i riksdagen vände det. Då tvingades nämligen partiet att visa vad de verkligen ville. Vad de stod för. Efter bara ett par år hade deras stöd halverats. Vid valet 1994 fick de 1,4% av rösterna och åkte ut ur riksdagen.

Varför floppade Ny Demokrati? Det enklaste svaret är att deras bluff blev synad. När deras löften och idéer visat sig sakna substans återstod bara en sak, nämligen främlingsfientligheten/rasismen. Och där fick väljarna nog. I riksdagsvalet 2006 fick partiet totalt sex röster.

Från sex procent till sex röster på 15 år. Det sammanfattar Ny Demokratis liv och död som politiskt parti.

För politikerna inom Ny Demokrati innebar det slutet på deras politiska karriärer. Givetvis. Troligtvis hade partiet fortfarande existerat om de inte en gång i tiden kommit in i riksdagen och där bevisat sin oförmåga att fungera som politiskt parti.

Många ser likheter med 1990-talets Ny Demokrati och 2000-talets Sverigedemokraterna. Historien kommer kanske att upprepa sig. Ett främlingsfientligt och populistiskt parti kommer in i riksdagen och får en vågmästarroll. Under mandatperioden saboterar partiet politiken för den regerande samlingen genom att missbruka sin ställning. När mandatperioden är slut är även väljarnas förtroende för partiet slut, och det åker ut för att aldrig någonsin komma igen vare sig på lokal eller nationell nivå.

Ironiskt nog gör det här att både höga sverigedemokrater och övriga politiker helst ser att partiet inte kommer in i riksdagen.

De seriösa partierna vill inte se sin politik saboterad av populister. De höga sverigedemokraterna vill inte få sin bluff synad och sitt parti punkterat efter en mandatperiod som lekstugeparti. Det innebär nämligen slutet på de egna karriärerna inom politiken. Vad ska Jimmie Åkesson försörja sig på om SD tappar 9 av 10 sympatisörer?

"Ironiskt nog", som sagt. Ironiskt nog innebär det här att det är mycket möjligt att Sverigedemokraterna själva gör allt för att inte komma in i riksdagen. Dock av egenintressen hos ledningen. De vill hålla sina karriärer vid liv. Det gör de enklast genom att fortsätta som missnöjesparti utanför riksdagen som lockar till sig missnöjda väljare.

Är det kanske därför de nu, när de ser ut att ha en chans att komma in i riksdagen, börjar intensifiera arbetet med att cementera bilden av sig själva som renodlat främlingsfientliga? Slöjförbud är dagens utspel. Valvideon har nog de flesta av oss sett. Det vinner man inte röster på.

---

Straffavgift för blandäktenskap

2010-09-02 19:44:41

Valet närmar sig, och med det närmar sig även utsikten för ett Sverigedemokraterna som vågmästare i riksdagen. En tanke som skrämmer många - kanske inte minst ledningen i SD som verkar jobba hårt på att hamna utanför i år igen. Deras fantastiska idé att ta ut en statlig avgift för den som vill importera sig en partner är kanske räddningen i det dilemmat?

"Han skämtar" tänker du nog?

Nej, jag gör faktiskt inte det. Ta en titt i Sverigedemokraternas skuggbudget och bläddra ner till sidan 41, där deras idéer om hur anhöriginvandringen ska regleras radas upp.

OK, jag borde kanske börja med att förklara vad anhöriginvandring egentligen innebär. Till skillnad från den bild Sverigedemokraterna försöker sprida är det faktiskt inte enbart fråga om att någon lycklig flykting får medborgarskap och sedan "tar hit" hela släkten.

Anhöriginvandring är all invandring som sker för att någon har släktband till en svensk medborgare. En av mina vänner har en tysk fru. Där är det fråga om anhöriginvandring, även om det ju är fråga om land inom EU. Om du träffar en man eller kvinna från Storbritannien, Australien eller USA är det fråga om anhöriginvandring om din nya partner ska flytta hit, eller vice versa om du ska flytta dit.

Detta vill SD avgiftsbelägga.

Nu tycker kanske en normalbegåvad läsare att jag slår in öppna dörrar. Att komma och påstå att Sverigedemokraterna har idiotiska idéer är väl ungefär lika sensationellt som att konstatera att det finns is i Antarktis? Kanske, kanske inte.

SD vill i alla fall att den som "tar hit" någon från något annat land ska betala en slags importavgift till staten på ca 40.000 (ett basbelopp). Dessa pengar ska enligt SD täcka "statens utgifter för den anhöriges svenskundervisning och övriga anpassningskostnader".

Intressant. Vad innebär "övriga anpassningskostnader"? Finns det sådana kostnader?

Och hur är det ställt med undervisningen i svenska? Det är väl frivilligt, om jag inte har helt fel... Eller är det så enkelt att SD genom det här hoppas att bara rika och renrasiga svenskar ska ha råd att "ta hit" någon anhörig?

Med tanke på att "den härboende" (läs: den som redan bor i Sverige) inte får ha mottagit socialbidrag under minst ett år innan ansökningen sker känns det lätt att tro.

De lyfter även fram att "paret samlade anknytning till Sverige" (sic!) skall vara större än till något annat land. Så hur hade de då tänkt att vi ska värdera och bedöma det? Kvalitativt? Kvantitativt?

Den sista punkten är även den ganska roande - "bägge parter skall underteckna en anpassningsförklaring där man förbinder sig att delta i det svenska samhällslivet efter bästa förmåga och att följa svenska lagar och regler".

Ja, det var ju ett intressant krav. För det första måste väl svensk lag följas oavsett om man skrivit under ett avtal om att göra det eller ej? (Obs! Här vill SD insinuera att "invandrare" är mer eller mindre kriminella.) Och vad innebär deltagandet i det svenska samhällslivet? Är det fråga om någon regel som gäller även för oss infödingar?

Nåja, jag skulle kunna raljera tills korna kommer hem, men det vore slöseri med tid. De som skrattar åt SD behöver inte övertygas, och de som tror att SD har vettiga idéer går knappast att övertyga.

På sätt och vis hoppas jag att SD kommer in i riksdagen, av samma anledning som jag är övertygad om att Jimmie Åkesson med flera egentligen INTE vill komma in - det skulle avslöja vilken bluff Sverigedemokraterna är, och partiet skulle förlora en stor del av sina sympatisörer. Som med Ny Demokrati, som numera är ett minne blott. Deras stöd var som störst när de existerade som ett rent koncept.

Efter att ha misslyckats och samtidigt skjutit den borgerliga regeringens politik i sank försvann stödet för partiet, och innebar slutet på Bert och Ians politiska karriärer.

Det tror jag att ledningen inom SD vet, och att de därför hoppas på att hamna precis under riksdagsspärren. Det gör att partiet lever vidare, och att personerna i ledningen kan fortsätta sina karriärer som missnöjespolitiker som försörjer sig på att "säga det alla tänker" och odla martyrskapet som "tystat" och "förtryckt" av etablissemanget.

Om svenskarna synar bluffen kan det däremot innebära slutet för partiet.

Läs även Tores inlägg om stolligheterna - det hos honom diskussionen började och som sedan ledde till att vi rotade fram det där om postorderfrutullen i SDs skuggbudget.

---

Gnisslande spårvagnar

2010-08-29 00:32:07 - 3 kommentarer

Stadshusalliansen vill skarva spår, SvD vill skarva nyheter. Eller? Det var ungefär så jag reagerade när jag läste en av dagens "nyheter" i SvD, närmare bestämt att tidtabellen för Spårväg City kan spricka med "10 år".

Nu menar jag inte att Svenskan ljuger om Spårväg City.

Men jag menar inte heller att de är helt uppriktiga, utan snarare ganska selektiva med de fakta de presenterar. Tyvärr är det snarare regel än undantag när tidningen rapporterar om någon form av förändringar i Stockholm. Nybyggen, Spårväg City, Citybanan, etc.

Enligt en rapport kommer Spårväg City alltså att försenas med upp till tio år. Sant eller falskt? Troligtvis är det en blandning av båda delarna.

Jag upplever att en del av det SvD tar upp från rapporten känns en aning tveksamt. Nu ska jag inte gå så långt att jämställa rapporten med ett beställningsjobb från handelskammaren, men det känns som om vissa av argumenten håller ungefär den nivån. Bland annat det där med gnisslet... Titta på videon nedan och lyssna på alla "oljud". (Jo, den kommer att ta sin lilla tid att streama, eftersom min server är ansluten via ADSL, men budskapet går kanske fram.)

Just det där med "gnisslandet" känns väl inte helt korrekt om jag ska vara ärlig. Har personerna bakom rapporten kanske råkat titta (eller snarare lyssna) på de äldre museivagnar som rullar på Djurgårdslinjen? Men det är klart att det måste utredas - om det ska ses som ett hinder för utbyggnaden är dock en annan fråga.

Nu till själva huvudfrågan. Tidsramarna.

Att betongdäcket under Sergelfontänen måste renoveras har varit känt länge. Det har ingenting med spårvägen i sig att göra, utan är någonting som måste göras i vilket fall som helst. Att det nu tidigareläggs några år är väl egentligen ganska sunt. Annars skulle det innebära att spåren får rivas upp när renoveringen väl ska genomföras.

Du undrar kanske om betongdäcket håller för spårvagnar, eftersom de väger mer än bussar? Ja, det gör det. De går redan idag på en del av betongdäcket. Hållplatsen och vändspåret utanför Gallerian ligger på betongdäcket.

För att förstå hur det fungerar behöver vi titta lite närmare på hur en buss respektive en spårvagn belastar underlaget. En buss, som vi i det här exemplet kan säga väger omkring 20 ton har fyra hjul. Eller sex, om vi räknar dubbelhjulen i bak som två extra. På dessa sex hjul ska sedan den totala vikten om 20 ton fördelas och sedan tas upp av underlaget. Drygt tre ton per hjul blir det alltså. Det innebär en ganska stor påfrestning för underlaget.

Men en spårvagn som väger kanske 40 ton, den borde väl innebära en större påfrestning? Nej, faktiskt inte. Vi kan börja med att titta på antalet hjul. De flexity classic-vagnar som nu och i framtiden ska trafikera innerstaden har fyra hjulboogies. Två under mittenvagnen och en under vardera ändvagn. Varje boogie består av fyra hjul. Det innebär totalt 16 hjul, som ska ta upp de kanske 40 ton spårvagnen väger. Det innebär en marginellt mindre belastning per hjul än i exemplet med bussen.

Det fina med spårfordon och spårvägar är dock att vikten fördelas vidare. Först ut i rälsen, som sprider ut vikten över hela fordonets längd. Den vikten tas sedan upp av syllarna (om sådana finns) och fördelar vikten på en ännu större yta. En spårvagn av den här typen är 30 meter lång och 2,4 meter bred. Då kan vi höfta till med att anta att ytan som belastas hamnar någonstans  runt 60 kvadratmeter. Det innebär knappt 700 kg per kvadratmeter.

Bussen, å sin sida, belastar med sina 4/6 hjul däremot bara kanske 1-2 kvadratmeter åt gången. Det innebär kanske 10.000 kg per kvadratmeter. Så är det med alla hjulfordon. Om du inte förstår varför det uppstår "spår" i asfalten på våra vägar är det förklaringen. Nämligen att många fordon koncentrerar stora delar av sin vikt på en ganska liten yta, som trycks ihop och ner.

Som jämförelse kan vi ta exemplet med den amerikanska M1-stridsvagnen. Den väger 67 ton, men trycket/belastningen per kvadratcentimeter motsvarar ungefär det som en vuxen man har under fötterna. Att få foten överkörd av en sådan är i teorin alltså ungefär lika ofarligt som att bli trampad på foten av en fullvuxen man - även om det är ett bra exempel på "don't try this at home kids".

En landsvägsracer med hårt pumpade däck och Lance Armstrong på sadeln belastar däremot bara några kvadratcentimeter åt gången, och innebär i jämförelse mycket mer vikt per ytenhet.

Nåja, vad jag menar med min långa utläggning är att det inte är huruvida betongdäcket håller för spårvagnar eller ej som är frågan. Det håller.

Däremot vore det ganska dumt att först bygga spår, för att sedan riva upp dem igen efter några år för att renovera betongdäcket därunder.

Troligtvis kommer just sträckan mellan T-Centralen och Kungsträdgården att bli klar sist av allt. Det finns nämligen inga hinder för att Sl och staden börjar bygga ut spårvägen mellan Djurgårdsbron och Lidingö, eller mellan Hornsberg och T-Centralen. Kanske innebär det att vi under några år får två spårvägar som slutar några hundra meter från varandra, men som slutligen binds samman till en enda.

SvDs slutsats att tidplanen spricker med tio år bör du däremot ta med en nypa salt.

---

Jag hade inte...

2010-08-27 12:59:07

... Kunnat göra det bättre själv. Sverigedemokraternas valfilm, alltså. Ja, inte för att gynna Sverigedemokraterna, utan för att sätta strålkastaren på vad de verkligen står för. Ställer du dig bakom deras idéer och människosyn?

Jag får väl vara uppriktig med att jag inte direkt hör till Sverigedemokraternas målgrupp. Jag är högutbildad, jag har ett kontaktnät bestående av intressanta och framgångsrika människor och jag är dessutom ganska nöjd med tillvaron.

Men framför allt vet jag att det är upp till var och en av oss att skapa sig sin egen framgång. Min framgångar är mina egna. Men så är det även med mina misslyckanden. De är mina egna.

De som resonerar så röstar inte på Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna är snarare partiet för de som vill skylla sina misslyckanden på andra. Är du arbetslös? Känner du att det måste bero på småbarnsmammor i burka? Rösta på Sverigedemokraterna. Är pensionerna för låga? Det beror nog också på småbarnsmammor i burka. Rösta på Sverigedemokraterna. Kan du överhuvudtaget komma på någonting som du känner att du kan skylla på invandrarna? Rösta på Sverigedemokraterna.

Är det inte intressant att se hur rasisternas budskap förändras över tid? För inte så många år sedan var budskapet att "invandrarna tar våra jobb".

Nu tar de alltså pengarna för våra pensionärer? Så vad hände då med jobben? De tar inte våra jobb alltså? Nej, med tanke på hur arbetslösheten bland invandrare jämfört med infödda svenskar ser ut är det väl ganska svårt att faktiskt få någon att tro på det budskapet.

Men hur kommer det då att låta om några år, när även det här budskapet har visat sig vara fel? "De" tar våra sittplatser på tunnelbanan? "De" tränger sig före i kön?

Oroa dig inte, rasisterna kommer att klura fram någonting. Precis som med tidigare budskap kommer det troligtvis att vara fråga om till största delen bluff men med ett litet uns av "sanning" i sig. Med "sanning" menar jag inte att det är sant, utan att det handlar om påståenden som inte går att motbevisa rakt av. Men inte heller att bevisa.

Det knepet använder Sverigedemokraterna systematiskt, eftersom det skapar osäkerhet som de sedan kan spela på. Vanligt även inom pseudovetenskap och alternativmedicin, "eftersom det varken går att bevisa eller motbevisa är det kanske sant".

Det handlar annars om klassiska propagandaknep. Propagandaknep som av många antas ha ungefär 70 år på nacken men som egentligen är äldre än så. Nej, nazisterna uppfann inte knepen de själva använde, men de blev väldigt bra på att använda dem. Skrämsel, söndring och lögner.

Nu försöker Sverigedemokraterna använda sig av samma knep, eftersom de bevisligen fungerar.

Studera videon. Det du ser först av allt är väldigt aktuellt och upplevs som väldigt svenskt, nämligen byråkrati och fördelning av skattepengar. Någonting negativt i det svenska. Dramaturgiskt sett kan det ses som en del av konflikten. "Takete" kallas det av vissa dramaturger, och står för det "onda" eller i alla fall de krafter som verkar mot protagonisten. Motvikten är "lumumman", som är den kraft som verkar för protagonisten och gör allt för att underlätta. Protagonisten uppenbarar sig snart i videon i form av en - väldigt stereotyp - pensionär. En äldre dam med rullator. Förmodligen antas vi tänka att det är fråga om en fattigpensionär.

Antagonisterna uppenbarar sig strax efter protagonisten. Även de i form av stereotyper, närmare bestämt som invandrarkvinnor i burka med barnvagnar framför sig. Att det rör sig om väldigt överdrivna stereotyper behöver jag kanske inte ens nämna? Men var finns lumumman som ska verka för protagonistens sak? Det kommer jag till i slutet av blogginlägget.

Överdrivna stereotyper är dock syftet med den här videon. Stereotyperna får på så vis ett starkt symbolvärde. Här försöker Sverigedemokraterna spela på rädslan för ett yttre - och i viss mån inre - hot, nämligen Islam och muslimerna. Ett hot som kvinnorna i burka får symbolisera.

Hitler och hans kumpaner gjorde precis samma sak för 70 år sedan, men de använde istället judar för att symbolisera hotet eftersom judarna då och muslimerna idag upplevs som ett "hot" av en del (kanske aningen paranoida) människor.

Hitler lyckades förvandla ett europeiskt land på väg uppåt till en diktatur. George W Bush lyckades i sin tur få både sitt eget och en del andra länder med sig i en serie krig mot olika länder i den muslimska världen. Båda lyckades genom att använda samma knep - de får massorna att tro att det finns ett hot, och tar sedan på sig rollen som folkets beskyddare mot detta hot.

Nu menar jag inte att Bush gick i krig mot dessa länder enbart för att de var muslimska. Men han hade aldrig lyckats få med sig någon på sitt "korståg" om de inte varit muslimska, eller om Islam inte upplevts som ett hot. Det är alltid svårt att demonisera det som känns välbekant och familjärt, till exempel "vita" människor i den kristna världen.

I Frankrike använder president Sarkozy däremot romer som symbol för det här "abstrakta hotet". Det är alltså en kulturell fråga. Identifiera det som skrämmer medborgarna mest, och blås sedan upp hotet - upplevt eller verkligt - ytterligare, så har du deras stöd. I Sverige använder socialdemokraterna rika som "hot", men med oönskad effekt.

Knepet är inte nytt, utan har använts otaliga gånger genom historien. Och det kommer att användas även i framtiden, eftersom det ligger i människans natur att låta sig skrämmas av abstrakta hot och därmed ställa sig bakom sin "beskyddare".

Men kommer Sverigedemokraternas video att få det genomslag de hoppas på? Jag vill gärna tro att svenskarna är intelligentare än så, men jag kan ha fel.

Sverigedemokraterna spelar i alla fall högt. Valfilmen är så överdriven att den av de flesta intelligenta människor kommer att avfärdas som överdriven, osmaklig och samtidigt löjeväckande. Men nu lever vi i en demokrati, och det innebär att även mindre förståndiga människor har rösträtt.

Och lumumman då? Ja, där har vi det fina med den här videon. Lumumman finns inte med i videon, eftersom lumumman är du. Och i viss mån Sverigedemokraterna, som vill fungera som en samlande kraft för lumumman. Det är upp till dig att avgöra om det blir det "ondskefulla" småbarnsmammorna med burka och barnvagnar som når "bromsen" först, eller om det blir den stackars tanten som du förutsätts sympatisera med som "vinner".

Rösta på Sverigedemokraterna om du vill att de goda ska vinna. Det är budskapet.

Uppdatering: tyvärr verkar det nu som om TV4 kommer att stoppa den här filmen. Ett stort misstag anser jag själv.

Varför?

Främst för att det ger SD ytterligare möjligheter att surfa på martyrvågen. Partiet som säger "sanningen" men ständigt "tystas" på grund av någon konspiration - filmen finns ju redan nu ute på Youtube liksom på SDs egen hemsida.

Jag tror emellertid att det redan från första början har varit SDs plan - de vill gå ut med ett osmakligt budskap, vilket de även gör via nätet. Filmen är lätt att hitta på Youtube. Samtidigt vill de få sympatiröster genom att visa på sitt eget martyrskap eftersom de nu blir "tystade" igen.

TV4s agerande innebär en dubbel framgång för partiet.

Så snälla TV4, visa nu den där jäkla filmen och gör tittarna illamående! Det är troligtvis det sista man vill inom SD. Då når den nämligen ut till vanligt folk och visar klart och tydligt att Sverigedemokraterna inte förändrats sedan tiden som BSS.

Fler bloggar om SD-filmen: Bengtssons frestelser, Camillas Vrå, KryssaHenrik

---

MP bluffar om bostadsbyggande

2010-08-09 18:17:05

Miljöpartiet bluffar om bostadsbyggande. Nästan så lyder rubriken till ett blogginlägg av Per Ankersjö. Det inlägget handlar främst om Södermalm, men i grund och botten är budskapet samma, nämligen att Miljöpartiet säger en sak men gör en annan. Är Miljöpartiet ett parti att rösta på om man vill få fart på bostadsbyggandet i Stockholm? För min del är svaret nej.

Min personliga erfarenhet av Miljöpartiet är att det är ett parti som präglas av lite väl stor diskrepans mellan ord och handling. Säg en sak, men gör en annan.

Nu menar jag inte att Miljöpartiet inte vill väl. Det gör de antagligen. Miljön i fokus och allt det där. Sådant gillar jag. Miljön är viktig. Förstör vi miljön förstör vi för oss själva. Jag är dock av åsikten att vi knappast själva kommer att ta död på planeten - vi stryker nog med själva långt innan det är för sent, medan planeten kommer att repa sig efter några miljoner år. Kanske den bästa lösningen i det långa loppet? Med andra ord är miljöfrågan för mig en fråga om att rädda oss själva.

Nåja, nu ska jag inte sväva iväg i esoteriska filosofier om miljön. Jag tänkte fokusera på någonting mer konkret, nämligen stads- och boendemiljön i Stockholm. Liksom Miljöpartiets förmåga att ofta såga av grenen de själva sitter på genom att antingen komma med idéer som är kontraproduktiva för deras uttalade miljöprofil, eller när de genom sina handlingar går emot sina egna idéer. Miljöpartiet är till exempel starka anhängare av kollektivtrafik på vatten i Stockholm. Ja, att vi ska kunna åka båt mellan olika delar av staden.

De av oss som är vana vid att vara ute på sjön vet dock att båtar är allt annat än miljövänliga. OK, segelbåtar släpper ju inte ut så mycket skit i luft och vatten när de går för segel.

Men nu är det knappast fråga om att sköta kollektivtrafiken på vatten med segelbåtar. Det blir snarare fråga om gamla hederliga dieselmotorer som driver stål- och aluminiumbåtar i ganska hög fart. Genom vatten. Vattnet är ett problem i det här sammanhanget. Vatten ger nämligen gott om motstånd som måste övervinnas. En spårvagn eller ett tåg rullar väldigt lätt eftersom motståndet på skenorna är minimalt.

En båt måste däremot tränga undan samma volym vatten räknat i kubikmeter som sitt eget deplacement räknat i ton. Om vi rent hypotetiskt sett säger att en modern waxholmsbåt väger 100 ton innebär det att den måste tränga undan 100.000 liter vatten för att röra sig en båtlängd framåt. Arkimedes lag - en kropp som flyter tränger undan samma mängd vatten i liter som sin vikt räknat i kilon, medan en kropp som inte flyter tränger undan samma mängd vatten som sin egen volym*.

Jo, det går visserligen att bygga fartyg så att de klyver sjön relativt väl, men då på bekostnad av försämrad manöverförmåga. En supertanker eller ett containerfartyg är till exempel relativt bränsleeffektiv i förhållande till sin storlek. Problemet är bara att de behöver några distansminuter på sig för att stanna. En båt som ska gå i passagerartrafik med relativt många stopp går därför inte att konstruera på det viset. Med undantag för bärplansbåtar. Jag skulle dock vilja se Miljöpartiets reaktion om någon föreslog sådana i Stockholms skärgård...

Fast nu tänkte jag inte flumma in på det vetenskapliga området heller, utan fokusera mer på att Miljöpartiet säger sig vilja bygga nya bostäder i Stockholm. Är det sant? Mycket möjligt. Viljan finns säkert där.

Däremot bör vi nog ställa oss frågan om de håller sitt ord när det väl blir fråga om mer konkreta planer och projekt. När panchisarna börjar mobilisera för att rädda de Unika Kulturvärdena i den lokala snuskbuskparken som är Ett Viktigt Rekreationsområde För De Närboende och en Biologisk Spridningskorridor För Det Lokala Djurlivet. Kommer Miljöpartiet då att våga stå upp för planen på en tät stad och säga att alternativet är att bygga någon annanstans, och i ett troligtvis orört naturområde där det faktiskt finns natur och djurliv som inte anpassat sig efter ett liv som levande trädgårdsprydnader?

Min gissning är att svaret på den frågan är nej. Och Emilia Hagberg erkänner indirekt att de inte alls är för nybyggen i de områden de säger sig vilja bygga i genom sin kommentar på Per Ankersjös blogg. Där kommer det nämligen fram att det egentligen är fråga om Hammarby Sjöstad, och inte Södermalm. Hmm, det är ju en intressant vinkling på det hela.

Är sjöstan en del av Södermalm?

Administrativt sett är den kanske det, men jag tycker personligen inte att den är det. Det är en närförort precis som Årsta, Johanneshov, Liljeholmen och Alvik. Precis utanför innerstan. Men till skillnad från både Årsta och Johanneshov saknar Hammarby Sjöstad en fast förbindelse med innerstan.

Inte heller tekniskt sett är området en del av Södermalm. Södermalm är Södermalm, och där ön tar slut tar den slut, punkt slut. (Upprepa den meningen tio gånger i snabb takt om du kan.) Däremot kan Hammarbyhamnen ses som ett överlappande område. Norra och Södra Hammarbyhamnen ligger på var sin sida om vattnet. Men att ett område ingår i ett annat område som överlappar ett tredje betyder inte att det första området ingår i det tredje. OK, nu kanske jag förvirrar dig? Men på ren svenska: Hammarby sjöstad är inte Södermalm. Men det är där de säger sig vilja bygga, medan de utåt sett säger att de vill bygga på Södermalm - vore det inte mer hederligt och ärligt mot läsarna att öppet erkänna att det är inom Södermalms stadsdelsområde de vill bygga?

Frågan är hur Miljöpartiet kommer att ställa sig till de konkreta planer och projekt som dyker upp. De har ju inget lysande track record på den fronten, tyvärr. Och i takt med att de säger nej till förtätningar och byggen i befintliga områden bidrar de direkt (jag vill inte säga indirekt, eftersom det skulle minska deras ansvar en aning) till att miljön försämras eftersom de tvingar fram ett större bilberoende.

Det är precis som med kollektivtrafik på vatten. Den dogmatiska gröna illusionen är viktigare än den gråa verkligheten. Den gråa verkligheten med all sten, asfalt och betong är nämligen bättre för miljön än den gröna chimär som Miljöpartiet förväxlar med en sund miljö för ekosystemet. En gles och utspridd stad ser grön ut på kartor och foton. Vi ser nämligen inte koldioxiden i atmosfären. Samma sak gäller för kollektivtrafik på vatten. Båtarna släpper ju ut sina avgaser i vattnet, så då ser vi dem inte.

Skiten försvinner dock inte för att vi sopar den under mattan. Miljön tar ändå stryk, oavsett hur väl vi lyckas dölja - eller ignorera - symptomen.

* Arkimedes lag är en av förklaringarna till att varför en lång och smal båt går lättare och med högre fart än en kort och bred, förutsatt att de väger lika mycket. Väger de tio ton måste de tränga undan tio kubikmeter vatten för att förflytta sig en båtlängd. Men en båtlängd innebär en längre sträcka för den långsmala båten än den kortbreda. Jämför hastigheten hos en eka med en sculler.

---

Samhället på rätt väg?

2010-07-29 12:28:18

Nu vill alltså polisen ha omvänd bevisbörda för brottslingar. Intressant. Det känns som ett verkligt lyft för rättssäkerheten i Sverige, eller hur? Nu gäller det visserligen inte brott i största allmänhet, utan att brottslingar ska tvingas bevisa att deras egendom är laglig för att få behålla den.

En riktigt dum idé som förhoppningsvis inte blir tagen på allvar av lagstiftarna. Men den får mig ändå att fråga mig om samhällsutvecklingen verkligen håller rätt kurs. Behöver vi verkligen ytterligare underminera den enskilde medborgarens ställning gentemot rättssystemet?

Att skydda oskyldiga är en viktig fråga inom rättssäkerhet. Det är en av anledningarna till att omvänd bevisbörda aldrig får förekomma. Det kan nämligen vara väldigt svårt att bevisa sin oskuld om den grundläggande premissen är att man är skyldig. Ett exempel: en människa som bor i samma stad som du blir mördad under småtimmarna. När det skedde låg du hemma i din säng och sov. Polisen pekar ut dig som misstänkt, och det blir upp till dig att bevisa att du inte gjorde det. Men hur ska du kunna bevisa det om du är ensamstående?

Samma sak gäller för att tvinga brottslingar att bevisa att de är rättmätiga ägare till sin egendom, eller i det här fallet pengarna. För vem är egentligen en brottsling? Den som har suttit flera år på kåken för olika våldsbrott? Den som åkt dit för fortkörning? Eller kanske bara den som misstänks för någonting, och där en misstänkt stor summa pengar på något bankkonto eller i madrassen utgör en del av underlaget för misstanken? "Vi vet inte varifrån pengarna kommer. Kan du bevisa att de är dina?"

Där har vi ett problem. Ägaren till pengarna är kanske bara en kuf som under flera år tillbringat all sin lediga tid med att samla och panta tomburkar, och fått ihop en rejäl hacka på det viset. Hur bevisar han att pengarna är hans? Kan han inte göra det blir det misstänkt i sig, och kanske grund för att konfiskera pengarna. Det blir ett cirkelresonemang.

Nu säger jag inte att polisen vill ha ökade möjligheter att trakassera vem som helst. Men den här principen skulle ändå kunna missbrukas. Det blir ju upp till polisen att avgöra om personen är misstänkt, enligt det tidigare cirkelresonemanget.

Ingen skulle gå säker, alltså. En sådan lag skulle göra att det blir fritt fram för myndigheterna att godtyckligt konfiskera folks tillgångar och besparingar eftersom det blir upp till de utpekade att visa att det minsann handlar om lagliga pengar.

Skulle du kunna bevisa att pengarna du har på ditt sparkonto är lagliga? Pengar som du samlat på hög genom att kanske sätta av ett par tusen varje månad under tio års tid? Allt du kan bevisa är väl egentligen bara att det är du själv som har satt in dem, men inte ursprunget till pengarna.

Att nu polisen på fullt allvar föreslår omvänd bevisbörda visar klart och tydligt varför de är satta att upprätthålla lagarna, och inte att utforma dem. Det handlar om olika kompetenser.

Det känns som en klok ansvarsfördelning. Låt det förbli så.

---

Bra där, Katalonien!

2010-07-28 15:33:27

Dagens goda nyhet: tjurfäktning förbjuds i Katalonien. Jag ska inte sticka under stol med att jag sedan tidigare gillar Katalonien. Barcelona är en av mina favoritstäder i Europa, och ganska representativ för Katalonien i övrigt. Att de nu tagit steget in i 2000-talet (eller kanske 1900-talet?) känns väldigt positivt.

Tjurfäktning har för mig alltid varit ett slags ynkedomstecken. Jo, i de länder där tjurfäktning förekommer anses ju spektaklet vara så macho (till skillnad från manligt) att man helst ska vara för det. I alla fall utåt sett.

Samtidigt har jag träffat flera spanjorer som privat är emot tjurfäktningen. En ganska typisk grupptrycksfråga, med andra ord. Man vågar inte riktigt stå för sin egen åsikt eftersom den av gruppen som helhet inte uppfattas som OK.

Kanske kan det här bli början på en förändring inom resten av Spanien? Att fler öppet vågar erkänna att tjurfäktningen är vad den egentligen är - fegt djurplågeri där ett gäng soffhörnstuffingar under relativt säkra och kontrollerade former ska bevisa sin (o)manlighet?

Många av bakåtsträvarna (dvs de konservativa matadorkramarna) försöker hävda att det är en fråga om traditioner. Enligt artikeln i DN tycker de även att tjurfäktningen speglar den spanska folksjälen. Jaså? Är inte det lite av en förolämpning? Att påstå att spanjorerna är en samling fega djurplågare som finner något märkligt nöje i att se en tjur hetsas, stressas, jagas och sedan dödas av kanske 20 man?

Att det är tradition innebär väl inte att företeelsen automatiskt har ett existensberättigande? Det finns många svenska traditioner som hamnat på historiens skräphög därför att de är inhumana och omoderna. Stegling, offentlig halshuggning (jag bor nära den gamla galgbacken i Stockholm, ligger precis öster om Gullmarsplan), och liknande var ganska vanliga i Sverige under tidigare sekler. Vill vi ha dem tillbaka? (Retorisk fråga, du får inte tycka som du vill.)

Hur man än ser på saken är tjuren en förhållandevis ofarlig gräsätare. Nötkreatur är inga rovdjur. Att de angriper människor och andra djur beror liksom i fallet med de flesta andra ilskna icke-rovdjur att de vill försvara sig själva, sin flock eller vad de uppfattar som sitt revir.

Sådana djur ska alltså "bekämpas" av en bunt matadorer, picadorer, banderiljärer, kalsongfjolljärer och allt vad det nu heter? Karlakarlar som i regel gömmer sig bakom närmsta stora plank så fort tjuren tittar på dem? Och "kampen" ska alltså gå till som så att tjuren först tröttas ut tills den är så långsam att karlakarlen i rosa tajts och mussepiggmössa utan risk kan sätta svärdet i nacken på dem?

Manligt och modigt, ja.

Synen på manlighet skiljer sig uppenbarligen mellan de olika breddgraderna. Här uppe på tundran låter vi istället ett gäng snubbar med mycket muskler och lite tänder slåss med varandra om en gummipuck på en hockeyrink, och det på jämna villkor. När får vi se någon av de stora tjurfäktningsnationerna i toppen i hockey?

Men om nu spanjorerna känner att de måste fortsätta att se män i konstiga hattar och rosa långkalsonger bevisa sin "manlighet" inne på arenan kunde de kanske modernisera "sporten" en aning? Kanske byta ut nötkreaturen mot någonting som verkligen kan hävda sig? Jag skulle personligen vilja se ett sådant gäng visa hur tuffa de är om grinden öppnas för att sedan släppa in ett dussin rabiata järvar på arenan. Små, ilskna, ettriga och smidiga nog att göra rent hus bakom bollplanken där tjurfäktarna tillbringar större delen av tiden.

Annars är det nog bäst att inse att det finns andra mått på mod och manlighet.

---

20-30 miljarder i sjön?

2010-07-22 13:46:49

Igår skrev Fastighetsägarnas VD Christer Jansson en debattartikel på SvD Brännpunkt om Förbifart Stockholm. Budskapet är att förbifarten behövs, eftersom Stockholm behöver nya infrastruktursatsningar. Han har delvis rätt, i och med att vi behöver ny infrastruktur här i Stockholm. Men är förbifarten lösningen på våra problem?

Jag är själv emot det liggande förslaget till Förbifart Stockholm. Lika bra att göra det klart redan från början.

Däremot är jag inte emot förbifarten som sådan, eller fler vägförbindelser mellan norr och söder i Stockholmsområdet. Tvärtom, sådana satsningar är jag jag odelat för. Och där har vi problemet med förbifarten.

Problemet kan enklast beskrivas som att man försöker baka ihop flera olika lösningar till en enda. Förbifart Stockholm ska alltså fungera både som en förbifart som leder den passerande trafiken förbi Stockholm, och som en sammanbindningslänk för de sydvästra, västra och nordvästra förorterna.

One size fits nobody eller no size fits all kallas det här fenomenet inom konceptutveckling och design. Det innebär på ren svenska att man försöker tillhandahålla EN lösning för FLERA problem, och det innebär i sin tur att man skapar en kompromiss som inte löser något av problemen fullt ut eftersom problemen medför olika krav och behov.

Så kommer det att bli med förbifarten.

Den leder inte den passerande trafiken förbi staden, eftersom den ändå tvingas in i förortsbältet och därmed måste samsas med den regionala trafiken. En stor del av den regionala trafiken tvingas samtidigt till en ganska lång omväg för att använda förbifarten, så trängseln på E4:an kommer också att kvarstå. Förbifarten kommer att slå i kapacitetstaket.

Lösningen på Stockholms trafikproblem är inte EN ny led, utan flera:

• En riktig förbifart som passerar utanför förortsbältet och verkligen leder genomfartstrafiken runt stan. Kanske mellan Södertälje och Märsta?
• Flera nord-sydliga förbindelser för den regionala trafiken som minskar trycket på den centrala infrastrukturen. Dvs både mellan Botkyrka/Huddinge och Ekerö, och Nacka/Värmdö och Lidingö.

Att nu politiker och olika organisationer i Stockholm ställer sig bakom förbifarten som idé tror inte jag beror på att de ser den som en lösning på våra problem. Det känns snarare som den tillfredsställelse någon som svälter får av minsta lilla brödsmula.

Satsningarna på ny infrastruktur är gravt eftersatta i Stockholm. Mycket av detta beror på ren regionalpolitik, och att det har ansetts "fel" att satsa statliga pengar på Stockholm samtidigt som nya motorvägar byggts i de mer glesbefolkade delarna av landet.

Att vi nu får en ny satsning på infrastruktur ser jag ungefär som att man ger någon som svälter en burk härsken hundmat. Det är varken någonting man egentligen vill ha eller behöver, men det är allt man får. Därför tackar man ja istället för att kräva någonting som faktiskt är mer i linje med vad man behöver och vill ha.

Ironiskt nog innebär kanske det här att vi får se färre ändamålsenliga satsningar på Stockholmsområdet i framtiden. "Men ni fick ju förbifarten, då får ni vänta med att knyta samman förorterna i öst med varandra".

Är det då inte klokt att se till att vi verkligen får valuta för pengarna?

---

Äntligen!

2010-06-21 22:38:04

Eller, det är kanske lite för tidigt att korka upp champagnen? Hur som helst verkar det som om den eviga frågan om Slussen nu tagit ett steg närmare en lösning, efter att beslutet klubbats i stadshuset under dagen.

DN gör ett ganska bra jobb med att rapportera om beslutet. En neutral artikel utan värderingar.

SvDs artikel är dock i vanlig ordning ganska, ähum, intressant. Den innehåller - i vanlig ordning - en del svårtolkade värderingar. Men om SvD vill uppfattas som en objektiv tidning eller ej är givetvis en fråga helt för SvD.

Ett område är finansieringen, som enligt SvD är "långt ifrån klar". Bland annat tar de upp att både staten och SL kan behöva skjuta till en del pengar för att projektet ska kunna genomföras. Totalt handlar det om ca 800 miljoner från staten, och 900 miljoner från SL.

OK, för att titta lite närmare på detta så kan vi ju börja med pengarna från staten. 800 miljoner är en del pengar, ja. Men inte så mycket pengar att staden inte själv skulle kunna stå för notan om det behövs.

Men pengarna från SL då? Ah, där har vi en ganska "intressant" vinkling. SL ägs nämligen av Stockholms Läns Landsting, och SLs pengar är lika med Stockholms pengar. Oavsett om SL "skjuter till" pengar eller inte handlar det i vilket fall som helst om pengar från människorna som bor i Stockholm. SL finansieras nämligen redan idag till ganska stor del med skattepengar.

Men som sagt, projektet står och faller ju inte med dessa finansiärer, som artikeln i SvD tar upp. Frågan är dock varför man då valt att vinkla det som ett problem?

---

Slussenproblematiken

2010-06-20 14:22:15

DN har idag en ganska bra artikel om Slussen och alla de problem som gör att förnyelsen aldrig kommer till skott. En artikel som är ganska balanserad och inte tydligt tar ställning vare sig för eller emot något av förslagen, utan lyfter fram de för- och nackdelar som finns. Och givetvis träffar rätt på det grundläggande problemet i evighetsdebatten om Slussen.

Vilket är då det grundläggande problemet i den här frågan?

Jo, det är det ständiga kompromissandet. Det har sagts många gånger tidigare, men det behöver sägas igen - att göra alla nöjda är omöjligt! Men ändå försöker man genom det konstanta kompromissandet hitta en lösning som gör alla nöjda.

Det ständiga kompromissandet kommer inte att lyckas, eftersom det alltid innebär att någon blir missnöjd. Eller snarare att alla blir lika missnöjda, eftersom det ligger i kompromissandets natur.

Ärligt talat, hur kan man hoppas hitta en lösning som gör både nostalgiker och förnyare nöjda? Eller bilkramare och rabiata cykelninjor? Pensionärer och ungdomar? Turister och infödingar? Äldre som yngre?

Dessa olika grupper av intressenter har sina krav och önskemål, och därmed sina agendor. Att kompromissa för att göra en grupp mer nöjd innebär att en annan grupp blir mindre nöjd. Försöker man då kompromissa för att göra den gruppen mer nöjd blir en tredje grupp missnöjd. Och så vidare. Till sist har man gått varvet runt och är tillbaka där man började. Och där verkar vi stå nu idag. När det tidigare har hänt har lösningen alltid varit densamma:

"Vi drar igång en ny tävling så hittar vi kanske en lösning som gör alla nöjda."

En ny tävling som i sin tur inleder samma cykel som tidigare och ofelbart lett vidare till ständigt kompromissande. Som i sin tur leder tillbaka till ruta ett, nämligen att kompromissandet misslyckats och det blir dags för en ny tävling.

Har man från stadens sida verkligen inte lärt sig någonting av de tidigare processerna? Varför upprepas samma misstag om och om igen? Vi kommer inte vidare genom att kompromissa sönder varje lösning som från början anses vara tillräckligt bra att arbeta vidare med.

Staden måste tänka om i det större perspektivet. Staden måste inse att det inte handlar om att hitta en lösning som tillgodoser kraven, behoven och önskemålen hos alla intressegrupper som är med i leken. Staden måste snarare identifiera den eller de intressegrupper som ska prioriteras, och sedan utgå från dem.

Nu är jag lite okänslig, men många av de grupper som protesterar högljutt mot i princip alla planer för Slussen som dyker upp kan av olika skäl betraktas som ganska ointressanta i det här sammanhanget. Men så är det alltid när man ska ta fram en lösning eller ett koncept. Man har olika perspektiv att tänka på, och dessa perspektiv innebär olika målgrupper som man sedan måste prioritera. Utifrån dessa prioriteringar kan man sedan gå vidare och göra olika kompromisser. Stora som små.

• Åldersperspektivet är en bra början. En stor del - en majoritet, för att göra en kvalificerad gissning - av de som protesterar är äldre människor i åldrarna 70-90. Är det rimligt att inkludera dem i målgruppen för en lösning som står klar om kanske 20 år? Är det inte mer troligt att målgruppen främst inkluderar de som idag är barn och ungdomar, och som kommer att vara yrkesarbetande vuxna när Slussen står klar?
   
• Brukarpektivet är en annan fråga. Många av de protesterande är verksamma inom arkitektur, kultur och massmedia. De protesterar främst utifrån en ganska vag agenda som i huvudsak handlar om estetiska värden som historia, kuriosa och utsikter. De utgör redan idag en försvinnande liten minoritet av de människor som "använder" Slussen. Den stora majoriteten människor - yrkesarbetande och studerande - som dagligen reser via Slussen hör man dock inte så mycket om i debatten. Det kanske beror just på att de inte får särskilt mycket utrymme i massmedia, som ju främst styrs av de människor som protesterar utan att egentligen vara brukare/användare av Slussen.
   
• Funktionsperspektivet är också viktigt. Slussen är hur vi än vrider och vänder på frågan en trafikmaskin som byggdes med ett tydligt fokus på att den skulle fylla en funktion en gång i tiden. En funktion som sammanbindningspunkt mellan norra och södra Sverige. Den enda sammanbindningspunkten öster om Västerås.Därför byggdes Slussen med tät biltrafik i åtanke. Sedan dess har flera nya broar mellan norr och söder byggts, och fler kommer att byggas i framtiden. Med andra ord har Slussen spelat ut den funktionen. För att hitta rätt lösning måste vi därför se till Slussens framtida funktion. Den funktionen är troligtvis också som en slags trafikmaskin och sammanbindningspunkt, men för fotgängare, cyklister och kollektivtrafikanter. Inte bilar.

Där har vi kanske en möjlig lösning på denna gordiska knut? Nämligen att vi ska sluta ta fram förslag på lösningar som olika intressegrupper sedan får protestera mot, och istället inleda processen med att titta närmare på den framtida målgruppen och funktionen för det framtida Slussen?

Som jag ser det är det i just den här frågan debatten om Slussen fallerar. Om och om igen. Man tittar från stadens sida inte på en målgrupp som man måste hitta en lösning för. Man tittar på en lösning som man sedan försöker sälja in till olika målgrupper. Det är dömt att misslyckas.

Förändra angreppssättet och börja istället kartlägga krav och behov hos en framtida målgrupp, som en framtida lösning sedan måste tillgodose. Prioritera sedan de sekundära målgrupperna, och se till att motivera detta. Med lite tur kan vi kanske komma igång med projektet innan dagens lösning hinner rasa.

Reflektera kritiskt över de som protesterar mot planerna. De utgår nämligen ofta från sina egna krav, behov och önskemål. Elisabet Andersson och Ola Andersson på SvD hör kanske inte till den framtida målgruppen? Idealisterna bakom "Ny syn på Slussen" (nedgrävning av t-banan) hör kanske inte heller till den målgruppen? Hör Lars Epstein på DN till den framtida målgruppen?

Svaret är nej, nej, och åter nej. Den framtida målgruppen tas aldrig upp i debatten. Och det är det grundläggande felet. Det är orsaken till att vi aldrig kommer till skott med moderniseringen av Slussen.

---