SvDs agenda?
2010-03-04 14:16:31
För ett par dagar sedan läste jag i Svenska Dagbladet en artikel om att Norge har fått "oljesjukan". I artikeln skriver man om "barcode"-projektet, eller som det egentligen heter, Operakvarteret.
Oslos nya stadsdel Operakvarteret, bild från operakvarteret.no.
Jag tänker inte närmare gå in på att Norge har olja, att de drar in stora pengar på oljan eller på vad de gör för sina oljepengar. Däremot är det intressant att SvD lite diskret försöker framställa det här projektet som någonting negativt. Varför?
Bland annat påstår artikeln att Operakvarteret är byggt för norska skattepengar. Det är inte sant. I alla fall inte om vi får lita till de uppgifter som kommer från YIMBY Norge, som gör gällande att allt är privatfinansierat. Någon tycker därför att det är rätt att bygga en relativt hög och definitivt tät stadsdel i Oslo.
Frågan är kanske vad SvD har för agenda?
Det här är nämligen ingen isolerad företeelse, utan en del av ett mönster som blivit utmärkande för Svenska Dagbladets journalistik på området stadsbyggnad. Tidningen verkar utgå från grundtesen att all förändring är av ondo, och att i synnerhet höga hus är någonting negativt. Så fort det gäller åsikter av det slaget ryker all källkritik all världens väg, och SvD tar gladeligen in den ena artikeln efter den andra utan att bry sig om det som skrivs och sägs är sant eller ej. Däremot är de inte lika pigga på att ta in debattartiklar som är mer positivt inställda till utveckling och förändring.
Är det verkligen ett rimligt beteende från en tidning som gärna vill framstå som borgerlig och liberal? Är det ens ett sunt beteende? Ska en tidning som har den politiska orientering som SvD gör anspråk på att ha verkligen försöka styra folks syn på just det som driver samhället och ekonomin framåt, det vill säga utveckling och entreprenörsskap?
Frågan är om inte SvD likt Stella Fare borde reflektera en aning över om de ens förstår vad begreppet "liberal" betyder, vilket jag skrev om igår kväll efter att ha läst ett reaktionärt inlägg på Fares blogg.
Sumpa nu inte den här möjligheten
2010-02-17 18:18:16 - 1 kommentar
I både DN och SvD kan vi nu läsa att en förundersökning har inletts mot de båda poliser som enligt uppgift gav sig på bloggaren Jesper i Hornstulls t-bana för en vecka sedan. Jag har läst hans blogginlägg, jag har sett videon och jag har även sett Aschbergs program på TV8.se.
Personligen tycker jag att Jesper känns trovärdig, och om hans historia stämmer hoppas jag att man inom polisen - eller i alla fall rättsväsendet - inser att det här är en principiellt väldigt viktig fråga som inte får schabblas bort. Det handlar nämligen om mer än bara två poliser som kanske inte begriper var gränserna går.
Det handlar om allmänhetens förtroende för polisen och det svenska rättssystemet.
På ren svenska kan vi säga att förtroendet avgör polisens och rättsväsendets möjligheter att överhuvudtaget fungera. Det är förtroendet som avgör om människor är villiga att vittna när de ser brott begås, och förtroendet avgör om folk väljer att anmäla brott de är medvetna om.
För att göra det måste man som medborgare veta att polisen är en organisation som faktiskt gör sitt jobb och att de som arbetar inom den klarar av att hantera den makt och det förtroende de har fått. Historier som den här visar på motsatsen. Och där anser jag att polisen har stora problem, och att man inom polisen är dålig på att hantera de poliser som inte sköter sig.
Polisen är så att säga bra på att sopa rent framför egen dörr, men dålig på att gå ut med soporna.
Det betyder att man som polis ofta kan gå över gränserna och missbruka sina befogenheter, och samtidigt kan lita på att kollegorna på grund av den missriktade lojalitet som kallas "kåranda" håller tyst om ens snedsteg. Gemene man upplever inte alltid polisen som någonting betryggande. Tvärtom. Ibland kan polisens närvaro få motsatt verkan, och få folk att känna sig illa till mods.
Nu har ett sådant ärende kanske fastnat på film, eftersom de inblandade poliserna gjorde misstaget att ge sig på en person som skiljer sig från de småbusar som de är vana vid att trycka ner och köra med. Går de fria kommer det knappast att leda till att fler människor får förtroende för polisen. Och i takt med att förtroendet minskar försämras polisens möjligheter att göra sitt jobb, eftersom gemene man inte vill ställa upp och vittna eller anmäla brott när det behövs. Och det leder ju givetvis till att de verkliga brottslingarna går fria. De som åker dit är kanske just de som utan att ha begått något brott råkar hamna i vägen för de poliser som vill visa sin makt. Och då lever vi inte längre i ett fungerande rättssamhälle, utan i en polisstat.
Därför hoppas jag att man inom polis och åklagarmyndighet förstår hur viktigt det är att de här båda poliserna straffas om det visar sig att Jespers historia stämmer. Och då menar jag inte löneavdrag och en reprimand, utan att de ställs inför rätta för de brott de kan ha begått, och sedan sparkas från polisen.
Om man inom polisen vore bättre på att sortera bort de som är olämpliga för polisyrket skulle polisens relation till samhälle och medborgare vara mycket bättre. Och det skulle göra jobbet mycket lättare för de poliser som faktiskt tar sitt jobb på allvar och verkligen försöker jobba för att göra samhället tryggare och säkrare.
Kort sagt, bollen ligger hos polis och åklagarmyndighet nu. Men blir det ett nytt självmål?
Jadå. Nejdå. Kanske. Därför?
2010-02-15 17:40:10
Nu är konstnärslönerna på tapeten igen. Regeringen föreslår att systemet slopas, och att dagens förmånstagare blir de sista att få den typen av inkomstgaranti. En fråga som delar svenska folket.
Ja, om vi ska uttrycka det diplomatiskt alltså.
Min erfarenhet är att folk i allmänhet brukar vara emot konstnärslönerna, medan en liten minoritet tycker att systemet är bra, eller i alla fall har ett existensberättigande i någon form. En minoritet som kanske inte är särskilt representativa för svenska folket i övrigt. Kultureliten, som de ofta kallas?
OK, jag måste erkänna att jag hör till kategorin som inte är helt negativ till konstnärslönerna. Jag tycker inte att systemet är bra, så mycket kan jag säga. Men samtidigt tycker jag att någon form av inkomstgaranti för ett fåtal konstnärer kan vara OK.
Ett av de stora problemen med den här frågan är att i stort sett alla tycks ha en åsikt, medan ganska få är insatta i frågan. Det innebär en onyanserad - för att inte säga - usel debatt där det bara ska tyckas och klargöras ståndpunkter. Av någon anledning tycks många tro att det handlar om ett gigantiskt system där massor av konstnärer i alla tänkbara och otänkbara åldrar får sitt uppehälle betalt av samhället utan att behöva prestera någonting.
Om så hade varit fallet hade jag varit helt och hållet emot konstnärslönerna.
Men nu är det ju faktiskt fråga om ett system som går ut på att ett litet fåtal människor (under 200) som på något sätt utmärkt sig som konstnärer och som har jobbat länge får konstnärslön. Lönen i sig är bara en inkomstgaranti (inte lön) som innebär att konstnären inte får ut någonting om denne drar in en viss summa pengar per år. Det tycker jag är helt OK.
Varför gör jag då det? Jo, därför att det mer är fråga om en pension än en regelrätt lön. Det är nämligen så att pensionen vi får ut beräknas utifrån vad vi har dragit in under vårt yrkesverksamma liv. För en konstnär som kämpat i många år, levt på existensminimum och fått ett erkännande väldigt sent kan det innebära att pensionen inte går att leva på, trots att verksamheten rullar på när denne väl har lyckats slå igenom.
I det avseendet tycker jag att det är OK med konstnärslönerna. Så länge de beviljas för ett fåtal, och sent i livet. Med det menar jag alltså människor som Povel Ramel, Hasse Alfredsson och liknande. Dvs människor som faktiskt åstadkommit någonting och som verkligen har kämpat för sina konstnärsskap. Däremot tycker jag inte att unga konstfacksstudenter som tycker att falsklarm till polisen är konst bara för att det är uppseendeväckande förtjänar den typen av inkomstgaranti. Men det är inte heller den kategorin som beviljas konstnärslön.
Tyvärr verkar många tro att man går ut konstfack, söker och beviljas konstnärslön och under återstoden av livet kan cacha in några tusen i månaden för att göra ingenting, allt medan man ägnar sin tid åt att tejpa upp surströmmingar på lyktstolpar, göra skulpturer i hundbajs och annat som man måste ta till institutionsteori* för att betrakta som konst, och som ingen vill betala för.
Jag tycker i alla fall att vi behöver ett visst mått av kultur. Konstnärslönerna är kanske det som krävs för att få de riktigt kreativa människorna att våga satsa på sitt konstnärsskap?
* Institutionsteori är ett slags akademiskt cirkelresonemang som används för att avgöra vem som är konstnär eller ej - den som är utbildad av en godkänd institution eller blivit erkänd av andra konstnärer är konstnär, samtidigt som en godkänd institution är en institution godkänd av konstnärer som i sin tur är godkända konstnärer av någon... Ja, du fattar nog.
Förtroendet för polisen
2010-02-12 20:44:31 - 2 kommentarer
Normalt sett har jag hyfsat högt förtroende för den svenska poliskåren. Jo, den som ofta läser det jag skriver har kanske fått ett annat intryck. Men det är en annan sak, nämligen att jag inte har särskilt höga tankar om polisens förmåga och kompetens, eftersom jag anser den vara en ganska ineffektiv organisation som styrs av galna prioriteringar och dålig förståelse för behoven hos vanligt folk. Viljan finns men förmågan saknas, alltså.
Däremot utgår jag sällan från att de medvetet missbrukar sina befogenheter.
Nu kan det dock vara fråga om just det, vilket SvD liksom DN både skriver och bloggar om. Här handlar det alltså om att två civilpoliser inte gillar att folk lägger näsan i blöt när de - av någon anledning - fått för sig att kolla biljetter i tunnelbanan. För att slippa inblandning försöker de skrämma killen till tystnad. "Radera bilderna och glöm det som har hänt, annars suger vi in dig", ungefär.
Det är i alla fall en av versionerna. Vad poliserna själva har att säga om det vet jag inte. Just nu känns det som om ord i viss mån står mot ord, även om det samtidigt finns en del bevis i form av bilder och videoinspelningar.
Så vad var det egentligen som hände?
Det får vi förhoppningsvis veta längre fram om polisen gör en ordentlig utredning. Och om det visar sig att killens historia stämmer hoppas jag att de båda poliserna blir av med jobbet. För deras agerande är i så fall fullständigt oacceptabelt. Svensk polis får inte använda sig av hot och förtryck för att slippa granskning. Sverige är ingen bananrepublik (klimatet är ju fel och dessutom har vi monarki), utan en demokrati. I en demokrati är det här inte ett acceptabelt beteende hos den som fått förtroendet att representera ordningsmakten.
Att det är fråga om poliser gör det än värre, eftersom de dessutom har tillgång till uppgifter om folk som kan vara skyddade. Att få en "dirty" polis efter sig innebär problem för gemene man, eftersom denne lätt kan kolla upp var man bor, var man arbetar, och så vidare. Enligt killen kollade de upp honom, men kom upp med nada.
Jag tycker spontant att han visat civilkurage. Det är nämligen någonting man måste visa i alla situationer, även om den som inte sköter sig råkar ha en polisbricka att gömma sig bakom.
Whoever wins... We lose.
2010-01-17 17:02:27
Whoever wins... We lose. Låter det bekant? Om du har sett filmen Alien vs Predator gör det kanske det. Men detta blogginlägg handlar inte om dåliga amerikanska b-sciencefictionskräckfilmer.
Det handlar om svensk politik.
Ja, det kan ju för vissa av oss kännas som ett ämnesområde som känns minst lika skrämmande och främmande som att se två extraterrestriella raser ryka ihop i en pyramid under sydpolens isar. Som väljare har vi ofrivilligt hamnat i samma roll som de mänskliga utforskarna i filmen AvP. Vi kan bara sitta och se på medan de andra slåss. Det enda vi kan vara säkra på är att vi kommer att förlora på den situation som infinner sig när maktordningen är faststäld.
Mandatperioden 2010-2014 blir the dark ages inom svensk riksdagspolitik.
Vad har vi att välja på? Ja, å ena sidan har vi borgarna. En sammanslutning av partier som egentligen inte verkar vara överens om så mycket mer än att det är kul att avlyssna medborgarna, att det är helt i sin ordning att sätta rättssäkerheten ur spel så att stora medieföretag får leka polis och idka rovdrift på enskilda medborgare, liksom att det är helt rimligt att tvinga svårt sjuka att jobba för att spara pengar som kan finansiera slopade fastighets-och förmögenhetsskatter. Personligen vill jag nog lägga min röst på ett parti som har större visioner än så.
Den andra sidan är inte så mycket bättre. Den är inte bättre överhuvudtaget. Den rödgröna röran. Vad de egentligen vill göra är det egentligen ingen som vet. Allt de tycks vara överens om är att de vill ha makten. Och allt vi egentligen vet om dem är att regeringsdugligheten är någonting i hästväg. Blocket leds av en karriärspolitiker som aldrig har satt sin fot i verkligheten utanför politiken, och som fick jobbet som partiledare tack vare meriterna att hon är kvinna och att hon är socialdemokrat, liksom att ingen annan som uppfyllde dessa krav ville ha jobbet. Som grädde på moset får vi kanske en gammelkommunist som näringsminister och en dogmatisk gröna vågare som miljöminister - "låt alla flytta ut på landet så att alla får en egen gräsmatta, det är bra för miljön". (Och sedan måste alla ha egen bil för att förflytta sig, och det är ju också bra för miljön?)
Kort sagt känns det som om det bara finns ett alternativ i riksdagsvalet: att rösta blankt.
Däremot är det viktigt att rösta och rösta rätt i valet här i Stockholm. Eftersom jag tror på liberala värderingar röstar jag därefter.
Men jag röstar inte längre på det så tidigare liberala partiet, nämligen Folkpartiet. Fp verkar tyvärr ha gett upp sin liberala inriktning till förmån för mer reaktionär populism. Både i Stockholm och i resten av landet. Här i Stockholm yttrar det sig genom att man inom Folkpartiet genom att flörta med mer reaktionära krafter försöker ta röster från sina kamrater inom Alliansen, för att på så vis stärka sin egen position i samarbetet.
Men tänker de på att det kan leda till att det borgerliga blocket förlorar sin majoritet efter valet? Så går det nämligen om något av stödpartierna hamnar under spärren.
En följdfråga är då om Folkpartiet överhuvudtaget har någonting i Alliansen att göra? Det fungerar inte så bra om någon åsidosätter lagets mål för att köra sitt eget race. Hur skulle det se inom fotbollen om spelarna började fälla sina egna lagkamrater för att själva få chansen att göra mål? Det är just det Folkpartiet försöker göra, medvetet eller ej.
Men Centerpartiet då? Eller Moderaterna?
Varför inte? De har Stockholms bästa för ögonen. Och de förstår till skillnad från Folkpartiet att lagarbetet är viktigast. Laget före jaget, som det heter. Kristdemokraterna känns däremot mer tveksamma. Det skulle vara som taktikröst för min del, om deras närvaro absolut behövs i Stadshuset. Men jag kan verkligen inte ställa mig bakom deras värderingar.
Vad jag med säkerhet vet är i alla fall att jag inte vill se en rödgrön majoritet i Stadshuset. På gott och ont. Miljöpartiet skulle jag gärna se som en del av en framtida stadshusallians. Men så länge man inom partiledningen håller fast vid att partiet ska vara ett stödparti åt socialdemokraterna (eller ha en social-liberal inriktning, som det heter, vilket utesluter borgerligt samarbete) snarare än att vara ett tvärpolitiskt mittenparti (läs: som väljer samarbete utifrån sakfrågorna, inte efter de andra partiernas partifärger) med miljöfokus i första hand innebär en röst på Mp en röst på Socialdemokraterna. Och en röst på sossarna är en röst på sämre miljö.
En röst på Socialdemokraterna innebär en röst på ökat bilberoende, sämre miljö och försämrad kollektivtrafik. Varför? Jo, en röst på sossarna skulle nämligen innebära att Lars Dahlberg blir ny styrelseordförande för SL.
Nu menar jag inte att Dahlberg är en dålig politiker. Tvärtom, han är en erfaren och skicklig politiker som vet vad han vill. Problemet är bara att han inte verkar vilja samma sak som kollektivtrafikanterna i Stockholm. Han är för nya motorvägar och en varm anhängare av Förbifart Stockholm, och samtidigt emot spårburen kollektivtrafik. Spårburen trafik gör annars kollektivtrafiken mer attraktiv - tunnelbana, pendeltåg och spårvagn är mer uppskattade som färdmedel än buss. Men det verkar inte Dahlberg reflektera över.
Tyvärr är ganska få av Stockholms hundratusentals kollektivtrafikanter medvetna om detta, och inser inte att deras röster avgör framtiden för SL. Dahlberg sitter nu som andre vice ordförande i SL, och utmärker sig främst genom sitt motstånd mot Spårväg City, som leds av Handelskammaren som ständigt försöker sprida felaktiga uppgifter om satsningen. Bland annat skrönan att Spårväg City kostar en miljon per meter. (ABC fälldes för övrigt för osaklighet i Granskningsnämnden när de förde den uppgiften vidare.)
Varför är någon som inte verkar representera kollektivtrafikanterna socialdemokraternas främste kandidat till posten som ny styrelseordförande för SL?
Där har vi ironin med att rösta grönt i kommande lokalval i Stockholm. En röst på Miljöpartiet innebär i förlängningen en röst på nya motorvägar men sämre kollektivtrafik.
Hur vill du att staden ska utvecklas?
Bra av Stockholmscentern
2009-12-27 14:37:59
Stockholm är en stad och ett levande samhälle som tillhör oss alla. Staden är inte ett museiföremål som existerar endast för att behaga en liten och privilegierad elit. Men är det då rimligt att stadens gestaltning och utveckling ska dikteras av denna elit, snarare än att utgå från behoven och önskemålen hos Stockholms växande befolkning?
Saknar Folkpartiet den insikten? Är deras dogmatiska låsningar i frågan och där de blankt säger "nej till skyskrapor i innerstan" ett tecken på detta? Eller är det en medveten strategi för att fiska röster bland de mer reaktionära nej-sägarna i staden? Det senare skulle inte förvåna mig.
Tyvärr satsar Folkpartiet allt mer på opportunistisk populism för varje år som går. Ett steg på vägen mot att bli ett "svensk folkeparti"?
Enastående vacker trevåningslimpa?
Rivningen av Aspuddsbadet drevs ironsikt nog igenom av det folkpartistiska idrottsborgarrådet Madeleine Sjöstedt. Trots omfattande protester från både allmänhet och massmedia! Det förekommer inte ofta i en stad som Stockholm, där det främst är kulturjournalister och historiker som säger ifrån när någonting ska rivas. Men det som sker utanför tullarna räknas kanske inte eftersom det inte är lika "fint folk" som bor där som i innerstan?
Centerpartisterna Per Ankersjö och Lukas Forslund visar däremot att de faktiskt förstår att staden ska byggas på människornas villkor, och inte det motsatta. Visserligen kan jag personligen ställa mig lite frågande till om vi måste bygga skyskrapor i innerstan, eller om vi helt enkelt ska nöja oss med att det är tillåtet. Att varken säga kategoriskt ja eller kategoriskt nej. Skyskrapor (eller snarare höghus) kan göra staden vackrare. De kan göra staden fulare.
Är det just höjden som är problemet? Eller är det gestaltningen som är viktig? Så långt tänker inte nej-sägarna, utan de väljer att förenkla och banalisera frågan till att handla om just höjden på huskropparna. Över 24 våningar är "fult" enligt skönhetsrådets praxis.
Att nej-sägarna gärna bygger upp sin argumentation kring osakligheter, halmgubbar och ad hominem-argument är ett annat problem i den här debatten. Ett så stort problem att det sänker debatten, skulle jag säga.
Även i det här avseendet utgör Fp ett lysande exempel. I julaftonens debattartikel på SvD Brännpunkt försökte man visserligen argumentera med stil och finess, men ändå insinuera att det är skillnad på folk och folk, och att bildade människor vill stoppa det ena och det andra i Stockholm. De som tycker annorlunda är obildade och okunniga, och är därför inte berättigade till en åsikt i frågan. Kulturlösa makthavare och det skadar ohjälpligt Stockholms silhuett är två citat jag gärna lyfter fram.
Vad de säger är alltså att den här frågan inte tillhör normalt folk i Stockholm. Det är en fråga för den elit som vet bättre än pöbeln.
Allt detta är är man inom Fp och andra bevarandeorganisationer väl medveten om. Men gemene man ska gärna tro att den nuvarande staden är hotad. Skrämselpropaganda är alltid effektiv, och gör folk mindre villiga att ifrågasätta och tänka självständigt.
Folkpartiet i Nacka lyckades dock prestera ett riktigt lågvattenmärke. Här talar vi inte om insinuationer och stil och finess, utan de som förespråkar höghus och skyskrapor är inflyttade bönder, vilket får mig att tänka på moderaten Anna Kinbergs bevingade uttalade "stockholmare är smartare än lantisar" från hennes personvalskampanj för några år sedan. (Hon borde kanske söka sig till Fp om hon håller fast vid den åsikten?) I vad som kanske var tänkt som ett lite mer nyanserat inlägg försöker Fp Nacka göra liknelser mellan skyskrapor och diktatur. Väldigt effektivt. Eller? OK, kanske inte...
Givetvis försöker de även få med ett kategoriskt och förtäckt nej till planerna på att däcka över bangården och Klarastrandsleden... (Någonting säger mig att de som sysslar med kommunikation och retorik inom Fp är på julledighet.)
Så ser nej-sägarnas argument ofta ut. Det handlar inte om att kritisera planer och idéer, utan om att demonisera och nedvärdera de som står bakom dessa idéer. Enligt Fp Nacka är man en "inflyttad bonde" om man vill se höghus och skyskrapor i Stockholm.
Enligt de tidigare politiker som skrev julaftonens debattartikel är det "kulturlösa makthavare" som vill förstöra staden. Vad gemene man tycker är däremot ointressant. Den inställningen är väldigt trist, eftersom den här frågan i allra högsta grad angår just människorna som bor i staden.
Jag ställer mig frågan hur man som väljare ens kan överväga att rösta på ett parti som har den synen på avvikande åsikter som Folkpartiet visat upp i den här debatten. Även om jag skäms över att erkänna det så röstade jag på Fp i förra valet. Det misstaget gör jag inte om.
Och till "Mr 300 bloggar" - nej, du kan inte kommentera genom att ange vad som helst som epostadress. Du måste nämligen klicka på en länk i det mail som skickas till just den adress du anger för att systemet ska ta emot din kommentar. Annars kommer den att raderas utan att visas i systemet. Hoppas det var värt besväret. ;-)
Fp och SvD sviker Stockholm
2009-12-25 20:33:51
Nu är det dags för nästa kapitel i SvDs ständigt pågående korståg mot framtiden. I en debattartikel signerad Per Ahlmark, Bonnie Bernström, Stella Fare, Birgit Friggebo, Gabriel Romanus, Barbro Westerholm och Olle Wästberg går man till angrepp mot förnyelsen och förändringen av Stockholm.
Kanske undrar du vilka de här människorna är? Det är inte helt lätt att förklara. Den i sammanhanget mest aktuelle torde vara Bonnie Bernström, som på senare tid mest blivit känd för sitt styvnackade motstånd mot en planerad förskola på Stigbergsgatan i Stockholm (den officiella förklaringen är att förskolan ska byggas på "känslig kulturmark"). Resterande artikelförfattare är i huvudsak tidigare politiker som inte gjort så mycket väsen av sig sedan vi senast hade en borgerlig regering i Sverige. Dvs 1991 - 1994. Birgit Friggebos allsång med "We shall overcome" känns kanske bekant?
Kort sagt handlar det alltså om en grupp människor vars auktoritet är att de har ett förflutet inom politiken. Alltså är deras åsikter inte mer värda än dina eller mina. Därmed krävs någon slags udda idoldyrkan för att man som läsare ska kunna se den här gruppens ståndpunkter om mer värda än någon annans. Jag gör det inte.
Ändå är tonen i den här artikeln väldigt nedlåtande gentemot läsaren. Förespråkarna för förändringar kallas "kulturlösa". Staden (som givetvis är "unik", vilket ihop med "världens vackraste" hör till standarduppsättningen omdömen om Stockholm) riskerar att "ohjälpligt skadas".
För att finna stöd för den här retoriken har författarna plockat in en sanningssägare i form av en kanadensisk kryssningsturist som besökte staden i somras. Någon som givetvis måste se stadsutvecklingen ur ett nyktert perspektiv där alla aspekter vägs in, inte minst sådant som rör samhälle och ekonomi, eller hur? För vi vet väl alla att det är ju därför man besöker städer i egenskap av turist?
Om jag skulle besöka Venedig eller Florens (två städer som till skillnad från Stockholm är internationellt erkända som några av världens vackraste städer) skulle jag givetvis betrakta städerna utifrån hur bra de fungerar ur ett samhällsekonomiskt perspektiv... Eller hur?
Nej, naturligtvis inte. Problemet är att SvD (som vid det här laget har förverkat sitt förtroende som opartisk och objektiv institution i stadsbyggnadsdebatten) har tagit in ännu en debattartikel som utgår från att staden är ett museum eller ett prydnadsföremål vars enda kvaliteter är de rent estetiska. Jag måste erkänna att jag imponeras av SvD. Varje gång en sådan artikel dyker upp tänker jag att de nått botten och inte kan sjunka djupare.
Ändå lyckas SvD ideligen överträffa sig själva.
Samtidigt har dessa artiklar ett värde. Just den här artikeln sätter fokus på en väldigt viktig fråga - för vem bygger vi staden? Ska vi låta Stockholms utveckling styras av nostalgiker och bakåtsträvare som inte själva kommer att leva i det framtida Stockholm som vi idag bygger? Eller ska vi utgå från behoven hos kommande generationer, dvs de arbetande människor som bor och framförallt lever i staden och för vilka vardagen måste fungera? Deras behov väger väl rimligtvis tyngre än önskemålen hos de turister som kanske besöker staden i några dagar under hela sitt liv?
Det är väl inte där vi har stadens existensberättigande, som en framtida turistattraktion utan eget liv?
Gensvaret bland bloggarna har varit positivt. Eller rättare sagt negativt. Av de bloggar som länkat till artikeln i SvD är en klar majoritet emot den ståndpunkt som Fp och SvD intagit. Bland de bättre inläggen hittar vi de som skrivits av $akine, Per Ankersjö och Johan Ingerö.
Ett par bloggar har varit relativt kritiska mot utvecklingen, men det är ganska naturligt.
Den alltid lika underhållande "Mr 300 bloggar" skriver givetvis om detta. Eller rättare sagt, han skriver i vanlig ordning inte om det som artikeln handlar om, utan länkar ett föga relevant inlägg till artikeln i SvD i hopp om att det ska ge uppmärksamhet, vilket ligger i linje med hans ständiga spammande. (Smeknamnet kommer sig av att han driver åtminstone ett tiotal bloggar under olika namn, i syfte att skapa en illusion av ett utbrett stöd för sina åsikter.) Ingenting värt att kommentera i det inlägget, utan det handlar om de vanliga stolligheterna.
Nåja, jag ska avrunda här. Behövde nog mest bara skriva av mig lite. Men som sann stockholmsvän bör man dels låta bli att prenumerera på SvD, dels rösta på något annat parti än Folkpartiet. Folkpartiet, sitt namn till trots, är numera ett konservativt och reaktionärt elitparti. De värnar om vykortsvyer. Inte om de människor som bor och lever i Stockholm.
Stockholm är en stad som bebos av människor.
Uppdatering: nu får Fp i innerstaden lite stöd av sina avsides belägna partikamrater i förorten Nacka. Politikerna i Nacka har tydligen kommit till den lysande slutsatsen att de som förespråkar skyskrapor är "inflyttade bönder". Det stämmer säkert, och det borde väl upplevas som förbrödrande för de lokala landsortspolitikerna sydost om Vaxholm?
De flesta stockholmare är ju inflyttade, och stödet för skyskrapor är utbrett. Antagligen finns det ett samband även där. Men jag antar att Fp Nacka med sin eminenta analys vill säga att "riktiga stadsbor" är smartare än lantisar, vilket låter ganska likt det moderaten Anna Kinberg kläckte ur sig för några år sedan. Är det politiker av den kalibern som företräder Folkpartiet ute i förorterna?
Framsynt och bra, Kristina
2009-12-08 18:24:09
Kristina Alvendal, en av mina favoriter inom politiken i Stockholm, chattade med DNs läsare idag. En favorit eftersom hon orkar med jobbet som stadsbyggnadsborgarråd i en stad som Stockholm, som sedan länge hållits som gisslan av högljudda bakåtsträvare som anser att all förändring är av ondo.
Problemet är inte att bakåtsträvarna är ovanligt många i Stockholm. Troligtvis är de inte fler här än någon annanstans. Men de har ofta stort inflytande i rätt kretsar, vilket gör att de lätt kan manipulera informationsflödet, och ge sken av att de representerar de breda massorna. Ett i mina ögon ganska talande exempel är Citybanan kontra Järvalyftet, två projekt som är aktuella i Stockholm.
I fallet med Citybanan var den stora stötestenen att en del av de boende i Vasastan under en tid skulle få stå ut med vissa störningar pga bygget av järnvägstunnlar och en ny station. I grund och botten någonting som är ganska naturligt för den som bor någorlunda centralt i en någorlunda stor stad som är någorlunda levande. Jag bor i Årsta och har stått ut med periodvisa sprängningar i flera års tid, och Södra Länken drogs bokstavligt talat rakt under huset jag bor i. Det får man leva med i en stad som utvecklas.
De boende runt Odenplan stod alltså inte inför några stora störningar eller övergrepp.
Någon mil längre norrut ligger Järvafältet. Järvafältets bostadsområden är inte riktigt lika populära och fashionabla som Vasastan. Men de planerna innebar stora förändringar för de boende. En del bostäder skulle rustas upp. Andra skulle rivas och ersättas med nya. Allt skulle bli dyrare, och många av de boende hade bokstavligt talat tvingats ut på gatan om det klubbats igenom i sin ursprungsform.
Trots dessa skillnader skrev Svenska Dagbladet spaltkilometer om de "övergrepp" som de boende i Vasastan skulle komma att utsättas för, samtidigt som det knappt blev mer än ett par artiklar om Järvalyftet. Men varför? För att bygget av Citybanan påverkar fler människor än Järvalyftet? Eller för att det påverkar människor som har kontakter - eller är verksamma - inom massmedia?
Det här agerandet från massmedias sida påverkar ju givetvis stadsbyggnadsdebatten. Trots att det i första hand är fråga om saker som egentligen bara påverkar en liten minoritet kan de breda massorna manipuleras till att tro att det är fara å färde och att någonting i staden hotas. Opinionsbildning när den är som sämst. Och tidigare har många politiker valt att ta ett steg tillbaka när dreven inom massmedia satt igång. Vem vill bli ihågkommen som den nya Hjalmar Mehr?
Där tycker jag att Kristina Alvendal förtjänar en hel del credd, eftersom hon ofta ser igenom det här beteendet från massmedias sida och verkar vara väl medveten om att de som skriker högst kanske inte är de man ska lyssna på. Därför hoppas jag att hon är väl förberedd på det kommande spektaklet, då hon kanske kommer att uppvaktas av den senaste proteströrelsen. De är emot att Tors Torn byggs vid Torsplan, och som vill lämna över en lista med namnunderskrifter mot bygget. Den listan har startats av en viss "Ester Sand", som även har skrivit på listan. Ett annat namn som figurerar både på listan och i massmedia är Ylva M Larsson.
Nu kommer vi till det roliga - Ylva och Ester är samma person.
Här har vi alltså en protestlista där åtminstone en av personerna har skrivit på den åtminstone två gånger. Lustigt nog syns det klart och tydligt i informationen om uppropet, där Ester Sand står som ansvarig, men klickar man på länken för att maila henne är det Ylva Larssons adress som dyker upp.
Jag har bara på rent jäkelskap startat en lista som är FÖR bygget av Tors Torn, och som kommer att hinna vara igång i kanske ett dygn innan beslutet ska tas om projektet. Du hittar den listan här, om du vill skriva på den.
Det här med multipla identiteter verkar vara någonting utbrett bland de som motsätter sig nya projekt i Stockholm. Min "favoritbloggare" har givetvis startat ännu en blogg (är han uppe i 13 stycken nu?) i vilken han har länkat ett helt fullständigt irrelevant inlägg till Alvendals chattsammandrag. (Starkt jobbat, PG.)
Även bland kommentarerna till "debattartikeln" om den påstådda skuggan från Tors Torn verkar forumschizofrenin breda ut sig. Av de totalt 14 kommentarer som skrevs efter midnatt mellan den 8:e och den 9:e ser det inte ut att finnas mer än två unika skribenter. För den som vill spamma under multipla alias (eller bloggar, se ovan) har jag ett par tips. Gör det inte under de tider då väldigt få kommenterar, skriv inte kommentarerna för nära inpå varandra och försök även att variera språket så att det inte blir så pinsamt uppenbart att det är fråga om samma skribent.
Bad call, stadshuset!
2009-12-07 11:14:39
Nu ska Aspuddsbadet rivas. Trots protester som innebär att polisen bokstavligt talat får lyfta bort människor som vill rädda badet. Voffor gör di på dette viset?
Jag har inte personligen tagit ställning i frågan om Aspuddsbadet i sig. Fyller det en funktion och ett behov ska det få finnas kvar, annars kan det gärna rivas. Och eftersom frågan engagerar så till den grad att människor har ockuperat badhuset och med civil olydnad försökt stoppa rivningen är det kanske ett tecken på att badet har ett existensberättigande?
Vi inom YIMBY deltog med en representant i badhusfestivalen för ett par veckor sedan, även om jag inte själv var där. Däremot vet jag inte om någon av de ansvariga politikerna gjorde sig besväret att ta sig dit. Jag tror inte att så var fallet. Var Madeleine Sjöstedt, kultur- och idrottsborgarråd på plats? Inte vad jag vet. Ett dåligt beslut, i så fall.
Rivningen av Aspuddsbadet kan lätt bli en typisk David-mot-Goliat-fråga, där politikerna i stadshuset framstår som maktfullkomliga och ointresserade av vad gräsrötterna tycker och tänker, och bara kör över dem utan att lyssna. Med nio månader kvar till valet? I en stad som i det närmaste saknar värdekonservativa väljare?
Det är, för att uttrycka mig diplomatiskt, ganska oklokt...
Det spelar ingen roll om man i stadshuset gör mycket som är bra på annat håll. Det är när man gör bort sig på ett sätt som ger tidningsrubriker som väljarna börjar fundera på om de ska rösta på något annat alternativ. Vi får se hur det går.
Jag är övertygad om att ett maktskifte vore en katastrof för Stockholm. Inte minst inom kollektivtrafiken. Där kan vi i så fall socialdemokraten Lars Dahlberg som styrelseordförande för SL. Dahlberg är en erfaren och kompetent politiker. Men i trafikfrågor tänker han i gamla och utdaterade banor, och satsar hellre på motorvägar för bilar än på högklassig kollektivtrafik. Är det så lyckat om man ska representera de hundratusentals stockholmare som åker kollektivt, och som gärna gör det med spårburen trafik? Det rödgröna blockets syn på stadsplanering innebär samtidigt ökade satsningar på en glesare stad. Detta ger i kombination med Dahlbergs syn på kollektivtrafiken en arkipelag av segregerade förorter som skapar barriärer mellan människorna i staden.
Är det en sådan stad vi vill ha? Är det en sådan stad stadshusalliansen vill ha?
Det är synd att ingen av politikerna i stadshusalliansen kunde ta ett par timmar av sin fritid i anspråk för att besöka det rivningshotade badhuset. Om inte annat för att visa att man tar protesterna på allvar, även om man är av en annan åsikt.
Min "favoritbloggare" har för övrigt startat ännu en blogg och länkat till artikeln i DN. Nu är han uppe i åtminstone tio bloggar som han använder för att spamma gammelmedia med. Kan någon förklara vad det inlägget (se länk) har med Aspuddsbadet att göra?
Ber att få korrigera föregående stycke. Han är uppe i elva bloggar. "Polispatrullen" har nu länkat till artikeln i DN. Ett inlägg som i alla fall är on topic.
Goda nyheter, SAAB
2009-12-01 21:22:54
Läste just i DN, SvD och Aftonbladet att GM har fått bud på SAAB. Det innebär en månads frist för att SAAB utvärdera de nya buden och möjligheterna.
Goda nyheter, tycker jag. Även om SAAB alltid varit lite av ett sorgebarn vore det synd att helt förlora varumärket. Finns det kanske någon möjlighet för SAAB att med en ny ägare kunna hitta tillbaka till sina rötter, och "arvet" från flygindustrin?
Som jag skrev i ett tidigare inlägg är varumärket i sig SAABs akilleshäl. Hur kan SAAB profilera sig och på så vis hitta en målgrupp att fokusera på? Det man gjort tidigare har ju tydligen inte fungerat. Ska SAAB fortsätta att vara ett olönsamt dussinmärke med dunkla och oklara värden, eller profilera sig mera skarpt mot en viss grupp kunder/människor?
Ohlyckan snackar business och varumärken
2009-11-25 10:42:18
Jag borde vara ute i Kista nu och hålla en presentation om ett koncept. Men det blev ingenting av det, eftersom varmvattnet visade sig vara avstängt när jag skulle hoppa in i duschen. Och att duscha kallt en gråruggig novembermorgon finns liksom inte ens på kartan för mig. Så nu sitter jag och väntar på att varmvattnet ska komma tillbaka, så att jag kan hoppa in i duschen. Tack för den, hyresvärden.
Anyway, nu är SAAB på tapeten igen. Koenigsegg har dragit sig ur affären och kommer inte att köpa SAAB. Kommer SAAB att gå åt fanders? Kanske. Kanske inte. Det märker vi. Om SAAB lyckas ställa om sig till ett livskraftig och lönsamt bolag överlever det.
Nu ger sig Lars Ohly in i debatten och kritiserar näringsminister Maud Olofsson för hennes tidigare agerande i SAAB-affären. Även om jag själv tycker att Olofssons och den övriga regeringens agerande i SAAB-frågan har varit ganska korkat i vissa avseenden är Ohlys kritik ganska roande. Han är inne och nosar på för honom ganska främmande mark. Nämligen företagande och näringsliv. Bland annat anser Ohly att ett av landets "starkaste varumärken" kan komma att gå i graven pga regeringens agerande.
Ursäkta mig, men är SAAB ett starkt varumärke?!
Vet Ohly överhuvudtaget vad ett varumärke är? Varumärket har väl i alla tider varit ett problem för SAAB? Att varumärket SAAB alltid har varit så förbannat svagt? Vad förknippar folk med akronymen "SAAB"?
Om du ställer den frågan till flera olika personer och snabbt får samma svar är det ett tecken på att varumärket är starkt. Det visar att de känner till de värden som förknippas med varumärket, och det är värdena som gör att ett varumärke säljer. (Säg Volvo så svarar många "säkerhet".) Men något sådant svar får man inte på SAAB-frågan. Man får flera olika svar. "Modernt" säger några. "Sportigt" säger andra. "Folkligt" kan vissa svara samtidigt som någon säger "lyxigt". Så är det med ett oklart varumärke.
SAAB säljer inte. Det beror bland annat på att varumärket inte har några klara värden. SAAB kan enklast definieras som "det en gång i tiden svenska bilmärket som inte är Volvo". SAAB är ett svagt varumärke. Och i den frågan såg jag Koenigsegg som räddningen. Koenigsegg vet hur man bygger varumärken. De hade en plan, den gick ut på att göra om SAAB till en lyxbil. Helt rätt, säger jag. Ett bilmärke kan inte vara lyxigt och folkligt på samma gång. Men SAAB har försökt, och det har sänkt varumärket SAAB. Man har misslyckats i sitt varumärkesbyggande.
Ett oklart varumärke innebär att man inte vet vem varumärket vänder sig till. Och hur ska man sälja in någonting till en kund som inte går att definiera?
Ett Stockholm utan stadshuset och stadsbiblioteket?
2009-11-20 17:14:12
Folkpartiet Stockholm skriver i en artikel på Newsmill den 19 november om sin syn på Stockholms tillväxt och utveckling, med den ganska talande rubriken ”Inga fler skyskrapor i City”. Tyvärr säger Folkpartiet i princip inte någonting med sin artikel, och den väcker snarare fler frågor än den besvarar. Artikelförfattarna passar även på att kritisera den vikande respekt eller förtroende som vissa politiker har för stadsmuseets arbete med att k-märka byggnader och miljöer i Stockholm - Quis custodiet ipsos custodes? Vi inom nätverket YIMBY delar inte Folkpartiets syn på Stockholm.
Vad baserar Folkpartiet sitt ställningstagande på? De tar i sin artikel upp en del gamla och vid det här laget väldigt slitna argument, som rivningarna av de gamla Klarakvarteren för ett halvsekel sedan. Men vad har norrmalmsregleringen gemensamt med dagens förslag att förtäta och bygga igen en del luckor som finns i centrala Stockholm? Eller förslagen att ersätta en del av dagens mindre lyckade byggnader med någonting som fungerar bättre ihop med stadsbilden och ger ökade värden för staden? YIMBY har föreslagit en slags ”byggväxling” som ger staden möjlighet att återställa en del av stadsbilden och framhäva det som återstår av Stockholms gamla kärna. Du kan läsa mer om det på vår webbplats, http://www.yimby.se/2009/11/yimby-lamnar-in-yttrande-_831.html.
Klara-rivningarna är en svår fråga. Främst för att den bild många har av den händelsen är ganska ensidig och onyanserad. Detta beror på att ”rivningsraseriet” som argument har ägts av konservativa och reaktionära krafter som har valt att lyfta fram sin syn på norrmalmsregleringen som ett exempel på hur vår gamla stadskärna förstördes. I vissa aspekter har de rätt. Levande kvartersstad försvann i samband med rivningarna. Och levande kvartersstad är någonting som vi inom YIMBY förespråkar.
Samtidigt utelämnar de konservativa krafterna vissa detaljer, som skulle göra det lättare att förstå drivkrafterna bakom norrmalmsregleringen. Då är det svårt att bilda sig en uppfattning om man inte själv har upplevt gamla Klara, vilket väldigt få av dagens stockholmare ärligt kan säga att de har gjort.
Ett argument som kan nyansera bilden av norrmalmsregleringen är att det var ett socialt projekt, med målsättningen att få bukt med problemen i stadsdelen. Många av människorna bodde hopträngda i små lägenheter utan rinnande vatten och var hänvisade till utedass på gården. Fattigdomen var utbredd, och det var vanligt med sjukdomar som berodde på sanitära olägenheter. Gamla Klara var ett slumområde där ohälsa och kriminalitet frodades.
Att förbättra situationen för dessa människor krävde någonting radikalt. Att modernisera hela stadsdelen var inte genomförbart, utan det krävdes nya bostäder eftersom invånarna helt enkelt inte fick plats. En stor del av dem hade alltså tvingats att flytta även om alla hus fått stå kvar. Tyvärr genomfördes detta projekt utan någon som helst finess eller respekt för stadens kvaliteter. Man rev mer än vad som var nödvändigt, och byggde som ersättning isolerade förortsenklaver långt utanför staden. Den levande innerstaden ersattes med sovstäder.
Folkpartiet förespråkar omedvetet en liknande utveckling genom att kräva stopp för en hög exploateringsgrad i centrala Stockholm. Problemet är i den här frågan att Edholm, Gundar och Sjöstedt i grund och botten menar väl, och vill slippa se en upprepning av 1900-talets misstag. Det vill vi nog alla. Men deras idéer kan mycket väl få sådana konsekvenser, eftersom vi genom en ogenomtänkt och restriktiv bostadspolitik riskerar att skapa nya problemområden. Det är en fråga som man inom folkpartiets ledning måste reflektera över.
Bland de argument som är mindre relevanta är ledartrojkans uttalade mål att värna stadens visuella identitet. Där hittar vi samtidigt Folkpartiets huvudargument mot skyskrapor i City. Premissen för detta ställningstagande är att stadsbilden är bra som den är, och därför ska ingenting som kan förändra den få byggas.
Hur staden hade sett ut idag om man resonerat så under tidigare sekler?
Det finns många exempel på byggnader som var kontroversiella när de byggdes, men som idag är en så naturlig del av stadsbilden att inte ens den mest reaktionära nostalgiker skulle drömma om att ”återställa” den till sitt tidigare utseende. Stadshuset är ett exempel på en sådan byggnad. Även stadsbiblioteket var på sin tid ett omdebatterat projekt. Söker vi oss utanför Stockholm har vi ett bra exempel i Eiffeltornet i Paris.
Kan du tänka dig ett Stockholm utan sitt stadshus, eller ett Paris utan Eiffeltornet? I båda fallen talar vi om byggnader som är ikoniska för de städer de står i. Säg ”Stockholm” och många tänker på just stadshuset med sitt karakteristiska höga torn och röda tegel. ”Paris” är för de flesta synonymt med Eiffeltornet. Detta gäller även byggnader som Globen, Söder Torn och S:t Eriks torn, som alla kritiserades och bespottades innan de byggdes. Nu är de en naturlig del av stadsbilden. Eller gjorde vi fel som byggde dem? Är det kanske i första hand en fråga om mentalitet, snarare än byggena i sig?
Folkpartiet anser också att det är ett problem att politiker börjar ”tappa respekten” för stadsmuseets k-märkning av byggnader och miljöer i Stockholm, och menar att man som politiker inte ska ifrågasätta stadsmuseets kompetens. Är det inte snarare tvärtom, att man som politiker måste göra avvägningar mellan olika intressen? Stadsmuseet är part i den här frågan, och fokuserar ensidigt på just arbetet med att skydda olika kulturmiljöer, det är ju deras jobb! Quis custodiet ipsos custodes – vem övervakar övervakaren, eller vem vaktar väktaren? En fråga som går ända tillbaka till antiken. Stadsmuseets tjänstemän är till skillnad från stadens politiker inte demokratiskt tillsatta, och därför måste deras arbete få granskas och ifrågasättas, annars är det fråga om tjänstemannastyre.
Inom Folkpartiet måste man inse att vi inte kan ge en enskild part i frågan fritt spelrum och sedan tvinga alla andra att rätta sig efter det. Företräder Folkpartiet stadens invånare i den här frågan? Eller har man valt att rätta sig efter önskemålen hos olika konservativa intressegrupper som utgår från sina egna önskemål och värderingar utan hänsyn till stadens behov av att få växa och utvecklas? Och ställde sig inte Folkpartiet bakom planerna på att riva stadsbibliotekets annex för att ge plats för Delphinium? Eller planerna på att riva Aspuddsbadet?
Stadens framtid är en fråga som tillhör alla Stockholmare. Inte bara tjänstemännen på stadsmuseet, eller debattörer och intressegrupper som skönhetsrådet, YIMBY eller Samfundet S:t Erik. Och eftersom det angår oss alla kan vi inte leta oss fördärvade efter lösningar som gör alla lika nöjda, vilket Folkpartiet tycks vara ute efter. Det är dömt att misslyckas, eftersom det leder till att ingen blir nöjd. Vi måste ta hänsyn till att det finns olika önskemål, och acceptera att det i en växande storstad byggs sådant som vissa stör sig på, medan andra uppskattar det. En levande stad behöver kontraster.
Ingen har föreslagit att vi ska riva stadens äldre bebyggelse för att ge plats åt le Corbusierska monsterskapelser i gråbetong. Vi kan bygga högt i City, om det finns skäl för det. Varje projekt är individuellt och därför är sammanhanget och gestaltningen av det nya Stockholm viktig. Att däremot bara säga ”nej” leder ingenstans. Även om man som Folkpartiet försökt att linda in sitt kategoriska nej för att ge sken av att vara för en utveckling av staden. För det precis det de gör genom att säga att de vill utveckla staden till en internationell storstad, samtidigt som utseendet inte får förändras.
Skönhet är nämligen någonting subjektivt.
Klart att SD går framåt
2009-11-15 12:46:26
Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen enligt en undersökning som SvD/Sifo har gjort nu i november. De har med råge kommit över riksdagsspärren. Partiet är även större än både Centerpartiet och Kristdemokraterna. Men varför?
Min gissning är att det handlar om trovärdighet.
SD har lärt sig hur de ska agera för att framstå som trovärdiga genom att använda generaliseringar som fakta och sakliga argument, samtidigt som de utelämnar det som talar emot deras sak. Det här förstärks sedan genom att massmedia och politiker inom de mer "rumsrena" partierna är väldigt rädda för att ta debatten med SD. Det är ganska dumt, eftersom det egentligen inte är så svårt att vederlägga de argument som SD och liknande främlingsfientliga grupperingar använder.
Det här kräver att den som diskuterar med dem själv är påläst i frågan. Och inte heller framstår som en direkt motpart till SD, utan är lite mer neutral och pragmatisk. Är det kanske där skon klämmer?
Att de sociala problemen är större i invandrartäta områden är ett ganska populärt argument bland de som vill stoppa eller begränsa invandringen. Och de stämmer. Ingen kan förneka att problemen är större i de mer invandrartäta områdena. Att försöka förneka det gör att man förlorar trovärdighet. Tyvärr är det många som gör det.
Walk-over för SD, alltså.
För att hävda sig i den här frågan måste man fokusera på bristerna i SDs argumentation. De förklarar nämligen inte varför det ser ut så här, mer än med argument som att det handlar om någonting "kulturellt". Eller på ren svenska, att "invandrare" på grund av sina värderingar är mer benägna att begå brott än etniska svenskar.
Är det verkligen så? Eller är det här en fråga som kan förklaras som någonting socioekonomiskt, det vill säga att orsakerna till problemen ligger i dessa människors sociala situation?
Ofta är det just där vi hittar svaret. Om vi tittar närmare på de enskilda etniska grupper som finns representerade i invandrartäta områden ser vi ofta samband mellan ekonomi, arbetslöshet och kriminalitet. I de grupper som har högst arbetslöshet är även kriminaliteten högre. Det gäller även etniska svenskar som bor i dessa områden, och bland vilka kriminaliteten är högre än för riksgenomsnittet för samma grupp. Samtidigt är den ofta lägre än hos de invandrargrupper som finns i samma områden, eftersom även arbetslösheten ofta är lägre.
Detta faktum utelämnar Sverigedemokraterna.
Sorgligt nog brukar de som försöker diskutera frågan med SD också missa att ta upp det. Men varför? Hör det inte till allmänbildningen att ha koll på sådant? Tyvärr inte.
Att kriminaliteten är högre i områden med sociala problem är ingenting nytt. Vi hade sådana problem långt innan det fanns någon invandring att tala om i det här landet. Du har kanske hört uttrycket "knivsöder" om du bor i Stockholm? Det är vad en del av Södermalm kallades en gång i tiden. Södermalm var med ett finare uttryck stadens stora arbetarstadsdel. På ren svenska betyder det att det handlade om ett fattigt getto. Kriminaliteten var hög och den som besökte området riskerade att bli rånad, våldtagen mishandlad eller kanske mördad. Därifrån kommer uttrycket "knivsöder".
Var Södermalm en invandrartät stadsdel? Svar nej. Hur är det då med invandrare som bor i områden som inte har stora sociala problem? Är kriminaliteten hög även där? Svaret är nej. Precis som med etniska svenskar som bor i välbärgade områden utan sociala problem.
Det här är ett faktum som rasister och främlingsfientliga utelämnar, eftersom det slår hål på argumentet att vissa områden har problem just på grund av att de är invandrartäta. Vad det handlar om är att socialt utsatta områden har större problem än andra, eftersom de blir till en avstjälpningsplats för människor som inte har någon annanstans att ta vägen. Så har det varit i alla tider, långt innan det fanns någon invandring att tala om. Men eftersom vi har ett socialt skyddsnät ser vi inte tiggare ligga i rännstenen, utan de flesta har tak överhuvudet. Så såg det inte ut förr, vilket innebar att de sociala problemen var mycket mer uppenbara då än nu.
Är det inte hög tid att politiker och massmedia börjar läsa på lite i dessa frågor, så att SD inte längre äger och styr dem? Då kan de möta Sverigedemokraterna med sakliga argument som slår hål på de populistiska och opportunistiska floskler som idag drar väljare till partiet.
Jag läste en kurs på SU om just etnicitet, integration, mångfald, osv denna sommar. Problemet är kanske att man självmant måste söka sig till den här typen av kurser för att fördjupa sig i den här frågan? Känns som någonting som skulle passa på samhällskunskapen, som alla någon gång läser.
Trots allt är det ju en fråga om ren allmänbildning i hur samhället fungerar.
En av mina "favoritbloggare" (som driver minst sju andra bloggar) har även skrivit ett par "tänkvärda" och "nyanserade" inlägg i frågan. Notera ironin.
Älskling, tar du ut soporna?
2009-11-14 11:43:53
Det är mindre än ett år kvar till valet, och redan nu ser vi hur lokala politiker inom Moderaterna jobbar hårt för att ge oppositionen möjligheter att ta pluspoäng. Är det rätt väg att ta inför ett val som redan nu ser ut att bli oerhört jämnt?
Som du kanske förstår skriver jag om Lars-Ingvar Ljungman och Vellinge kommun i (det alltid lika "kontinentala") Skåne.
Vellinge kommun vill alltså inte ta emot ensamkommande flyktingbarn. Trots att det inte kostar dem någonting, liksom att de delar det ansvaret med övriga kommuner i Sverige. Det handlar ju faktiskt om barn utan anhöriga som kan ta hand om dem. En redan utsatt grupp som behöver trygghet och ett tillfälligt boende.
Med andra ord finns det inga rationella skäl för kommunen att vägra.
Motståndet handlar om rena värderingar. "Vi vill inte ha hit dem", ungefär. Så brukar det låta när frågan om flyktingar dyker upp ute på landsorten. Och det innebär kanske å andra sidan att det finns en del rationella skäl till att placera barnen någon annanstans. Det vore kanske mera lämpligt att placera ut dem i en kommun vars befolkning och politiska ledning är en aning mindre inskränkt? Annars får de knappast en vidare bra bild av Sverige och det svenska samhället i övrigt. Hur lätt blir integrationen om barnen redan på ett tidigt stadium börjar hata landet de bor i?
En av de lokala kommunalpamparna är alltså pådrivande, trots att det går stick i stäv med de värderingar som moderpartiet Moderaterna står för. Är det här en bild av partiet som Moderaterna vill förmedla till väljarna ett knappt år innan valet? Ljungmans agerande skadar partiet, och som medlem i Moderaterna ska han ställa sig bakom partiets värderingar.
Svårare än så är det inte.
Med andra ord borde det vara upp till Ljungman själv att avgöra hur hans framtid inom partiet ska se ut. Om inte Ljungman själv inser att han gått över gränsen hoppas jag att Moderaterna följer Centerpartiets exempel i agerandet mot Sven-Olle Olsson i Sjöbo för många år sedan. Ljungman är säkert välkommen i Sverigedemokraterna, vars värderingar är mer i linje med hans egna.
Det är dags att ta ut soporna, helt enkelt.
U-137 - en fabricerad incident?
2009-10-31 12:58:00
DN skriver idag om den gamla incidenten "Whisky on the rocks" där en rysk ubåt gick på grund på svenskt vatten för mer än 20 år sedan. Artikeln fokuserar på det gamla påståendet att besättningen planerade att detonera ubåtens kärnvapenbestyckade torpeder för att förhindra ett svenskt övertagande av fartyget. Sant eller falskt?
Jag läste denna sommar en väldigt bra och intressant sommarkurs på Stockholms Universitet. Kursen heter Krig, media och kultur, och handlar bland annat om hur massmedia mer eller mindre medvetet och avsiktligt medverkar till att hotbilder förstärks och incidenter fabriceras i syfte att främja politiska motiv. Kursen tog upp flera fall där sådant bevisligen eller möjligen kan ha skett, både i svenska och internationella sammanhang. Ett av de svenska fallen var incidenten där U-137 körde upp på land i skärgården utanför Karlskrona.
Jag var bara barnet när det här hände, men jag minns ändå hur det lät inom svensk massmedia. Ubåten var definitivt här på spionuppdrag, ryssarna visste precis var de befann sig och grundstötningen berodde på en felnavigering på några meter. Men är verkligen allt som sägs och skrivs i massmedia sant?
Vid ett av kurstillfällena i somras fick vi se den gamla dokumentärfilmen Ubåt! av Maj Wechselmann. Hon gjorde den här filmen när den svenska ubåtshysterin var som värst, och den föll inte i vidare god jord. Hon anklagades för att vara spion, landsförrädare och en hel del annat. Filmen följdes av en frågestund där Wechselmann själv svarade på frågor om filmens innehåll.
Jag tycker personligen att hennes dokumentär är ganska dålig som just dokumentär, eftersom den är väldigt vinklad och enligt min åsikt ganska pro-sovjetisk. Men Wechselmann var en av väldigt få kritiska röster i den svenska ubåtsdebatten, så jag tycker samtidigt att hennes film har ett värde som motpol till den officiella bilden.
Så vad är det då vi vet om ubåten? Alla som känner till incidenten vet att en rysk ubåt gick på grund på svenskt territorialvatten, i närheten av en svensk örlogsbas. Det är den officiella bilden. Och det finns ingenting i den som egentligen är fel. Det är när vi börjar titta närmare på detaljerna kring incidenten som det blir riktigt intressant.
Ubåten till att börja med hopplöst föråldrad när den gick på grund. S-363, som den egentligen hette, byggdes på 1950-talet. Den var även efter den ryska östersjöflottans mått mätt en skrothög. Den var dessutom ganska stor för att vara en dieselelektrisk ubåt och byggd för öppet hav snarare än skärgårdsbruk. Med andra ord inte den typen av ubåt som man skickar in den trånga svenska skärgården, som är full av grund och trånga passager. Dessutom var ubåten väldig bullrig. Den upptäcktes ju genom att boende några sjömil bort hörde dess vrålande dieselmotorer när den försökte komma loss från grundet. Och den gick ju i ytläge, vilket knappast kan ha hört till den sovjetiska marinens doktrin för obemärkt underrättelsearbete.
Gåsefjärden är inte heller någon idealisk plats för en ubåt, hur liten och smidig den än må vara. Gåsefjärden är nämligen väldigt grund, och full av undervattensklippor, vilket besättningen på S-363 kan intyga. Och för att göra det ännu värre blir fjärden bara grundare och grundare ju närmare fastlandet man kommer. S-363 hade gått på grund innan den nått fram till den örlogsbas som den enligt den officiella svenska bilden hade som mål. Var ryssarna inte medvetna om detta, trots att djupangivelserna finns i alla sjökort? Ubåten hade aldrig kunnat vända och ta sig ut igen om den fortsatt längre in. Även om ubåten hade lagt sig på botten av Gåsefjärden hade ett par meter av tornet stuckit upp över vattenytan.
Dessa detaljer tar Wechselmann upp i sin dokumentär, och det är det som jag personligen ser som det intressanta innehållet i Ubåt!, men hon går samtidigt för långt genom att göra mycket för att förlöjliga den svenska militären. Det kan ha bidragit till att hon blev ganska impopulär och utmålades som förrädare, snarare än att hon med fakta ifrågasatte den officiella bilden av ubåtskränkningarna. Så man måste trots allt se hennes film med ett kritiskt sinne.
Hur som helst, dessa detaljer har man inom svensk politik och militär varit medveten om sedan incidenten skedde. Det är inte i sig särskilt konstigt. Men varför är - eller var - så få svenskar medvetna om detta? Massmedia gjorde ju inte mycket för att nyansera bilden av incidenten. Medvetet eller ej? Är det ett tecken på ett fall av kollektivt dåligt omdöme inom den svenska journalistkåren, eller blev de själva vilseledda av myndigheterna? Det kan ha varit ett mediadrev där journalisterna bara hakade på sina kollegor utan att tänka kritiskt. Och det kan ha varit fråga om en fabricerad incident där Sveriges politiska etablissemang och militärindustriella komplex gjorde S-363 till en bricka i ett politiskt spel. Det är upp till var och en av oss att avgöra.
Men varför skulle Sverige vilja fabricera ett hot och en incident som ledde till försämrade relationer med Sovjetunionen? En möjlig förklaring är att det svenska försvaret på den tiden var ett skämt. Vi hade visserligen gott om värnpliktiga soldater. Men utrustningen var föråldrad. Utbildningen gick i princip ut på att lära soldaterna inom armén att gräva gropar att hoppa ner i för att sedan använda som skyttevärn. Marinen hade efter att den sista jagaren utrangerats i princip ingen ytstridskapacitet att tala om. Flygvapnet bestod av Draken- och Viggen-plan som alla började bli omoderna.
Att modernisera det svenska försvaret skulle alltså kosta en slant. Hur motiverar man den kostnaden?
Tja, kanske genom att blåsa upp hotbilden mot Sverige genom att skapa en yttre fiende? För det krävs en del incidenter som visar allmänheten att det pågår fientliga aktiviteter mot fäderneslandet. Men hur fabricerar man då en incident som inte visar sig vara bluff vid en närmare granskning? Att tala om kränkningar av luftrummet är svårt. Risken finns alltid att någon kommer med bevis för att ingenting har skett. Samma sak med incidenter vid gränsen - vi har ju för det första ingen gräns mot Sovjetunionen, och för det andra är det även där svårt att kontrollera informationen som sprids, någon utomstående kan alltid dyka upp och vederlägga uppgifterna.
Ubåtskränkningar är dock ett säkert kort. Där kan man använda sig av cirkelresonemang, där man visar på indikationer på ubåtskränkningar av svenska vatten, och sedan skyller bristen på konkreta bevis på att de kränkande ubåtarna är för avancerade för att kunna hittas eller stoppas med vår omoderna materiel, vilket Ubåt! även tog upp. Slutsats: vi behöver ny utrustning. När sedan en rysk ubåt - oavsett varför - råkar gå på grund i närheten av en svensk örlogsbas är det en skänk från ovan för den som vill blåsa upp hotbilden. Där har vi alltså bevis för att en utländsk ubåt gjort intrång på svenskt territorialvatten.
Om del av detaljerna sedan visar på hur orimligt det är att det var fråga om en avsiktlig kränkning är det bäst hålla inne med den delen av informationen. Istället förmedlar man bara de fakta som gör att det känns mera rimligt att det handlade om en avsiktlig kränkning.
Maj Wechselmann hade ett ganska enkelt svar på frågan om vad som orsakat grundstötningen - befälhavaren var antagligen full. Jag vet inte hur det är med det, eller om orsaken var att S-363 hade fel på navigationsutrustningen. Men om det verkligen var fråga om en avsiktlig kränkning måste förklaringen vara att någon i det sovjetiska östersjökommandot var inkompetent, eftersom man beordrade en stor, bullrig och otymplig ubåt att ge sig in i farvatten där den inte kunde operera. Och det har jag personligen ganska svårt att tro.
Men vi vet i alla fall att åren av ubåtskränkningar följdes av försvarsbeslut 90, som innebar en grundlig och kostsam modernisering av det svenska försvaret. Nu har svenska soldater modern utrustning. Flygvapnet har gott om JAS 39 Gripen. Och den svenska marinen har moderna och effektiva fartyg som kan operera både i våra skärgårdar och ute på Östersjön. Hade den här moderniseringen varit möjlig att finansiera om det inte funnits en slags hotbild att utgå från?
Med det här säger jag inte att de påstådda ubåtskränkningarna är påhittade. Men jag vill visa att det genom information och desinformation går att manipulera opinionen. I alla fall gick det då, eftersom det politiska etablissemanget hade en helt annan kontroll över informationsflödet till medborgarna. I dagsläget är det inte lika lätt att styra informationen, eftersom Internet och bloggar bidrar till en kompletterande bild av verkligheten, som politikerna, militären och massmedia inte kan kontrollera.
Hur som helst bör man vara medveten om att inte allt som sägs och skrivs i massmedia är sant.
Vi tittar inte på just kärnkraft?
2009-10-30 12:32:10
Enligt Aftonbladet kom det inget konkret besked angående planerna på nya kärnkraftverk i Sverige. Men exakt vad är det då beskedet säger?
Att Vattenfalls VD säger att man tittar på olika energikällor där kärnkraft är ett av flera alternativ kan tolkas som att de lite diplomatiskt säger att det är just kärnkraft man har i tankarna. Det handlar ju om flera premisser. Dels ska energikällorna vara relativt miljövänliga med låga utsläppsnivåer, och dels ska de kunna tillgodose vårt energibehov när det är som störst.
Vad innebär då detta? Jo, att förbränningsbaserade energikällor sorteras bort pga utsläppen. Samtidigt sorteras de flesta alternativa källor som baserar sig på förnyelsebar energi bort eftersom de inte kan tillgodose våra energibehov när de är som störst. När det är högtryck vintertid är det kallt och luften står stilla. Då fungerar varken vattenkraft eller vindkraft vidare bra.
Jag hoppas att det här innebär en satsning på att utveckla säkrare och mer miljövänlig kärnkraft.
SvDs agenda?
2010-03-04 av Magnus Orest
Stella Fare bloggar
2010-03-03 av Magnus Orest
Omgestaltning? Ja tack.
2010-03-02 av Magnus Orest
Herrmiddag
2010-02-28 av Magnus Orest
Vem vill de lura?
2010-02-26 av Magnus Orest
Men ploga ordentligt...
2010-02-26 av Magnus Orest
Bygg ut t-banan!
2010-02-24 av Magnus Orest
Runaway train
2010-02-21 av Magnus Orest
Sumpa nu inte den här möjligheten
2010-02-17 av Magnus Orest
Jadå. Nejdå. Kanske. Därför?
2010-02-15 av Magnus Orest