Tråkigt slut?

2010-06-06 12:06:45

I flera tidningar kan vi nu läsa att det börjar dyka upp krav på Carl-Henric Svanbergs avgång efter oljekatastrofen i mexikanska golfen. Tråkigt. Men samtidigt känns det ganska rimligt. Som styrelseordförande är ju Svanberg ytterst ansvarig för allt som händer inom BP.

Det är tråkigt inte bara för Svanberg personligen.

Lika tråkigt är det för Sverige i övrigt, eftersom hans position som styrelseordförande för BP är en merit för svenskt näringsliv och svenska företagsledare. Fler av oss minns nog Lars Ramqvists hot eller varning en gång i tiden om att Sverige riskerar att förlora sina kompetenta ledare till utlandet om inte företagsklimatet i landet blev bättre.

Många avfärdade det som skitsnack eftersom ledarna inom svenskt näringsliv inte ansågs vara särskilt konkurrenskraftiga utomlands. Genom att ta över rodret för BP har Svanberg i viss mån visat att kritiken var fel. Även om det i grund och botten är en individuell fråga.

Samtidigt riskerar Svanbergs eventuella avsättning att ge nytt stöd för den kritiken.

Svanberg har hamnat i ett förbannat svårt läge. Han har precis tagit över som styrelseordförande på BP, och så händer det här. Nej, givetvis har inte han något ansvar för oljekatastrofen i sig, eftersom man började borra där redan innan han tillträdde. Men som styrelseordförande blir det till sist hans ansvar att se till att frågan hanteras bra. Både rent operativt och inom massmedia. Rent operativt gör BP det som går att göra, nämligen att försöka stoppa utsläppen och begränsa skadorna. Men massmedialt då?

Men även där kan frågan nyanseras en aning. Svanberg har ansvaret, ja, men är samtidigt beroende av sina underställda och sina rådgivare inom BP. Vilka råd har han fått i den här frågan? Är det kanske fråga om en intern maktkamp inom BP där andra höga chefer försöker rädda sig själva genom att offra Svanberg? Svanberg är ju den nye grabben i kvarteret, och har knappast samma kontaktnät och inflytande inom BP som de höga chefer som jobbat där i flera år.

Hur som helst har BPs hantering av oljekatastrofen inom massmedia varit en ren katastrof. Ingenting har väl egentligen gjorts rätt. Vad BP hade behövt göra från början var just att visa att man bryr sig, och skicka dit några högdjur som på plats följer arbetet och tar kontakten och diskussionen med politiker och lokalinvånare.

Istället har det varit ganska tyst. "Ja, vi tar ansvar" har det låtit i några uttalanden. Men i övrigt har både Svanberg och andra höga chefer inom BP varit ganska osynliga.

Vi kan ju leka lite med tanken på hur frågan hade kunnat hanteras annorlunda.

Hur hade USA och internationella massmedia reflekterat över en bild på Svanberg i oljiga gummistövlar på en oljeskadad strand i Louisiana, t ex? Eller en bild på Svanberg tagen på en båt från själva borrplatsen? Troligtvis hade det gjort ett ganska positivt intryck. Vilket är samma anledning till att i princip alla höga politiker runt om i världen snabbt personligen ser till att besöka områden som drabbas av naturkatastrofer och liknande.

Inte för att det egentligen spelar någon roll då de kan sköta sitt operativa arbete någon annanstans. Men däremot för att visa att de finns och att de bryr sig.

På den punkten har man misslyckats inom BP. Frågan är dock varför. Skulden kommer troligtvis att hamna hos Svanberg. Beror det på att han inte har lyssnat på sina rådgivare och underlydande chefer? Eller på att han har gjort just det?

---

Slussen skördar sitt första offer

2010-06-01 13:53:34 - 5 kommentarer

Idag fick en människa sätta livet till i en tragisk men samtidigt ganska märklig olycka vid Slussen i Stockholm. För många stockholmare inklusive jag själv har det känts som en ren tidsfråga innan någonting händer. Däremot hade nog de flesta av oss räknat med att någon skulle dödas av ett stycke fallande betong, eftersom Slussen vittrar sönder.

Nej, dagens olycka var inte direkt väntad. Enligt uppgift balanserade offret på ett räcke eller några stockar, innan han ramlade i vattnet och sedan sögs in under Slussen. Men är det egentligen rimligt att en sådan olycka ska kunna ske mitt i centrala Stockholm?

Dagens Slussen är i viss mån konstruerad som en kraftverksdamm. I huvudsak stängd, men med en del ventiler och avtappningshål som släpper igenom vatten. Det innebär att det som hamnar i vattnet sugs igenom. Inga större problem om det handlar om rent skräp. Men om det är fråga om en människa - eller något annat levande - kan det bara sluta på ett sätt.

Kommer även det problemet att lösas med ombyggnaden av Slussen? Det handlar ju om en annan konstruktion, där vattnet tappas av genom större öppningar.

Ikväll hålls en "hearing" om Slussens framtid på Moderna museet i Stockholm. Den arrangeras av motståndarna till ombyggnaden. Att jag skriver hearing inom cittattecken beror på att de främst bjudit in motståndare till panelen som ska diskutera Slussen och svara på frågor. I princip alla politiska partier finns representerade, utom Centerpartiet och Moderaterna.

Varför Moderaterna inte finns med vet jag inte. Däremot vet jag att Centerpartiet inte blivit inbjudna, eftersom arrangörerna anser att deras åsikt i frågan redan är känd.

Det vore en sak om det var fråga om en informell tillställning. Men nu är det ju faktiskt Samfundet S:t Erik - som motsätter sig i princip alla förändringar i staden - och Arkitekturmuseet som står som arrangörer. Med stöd av Riksantikvarieämbetet.

Är inte det ganska märkligt? Åsikterna hos motståndarna är väl också ganska välkända vid det här laget? Ska det här tolkas som att arrangörerna är rädda för argumenten hos Centerpartiet och Moderaterna?

Kan även tillägga att det här blogginlägget hunnit få en abuse-anmälan hittills. Ganska roande att det alltid brukar ske i samband med att jag tar upp problemet att bevarandemaffian i Stockholm vill undvika en öppen debatt där alla får komma till tals.

Lika roande är det att se att bloggspammaren bakom bland annat Greensweden och Stadshusbloggen försöker använda olyckan med dagens konstruktion som ett argument mot framtidens konstruktion.

---

Seminarium med Centerpartiet

2010-05-21 15:24:17

Centerpartiet i Stockholm höll ett lunchseminarium om Stockholms utveckling tidigare idag. Eftersom jag är med i nätverket YIMBY och väldigt intresserad av ämnet passade jag givetvis på att gå dit med ett par andra medlemmar i nätverket, Jonas och Lina. Ett väldigt intressant seminarium som visar på både problem och möjligheter i stadens framtida utveckling.

Per Ankersjö började med att hålla en kortare dragning om sin och Centerpartiets syn på utvecklingen. Stockholm som miljonstad och miljöstad var temat, och även namnet på seminariet. Vilka utmaningar står vi inför, och vilka problem innebär gällande lagar, regler och normer för en hållbar utveckling om staden?

Därefter talade Jerker Söderlind från KTh Samhällsbyggnad om paradoxen tät stad. "Önskvärd men förbjuden" sammanfattade väl problematiken inom svensk stadsbyggnad. Å ena sidan vet vi att den klassiska täta staden med gott om funktionsblandning är väldigt populär som boendeform, å andra sidan gör lagarna på området det i stort sett omöjligt att bygga mer stad av det slaget. Bullernormerna innebär t ex att det i princip inte går att bygga bostadshus utmed normala stadsgator, eftersom man från byråkratihåll anser att det blir för bullrigt för att göra ett drägligt boende möjligt. Samtidigt jämförde han städerna Barcelona (en av mina egna favoriter) och Atlanta (som jag aldrig besökt) med varandra.

Barcelona är ett exempel på en klassiskt tät stad med gott om högkvalitativ grönska, medan Atlanta är en typiskt amerikansk bilstad med många gröna restytor. I Barcelona kan man promenera eller åka kollektivt när man ska någonstans. I Atlanta tar man bilen. Alltid. Vilken av dessa är mest miljövänlig? Ironiskt nog innebär miljölagstiftningen i Sverige att det är just den mer miljövänliga av de båda typerna som inte får byggas.

Miljöministern Andreas Carlgren (som jag av någon anledning lyckades kalla "Anders" i mina tweetar från seminariet) pratade lite omkring Stockholm i fråga om miljö och trafiklösningar. Till skillnad från den lilla YIMBY-trion är Carlgren en anhängare av Förbifart Stockholm, men fick en ganska bra fråga från Jonas kring hur den typen av satsningar kommer att påverka ambitionen att bygga en tät och sammanhängande promenadstad. Vi anser inom YIMBY att den riskerar att skapa ytterligare utglesning.

Nu bör det dock påpekas att vi inte är emot vägförbindelser över Mälaren och Saltsjön som sådana. Tvärtom, de krävs för att storstockholm ska fungera som en sammanhängande region, snarare än att all nord-sydlig trafik tvingas gå via getingmidjan, det vill säga Essingeleden och innerstan. Frågan är dock om en gigantisk motorväg så långt västerut löser problemen - trafiken måste ju fortfarande gå via E4:an eller E18 för att ta sig till förbifarten, så kanske innebär att vi bara vänder på bilköerna? Inte heller gör den mycket för att underlätta passagen för de som bor och arbetar öster om stan.

Projekt Birger Jarl är en byggnad - eller ett koncept - som föreslagits av Utopia Arkitekter, och Utopias VD Emma Jonsteg var där för att presentera konceptet. Min personliga åsikt är att byggnaden, som i förslaget placerats vid korsningen Regeringsgatan - Birger Jarlsgatan, känns som ett intressant och nyskapande tillskott till stadsbilden. Ett intressant arkitektoniskt uttryck innebär i kombination med att den fyller en funktion i området att det är ett bra förslag. Och det utan att nödvändigtvis störa stadsbilden och den omkringliggande bebyggelsen.

Efter seminariet passade vi på att prata lite förbifart med Carlgren. Att vi som sagt inte är överens om huruvida det är en lösning som är rätt för Stockholm eller ej har jag ju redan tagit upp. Däremot är vi nog ganska överens om vilket problem som behöver lösas, liksom ungefär hur lösningen ska se ut. Rent konceptuellt sett är det just nord-sydliga förbindelser som krävs. Men är lösningen en stor motorväg mitt emellan Botkyrka och Stockholm? Eller behöver vi flera mindre förbindelser som är mer jämnt fördelade?

Hur som helst var det ett intressant seminarium. Lunchmackan Centern bjöd på var inte heller så illa, och bör nog nämnas. Surdegsbröd med salami och västerbottenost satt riktigt fint, och jag passade på att avnjuta min macka på en bänk i solen vid Strömma kanalbolagets kaj vid Klara Mälarstrand.

---

Bra, KVA

2010-05-03 10:01:33

Såg idag ett väldigt positivt inlägg i energidebatten. Kungliga Vetenskapsakademien slår ett slag för utveckling av kärnkraft. För min del känns det som om det är rätt väg att gå för Sverige.

Nej, kärnkraft är inte den optimala energikällan. Det finns alternativ som är mer miljövänliga. Men samtidigt behöver vi energikällor som fungerar när de behövs. De idag riktigt miljövänliga alternativen klarar inte av att leverera den energi som krävs när behovet är som störst.

För vår del är behovet oftast störst vintertid. Då fungerar varken vind- eller vattenkraft, och vi tvingas istället ta till förbränningsenergi som kol och olja. Energikällor som inte på något vis kan betraktas som miljövänliga.

En fördel med kärnkraften är ju annars att den inte genererar några utsläpp under normal drift. Det är när det går åt fanders som det blir problem. Three Mile Island och Tjernobyl är två exempel. Men hur ser miljöpåverkan ut om vi jämför det som sker när det går fel med kärnkraften, med de konstanta utsläpp som kol och olja orsakar?

Kanske är bästa lösningen för oss att göra just det KVA föreslår? Att satsa på utveckling av mer miljövänlig kärnkraft som rejält minskar avfallet? I framtiden hittar vi kanske än mer miljövänliga källor. Men det är framtiden. Förutom framtiden finns det även ett nuläge. Hur löser vi våra energibehov på lite kortare sikt, utan att behöva ta till källor som utan pardon skadar miljön?

---

Ödets ironi

2010-05-01 12:28:56

Älskade bil. Avskydda olja? Jag kan inte annat än att se det som en slags ödets ironi att USA nu drabbas så hårt av utsläppen från den havererade oljeriggen i golfen. Västvärldens mest bilberoende land drabbas återigen av utsläpp av olja som behövs för att stilla abstinensen?

Att miljön i sydstaterna som gränsar mot golfen kommer att ta rejält med stryk behöver väl knappast nämnas? Samtidigt är det bilens förlovade land det är fråga om. Ett samhälle som har anpassats efter bilen, snarare än att bilen anpassats efter samhället.

Exxon Valdex låter nog bekant för många av oss. Det är namnet på den supertanker som gick på grund utanför Alaska för mer än 20 år sedan. Ett område som är mycket mer känsligt än kusten mot mexikanska golfen. Saneringsarbetet tog flera år, och bara en bråkdel av oljan lyckades man samla in. Att utsläppet blev så stort beror främst på att Exxon Valdez var konstruerad med enkelskrov, som lätt springer läck vid en grundstötning. Vattnet läcker in, oljan rinner ut.

Moderna tankers byggs däremot med dubbelskrov för att förhindra utsläpp när olyckan är framme. Vattnet läcker in mellan skroven, men oljan stannar kvar i det inre skrovet. Exxon Valdez går för övrigt fortfarande i trafik (om du trodde någonting annat efter att ha sett Waterworld), men nu under namnet Mediterranean. (Hon släpps dock inte i närheten av vare sig europeiska eller amerikanska kuster pga sin konstruktion.)

Hur som helst var temat ironi. Ironi i den mån att västvärldens mest bilberoende land samtidigt är det land som ofta drabbas hårdast av de mindre positiva bieffekter bilberoendet för med sig.

En annan fråga är rent ekonomisk. Vad kostar massbilismen i "dolda" kostnader som i det här fallet? Saneringen efter Exxon Valdez, eller saneringen i golfen? Ofta är det ju bolaget som äger oljeriggen eller oljetankern som får ta den notan. Och sedan hamnar kostnaden indirekt på literpriset när vi tankar våra fordon? Eller sätter man av pengar för den här typen av utgifter? Egentligen är det ganska oväsentligt, eftersom det i grund och botten är samma sak.

Nej, givetvis är det inte bara fordonstrafiken på marken som drivs med olja. Inte heller är det rätt att peka ut bilen som boven i dramat. Bilen fyller en funktion och ett behov. Dock är det fråga om ett behov som vi själva har skapat genom att bygga bilberoende samhällen. I Europa är man - med undantag för Sverige - visserligen ganska bra på att bygga stadsmiljöer som minskar bilberoendet. Dock inte i USA, som med några undantag består av städer och samhällen där man inte klarar sig utan bil.

Kanske en anledning till att man i USA får börja köra bil från 16 års ålder? Kidsens rörlighet skulle nog bli ganska begränsad annars, i den ålder då de ofta vill ha lite mer frihet och kunna komma iväg från hemmet.

Ändå tycker jag att dessa oljekatastrofer borde fungera som en tankeställare för våra grannar på andra sidan pölen. Är det inte dags att vi alla börjar fundera mer på hur vi kan minska vårt bilberoende? Bilen är väldigt praktisk, och de flesta skulle inte klara sig helt och hållet utan bil. Däremot är kanske frågan om vi inte kan komma bort från det dagliga beroendet? Att tvingas använda bilen i tid och otid, oavsett om man ska köra 30 mil eller bara en halvmil för att handla?

I Stockholm har borgarrådet Kristina Alvendal skapat visionen "promenadstaden". En stad där invånarna inte behöver bil till vardags, utan ska ha det mesta inom promenadavstånd. Jag tycker att den visionen är trevlig. Däremot tvivlar jag på att den kommer att bli verklighet, eftersom planerarna trots detta envisas med att bygga bilberoende sovstäder när staden ska växa.

Är det kanske så illa att Sverige och USA står ganska nära varandra i det här avseendet? Att visionen för ett mer miljövänligt och mindre bilberoende samhälle visserligen finns, men att den inte kommer att realiseras eftersom de som ska sköta planeringen ständigt gör fel och bara ökar bilberoendet?

---

Alternativ 4 då?

2010-04-26 11:03:50

Idag skriver DN om kärnkraftsomröstningen för ungefär 30 år sedan, och hur resultatet inte riktigt verkar ha respekterats. En intressant fråga i det sammanhanget tycker jag är om resultatet ens varit värt att respektera.

Här är alternativen (kopierat från artikeln):

Linje 1: Sverige skulle ha högst tolv reaktorer och kärnenergin måste avvecklas med hänsyn till elbehov, välfärd och sysselsättning. Stöddes av Moderaterna.

Linje 2: Som linje 1 men med ett antal tillägg på valsedelns baksida, bland annat ökad energihushållning. Stöddes av Socialdemokraterna och Folkpartiet.

Linje 3: Avveckling på tio år av de sex reaktorer som var i drift. Stöddes av Centerpartiet, Kristen demokratisk samling och Vänsterpartiet kommunisterna.

OK. Tre alternativ. Men alla innebar väl ett nej till fortsatt kärnkraft? Vilket alternativ skulle den som velat se en satsning på förbättrad forskning och säkrare kärnkraft rösta på?

Att resultatet från en i grund och botten riggad folkomröstning kommit att ifrågasättas under de år som gått sedan den hölls är kanske ett sundhetstecken?

Hur skulle vi rösta idag om det hålls en folkomröstning? En folkomröstning som dessutom innehåller ett fjärde alternativ, Linje 4?

Linje 4: Ökad satsning på kärnkraft och forskning mot mer miljövänliga toriumreaktorer som producerar mindre radioaktivt avfall för ökat energioberoende och minskat beroende av förbränningsenergi som kol och olja.

Det finns ingenting som säger att kärnkraft är en permanent lösning för våra energibehov. Men det finns en framtid, och det finns ett nuläge. Vad ska vi förlita oss på i väntan på bättre och förnybara energikällor?

Ett dilemma i det här sammanhanget har hittills varit att energin måste produceras samtidigt som den konsumeras. Varken vind- eller vattenkraft fungerar särskilt bra under vinterns högtryck, då det är kallt och vindstilla, samtidigt som energibehovet är högt. Men om det nu finns möjligheter att lagra energi är det ett steg mot mer tillförlitliga källor.

Men i väntan på det måste vi utgå från nuläget. Och då är det främst kol-, olje- och kärnkraft som är aktuellt. Vilken av dessa källor förorenar minst?

---

Smart drag, MP

2010-04-20 17:23:31

Förbifart Stockholm. Vem vill ha den? Ganska många, faktiskt. Sossarna, liksom Alliansen. Miljöpartiet vill inte ha Förbifart Stockholm. Nu ska vi folkomrösta om det blir maktskifte. Smart drag av de rödgröna.

Det finns en tydlig opinion för förbifarten i Stockholm. Det vet man inom Miljöpartiet. En folkomröstning innebär med största sannolikhet ett ja till Förbifart Stockholm.

Därmed kan Miljöpartiet svära sig fria från det resultatet, och slippa ta svekdebatten med sina egna väljare. Helt i linje med sin roll som stödparti åt S. Att rösta på Miljöpartiet innebär ironiskt nog en röst på Socialdemokraterna. Inte en röst på mer inflytande för Miljöpartiet.

En kommande folkomröstning kommer alltså att bli rent spel för gallerierna. Den skulle inte hållas om det inte vore för att man inom Socialdemokraterna redan på förhand visste vad resultatet kommer att bli.

By the way, noterade du hur rött och grönt skär sig? Det gör de för att de är så kallade komplementfärger, eller varandras motsatser på den runda färgskalan. Det kanske även är talande för hur ett rödgrönt styre i Sverige skulle bli?

---

Kollektivt != billigt?

2010-04-10 13:06:21

Biltullar på Arlanda som både DN och SvD skriver om idag är kanske inte någon dålig idé i sig. Tanken är att det ska uppmuntra fler till att åka kollektivt. Problemet är att kollektivt resande hittills varit ett ganska dåligt alternativ för många. På vilket vis gör biltullar det kollektiva resandet i sig till ett bättre alternativ?

Det snabbaste sättet att ta sig ut till Arlanda från centrala Stockholm är med Arlanda Express. Samtidigt är det även det dyraste. 280:- enkel resa om du är vuxen, 140:- om du är barn under 18. En barnfamilj (två vuxna och två barn) kan med rabatten komma undan med 480:- enkel resa, eftersom barnen då åker gratis. Bokar man returbiljett samtidigt hamnar totalkostnaden på 920:- med rabatterna.

Flygbussarna är billigare men långsamma. Trekvart jämfört med Arlanda Express 20 minuter. I båda fallen måste man först ta sig in till centrala Stockholm för att resa vidare ut mot Arlanda.

Visst finns det fler alternativ. Pendeltåg till Märsta och byta till buss mot Arlanda blir riktigt billigt. Och tar riktigt lång tid. Plus att man kanske inte vill riskera en försening när man ska passa ett flyg? Eller släpa resväskorna på pendeltåg och buss?

Den enklaste lösningen är kanske att ta egen bil och stå på långtidsparkering? Då behöver man inte köra in på terminalområdet, och slipper tullavgiften - någonting som kanske förvandlar förslaget till ett spel för gallerierna?

Om man kör från t ex Nacka, Skogås, Tullinge eller Huddinge i egen bil och sedan parkerar på någon av långtidsparkeringarna eller kör hela vägen till innebär i fråga om utsläpp en försvinnande liten skillnad. Kanske kör man ännu längre? Arlanda betjänar hela mellansverige, och det är bara inom själva Storstockholmsområdet kollektivtrafiken är riktigt väl utbyggd.

Angriper man verkligen rätt problem med biltullsförslaget? Vore det inte bättre att satsa på mer attraktiva alternativ för kollektivt resande till Arlanda? Alternativ som innebär snabbt och prisvärt resande? Där anser jag att problemet ligger idag: man åker inte ut till Arlanda med egen bil eller taxi för att det är det bästa altnernativet. Det är det minst dåliga. De kollektiva resmedlen kostar för mycket eller tar för lång tid. Eller båda delarna.

Hur stor skillnad skulle en sänkning av priset på Arlanda Express göra? Skulle det innebära en förlust för Arlanda Express, eller skulle det gå på ett ut genom att resandet ökar? Kanske värt att reflektera över?

---

Stockholm behöver mer grönska

2009-12-28 14:47:00

Eller rättare sagt, staden behöver kanske bättre grönska? Att grönskan är på väg att bli en bristvara kan vi i vilket fall som helst läsa i en artikel i dagens SvD.

Ett problem med dagens Stockholm är att staden visserligen innehåller väldigt mycket grönska. Om vi ser till kvantiteten, vill säga. Det finns små gröna plättar i stort sett överallt. Gott om så kallad "parkmark" och obebyggda ytor. Är det bra? Nja...

Om vi istället väljer att se till kvaliteten på stadens grönska ser det inte alls särskilt bra ut. Stockholm har nämligen väldigt ont om riktiga parker och grönområden. Det finns många otillgängliga plättar av just parkmark, men parkmark är egentligen bara ett finare ord för restyta. Parkmark är alltså inte synonymt med park. Och den här parkmarken som vi har så gott om i Stockholm går ofta inte att använda för rekreation, vilket annars är syftet med parker och grönområden i en stad.

Parkmark vid sidan av riksdagshuset. Inte tillgänglig för allmänheten

Varför? Det varierar. En del parkmark är otillgänglig och går inte att nå utan stort besvär. Annan parkmark består av snårskog och lövsly. Ibland handlar det kanske om rena leråkrar. Ofta ligger  plättarna av parkmark så till att de är väldigt störda och utsatta för buller och liknande, ofta i närheten av stora vägar och korsningar.

Problemet staden står inför är att den planeras illa, och att det här leder till att vi får allt mindre grönområden. Ofta bygger man i själva grönområdena, för att inte behöva bygga nära befintlig bebyggelse, i och med att sådant ofta leder till klagomål från människor som tycker att de får sin utsikt förstörd och liknande. Ibland handlar det om ett tankefel från planerarna, som ser ett populärt grönområde där folk gärna uppehåller sig för rekreation, och då kommer på den eminenta idén att bygga där. Resultatet blir att ett grönområde försvinner, och ersätts av ett avsides bostadsområde som leder till ökat bilberoende och mer vägbyggande.

Hur vänder vi den här trenden? Jag anser att lösningen är att bygga tätare och högre. Vi ska inte vara rädda för att förtäta, och vi ska inte heller vara rädda för att ta de små restytorna av grönska i anspråk för nya byggnader. Det är väl bättre att vi tar dessa ytor i anspråk än att vi bygger i de fungerande parker och grönområden som finns? De små restytorna används sällan för rekreation.

En tät stad är en grön stad.

---

Labyrint 08

2009-12-01 17:14:35

Jag tränar. Dels på gym, och dels med cykel. Men egentligen är det nog min självbild som säger att jag tränar. Jag har faktiskt slarvat på sistone. Men idag bestämde jag mig för att ta mig i kragen och trampa bort till det jag tror är mitt närmaste gym, nämligen Fitness 24/7 i Hammarbyhöjden, ett par kilometer från mig. Jättebra läge?

Tja, om vi räknar fågelvägen kan jag inte klaga. Kanske tre kilometer på sin höjd. Geografiskt sett  ligger gymmet mycket närmare än Willy:s i Sickla, där jag brukar handla. Men det kändes som om det tog dubbelt så lång tid att cykla till gymmet som till Sickla och Willy:s. Varför? För att det var långt?

Nix.

Det tog tid för att söder om Söder är planerat som bilenklaver. Grannskapsfilosofin, kallas det och innebär att inga vägar egentligen leder igenom områdena, bara till och från dem. De ska inte vara lätta att passera, utan folk ska känna att de ska hålla sig borta. Åker man in där måste man ofta åka ut samma väg som man kom. Därför omgärdas områdena av barriärer i olika former. Finns det inte naturliga barriärer som nivåskillnader, vatten eller otillgängliga impediment skapar man konstgjorda barriärer i form av vägar, spår och byggnader eller inhägnader.

Den här filosofin har styrt den svenska stadsplaneringen sedan mellankrigstiden. Nästan alla bostadsområden sedan 1950-talet är enklaver som slutar som återvändsgränder. Man ska inte ta sig igenom dem, man ska åka runt. Och det har resulterat i en bilberoende och utspridd stad som egentligen inte är en stad utan ett enormt förortslandskap.

Den här sträckan innebär att jag passerar genom fyra förortsenklaver. Först Årsta, där jag bor. Sedan Johanneshov, Hammarby och slutligen Hammarbyhöjden. Första barriären ligger mellan Årsta och Johanneshov, nämligen Huddingevägen som inte är så hårt trafikerad numera. (Innan Södra länken byggdes var det bokstavligt talat livsfarligt att försöka ta sig över övergångsställena vid Bolidenplan.) Den är lätt att korsa. Nynäshamnsvägen vid Globen är andra barriären. Eftersom den delvis är överdäckad är den ganska lätt att passera på vissa ställen. Tredje barriären är tunnelbanespåren vid Skärmarbrink. Går att passera om man tar bron vid t-banestationen, annars blir det ett par kilometer i omväg. Sedan är man framme i Hammarbyhöjden. Att cykla eller gå från Årsta till Hammarbyhöjden innebär alltså ett ständigt sicksackande  via omvägar.

Underförstått: man ska ha bil. Inte gå eller cykla. Det tar för lång tid.

Tråkigt nog finns det gott om människor som vill bevara den här strukturen. Jag hör inte till dem. Jag vill ha en sammanhängande stad där man kan ta sig från punkt A till punkt B utan att behöva korsa en massa onödiga barriärer. Tyvärr tror många att en grön stad är samma sak som en miljövänlig stad. En gräsmatta utanför dörren och ett skogsparti bakom huset innebär grönska, och grönska måste ju vara miljövänligt. Sedan inser man inte att den här grönskan utgör barriärer som sammantaget kanske ökar biltrafiken och utsläppen med 25-30%.

Hur ska vi göra stad av Stockholm? Dags att börja bygga bort barriärerna kanske? Låter som ett gångbart koncept, BBB-filosofin (Bygg Bort Barriärerna), som kan fungera.

Att skapa nya genomfartsgator (inte vägar, som antyder att det är bilen som prioriteras), broar och överdäckningar vore ett steg i rätt riktning. En annan lösning vore fler obevakade övergångsställen på vissa av de mer centrala lederna, som Huddingevägen. Trädplanteringar och trottoarer kan kanske omvandla vissa av de här lederna till boulevarder? Det skulle också fungera bra för Huddingevägen. Det gör att den istället för att bli till en gräns mellan Årsta och Johanneshov binder samman dem, förutsatt att det blir bebyggelse på båda sidorna av vägen.

Nåja, det viktigaste är väl att vi en gång för alla lägger ner enklavtänket och ser staden som en enda enhet som ska bindas samman internt. Inga fler "bostadsområden" som ramas in av barriärer, tack.

---