O-ZONE.nu - Stockholm

Stockholm

Kollektivtrafik

Kommunikation

Stella Fare bloggar

2010-03-03 23:25:04

För en lite stund sedan fick jag av min YIMBY-kumpan Anders ett länktips. Det är alltså Stella Fare som har börjat blogga till Stockholms försvar, eller rättare sagt den förfulning som hon upplever att utvecklingen medför.

I beskrivningen av bloggen vill Fare slå vakt om skönheten hos "världens vackraste stad".

Jag ser själv flera problem med den inställningen. Först och främst har jag aldrig hört talas om att Stockholm skulle ha fått någon officiell utmärkelse som just världens vackraste stad. Vem avgör det? I själva verket har jag faktiskt aldrig hört det från någon som kan betraktas som opartisk. Visserligen hör jag det relativt ofta från andra stockholmare. Och i mina ögon är Stockholm utan tvekan en vacker stad.

Men att vara en vacker stad och vara världens vackraste stad är långt ifrån samma sak.

Ett annat problem är att Fare med flera försöker göra sig och sin personliga smak till norm. Men kan man göra det? Nej, verkligen inte. Skönhet är och har alltid varit en fråga om tycke och smak. Skönhet är någonting subjektivt. Vad Fare borde göra är snarare att försöka bilda opinion för att bevara staden som hon vill ha den, utan att försöka diktera vad andra ska uppskatta och tycka om. Samtidigt måste hon respektera att andra människor har annan smak.

Som den designmupp jag är tycker jag också att den här debatten är intressant ur ett designperspektiv. Vad är design? För många människor är design samma sak som gestaltning. Men så är det faktiskt inte. Design och gestaltning är två vitt skilda saker. Bra design och snygg design är inte samma sak. Bra design är någonting mätbart (utifrån ändamålsenlighet), medan snygg design är mer subjektivt. Snygg design är ofta synonymt med god gestaltning. Gestaltning handlar ofta om just estetiska kvaliteter, och att tillfredsställa någons smak. Som vi ju vet varierar från person till person. Därmed är snygg design inte mätbart. Gestaltningen ingår visserligen i själva designarbetet. Men den dominerar inte. Bra design tar hänsyn till många olika egenskaper och krav.

OK, nog om design.

Men hur är det med stadens skönhet då? Måste staden se ut på ett sätt som vissa människor tycker är rätt? Eller ska vi kanske utgå mer från det som är mätbart? Ska vi utgå från stadens funktion? Det tycker jag. Kanske måste staden tillåtas vara ful i vissas ögon, och vacker i andras? Kanske är det mest demokratiskt att låta den vara både ful och snygg, så att den i viss mån tillfredsställer alla, samtidigt som alla accepterar att staden inte kan byggas helt och hållet utifrån deras krav och önskemål?

Frågan är om det här liberala nätverket som Fare förespråkar är särskilt liberalt. Är liberal synonymt med konservativt och reaktionärt? Handlar inte liberalismen just om att bejaka den individuella friheten, och acceptera mångfald i fråga om åsikter och värderingar? Och ingår det då inte i liberalismen att vi alla accepterar att vi är olika, och att vi inte alltid kan få som vi vill?

Kanske borde Stella Fare reflektera lite mer över begreppets innebörd?

Omgestaltning? Ja tack.

2010-03-02 13:25:54

Idag replikerar Per Ankersjö och Lukas Forslund på den debattartikel som skrevs för några dagar sedan av en samling arkitekter och historiker. En ganska bra replik, tycker jag.

Samtidigt skulle det inte skada om Ankersjö vore mer tydlig med att Tors torn ska gestaltas annorlunda. Att skriva att "sista ordet inte är sagt" kan och kommer av vanliga tidningsläsare att tolkas som att tornen kanske får en annorlunda utformning, när det i själva verket är bestämt att de ska se annorlunda ut.

Personligen tycker jag att just Norra station är ett bra område för hög och tät bebyggelse, och ett bra val av Ankersjö att försvara staden. Stockholm har definitivt plats för höga hus, och Norra station är tillsammans med Hjorthagen en plats där sådan bebyggelse passar väldigt bra.

Bloggspammaren Greensweden (nu under sitt alias "stadshusbloggen") har i vanlig ordning länkat ett gammalt och fullständigt irrelevant inlägg till debattartikeln.

Vem vill de lura?

2010-02-26 20:39:17 - 1 kommentar

Nu är Tors torn på tapeten igen. Återigen kan vi se hur konservativa och reaktionära krafter skräms av alla tankar och förslag på förnyelse av staden. En stad som har växt och utvecklats kontinuerligt i närmare 800 års tid. Är denna rädsla för framtiden problemet? Nej. Problemet med den här debattartikeln är inte heller att den utstrålar ett reaktionärt förakt för de människor som lever i staden. Problemet är att den försöker vilseleda läsaren.

I vanlig ordning är det fråga om en artikel som är skriven av människor som knappast är särskilt representativa för stockholmarna som helhet. Snarare handlar det om den vanliga eliten av proffstyckare som anser att alla ska se staden utifrån deras perspektiv. I vanlig ordning har stadsbyggnadsdebatten reducerats till att handla om rena banaliteter, partsinlagor och subjektivt tyckande.

Och som jag tidigare skrev försöker den vilseleda läsaren.

Varför påstår jag då det? Jo, några av de "argument" som förs fram mot Tors Torn är dessa:

De kommer att vända "cirka femtio meter långa bredsidor" åt de befintliga kvarteren intill.
De kommer "ödesdigert" att förändra stadsbilden.
Den höga exploateringen kommer inte att skapa det urbana stadsliv som är målet, bara mörker och skuggor.

Vi kan väl titta lite på dessa påståenden. Till att börja med finns det ingen grund för påståendet att byggnaderna kommer att vända "femtio meter långa bredsidor" mot den befintliga bebyggelsen, eftersom det inte finns något förslag på hur de faktiskt ska se ut. Någonting som artikelförfattarna med största sannolikhet är medvetna om.

Ändå påstår de att så är fallet. Varför?

Angående den "ödesdigra" förändringen av stadsbilden är det inte ett argument överhuvudtaget. Det är fråga om rent subjektivt tyckande där artikelförfattarna utgår från sina egna preferenser. Kanske vore det läge för dem att tänka om och reflektera lite över att de faktiskt ska arbeta för människorna som bor i staden, och inte diktera vad vi ska tycka om? Var det inte precis samma visa när Stadshuset skulle byggas en gång i tiden? Stadsbilden hit, vyer dit, osv?

Det sista argumentet känns som det mest märkliga. Enligt dessa personer, som är auktoriteter på området kommer alltså en hög exploateringsgrad inte att bidra till ett urbant och levande stadsliv? Exakt hur får de ihop den ekvationen? Är det inte just en hög koncentration av boende och arbetande i samma område som är en förutsättning för levande stad?

Jag skulle verkligen vilja se personerna bakom den här artikeln redovisa exakt vad de baserar sina ställningstaganden på. Eftersom de inte hänvisar till några källor i sin artikel är det troligtvis så enkelt att de inte har några belägg för sina påståenden. Det är helt OK, men om de bara ska tycka till i egenskap av stockholmare och privatpersoner ser jag helst att de låter bli att hänvisa till sina titlar.

Frågan om stadens utveckling och gestaltning tillhör alla människor. Ha det i åtanke när du läser debattartiklar som denna.

Uppdatering: Pajasbloggen skriver i vanlig ordning om detta, och utgår som vanligt från sitt reaktionära nostalgiperspektiv där det är fel att bygga, "bara därför att". Däremot har han för ovanlighets skull inte länkat något ovidkommande inlägg i någon av sina sextionitton aliasbloggar till artikeln i SvD. Men det är väl bara en tidsfråga...

Bygg ut t-banan!

2010-02-24 10:25:40

Lennart Jangälv, före detta VD för SL, skriver idag en debattartikel i SvD där han förespråkar en utbyggnad av tunnelbanan. Jag kan bara hålla med. Samtidigt ifrågasätter han satsningen på spårväg City som han ställer mot en utbyggnad av t-banan. Där tycker jag att han skjuter bredvid målet.

Jag kan bara ge Jangälv rätt i frågan om tunnelbanan. Satsa på en utbyggnad, och gör det nu!

Tyvärr gör Jangälv det vanliga misstaget att framställa tunnelbana och spårväg som konkurrenter till varandra. "Varför ska vi satsa på spårväg när vi behöver tunnelbana" är andemeningen i artikeln. Men är det verkligen transportmedel som går att jämföra? Är det inte snarare så att stadsspårvägar främst är ett komplement till tunnelbanan, och i själva verket konkurrerar med privatbilism och busstrafik?

Varför ska vi bota sjuka människor när de svälter?

Svaret på den frågan är att det inte handlar om antingen eller. Sjuka människor som svälter hjälper man genom att dels bota dem, och dels genom att förse dem med mat. OK, det är en ganska dålig liknelse, men är det inte så enkelt att både tunnelbana och spårväg faktiskt behövs i Stockholm?

Vi får inte glömma att det ju trots allt handlar om olika trafikslag som riktar sig mot olika målgrupper eftersom de erbjuder olika funktioner. Tunnelbanan är ett väldigt bra alternativ för den som ska åka relativt långt. För den som ska ta sig från Medborgarplatsen till Fridhemsplan är tunnelbanan ett väldigt bra alternativ. Men för den som ska ta sig kortare sträckor som ändå är för långa för att gå är kanske tunnelbanan ett mindre bra alternativ. Och då väljer man kanske buss, cykel eller egen bil.

Att en så pass tung person som SLs före detta VD ger sig in i debatten och förespråkar en utbyggnad av tunnelbanan är väldigt bra. Det är vad Stockholm behöver för att kunna fortsätta växa. I synnerhet när det gäller staden som ligger utanför tullarna, som utan väl utbyggd infrastruktur riskerar att hamna i skymundan och bli ett mindre attraktivt alternativ som ytterligare delar upp stadens invånare i första och andra klassens stockholmare. Fortsätter vi att främst satsa på innerstaden kommer innerstaden att även i fortsättningen vara ett reservat för de med god ekonomi, medan de som inte har möjlighet att välja även i fortsättningen hänvisas till ytterstad och förorter.

Det går att vända den här spiralen. Och det gör vi genom att satsa mer på att bygga den typ av stad som efterfrågas även där det idag inte finns sådan stad.

Att det är dyrare att bo i staden innanför tullarna är inte något mysterium i sig. Det är en fråga om tillgång och efterfrågan. Och att människor i allmänhet efterfrågar tät stad med goda kommunikationer, vilket till stora delar saknas i Stockholm. Men det går att åtgärda genom att vi bygger vidare på innerstaden, med tät blandstad, levande gatumiljöer och bra kollektivtrafik som tunnelbana och spårväg.

Samtidigt är det viktigt att vi inte ser stadsutvecklingen som ett nollsummespel, vilket Jangälv i viss mån gör när han ställer utbyggnaden av tunnelbanan mot spårväg City. Spårväg City behövs, och det finns ingen anledning att slopa den satsningen för att satsa på mer tunnelbana. Vi behöver som sagt båda delarna om trafiken och kollektivtrafiken även i fortsättningen ska fungera i Stockholm.

Runaway train

2010-02-21 13:48:38

Läste i DN att ett t-banetåg skenade förbi två stationer i centrala Stockholm igår kväll. På grund av isbildning på bromsarna gled det förbi tre stationer, och passerade Medborgarplatsen och Slussen för att stanna först vid Gamla stan.

Det väcker ju en del intressanta tankar kring det alternativa förslaget för Slussens ombyggnad, nämligen att gräva ner t-banan vid Slussen och låta allt gå i tunnel. Ett förslag som stöds av vissa kulturpersonligheter, men som inte verkar vara särskilt poppis hos gemene man.

Hur skulle ett skenande tåg bete sig med den lösningen, som skulle innebära en nivåskillnad på kanske 20-30 meter mellan Medborgarplatsen och Slussen?

Tappad plånbok lamslår SL

2010-02-10 23:45:42 - 2 kommentarer

Igår tillbringade jag hela dagen ute i Kista. Grupparbete. Vi höll på från 9 till 18:30 ungefär. När vi drog oss hemåt hade trafiken på SLs röda och gröna t-banelinjer precis kommit igång efter ett par timmars stopp och störningar på grund av en olycka vid T-Centralen. En olycka som hade kunnat undvikas.

En man dödades i en t-baneolycka. Han blev påkörd när han skulle plocka upp någonting som han hade tappat på spåret vid T-Centralen. Hörde någonting om att det var en plånbok eller mobiltelefon. Hur som helst hoppade karln ner på spåret för att plocka upp den, och kunde sedan inte ta sig upp när tåget kom. Resten kan du nog räkna ut själv.

Visserligen kan man se det som en fråga om personligt ansvar. Att hoppa ner på ett t-banespår på T-Centralen i rusningstrafiken för att plocka upp en tappad telefon är så dumt att det inte ens går att beskriva i ord. Men det är ändå tråkigt när någon människa tvingas betala för ett ögonblicks dumhet med sitt liv. Samtidigt skapade det kaos i kollektivtrafiken som drabbade tio- eller hundratusentals andra resenärer, eftersom trafiken till och från den största och mest centrala knutpunkten för tunnelbanan stoppades under ett par timmar.

Ingenting av detta hade hänt om perrongerna vid T-Centralen varit inglasade. En säkerhetslösning som återigen är på tapeten. SL har alltid varit kallsinniga till att införa en sådan lösning, och har alltid haft någon ursäkt eller anledning till att inte göra det. Nu säger man att problemet är att det går vagnar av olika slag på de olika linjerna, som har dörrarna i olika lägen. Men varför har SL det problemet?

Jag ser det mer som en fråga om upphandling. När SL beställer nya vagnar vore det kanske bra att ta med en sådan sak i beräkningen, och på förhand speca var dörrarna ska sitta för att de ska bli kompatibla med ett sådant system i framtiden?

Saken är nämligen den att SL snart kommer att tvingas att införa ett system av det slaget på just T-Centralen. Stationen är nämligen underdimensionerad för dagens trafik. Perrongerna är för smala och dåligt planerade med uppgångar endast i varje ände, och inga mitt på. (Nej, passagen ner till blåa linjen räknas inte, eftersom man inte kommer ut den vägen.)

Samtidigt kommer antalet resanden att öka i framtiden. Speciellt när Citybanan öppnar, eftersom folk då kommer att kunna ta den vägen när de ska till eller från pendeltågen.

På vilket vis kommer då ett system med inglasade plattformar att innebära förbättringar i det här avseendet? Jo, de eliminerar nämligen behovet av den här lilla säkerhetszonen vid kanten på perrongen. Det vita, alltså. Med dörrar/glasväggar kan folk stå tryckta emot dem utan att riskera att falla ner på spåret eller få sig en däng av tåget när det blåser in vid perrongen. Det innebär alltså att dessa smala och trånga perronger blir ett par meter bredare.

Frågan är om man inom SL inser värdet av att redan idag börja anpassa sig efter morgondagens behov och förutsättningar? Kanske behöver man bli bättre på att tänka utanför ramarna och se möjligheterna som döljer sig bakom problemen?

S:t Erik förespråkar rivning?

2010-01-30 13:16:57 - 7 kommentarer

Jag känner att jag borde ha kommenterat Kerstin Westerlund Bjurströms inlägg i slussen-debatten tidigare, men det blev av flera orsaker inte av. Hur som helst vill Samfundet S:t Erik inte helt oväntat riva Slussen och gräva ner tunnelbanan. Trots allt handlar det ju om den kanske mäktigaste kvinnan - genom kontakter och olika positioner i olika grupper - i frågor som rör stadsbyggnaden i Stockholm.

Missförstå mig nu inte. Jag tycker själv att en nedgrävning av tunnelbanan och centralbron är en ganska intressant idé. Men om det ska göras ska det göras för att förbättra trafikmiljön och öka kapaciteten i tunnelbanan. De fem idealisternas förslag, som Westerlund Bjurström stöder, har inte utgått från sådana krav.

Huvudfokuset för idealisternas förslag är vyerna.

Personerna bakom förslaget vill med andra ord göra staden "vackrare", och förbättra utsikten från delar av Södermalm och Gamla stan. Ironiskt nog skulle det då ske på bekostnad av utsikten från tunnelbanan, vars resenärer skulle få vyerna över Slussen och Riddarfjärden ersatta med en spännande betongvägg under hela resan genom innerstan (med undantag för S:t Eriksbron).

Resenärerna skulle även få se sig snuvade på en station, eftersom förslaget innebär att Gamla stan och Slussen slås ihop till en enda station. Den som har åkt från någon av dessa stationer i rusningstid inser ganska snabbt att det inte är realistiskt, eftersom båda stationerna är hårt belastade.

Andemeningen i förslaget är alltså att vi ska åsidosätta de mångas behov för att förnöja ett fåtal.

Eftersom den främsta motivationen var "stadens skönhet" och inte "invånarnas behov" föll det här förslaget inte i vidare god jord. Varken hos stockholmarna eller politikerna.

Men nu har man alltså tänkt om, och försöker med nya argument. Nu är det klimathotet och "översvämningsrisken" som ska tala för en nedgrävning av tunnelbanan. Klimathotet är ju i ropet nu, och genom att ta till det argumentet hoppas skönandarna tydligen att folk ska ta till sig deras förslag. För tydligen kan ju Gamla stans t-bana bli översvämmad om vattnet i Mälaren och/eller Östersjön stiger mycket.

Att det i första hand är fråga om själva biljetthallen som riskerar att vattenfyllas, snarare än tunnelsystemet talar de däremot tyst om. Liksom att det kanske finns billigare metoder för att säkra tunnelbanan än att gräva ner hela klabbet.

"Ny syn på Slussen" är och förblir ett förslag utarbetat av entusiaster och för entusiaster. Ett förslag som inte utgår från behoven hos majoriteten av Stockholmarna.

Så fungerar även Samfundet S:t Erik. Kerstin Westerlund Bjurström har genom sitt ordförandeskap i samfundet ett stort inflytande i stadsbyggnadsfrågorna i Stockholm. Samfundet har nämligen i sin tur starka band med stadsmuseet och skönhetsrådet, och personer från de olika grupperingarna är representerade hos varandra, och har alla en del att säga till om i frågor som rör Stockholms utveckling.

Samfundet har även goda kontakter med massmedia. Bland dessa hittar vi till exempel Svenska Dagbladets arkitekturkritiker Ola Andersson, som förärades ett stipendium om 40.000:- från Samfundet S:t Erik för sitt arbete i dessa frågor. (Hade jag varit i hans situation hade jag avböjt stipendiet, eftersom det av andra kan uppfattas som en slags kickback.)

Som om inte detta var nog sitter Westerlund Bjurström även med som representant (eller rättare sagt vice ordförande) i ICOMOS, som har en del band med FN och agerar i frågor som rör bevarandet av olika världsarv.

Ironiskt nog hänvisade stadsmuseet, skönhetsrådet och Samfundet S:t Erik alla till kritiken från ICOMOS när de kritiserade Heike Hanadas förslag på tillbyggnad, Delphinium. (Det gjorde även Ola Andersson på SvD.)

Är inte detta en ganska otrevlig maktstruktur? Visar inte detta på att en liten skara människor har ett enormt inflytande över utvecklingen i Stockholm tack vare sina kontaktnät? Bara en sådan sak som att SvD utan att blinka tog in Westerlund Bjurströms ganska så intetsägande artikel på brännpunkt kan ses som ett tecken på hur viktigt det är med rätt kontakter. Ryggdunkande, svågerpolitik och vänskapskorruption?

Att politikerna nu börjar distansera sig från dessa grupperingar är kanske ett sundhetstecken? Frågor om stadsbyggnad tillhör alla stockholmare, och det innebär att vi inte ska låta dem styras av små grupperingar och sammanslutningar som inte har någon koppling till demokratin eller folkviljan.

Men styr upp snöröjningen...

2010-01-27 20:17:23 - 1 kommentar

Nu är det dags för "snökaos" igen här i Stockholm. Vad betyder det? Tja, i princip att det inom loppet av ett dygn faller mer än 5 cm snö. Då havererar allt.

Jag kan lite nostalgiskt se tillbaka på värnplikten i Boden. Där är det kallt om vintrarna. Och det snöar. Snöar så in i bomben. I den miljön innebar "snökaos" snarare att det faller mer än 5 meter snö inom loppet av en timme. (Ja, ja, jag överdriver.) Ändå kom det aldrig så mycket snö att allting kollapsade. Trots att det är fråga om en till ytan relativt stor stad med väldigt liten folkmängd. Tror det var fråga om 25 - 30.000 invånare. Som en normalstor Stockholmsförort alltså.

Skillnaden var - och är - att i Boden har man beredskap. Man vet att det snöar om vintrarna. Och att det snöar i princip varje vinter. Därför ser man till att ha folk och fordon redo att rycka ut så snart snön börjar falla, för det är då man måste sätta igång. Inte när det har slutat snöa, som man ofta verkar göra i Stockholm.

Hur är det i Stockholm? Tja, det är faktiskt samma sak här. Det snöar varje vinter.

Ändå verkar de ansvariga i Stockholm glömma bort det under perioden april - november. "Snöade det förra vintern? Oj då, måste vara någon slags anomali. Här händer det ju inte under normala vintrar."

Det är kanske där problemet ligger? Att man visserligen försöker sköta snöröjningen i Stockholm, men att man gör fel? Trottoarer och gångvägar är snorhala i Stockholm. Varför? Oftast därför att snöröjningen inte kommer igång medan snön ännu går att få bort. Ofta dröjer det tills snön packats så hårt att knappt någonting biter. Sedan blir det töväder. Och minusgrader igen. Då försöker man få bort snön. Som förvandlats till en solid skorpa av is. Det är dömt att misslyckas alltså.

En annan märklig egenhet som jag lagt märke till i Stockholm är att man inte röjer ordentligt. Man lämnar ett tunt lager av snö (några cm), som sedan fryser till is. Det kommer jag ihåg att en tidigare arbetskamrat på Ericsson påpekade. Hon kom från Anchorage i Alaska, och där kan det snöa rejält. "I Alaska sätter man plogbladet i asfalten, sedan kör de så att gnistor och småsten flyger, och då blir körbanan helt fri från snö. Gör man inte det fryser det till is."

Frågan är varför det är så svårt att lära sig i Stockholm. Är det en fråga om snålhet? Att inte nöta på plogblad och asfalt? I så fall hoppas jag att de pengarna är värda de olyckor som sker varje år för att snöröjningen inte sköts ordentligt...

Whoever wins... We lose.

2010-01-17 17:02:27

Whoever wins... We lose. Låter det bekant? Om du har sett filmen Alien vs Predator gör det kanske det. Men detta blogginlägg handlar inte om dåliga amerikanska b-sciencefictionskräckfilmer.

Det handlar om svensk politik.

Ja, det kan ju för vissa av oss kännas som ett ämnesområde som känns minst lika skrämmande och främmande som att se två extraterrestriella raser ryka ihop i en pyramid under sydpolens isar. Som väljare har vi ofrivilligt hamnat i samma roll som de mänskliga utforskarna i filmen AvP. Vi kan bara sitta och se på medan de andra slåss. Det enda vi kan vara säkra på är att vi kommer att förlora på den situation som infinner sig när maktordningen är faststäld.

Mandatperioden 2010-2014 blir the dark ages inom svensk riksdagspolitik.

Vad har vi att välja på? Ja, å ena sidan har vi borgarna. En sammanslutning av partier som egentligen inte verkar vara överens om så mycket mer än att det är kul att avlyssna medborgarna, att det är helt i sin ordning att sätta rättssäkerheten ur spel så att stora medieföretag får leka polis och idka rovdrift på enskilda medborgare, liksom att det är helt rimligt att tvinga svårt sjuka att jobba för att spara pengar som kan finansiera slopade fastighets-och förmögenhetsskatter. Personligen vill jag nog lägga min röst på ett parti som har större visioner än så.

Den andra sidan är inte så mycket bättre. Den är inte bättre överhuvudtaget. Den rödgröna röran. Vad de egentligen vill göra är det egentligen ingen som vet. Allt de tycks vara överens om är att de vill ha makten. Och allt vi egentligen vet om dem är att regeringsdugligheten är någonting i hästväg. Blocket leds av en karriärspolitiker som aldrig har satt sin fot i verkligheten utanför politiken, och som fick jobbet som partiledare tack vare meriterna att hon är kvinna och att hon är socialdemokrat, liksom att ingen annan som uppfyllde dessa krav ville ha jobbet. Som grädde på moset får vi kanske en gammelkommunist som näringsminister och en dogmatisk gröna vågare som miljöminister - "låt alla flytta ut på landet så att alla får en egen gräsmatta, det är bra för miljön". (Och sedan måste alla ha egen bil för att förflytta sig, och det är ju också bra för miljön?)

Kort sagt känns det som om det bara finns ett alternativ i riksdagsvalet: att rösta blankt.

Däremot är det viktigt att rösta och rösta rätt i valet här i Stockholm. Eftersom jag tror på liberala värderingar röstar jag därefter.

Men jag röstar inte längre på det så tidigare liberala partiet, nämligen Folkpartiet. Fp verkar tyvärr ha gett upp sin liberala inriktning till förmån för mer reaktionär populism. Både i Stockholm och i resten av landet. Här i Stockholm yttrar det sig genom att man inom Folkpartiet genom att flörta med mer reaktionära krafter försöker ta röster från sina kamrater inom Alliansen, för att på så vis stärka sin egen position i samarbetet.

Men tänker de på att det kan leda till att det borgerliga blocket förlorar sin majoritet efter valet? Så går det nämligen om något av stödpartierna hamnar under spärren.

En följdfråga är då om Folkpartiet överhuvudtaget har någonting i Alliansen att göra? Det fungerar inte så bra om någon åsidosätter lagets mål för att köra sitt eget race. Hur skulle det se inom fotbollen om spelarna började fälla sina egna lagkamrater för att själva få chansen att göra mål? Det är just det Folkpartiet försöker göra, medvetet eller ej.

Men Centerpartiet då? Eller Moderaterna?

Varför inte? De har Stockholms bästa för ögonen. Och de förstår till skillnad från Folkpartiet att lagarbetet är viktigast. Laget före jaget, som det heter. Kristdemokraterna känns däremot mer tveksamma. Det skulle vara som taktikröst för min del, om deras närvaro absolut behövs i Stadshuset. Men jag kan verkligen inte ställa mig bakom deras värderingar.

Vad jag med säkerhet vet är i alla fall att jag inte vill se en rödgrön majoritet i Stadshuset. På gott och ont. Miljöpartiet skulle jag gärna se som en del av en framtida stadshusallians. Men så länge man inom partiledningen håller fast vid att partiet ska vara ett stödparti åt socialdemokraterna (eller ha en social-liberal inriktning, som det heter, vilket utesluter borgerligt samarbete) snarare än att vara ett tvärpolitiskt mittenparti (läs: som väljer samarbete utifrån sakfrågorna, inte efter de andra partiernas partifärger) med miljöfokus i första hand innebär en röst på Mp en röst på Socialdemokraterna. Och en röst på sossarna är en röst på sämre miljö.

En röst på Socialdemokraterna innebär en röst på ökat bilberoende, sämre miljö och försämrad kollektivtrafik. Varför? Jo, en röst på sossarna skulle nämligen innebära att Lars Dahlberg blir ny styrelseordförande för SL.

Nu menar jag inte att Dahlberg är en dålig politiker. Tvärtom, han är en erfaren och skicklig politiker som vet vad han vill. Problemet är bara att han inte verkar vilja samma sak som kollektivtrafikanterna i Stockholm. Han är för nya motorvägar och en varm anhängare av Förbifart Stockholm, och samtidigt emot spårburen kollektivtrafik. Spårburen trafik gör annars kollektivtrafiken mer attraktiv - tunnelbana, pendeltåg och spårvagn är mer uppskattade som färdmedel än buss. Men det verkar inte Dahlberg reflektera över.

Tyvärr är ganska få av Stockholms hundratusentals kollektivtrafikanter medvetna om detta, och inser inte att deras röster avgör framtiden för SL. Dahlberg sitter nu som andre vice ordförande i SL, och utmärker sig främst genom sitt motstånd mot Spårväg City, som leds av Handelskammaren som ständigt försöker sprida felaktiga uppgifter om satsningen. Bland annat skrönan att Spårväg City kostar en miljon per meter. (ABC fälldes för övrigt för osaklighet i Granskningsnämnden när de förde den uppgiften vidare.)

Varför är någon som inte verkar representera kollektivtrafikanterna socialdemokraternas främste kandidat till posten som ny styrelseordförande för SL?

Där har vi ironin med att rösta grönt i kommande lokalval i Stockholm. En röst på Miljöpartiet innebär i förlängningen en röst på nya motorvägar men sämre kollektivtrafik.

Hur vill du att staden ska utvecklas?

Därför är Alvendal stadsbyggnadsborgarråd

2010-01-02 19:08:48 - 6 kommentarer

Kristina Alvendal ger i dagens SvD Brännpunkt de gamla folkpartisterna svar på tal i fråga om stadens utveckling och framväxt. Personligen gillar jag budskapet mellan raderna, som är att de tidigare politikerna borde läsa på eller dra någonting gammalt över sig. Jag tror nämligen att det är dags att vi på fullt allvar börjar ställa oss frågan vem det egentligen är vi bygger staden för - dagens stockholmare eller framtidens?

Någonting som Alvendal tar upp är just att det folkpartisterna uttryckt känns väldigt mycket som en ren generationskonflikt. Yngre generationer är överlag mer förändringsbenägna än äldre, vilket är ungefär som det brukar vara i frågan om Stockholms framtid. Jag, som även om jag inte är direkt ung tillhör en av de yngre generationerna är till stor del för de planer som finns på att förändra och utveckla Stockholm.

De människor som säger nej är i allmänhet äldre.

Nu är jag inte ute efter att bagatellisera de äldre stockholmarnas åsikter. Men är det inte rimligt att i första hand lyssna på de människor som kommer att arbeta, studera, bo och överhuvudtaget leva i det framtida Stockholm som vi bygger idag? Eller ska vi utgå från önskemålen hos en grupp som i stor omfattning inte kommer att få uppleva Stockholm som staden kommer att se ut om 20-30 år, och som kanske redan har sitt på det torra?

Jag tror själv att den som är relativt ung 0ch som har några decennier kvar i arbetslivet har helt andra behov än den som är pensionerad och inte längre behöver tänka på att få saker att fungera i vardagen. Och så ser den generationskonflikt som folkpartisterna försökt underblåsa ut, även om jag inte tror att den är så omfattande - nej-sägare är i allmänhet äldre, men det betyder inte att äldre i allmänhet är nej-sägare.

Därför tycker jag att Alvendals debattartikel är väldigt bra, och ypperligt illustrerar varför hon ska vara stadsbyggnadsborgarråd i Stockholm. Hon ser nämligen dagens stadsbyggnadsprojekt som det som ska binda ihop det historiska Stockholm med det framtida Stockholm.

Att binda ihop staden innebär bland annat en satsning på att däcka över spårområdet norr om Centralen, och där bygga den nya stadsdelen Västra City. Någonting som bättre binder ihop Kungsholmen med Norrmalm. I min vision innebär det att vi kan få ett centralt parkstråk med Klara sjö i mitten. Det vore ett enormt lyft jämfört med den enorma barriär som Klarastrandsleden och spårområdet idag utgör, och som effektivt skär av stadsdelarna från varandra. Det tar Alvendal upp, och hon gör det dessutom på rätt sätt, nämligen att bara tala om stadsdelen som koncept, utan att gå in närmare på hushöjder eller arkitektur.

Där har vi nämligen felet med de äldre folkpartisternas debattartikel - den grottar ner sig i hur byggnaderna ska se ut. Detta trots att inga sådana förslag än har presenterats. De planer som hittills har visats upp begränsar sig till rena volymstudier, och inte några förslag på nya byggnader. Är det kanske förändringen som är problemet?

Givetvis skriver Stadshusbloggen om Alvendals artikel. Eller var det Miljöopinion? Det är möjligt att det var Demokratiprojektet eller Dummokraten. Nej, det var visst GreenSweden som gjorde det, i ett inlägg som försöker sprida en alternativ verklighetsbild. Sak samma, eftersom det är samma person som står bakom alla bloggarna. (Gissningsvis är det samma person som står bakom den nystartade "MILJÖSTOCKHOLM" på Wordpress, och som i vanlig ordning länkar ett ganska irrelevant inlägg till någon artikel i SvD eller DN.)

GreenSweden har i vanlig ordning lyckats angripa frågan från helt fel vinkel. I hans värld är Västra City en blivande barriär som "skär av" stadsdelarna från varandra. Exakt hur människan lyckas få ett inhägnat spårområde tangerat av en motortrafikled till någonting som binder samman stadsdelarna är för mig ett mysterium.

Andra argument han tar upp är "säkerhetsproblemen" med att däcka över, eftersom det kommer att skapa en lång tunnel som tågen ska gå i. Om ett tåg spårar ur blir det givetvis svårt att röja upp eftersom det inte går att komma in med lyftkran för att lyfta ett urspårat "tiotonslok" och då blir det stopp. Jo, det låter ju väldigt rimligt. Dels att någonting sådant kommer att hända så regelbundet att det blir ett problem, dels att det vore så lätt att röja upp efter en urspårning. Ett RC-lok väger t ex 80 ton, och det lyfter man inte med en mobilkran.

I övrigt tror jag nog att "GreenSweden" är ganska representativ för de mer reaktionära krafterna i staden, eftersom han har skrivit om hur viktigt det är att rädda läkarhuset vid Odenplan, som han kallar en "60-talspärla", trots att det av många anses vara en av stadens fulaste byggnader. Där har vi problemet. Det är inte det som kommer av förändringen som är problemet.

Det är förändringen i sig som är problemet.

Uppdatering: Nu tar även DN upp ordkriget inom alliansen.

Uppdatering 2: Bloggspammaren bakom GreenSweden har nu startat ytterligare en aliasblogg, den här gången på blogspot.com, där han lagt upp en kopia av ett annat inlägg. Så in och flagga bloggen som opassande, för den hederliga debattens skull. ;-)

Stockholm behöver mer grönska

2009-12-28 14:47:00

Eller rättare sagt, staden behöver kanske bättre grönska? Att grönskan är på väg att bli en bristvara kan vi i vilket fall som helst läsa i en artikel i dagens SvD.

Ett problem med dagens Stockholm är att staden visserligen innehåller väldigt mycket grönska. Om vi ser till kvantiteten, vill säga. Det finns små gröna plättar i stort sett överallt. Gott om så kallad "parkmark" och obebyggda ytor. Är det bra? Nja...

Om vi istället väljer att se till kvaliteten på stadens grönska ser det inte alls särskilt bra ut. Stockholm har nämligen väldigt ont om riktiga parker och grönområden. Det finns många otillgängliga plättar av just parkmark, men parkmark är egentligen bara ett finare ord för restyta. Parkmark är alltså inte synonymt med park. Och den här parkmarken som vi har så gott om i Stockholm går ofta inte att använda för rekreation, vilket annars är syftet med parker och grönområden i en stad.

Parkmark vid sidan av riksdagshuset. Inte tillgänglig för allmänheten

Varför? Det varierar. En del parkmark är otillgänglig och går inte att nå utan stort besvär. Annan parkmark består av snårskog och lövsly. Ibland handlar det kanske om rena leråkrar. Ofta ligger plättarna av parkmark så till att de är väldigt störda och utsatta för buller och liknande, ofta i närheten av stora vägar och korsningar.

Problemet staden står inför är att den planeras illa, och att det här leder till att vi får allt mindre grönområden. Ofta bygger man i själva grönområdena, för att inte behöva bygga nära befintlig bebyggelse, i och med att sådant ofta leder till klagomål från människor som tycker att de får sin utsikt förstörd och liknande. Ibland handlar det om ett tankefel från planerarna, som ser ett populärt grönområde där folk gärna uppehåller sig för rekreation, och då kommer på den eminenta idén att bygga där. Resultatet blir att ett grönområde försvinner, och ersätts av ett avsides bostadsområde som leder till ökat bilberoende och mer vägbyggande.

Hur vänder vi den här trenden? Jag anser att lösningen är att bygga tätare och högre. Vi ska inte vara rädda för att förtäta, och vi ska inte heller vara rädda för att ta de små restytorna av grönska i anspråk för nya byggnader. Det är väl bättre att vi tar dessa ytor i anspråk än att vi bygger i de fungerande parker och grönområden som finns? De små restytorna används sällan för rekreation.

En tät stad är en grön stad.

Bra av Stockholmscentern

2009-12-27 14:37:59

Stockholm är en stad och ett levande samhälle som tillhör oss alla. Staden är inte ett museiföremål som existerar endast för att behaga en liten och privilegierad elit. Men är det då rimligt att stadens gestaltning och utveckling ska dikteras av denna elit, snarare än att utgå från behoven och önskemålen hos Stockholms växande befolkning?

Saknar Folkpartiet den insikten? Är deras dogmatiska låsningar i frågan och där de blankt säger "nej till skyskrapor i innerstan" ett tecken på detta? Eller är det en medveten strategi för att fiska röster bland de mer reaktionära nej-sägarna i staden? Det senare skulle inte förvåna mig.

Tyvärr satsar Folkpartiet allt mer på opportunistisk populism för varje år som går. Ett steg på vägen mot att bli ett "svensk folkeparti"?

Enastående vacker trevåningslimpa?

Rivningen av Aspuddsbadet drevs ironsikt nog igenom av det folkpartistiska idrottsborgarrådet Madeleine Sjöstedt. Trots omfattande protester från både allmänhet och massmedia! Det förekommer inte ofta i en stad som Stockholm, där det främst är kulturjournalister och historiker som säger ifrån när någonting ska rivas. Men det som sker utanför tullarna räknas kanske inte eftersom det inte är lika "fint folk" som bor där som i innerstan?

Centerpartisterna Per Ankersjö och Lukas Forslund visar däremot att de faktiskt förstår att staden ska byggas på människornas villkor, och inte det motsatta. Visserligen kan jag personligen ställa mig lite frågande till om vi måste bygga skyskrapor i innerstan, eller om vi helt enkelt ska nöja oss med att det är tillåtet. Att varken säga kategoriskt ja eller kategoriskt nej. Skyskrapor (eller snarare höghus) kan göra staden vackrare. De kan göra staden fulare.

Vi bör dock tänka på att de byggnader som gjort staden fulare inte alltid är höghus, lika lite som att lägre hus gjort staden vackrare. Finns det något samband mellan höjd och skönhet? Staden har förfulats av betongschabrak som Arkitekturskolan och i viss mån hötorgsskraporna (fulsnygga, IMHO), samtidigt som den har blivit vackrare av stadshuset och stadsbiblioteket.

Är det just höjden som är problemet? Eller är det gestaltningen som är viktig? Så långt tänker inte nej-sägarna, utan de väljer att förenkla och banalisera frågan till att handla om just höjden på huskropparna. Över 24 våningar är "fult" enligt skönhetsrådets praxis.

Att nej-sägarna gärna bygger upp sin argumentation kring osakligheter, halmgubbar och ad hominem-argument är ett annat problem i den här debatten. Ett så stort problem att det sänker debatten, skulle jag säga.

Även i det här avseendet utgör Fp ett lysande exempel. I julaftonens debattartikel på SvD Brännpunkt försökte man visserligen argumentera med stil och finess, men ändå insinuera att det är skillnad på folk och folk, och att bildade människor vill stoppa det ena och det andra i Stockholm. De som tycker annorlunda är obildade och okunniga, och är därför inte berättigade till en åsikt i frågan. Kulturlösa makthavare och det skadar ohjälpligt Stockholms silhuett är två citat jag gärna lyfter fram.

Vad de säger är alltså att den här frågan inte tillhör normalt folk i Stockholm. Det är en fråga för den elit som vet bättre än pöbeln.

Halmgubbar är också populärt bland de regelrätta bevarandefundamentalisterna. Ständigt återkommer rivningarna av Klara-kvarteren för ett halvsekel sedan. Tyvärr. Det argumentet har nu missbrukats i så många sammanhang att det förlorat sitt värde. En slags stadsbyggnadsmässig motsvarighet till retorikens Hitler-argument? I alla fall gör man genom det argumentet gällande att den som vill bygga i staden samtidigt vill riva det som existerar, trots att det mig veterligen inte har rests några krav eller förslag på att riva den befintliga staden och ersätta med skyskrapor.

Allt detta är är man inom Fp och andra bevarandeorganisationer väl medveten om. Men gemene man ska gärna tro att den nuvarande staden är hotad. Skrämselpropaganda är alltid effektiv, och gör folk mindre villiga att ifrågasätta och tänka självständigt.

Folkpartiet i Nacka lyckades dock prestera ett riktigt lågvattenmärke. Här talar vi inte om insinuationer och stil och finess, utan de som förespråkar höghus och skyskrapor är inflyttade bönder, vilket får mig att tänka på moderaten Anna Kinbergs bevingade uttalade "stockholmare är smartare än lantisar" från hennes personvalskampanj för några år sedan. (Hon borde kanske söka sig till Fp om hon håller fast vid den åsikten?) I vad som kanske var tänkt som ett lite mer nyanserat inlägg försöker Fp Nacka göra liknelser mellan skyskrapor och diktatur. Väldigt effektivt. Eller? OK, kanske inte...

Givetvis försöker de även få med ett kategoriskt och förtäckt nej till planerna på att däcka över bangården och Klarastrandsleden... (Någonting säger mig att de som sysslar med kommunikation och retorik inom Fp är på julledighet.)

Så ser nej-sägarnas argument ofta ut. Det handlar inte om att kritisera planer och idéer, utan om att demonisera och nedvärdera de som står bakom dessa idéer. Enligt Fp Nacka är man en "inflyttad bonde" om man vill se höghus och skyskrapor i Stockholm.

Enligt de tidigare politiker som skrev julaftonens debattartikel är det "kulturlösa makthavare" som vill förstöra staden. Vad gemene man tycker är däremot ointressant. Den inställningen är väldigt trist, eftersom den här frågan i allra högsta grad angår just människorna som bor i staden.

Jag ställer mig frågan hur man som väljare ens kan överväga att rösta på ett parti som har den synen på avvikande åsikter som Folkpartiet visat upp i den här debatten. Även om jag skäms över att erkänna det så röstade jag på Fp i förra valet. Det misstaget gör jag inte om.

Och till "Mr 300 bloggar" - nej, du kan inte kommentera genom att ange vad som helst som epostadress. Du måste nämligen klicka på en länk i det mail som skickas till just den adress du anger för att systemet ska ta emot din kommentar. Annars kommer den att raderas utan att visas i systemet. Hoppas det var värt besväret. ;-)

Fp och SvD sviker Stockholm

2009-12-25 20:33:51

Nu är det dags för nästa kapitel i SvDs ständigt pågående korståg mot framtiden. I en debattartikel signerad Per Ahlmark, Bonnie Bernström, Stella Fare, Birgit Friggebo, Gabriel Romanus, Barbro Westerholm och Olle Wästberg går man till angrepp mot förnyelsen och förändringen av Stockholm.

Kanske undrar du vilka de här människorna är? Det är inte helt lätt att förklara. Den i sammanhanget mest aktuelle torde vara Bonnie Bernström, som på senare tid mest blivit känd för sitt styvnackade motstånd mot en planerad förskola på Stigbergsgatan i Stockholm (den officiella förklaringen är att förskolan ska byggas på "känslig kulturmark"). Resterande artikelförfattare är i huvudsak tidigare politiker som inte gjort så mycket väsen av sig sedan vi senast hade en borgerlig regering i Sverige. Dvs 1991 - 1994. Birgit Friggebos allsång med "We shall overcome" känns kanske bekant?

Kort sagt handlar det alltså om en grupp människor vars auktoritet är att de har ett förflutet inom politiken. Alltså är deras åsikter inte mer värda än dina eller mina. Därmed krävs någon slags udda idoldyrkan för att man som läsare ska kunna se den här gruppens ståndpunkter om mer värda än någon annans. Jag gör det inte.

Ändå är tonen i den här artikeln väldigt nedlåtande gentemot läsaren. Förespråkarna för förändringar kallas "kulturlösa". Staden (som givetvis är "unik", vilket ihop med "världens vackraste" hör till standarduppsättningen omdömen om Stockholm) riskerar att "ohjälpligt skadas".

För att finna stöd för den här retoriken har författarna plockat in en sanningssägare i form av en kanadensisk kryssningsturist som besökte staden i somras. Någon som givetvis måste se stadsutvecklingen ur ett nyktert perspektiv där alla aspekter vägs in, inte minst sådant som rör samhälle och ekonomi, eller hur? För vi vet väl alla att det är ju därför man besöker städer i egenskap av turist?

Om jag skulle besöka Venedig eller Florens (två städer som till skillnad från Stockholm är internationellt erkända som några av världens vackraste städer) skulle jag givetvis betrakta städerna utifrån hur bra de fungerar ur ett samhällsekonomiskt perspektiv... Eller hur?

Nej, naturligtvis inte. Problemet är att SvD (som vid det här laget har förverkat sitt förtroende som opartisk och objektiv institution i stadsbyggnadsdebatten) har tagit in ännu en debattartikel som utgår från att staden är ett museum eller ett prydnadsföremål vars enda kvaliteter är de rent estetiska. Jag måste erkänna att jag imponeras av SvD. Varje gång en sådan artikel dyker upp tänker jag att de nått botten och inte kan sjunka djupare.

Ändå lyckas SvD ideligen överträffa sig själva.

Samtidigt har dessa artiklar ett värde. Just den här artikeln sätter fokus på en väldigt viktig fråga - för vem bygger vi staden? Ska vi låta Stockholms utveckling styras av nostalgiker och bakåtsträvare som inte själva kommer att leva i det framtida Stockholm som vi idag bygger? Eller ska vi utgå från behoven hos kommande generationer, dvs de arbetande människor som bor och framförallt lever i staden och för vilka vardagen måste fungera? Deras behov väger väl rimligtvis tyngre än önskemålen hos de turister som kanske besöker staden i några dagar under hela sitt liv?

Det är väl inte där vi har stadens existensberättigande, som en framtida turistattraktion utan eget liv?

Gensvaret bland bloggarna har varit positivt. Eller rättare sagt negativt. Av de bloggar som länkat till artikeln i SvD är en klar majoritet emot den ståndpunkt som Fp och SvD intagit. Bland de bättre inläggen hittar vi de som skrivits av $akine, Per Ankersjö och Johan Ingerö.

Ett par bloggar har varit relativt kritiska mot utvecklingen, men det är ganska naturligt.

Den alltid lika underhållande "Mr 300 bloggar" skriver givetvis om detta. Eller rättare sagt, han skriver i vanlig ordning inte om det som artikeln handlar om, utan länkar ett föga relevant inlägg till artikeln i SvD i hopp om att det ska ge uppmärksamhet, vilket ligger i linje med hans ständiga spammande. (Smeknamnet kommer sig av att han driver åtminstone ett tiotal bloggar under olika namn, i syfte att skapa en illusion av ett utbrett stöd för sina åsikter.) Ingenting värt att kommentera i det inlägget, utan det handlar om de vanliga stolligheterna.

Nåja, jag ska avrunda här. Behövde nog mest bara skriva av mig lite. Men som sann stockholmsvän bör man dels låta bli att prenumerera på SvD, dels rösta på något annat parti än Folkpartiet. Folkpartiet, sitt namn till trots, är numera ett konservativt och reaktionärt elitparti. De värnar om vykortsvyer. Inte om de människor som bor och lever i Stockholm.

Stockholm är en stad som bebos av människor.

Uppdatering: nu får Fp i innerstaden lite stöd av sina avsides belägna partikamrater i förorten Nacka. Politikerna i Nacka har tydligen kommit till den lysande slutsatsen att de som förespråkar skyskrapor är "inflyttade bönder". Det stämmer säkert, och det borde väl upplevas som förbrödrande för de lokala landsortspolitikerna sydost om Vaxholm?

De flesta stockholmare är ju inflyttade, och stödet för skyskrapor är utbrett. Antagligen finns det ett samband även där. Men jag antar att Fp Nacka med sin eminenta analys vill säga att "riktiga stadsbor" är smartare än lantisar, vilket låter ganska likt det moderaten Anna Kinberg kläckte ur sig för några år sedan. Är det politiker av den kalibern som företräder Folkpartiet ute i förorterna?

Framsynt och bra, Kristina

2009-12-08 18:24:09

Kristina Alvendal, en av mina favoriter inom politiken i Stockholm, chattade med DNs läsare idag. En favorit eftersom hon orkar med jobbet som stadsbyggnadsborgarråd i en stad som Stockholm, som sedan länge hållits som gisslan av högljudda bakåtsträvare som anser att all förändring är av ondo.

Problemet är inte att bakåtsträvarna är ovanligt många i Stockholm. Troligtvis är de inte fler här än någon annanstans. Men de har ofta stort inflytande i rätt kretsar, vilket gör att de lätt kan manipulera informationsflödet, och ge sken av att de representerar de breda massorna. Ett i mina ögon ganska talande exempel är Citybanan kontra Järvalyftet, två projekt som är aktuella i Stockholm.

I fallet med Citybanan var den stora stötestenen att en del av de boende i Vasastan under en tid skulle få stå ut med vissa störningar pga bygget av järnvägstunnlar och en ny station. I grund och botten någonting som är ganska naturligt för den som bor någorlunda centralt i en någorlunda stor stad som är någorlunda levande. Jag bor i Årsta och har stått ut med periodvisa sprängningar i flera års tid, och Södra Länken drogs bokstavligt talat rakt under huset jag bor i. Det får man leva med i en stad som utvecklas.

De boende runt Odenplan stod alltså inte inför några stora störningar eller övergrepp.

Någon mil längre norrut ligger Järvafältet. Järvafältets bostadsområden är inte riktigt lika populära och fashionabla som Vasastan. Men de planerna innebar stora förändringar för de boende. En del bostäder skulle rustas upp. Andra skulle rivas och ersättas med nya. Allt skulle bli dyrare, och många av de boende hade bokstavligt talat tvingats ut på gatan om det klubbats igenom i sin ursprungsform.

Trots dessa skillnader skrev Svenska Dagbladet spaltkilometer om de "övergrepp" som de boende i Vasastan skulle komma att utsättas för, samtidigt som det knappt blev mer än ett par artiklar om Järvalyftet. Men varför? För att bygget av Citybanan påverkar fler människor än Järvalyftet? Eller för att det påverkar människor som har kontakter - eller är verksamma - inom massmedia?

Det här agerandet från massmedias sida påverkar ju givetvis stadsbyggnadsdebatten. Trots att det i första hand är fråga om saker som egentligen bara påverkar en liten minoritet kan de breda massorna manipuleras till att tro att det är fara å färde och att någonting i staden hotas. Opinionsbildning när den är som sämst. Och tidigare har många politiker valt att ta ett steg tillbaka när dreven inom massmedia satt igång. Vem vill bli ihågkommen som den nya Hjalmar Mehr?

Där tycker jag att Kristina Alvendal förtjänar en hel del credd, eftersom hon ofta ser igenom det här beteendet från massmedias sida och verkar vara väl medveten om att de som skriker högst kanske inte är de man ska lyssna på. Därför hoppas jag att hon är väl förberedd på det kommande spektaklet, då hon kanske kommer att uppvaktas av den senaste proteströrelsen. De är emot att Tors Torn byggs vid Torsplan, och som vill lämna över en lista med namnunderskrifter mot bygget. Den listan har startats av en viss "Ester Sand", som även har skrivit på listan. Ett annat namn som figurerar både på listan och i massmedia är Ylva M Larsson.

Nu kommer vi till det roliga - Ylva och Ester är samma person.

Här har vi alltså en protestlista där åtminstone en av personerna har skrivit på den åtminstone två gånger. Lustigt nog syns det klart och tydligt i informationen om uppropet, där Ester Sand står som ansvarig, men klickar man på länken för att maila henne är det Ylva Larssons adress som dyker upp.

Jag har bara på rent jäkelskap startat en lista som är FÖR bygget av Tors Torn, och som kommer att hinna vara igång i kanske ett dygn innan beslutet ska tas om projektet. Du hittar den listan här, om du vill skriva på den.

Det här med multipla identiteter verkar vara någonting utbrett bland de som motsätter sig nya projekt i Stockholm. Min "favoritbloggare" har givetvis startat ännu en blogg (är han uppe i 13 stycken nu?) i vilken han har länkat ett helt fullständigt irrelevant inlägg till Alvendals chattsammandrag. (Starkt jobbat, PG.)

Även bland kommentarerna till "debattartikeln" om den påstådda skuggan från Tors Torn verkar forumschizofrenin breda ut sig. Av de totalt 14 kommentarer som skrevs efter midnatt mellan den 8:e och den 9:e ser det inte ut att finnas mer än två unika skribenter. För den som vill spamma under multipla alias (eller bloggar, se ovan) har jag ett par tips. Gör det inte under de tider då väldigt få kommenterar, skriv inte kommentarerna för nära inpå varandra och försök även att variera språket så att det inte blir så pinsamt uppenbart att det är fråga om samma skribent.

Bad call, stadshuset!

2009-12-07 11:14:39

Nu ska Aspuddsbadet rivas. Trots protester som innebär att polisen bokstavligt talat får lyfta bort människor som vill rädda badet. Voffor gör di på dette viset?

Jag har inte personligen tagit ställning i frågan om Aspuddsbadet i sig. Fyller det en funktion och ett behov ska det få finnas kvar, annars kan det gärna rivas. Och eftersom frågan engagerar så till den grad att människor har ockuperat badhuset och med civil olydnad försökt stoppa rivningen är det kanske ett tecken på att badet har ett existensberättigande?

Vi inom YIMBY deltog med en representant i badhusfestivalen för ett par veckor sedan, även om jag inte själv var där. Däremot vet jag inte om någon av de ansvariga politikerna gjorde sig besväret att ta sig dit. Jag tror inte att så var fallet. Var Madeleine Sjöstedt, kultur- och idrottsborgarråd på plats? Inte vad jag vet. Ett dåligt beslut, i så fall.

Rivningen av Aspuddsbadet kan lätt bli en typisk David-mot-Goliat-fråga, där politikerna i stadshuset framstår som maktfullkomliga och ointresserade av vad gräsrötterna tycker och tänker, och bara kör över dem utan att lyssna. Med nio månader kvar till valet? I en stad som i det närmaste saknar värdekonservativa väljare?

Det är, för att uttrycka mig diplomatiskt, ganska oklokt...

Det spelar ingen roll om man i stadshuset gör mycket som är bra på annat håll. Det är när man gör bort sig på ett sätt som ger tidningsrubriker som väljarna börjar fundera på om de ska rösta på något annat alternativ. Vi får se hur det går.

Jag är övertygad om att ett maktskifte vore en katastrof för Stockholm. Inte minst inom kollektivtrafiken. Där kan vi i så fall socialdemokraten Lars Dahlberg som styrelseordförande för SL. Dahlberg är en erfaren och kompetent politiker. Men i trafikfrågor tänker han i gamla och utdaterade banor, och satsar hellre på motorvägar för bilar än på högklassig kollektivtrafik. Är det så lyckat om man ska representera de hundratusentals stockholmare som åker kollektivt, och som gärna gör det med spårburen trafik? Det rödgröna blockets syn på stadsplanering innebär samtidigt ökade satsningar på en glesare stad. Detta ger i kombination med Dahlbergs syn på kollektivtrafiken en arkipelag av segregerade förorter som skapar barriärer mellan människorna i staden.

Är det en sådan stad vi vill ha? Är det en sådan stad stadshusalliansen vill ha?

Det är synd att ingen av politikerna i stadshusalliansen kunde ta ett par timmar av sin fritid i anspråk för att besöka det rivningshotade badhuset. Om inte annat för att visa att man tar protesterna på allvar, även om man är av en annan åsikt.

Min "favoritbloggare" har för övrigt startat ännu en blogg och länkat till artikeln i DN. Nu är han uppe i åtminstone tio bloggar som han använder för att spamma gammelmedia med. Kan någon förklara vad det inlägget (se länk) har med Aspuddsbadet att göra?

Ber att få korrigera föregående stycke. Han är uppe i elva bloggar. "Polispatrullen" har nu länkat till artikeln i DN. Ett inlägg som i alla fall är on topic.

Vasastan ligger visst söder om ekvatorn

2009-12-05 18:18:39

SvD har återigen uppmärksammat ett flagrant brott mot sin reaktionära och konservativa syn på Stockholms framtid - nu ska det visst byggas igen. Det senaste övergreppet är Tors Torn, som eventuellt kommer att byggas som en del av det nya Norra stationsområdet. Men hav förtröstan, vänner av ordning har redan skridit till handling.

Arne Kaijser och Ulrika Sax, två namn som har det gemensamt att de för mig är ganska intetsägande, hävdar i en debattartikel (under kulturdebatt, som nivåmässigt är jämförbart med en skoltidning i tredje världen) att tornen kommer att lägga stora delar av Vasastan i slagskugga. Ett intressant argument, med tanke på att de nya tornen eventuellt kommer att byggas norr om Vasastan.

Solskenet kommer annars söderifrån för oss som bor i norr.

Men jag förmodar att det finns en rimlig förklaring till den här lilla bristen i logiken. I vanlig ordning handlar det kanske om nejsägare som varit med i några år? Den typen av debattörer utgår ju ofta från läget som det var när de själva var unga, snarare än från framtidsperspektivet. Och en gång i tiden låg kanske det som idag är Sverige söder om ekvatorn, det vill säga när landet var en del av den tidigare kontinenten Pangea. Det skulle förklara de nordliga solstrålarna.

Nej, riktigt så länge har de nog inte varit med. Det handlar nog snarare om gammal hederlig skrämselpropaganda. Tuta i människorna i Vasastan att solen kommer att blockeras av de nya skyskraporna, så sätter protesterna förhoppningsvis igång.

Att kalla Tors Torn "gigantiska" är dock en sanning med modifikation. Jo, de blir efter svenska mått mätt ganska höga. Drygt 140 meter. Men eftersom de är formade som ett "orgelmotiv" blir de ganska smala högre upp. Och det blir inte fråga om den "mur" som artikelförfattarna vill göra gällande.

Jag har ställt den här frågan förr, och jag ställer den igen - för vem är det vi bygger? För de nostalgiker som önskar att staden såg ut som den gjorde för 40-50 år sedan? Eller för de barn och ungdomar som idag växer upp i staden och som ska bo här i framtiden, i en stad vars befolkning växer för varje år som går?

Elisabet Andersson på SvD har annars skrivit en ganska saklig artikel om det nya Stockholm. Ja, det blir en hög exploateringsgrad, och ja, det kommer att förändra stadsbilden. Men måste förändringar av stadsbilden alltid vara av ondo? Naturligtvis inte. Den måste få förändras och utvecklas. Kanske inte på det brutala och okänsliga vis som under norrmalmsregleringen (Klara-rivningarna), där man rev mer eller mindre urskiljningslöst för att dels skapa en ny och bilanpassad stadskärna, och dels få bukt med de sociala problemen i den gamla stadskärnan. Men det behöver vi inte oroa oss för. Vi har lärt oss den läxan.

Att bygga Tors Torn innebär att vi utvecklar och förädlar stadsbilden, vilket följer en gammal tradition i Stockholm som har gett oss ikoniska byggnader som stadshuset, Globen och kungliga slottet. Utan den traditionen hade staden Stockholm aldrig växt fram, utan fortfarande varit en liten fästning som bevakar inloppet till Mälaren.

Bloggkommentarerna till Anderssons artikel är övervägande negativa till Tors Torn. Av de fem inlägg som i skrivande stund är länkade till artikeln är fyra negativa till exploateringen.

Det bör dock tilläggas att av dessa fyra bloggar drivs tre (Miljöopinion, Stadshusbloggen och GreenSweden) av en och samma person. Personen i fråga driver förutom dessa även minst sex andra bloggar (1, 2, 3, 4, 5, 6), som alla har ett slags reaktionärt miljöfokus (eller främlingsfientlighet, i de mindre trevliga fallen) som gemensam grund. (Sedan hänvisar bloggaren i fråga gärna till sina övriga bloggar för att visa att fler tycker som han... ;-))

Så om det är fråga om åsikter med bred förankring låter jag vara osagt.

Labyrint 08

2009-12-01 17:14:35

Jag tränar. Dels på gym, och dels med cykel. Men egentligen är det nog min självbild som säger att jag tränar. Jag har faktiskt slarvat på sistone. Men idag bestämde jag mig för att ta mig i kragen och trampa bort till det jag tror är mitt närmaste gym, nämligen Fitness 24/7 i Hammarbyhöjden, ett par kilometer från mig. Jättebra läge?

Tja, om vi räknar fågelvägen kan jag inte klaga. Kanske tre kilometer på sin höjd. Geografiskt sett ligger gymmet mycket närmare än Willy:s i Sickla, där jag brukar handla. Men det kändes som om det tog dubbelt så lång tid att cykla till gymmet som till Sickla och Willy:s. Varför? För att det var långt?

Nix.

Det tog tid för att söder om Söder är planerat som bilenklaver. Grannskapsfilosofin, kallas det och innebär att inga vägar egentligen leder igenom områdena, bara till och från dem. De ska inte vara lätta att passera, utan folk ska känna att de ska hålla sig borta. Åker man in där måste man ofta åka ut samma väg som man kom. Därför omgärdas områdena av barriärer i olika former. Finns det inte naturliga barriärer som nivåskillnader, vatten eller otillgängliga impediment skapar man konstgjorda barriärer i form av vägar, spår och byggnader eller inhägnader.

Den här filosofin har styrt den svenska stadsplaneringen sedan mellankrigstiden. Nästan alla bostadsområden sedan 1950-talet är enklaver som slutar som återvändsgränder. Man ska inte ta sig igenom dem, man ska åka runt. Och det har resulterat i en bilberoende och utspridd stad som egentligen inte är en stad utan ett enormt förortslandskap.

Den här sträckan innebär att jag passerar genom fyra förortsenklaver. Först Årsta, där jag bor. Sedan Johanneshov, Hammarby och slutligen Hammarbyhöjden. Första barriären ligger mellan Årsta och Johanneshov, nämligen Huddingevägen som inte är så hårt trafikerad numera. (Innan Södra länken byggdes var det bokstavligt talat livsfarligt att försöka ta sig över övergångsställena vid Bolidenplan.) Den är lätt att korsa. Nynäshamnsvägen vid Globen är andra barriären. Eftersom den delvis är överdäckad är den ganska lätt att passera på vissa ställen. Tredje barriären är tunnelbanespåren vid Skärmarbrink. Går att passera om man tar bron vid t-banestationen, annars blir det ett par kilometer i omväg. Sedan är man framme i Hammarbyhöjden. Att cykla eller gå från Årsta till Hammarbyhöjden innebär alltså ett ständigt sicksackande via omvägar.

Underförstått: man ska ha bil. Inte gå eller cykla. Det tar för lång tid.

Tråkigt nog finns det gott om människor som vill bevara den här strukturen. Jag hör inte till dem. Jag vill ha en sammanhängande stad där man kan ta sig från punkt A till punkt B utan att behöva korsa en massa onödiga barriärer. Tyvärr tror många att en grön stad är samma sak som en miljövänlig stad. En gräsmatta utanför dörren och ett skogsparti bakom huset innebär grönska, och grönska måste ju vara miljövänligt. Sedan inser man inte att den här grönskan utgör barriärer som sammantaget kanske ökar biltrafiken och utsläppen med 25-30%.

Hur ska vi göra stad av Stockholm? Dags att börja bygga bort barriärerna kanske? Låter som ett gångbart koncept, BBB-filosofin (Bygg Bort Barriärerna), som kan fungera.

Att skapa nya genomfartsgator (inte vägar, som antyder att det är bilen som prioriteras), broar och överdäckningar vore ett steg i rätt riktning. En annan lösning vore fler obevakade övergångsställen på vissa av de mer centrala lederna, som Huddingevägen. Trädplanteringar och trottoarer kan kanske omvandla vissa av de här lederna till boulevarder? Det skulle också fungera bra för Huddingevägen. Det gör att den istället för att bli till en gräns mellan Årsta och Johanneshov binder samman dem, förutsatt att det blir bebyggelse på båda sidorna av vägen.

Nåja, det viktigaste är väl att vi en gång för alla lägger ner enklavtänket och ser staden som en enda enhet som ska bindas samman internt. Inga fler "bostadsområden" som ramas in av barriärer, tack.

Ett Stockholm utan stadshuset och stadsbiblioteket?

2009-11-20 17:14:12

Folkpartiet Stockholm skriver i en artikel på Newsmill den 19 november om sin syn på Stockholms tillväxt och utveckling, med den ganska talande rubriken ”Inga fler skyskrapor i City”. Tyvärr säger Folkpartiet i princip inte någonting med sin artikel, och den väcker snarare fler frågor än den besvarar. Artikelförfattarna passar även på att kritisera den vikande respekt eller förtroende som vissa politiker har för stadsmuseets arbete med att k-märka byggnader och miljöer i Stockholm - Quis custodiet ipsos custodes? Vi inom nätverket YIMBY delar inte Folkpartiets syn på Stockholm.

Vad baserar Folkpartiet sitt ställningstagande på? De tar i sin artikel upp en del gamla och vid det här laget väldigt slitna argument, som rivningarna av de gamla Klarakvarteren för ett halvsekel sedan. Men vad har norrmalmsregleringen gemensamt med dagens förslag att förtäta och bygga igen en del luckor som finns i centrala Stockholm? Eller förslagen att ersätta en del av dagens mindre lyckade byggnader med någonting som fungerar bättre ihop med stadsbilden och ger ökade värden för staden? YIMBY har föreslagit en slags ”byggväxling” som ger staden möjlighet att återställa en del av stadsbilden och framhäva det som återstår av Stockholms gamla kärna. Du kan läsa mer om det på vår webbplats, http://www.yimby.se/2009/11/yimby-lamnar-in-yttrande-_831.html.

Klara-rivningarna är en svår fråga. Främst för att den bild många har av den händelsen är ganska ensidig och onyanserad. Detta beror på att ”rivningsraseriet” som argument har ägts av konservativa och reaktionära krafter som har valt att lyfta fram sin syn på norrmalmsregleringen som ett exempel på hur vår gamla stadskärna förstördes. I vissa aspekter har de rätt. Levande kvartersstad försvann i samband med rivningarna. Och levande kvartersstad är någonting som vi inom YIMBY förespråkar.

Samtidigt utelämnar de konservativa krafterna vissa detaljer, som skulle göra det lättare att förstå drivkrafterna bakom norrmalmsregleringen. Då är det svårt att bilda sig en uppfattning om man inte själv har upplevt gamla Klara, vilket väldigt få av dagens stockholmare ärligt kan säga att de har gjort.

Ett argument som kan nyansera bilden av norrmalmsregleringen är att det var ett socialt projekt, med målsättningen att få bukt med problemen i stadsdelen. Många av människorna bodde hopträngda i små lägenheter utan rinnande vatten och var hänvisade till utedass på gården. Fattigdomen var utbredd, och det var vanligt med sjukdomar som berodde på sanitära olägenheter. Gamla Klara var ett slumområde där ohälsa och kriminalitet frodades.

Att förbättra situationen för dessa människor krävde någonting radikalt. Att modernisera hela stadsdelen var inte genomförbart, utan det krävdes nya bostäder eftersom invånarna helt enkelt inte fick plats. En stor del av dem hade alltså tvingats att flytta även om alla hus fått stå kvar. Tyvärr genomfördes detta projekt utan någon som helst finess eller respekt för stadens kvaliteter. Man rev mer än vad som var nödvändigt, och byggde som ersättning isolerade förortsenklaver långt utanför staden. Den levande innerstaden ersattes med sovstäder.

Folkpartiet förespråkar omedvetet en liknande utveckling genom att kräva stopp för en hög exploateringsgrad i centrala Stockholm. Problemet är i den här frågan att Edholm, Gundar och Sjöstedt i grund och botten menar väl, och vill slippa se en upprepning av 1900-talets misstag. Det vill vi nog alla. Men deras idéer kan mycket väl få sådana konsekvenser, eftersom vi genom en ogenomtänkt och restriktiv bostadspolitik riskerar att skapa nya problemområden. Det är en fråga som man inom folkpartiets ledning måste reflektera över.

Bland de argument som är mindre relevanta är ledartrojkans uttalade mål att värna stadens visuella identitet. Där hittar vi samtidigt Folkpartiets huvudargument mot skyskrapor i City. Premissen för detta ställningstagande är att stadsbilden är bra som den är, och därför ska ingenting som kan förändra den få byggas.

Hur staden hade sett ut idag om man resonerat så under tidigare sekler?

Det finns många exempel på byggnader som var kontroversiella när de byggdes, men som idag är en så naturlig del av stadsbilden att inte ens den mest reaktionära nostalgiker skulle drömma om att ”återställa” den till sitt tidigare utseende. Stadshuset är ett exempel på en sådan byggnad. Även stadsbiblioteket var på sin tid ett omdebatterat projekt. Söker vi oss utanför Stockholm har vi ett bra exempel i Eiffeltornet i Paris.

Kan du tänka dig ett Stockholm utan sitt stadshus, eller ett Paris utan Eiffeltornet? I båda fallen talar vi om byggnader som är ikoniska för de städer de står i. Säg ”Stockholm” och många tänker på just stadshuset med sitt karakteristiska höga torn och röda tegel. ”Paris” är för de flesta synonymt med Eiffeltornet. Detta gäller även byggnader som Globen, Söder Torn och S:t Eriks torn, som alla kritiserades och bespottades innan de byggdes. Nu är de en naturlig del av stadsbilden. Eller gjorde vi fel som byggde dem? Är det kanske i första hand en fråga om mentalitet, snarare än byggena i sig?

Folkpartiet anser också att det är ett problem att politiker börjar ”tappa respekten” för stadsmuseets k-märkning av byggnader och miljöer i Stockholm, och menar att man som politiker inte ska ifrågasätta stadsmuseets kompetens. Är det inte snarare tvärtom, att man som politiker måste göra avvägningar mellan olika intressen? Stadsmuseet är part i den här frågan, och fokuserar ensidigt på just arbetet med att skydda olika kulturmiljöer, det är ju deras jobb! Quis custodiet ipsos custodes – vem övervakar övervakaren, eller vem vaktar väktaren? En fråga som går ända tillbaka till antiken. Stadsmuseets tjänstemän är till skillnad från stadens politiker inte demokratiskt tillsatta, och därför måste deras arbete få granskas och ifrågasättas, annars är det fråga om tjänstemannastyre.

Inom Folkpartiet måste man inse att vi inte kan ge en enskild part i frågan fritt spelrum och sedan tvinga alla andra att rätta sig efter det. Företräder Folkpartiet stadens invånare i den här frågan? Eller har man valt att rätta sig efter önskemålen hos olika konservativa intressegrupper som utgår från sina egna önskemål och värderingar utan hänsyn till stadens behov av att få växa och utvecklas? Och ställde sig inte Folkpartiet bakom planerna på att riva stadsbibliotekets annex för att ge plats för Delphinium? Eller planerna på att riva Aspuddsbadet?

Stadens framtid är en fråga som tillhör alla Stockholmare. Inte bara tjänstemännen på stadsmuseet, eller debattörer och intressegrupper som skönhetsrådet, YIMBY eller Samfundet S:t Erik. Och eftersom det angår oss alla kan vi inte leta oss fördärvade efter lösningar som gör alla lika nöjda, vilket Folkpartiet tycks vara ute efter. Det är dömt att misslyckas, eftersom det leder till att ingen blir nöjd. Vi måste ta hänsyn till att det finns olika önskemål, och acceptera att det i en växande storstad byggs sådant som vissa stör sig på, medan andra uppskattar det. En levande stad behöver kontraster.

Ingen har föreslagit att vi ska riva stadens äldre bebyggelse för att ge plats åt le Corbusierska monsterskapelser i gråbetong. Vi kan bygga högt i City, om det finns skäl för det. Varje projekt är individuellt och därför är sammanhanget och gestaltningen av det nya Stockholm viktig. Att däremot bara säga ”nej” leder ingenstans. Även om man som Folkpartiet försökt att linda in sitt kategoriska nej för att ge sken av att vara för en utveckling av staden. För det precis det de gör genom att säga att de vill utveckla staden till en internationell storstad, samtidigt som utseendet inte får förändras.

Skönhet är nämligen någonting subjektivt.

En stad för bilar?

2009-11-10 11:50:13

Nu har även SvD gett sig in i bråket om Spårväg City, och inte helt oväntat på motståndarsidan. Jag antar att det är viktigt att leva upp till sin roll som konservativ dagstidning. Frågan är dock om det är så lyckat att maskera propaganda och partsinlagor som nyhetsjournalistik?

Märkliga resonemang verkar vara utmärkande för spårvägsmotståndarna. "Spårvagnar skapar trafikkaos" är ett vanligt mantra. Logiken ser ut som följande: utrymmet på gatorna är begränsat. Med spårvagnar minskar utrymmet för bilarna. Därför ska vi inte ha spårvägar i staden. Detta resonemang bygger på att bilismen har företräde på stadens gator.

Är det ett rimligt ställningstagande? Är det inte snarare så att utrymmet ska användas för att transportera människor, snarare än de fordon vissa människor föredrar? Om fordonen i sig vore norm finns det egentligen ingen gräns för den framtida trängseln. I takt med att fler tar egen bil samt att bilarna blir större ökar trängseln på stadens gator - det är gott om SUVar och liknande skåpbilar bland privatbilisterna på Östermalm. Hur stort är egentligen behovet av sådana fordon i den miljön?

Men en hel del av trafiken är väl nyttotrafik? Det stämmer, och den behövs. Men hur stor del? Och hur många tar bilen för att det är ett bekvämare och mer statusfyllt alternativ än buss?

Vid det här laget torde vara uppenbart att bilarna på stadens gator varken blir färre eller mindre. Är det då överhuvudtaget vettigt att sätta bilen framför allt annat? Det skulle kanske på sikt innebära att även bussarna försvann från stadens gator? Och sedan är det kanske gång- och cykelvägar som ryker för att tillfredsställa bilismens behov av utrymme? Är det verkligen en sådan stad vi vill ha?

Om vi vill upprepa 1900-talets rivningsraseri är svaret ja.

Vill vi verkligen Stockholm ska förvandlas till ett framtida bilreservat? Eller vill vi ha en levande stad för människor? Då är frågan hur vi vänder den här trenden. Hur uppmuntrar vi människor till att åka kollektivt snarare än i egen bil?

Bättre kollektivtrafik är en väg att gå. Men det kräver att vi medvetet och kraftfullt satsar på kollektivtrafiken för att visa att vi bygger en stad för människor och inte för bilar. Då är spårvägar ett givet alternativ, eftersom det skapar en infrastruktur som tydligt visar att det är just spårvagnar som ska gå på den här sträckan, medan privatbilismen får maka på sig. Bussar har inte samma kapacitet som spårvagnar, och har inte heller samma status i trafiken.

Räkna på det antal passagerare en modern spårvagn tar, och jämför sedan med hur många bilar som skulle krävas för att transportera dem. Även om vi räknar med en riktigt orealistisk siffra, som 4-5 personer per bil, kommer det att innebära långt mer trängsel än om dessa människor skulle åka spårvagn. (En mer realistisk jämförelse säger dock att det handlar om 1-2 människor per bil.)

En ledad 40-metersvagn tar upp till 272 passagerare. Det innebär ca 55 bilar för att täcka det behovet. Spårvagn och bil kräver lika mycket utrymme på bredden, eftersom de ska hålla sig till sina körfält. Spårvagnen kräver 40 meter gatuutrymme på längden, plus ett par meter för marginalernas skull. Vi säger 45 meter. 55 bilar kan vi säga tar 4 meter på längden, plus en meter i utrymme till framförvarande bil, vilket blir totalt 5 meter. Då behöver samma mängd resanden 275 meter.

Kommer verkligen spårvagnarna att innebära mindre utrymme för biltrafiken på stadens gator? Gör om uträkningen ovan men utgå från 1½ människa per bil, så ser du hur mycket utrymme som krävs.

Det är nämligen så trafiken ser ut idag.

Ett steg mot bättre och mer miljövänlig kollektivtrafik

2009-11-09 10:25:32

Nu har bygget av Spårväg City inletts. Bråket mellan Alliansen och Socialdemokraterna fortsätter dock. Samtidigt kan vi glädjande nog se att Miljöpartiet agerar självständigt, och ställer sig bakom satsningen. Frågan är om det socialdemokratiska motståndet mot innerstadsspårvagn handlar om rationella ställningstaganden, eller om det är fråga om partipolitik och ideologi?

Det som gör att jag har svårt att ta till mig socialdemokraternas argument är att de känns väldigt opportunistiska. Jan Valeskog (s) som är vice ordförande i trafik- och renhållningsnämnden i Stockholm lyfter fram problemen med minskat utrymme för bilarna på Strandvägen och Hamngatan.

Är inte omtanken om bilburna Östermalmsbor rörande?

Min personliga åsikt är att socialdemokraterna borde tänka mer på just kollektivtrafiken i Stockholm, och inta en mer pragmatisk hållning till resandet i innerstaden. Att låta spårvagnar ersätta bussarna innebär att fler lockas att åka kollektivt, eftersom en modern spårvagn är bekvämare och tar sig fram bättre i trafiken än en buss. Körfält för bussar respekteras inte på samma sätt som spårvägar eftersom felparkering i bussfiler är relativt riskfritt. Man riskerar på sin höjd en böteslapp.

Resonemanget ser ut som så att bussarna alltid kan köra runt hindren. Men så är inte alltid fallet. Jag har sett många bussar fastna just därför att de inte kommer förbi någon felparkerad bil. Att parkera över spåren innebär däremot att fordonet forslas bort.

Borde inte Handelskammaren och socialdemokraterna lägga sin energi på att lobba för en ny vägförbindelse i öst, som knyter samman Lidingö och Ropsten med Nacka och Värmdö? Problemet är ju idag att man måste åka igenom staden för att ta sig mellan de punkterna.

Samtidigt är det glädjande att se att Miljöpartiet ställer sig bakom planerna på en spårväg, trots att det är alliansens idé. Så ska man agera om man vill vara ett mittenparti snarare än ett lydparti.

Bilkramarna skarvar vidare

2009-11-07 12:59:17 - 1 kommentar

Så var det då dags för en ny debattartikel i DN från "den oheliga alliansen", nämligen Handelskammaren och socialdemokraten Lars Dahlberg, som förenas i sitt motstånd mot satsningar på spårburen kollektivtrafik. Artikeln innehåller egentligen inte någonting nytt i fråga om argument. Däremot blir den intressant eftersom skribenterna dels erkänner att de ljög i sin förra artikel, dels att de motiveras av en önskan att prioritera massbilism framför miljövänlig kollektivtrafik, snarare än omtanke om trafikanterna.

För några veckor sedan påstod bilkramarna att Spårväg City kommer att kosta "runt en miljon per meter". En siffra som de kommit fram till genom att slå ut kostnaden för den första etappen (ca 250 miljoner) på den totala sträckan (som ligger närmare ca 400 meter) och sedan utelämna att den totala kostnaden även inkluderar upprustning av befintliga spår och spårvagnshallar samt inköp av nya spårvagnar som ska trafikera linjen. Eftersom det är ganska lätt att påvisa att den uträkningen inte håller har flera redan gjort det. Nu erkänner Handelskammaren att de redan när de skrev den förra artikeln är medvetna om att det inte handlar om en miljon per meter.

Men varför sprider de då medvetet felaktiga uppgifter?

Handelskammaren fortsätter att argumentera i samma stil som tidigare. Nu genom att jämföra hur många passagerare en fullsatt ledbuss tar med kapaciteten hos en kort spårvagn - vore det inte mer hederligt att jämföra en halvlängdsbuss med en halvlängdsspårvagn, om kapaciteten är det intressanta? Som de flesta som regelbundet åker med någon av bussarna eller spårvagnarna på Djurgårdslinjen vet går det inte några ledbussar på den linjen, eftersom det inte finns utrymme för dem. Det kräver många bussar i tät trafik, eftersom det handlar om många resande.

Sådana problem har inte en spårvagn. Den följer de spår som finns utan att behöva det vingelutrymme som en buss kräver.

Johannes Åman på DN kommenterar själv den här märkliga logiken från Handelskammarens sida, och även Christer G Wennerholm har kommenterat detta i ett blogginlägg.

Hur som helst erkänner nu Handelskammaren och Lars Dahlberg (en katt bland hermelinerna i detta sammanhang) att det är just oron för mindre utrymme för biltrafiken som är det stora problemet.

Jag har dock lite svårt att se relevansen, eftersom spårvägen nästan uteslutande ska gå i de fält som redan idag redan har spår och i övrigt är reserverade för kollektivtrafiken. Tanken med Spårväg City är ju att den ska stimulera fler till att åka kollektivt snarare än att ta bilen. Någonting som den som verkligen behöver bilen borde se som någonting positivt, eftersom det innebär mer utrymme för den biltrafik som verkligen behövs.

Att Handelskammaren motsätter sig satsningar på annat än biltrafik är kanske inte så överraskande? Att felparkera i ett kollektivtrafikkörfält är (liksom att parkera i en cykelbana) idag ganska riskfritt i Stockholm. Man riskerar på sin höjd en böteslapp. Att blockera spåren på en hårt trafikerad spårväg innebär däremot att bilen forslas bort inom fem minuter. Om bilen vore en del av min livsstil skulle jag inte heller gilla tanken på nya spår i innerstan.

Vem är då Lars Dahlberg, och vad är hans motivation?

Lars Dahlberg är andre vice ordförande i SL, och socialdemokraternas representant i SLs styrelse. Men han tycker bättre om motorvägar än kollektivtrafik, så hur han kan anses representera kollektivtrafikanterna har jag svårt att förstå. Samtidigt är det för Dahlberg en partipolitisk fråga, och en chans att angripa den borgerliga alliansen - hur hade han ställt sig till förslag på en utbyggd t-bana, om alliansen förespråkat det? Lars Dahlbergs position i SL innebär att han vid ett socialdemokratiskt maktövertagande kan bli ny styrelseordförande för bolaget.

För SL, som är ett kollektivtrafikbolag!

Vad har en motorvägsförespråkare som bor i ett radhus ett par mil utanför staden att göra i den rollen? Dahlbeg ställde sig bland annat bakom förslaget från förra året på att avveckla Saltsjöbanans sträckning mellan Slussen och Sickla (tyvärr skrevs artikeln om, men Dahlberg uppgavs tycka "att det var en intressant idé"), och ersätta trafiken med bussar. Någonting som borde få fler att åka kollektivt, eller hur? Jag tvivlar inte på hans kvaliteter som politiker i övrigt, men det där är ett område som han borde hålla sig borta från.

Dahlberg vill inte satsa på hållbar och miljövänlig kollektivtrafik i Stockholm, utan ser helst nya vägar där man kan köra bussar. En trafikpolitik som gör Stockholm ännu mer bilberoende än staden redan är i dagsläget, och innebär ännu sämre luft än den redan idag är.

Bra och mindre bra av Miljöpartiet

2009-10-30 11:20:24 - 3 kommentarer

Till dagens mer intressanta nyheter hör Miljöpartiets förslag på trafiksatsningar i Stockholm, liksom planerna på att bygga ut och modernisera den svenska kärnkraften. I mina ögon innebär båda förslagen satsningar på en bättre framtida miljö.

Att Miljöpartiet föreslår satsningar på spårburen kollektivtrafik och cykling är visserligen ganska väntat. Samtidigt ligger det till stor del i linje med de visioner Alliansen i Stadshuset har. Skillnaden är att Miljöpartiet vill satsa mindre på rena vägprojekt, en värdering som jag delar trots att jag röstar borgerligt. För mig innebär Miljöpartiets linje samtidigt en satsning på en tätare och mer urban stad, eftersom spårburen kollektivtrafik i sig är ett incitament för att bygga tätt. Gör man inte det blir underlaget av resenärer ganska dåligt, vilket gör att satsningarna inte blir lönsamma.

Socialdemokraterna förespråkar väl i vanlig ordning bussar (avgaser och partiklar, whohoo), och jag gissar att Vänsterpartiet ställer sig bakom sossarnas idéer som det lydparti det numera är.

Med andra ord känns det allt mer som om Miljöpartiet är på väg att återta sin gamla roll som tvärpolitiskt mittenparti, trots att språkrören i vår riksdag verkar anse att Miljöpartiet är ett vänsterparti. Hur förankrad är den åsikten bland Miljöpartiets väljare? Det kan komma att visa sig i valet om ett år.

Mindre bra tycker jag dock att Miljöpartiets motstånd mot satsningarna på kärnkraft är. Visserligen kan jag hålla med om att visionen med enbart förnyelsebara energikällor är ganska sund. Men samtidigt måste man vara pragmatisk i dessa frågor. Energibehovet existerar här och nu, och så länge vi måste komplettera energiförsörjningen med andra kraftkällor innebär det att vi tvingas välja mellan kol- eller kärnkraft.

Vilket är mest miljövänligt av dessa alternativ?

Trevligt initiativ

2009-10-28 19:47:22 - 2 kommentarer

Det finns redan planer på en skyskrapa vid Värtahamnen, närmare bestämt Stockholmsfyren. Enligt en artikel i SvD (och senare även i DN) finns det nu planer även på en annan skyskrapa ganska nära Stockholmsfyren, och den kan komma att byggas bland de gamla gasklockorna.

Jag tycker att det här var en väldigt trevlig artikel att läsa. Dels för att det är ett område som kan behöva lite ny och spännande arkitektur som får accentuera den gamla, dvs gasklockorna. Och dels för att SvDs Elisabet Andersson är ovanligt objektiv och skriver en artikel som är fri från personliga värderingar och ställningstaganden, någonting som hon inte alltid gör - bra, Elisabet, det vill vi se mer av.

Inte heller är det fråga om något höghus, utan det här bygget blir liksom Stockholmsfyren en riktig skyskrapa. Om de här båda projekten blir av kommer de boende att få Stockholms bästa utsikt. Jo, i alla fall de som bor lite längre upp. Båda byggnaderna blir högre än Kaknästornet och kommer att synas över stora delar av Stockholm. Det blir så att säga början på en liten kluster av höga hus där ute i Hjorthagen.

Personligen tycker jag att de här planerna känns väldigt spännande, och jag hoppas för Stockholms skull att båda projekten blir verklighet. Vi behöver en del nya landmärken i den här staden som visar att tiden inte står stilla, och att staden utvecklas med sin tid. Samtidigt hoppas jag att området kompletteras med bra spårbunden kollektivtrafik, dvs att Spårväg City byggs och blir till ett komplement till tunnelbanans röda linje.

Spårvägar är rätt för Stockholm

2009-10-27 18:52:52

Alliansen i Stadshuset ger nu i DN Handelskammaren och Socialdemokraterna svar på tal i frågan om Spårväg City. Ulla Hamilton och Christer G Wennerholm trasar sakligt och bestämt sönder de argument som presenterats mot Spårväg City. En replik som jag sett fram emot.

I den debattartikel som Handelskammaren och Socialdemokraterna (som närmast verkar låta sig utnyttjas i den här frågan, eftersom de sviker eller i alla fall går emot sina väljares intressen) gemensamt skrivit stod faktafelen som spön i backen. Den som hellre friar än fäller kan välja att se det som att skribenterna bara var illa pålästa och utgick från ett felaktigt faktaunderlag. Men det antyder ju samtidigt att man inom Handelskammaren och Stockholms socialdemokrater har noll koll på det projekt man väljer att kritisera. Jag skrev om det för några dagar sedan, vilket du kan läsa om här.

Hamilton och Wennerholm talar dock klarspråk, och kallar Handelskammarens uppgifter för vad de är - lögner. Och de pekar utan pardon på att Handelskammaren medvetet försöker sprida felaktig information om projektet. Det var ju som bekant samma visa när Tvärbanan skulle byggas. Även då satte sig Handelskammaren på tvären. Och även då genom att presentera felaktiga argument och uppgifter. Och även i det fallet visade det sig att de hade fel. Ser du ett mönster i detta?

Att satsa på spårvägar är klokt. Spårvägar är en bra kombination av tillgänglighet, kapacitet och kostnadseffektivitet. Och spårvagnar är miljövänliga, vilket vi inte ska glömma.

Ett annat projekt som jag tänkt mycket på är blåbuss 4, som borde konverteras till spårväg. Och om vi gör det borde vi samtidigt förlänga den linjen hela vägen till Årstaberg, och på så vis låta den ersätta buss 160 som idag går mellan Årstaberg och Gullmarsplan. Den som inte bor eller vistas i Årsta känner kanske inte till den linjen, men det är en av stadens mest belastade busslinjer, och ligger i ungefär samma nivå som blåbussarna i innerstaden. Visserligen är jag lite partisk i den här frågan, eftersom jag bor i Årsta. Men det finns fler bloggare i Årsta som tycker att någonting borde göras åt Gullmarsplan, detta monument över bristande målgruppsfokus och dålig design.

Så hur borde vi lösa den här frågan? Mitt förslag är att Gullmarsplan byggs om och att vi däckar över spåren norr om Huddingevägen. Där bygger vi sedan en ny avgångshall för tunnelbanan, samt en hållplats för den nya spårvägens spårvagnar mot Årstaberg. Vi flyttar även dit hållplatsen för buss 164 mot Valla Torg. Spårvagnarna mot Radiohuset får använda dagens hållplats för buss 4. Samtidigt flyttar vi dit hållplatserna för buss 144 mot Älvsjö/Fruängen (eller låter den gå från den övre terminalen, den första hållplatsen efter Gullmarsplan är ju i vilket fall som helst Bolidenplan så den behöver inte gå på Huddingevägen) och buss 164 mot Södersjukhuset. När det är gjort kan vi frigöra yta för två nya körfält på Huddingevägen, som idag tas upp av hållplatsen för buss 144.

Det vore kanske någonting att tänka på för SL och trafiklandstingsråden?

Förbered er, SL

2009-10-22 23:10:38

SvD skriver om hur bygget av Citybanan stör tunnelbanans blåa linje. Ett nödvändigt ont anser jag, eftersom vi ju bygger Citybanan av en anledning. Att det blir störningar under byggtiden får vi helt enkelt stå ut med.

Men att stå ut med störningarna är inte samma sak som att acceptera att SL mer eller mindre struntar i att förbättra miljön på annat håll så att störningarna blir mindre för passagerarna. Station Fridhemsplan är ett exempel på hur SL har missat hur viktigt det är att anpassa sig.

Under de månader som blåa linjen på T-Centralen var avstängd fick Fridhemsplan ta över rollen som knutpunkt mellan grön och blå linje. Problemet? Passagen mellan blå och grön linje på Fridhemsplan är inte dimensionerad för den mängden människor. På perrongen för den gröna linjen finns det två smala trappor, en hiss och en rulltrappa som leder ner till blåa linjen. En flaskhals av värsta slag, speciellt med tanke på att rulltrappan av någon anledning är avstängd större delen av tiden.

Det här hade inte varit något problem om man designat den här lösningen lite smartare. Om man istället för två trappor och en rulltrappa hade byggt en enda bred trappa (med ledstänger i mitten) som inte ansluter mot någon av perrongens sidor, och flyttat rulltrappa och hiss så att de leder upp i mitten av plattformen hade genomströmningen blivit bra mycket bättre.

Så hur ska SL hantera detta nästa år? Och nästnästa år? Det blir avstängningar även under kommande år. Kommer man inom SL att inse att passagen på Fridhemsplan måste byggas om så att den får mer kapacitet, eller kommer kaoset att fortsätta?

Jag tippar på det senare. Inom SL är man tyvärr inte så bra på att anpassa sig efter de förutsättningar som gäller för tillfället eller i framtiden, utan väljer hellre att anpassa sig efter det som gällde för flera år sedan.

Så förbered dig på fortsatt kaos.

Böter för skrik i berg-o-dalbanan?

2009-10-22 14:03:47

Till min stora glädje har bloggen Miljödemokraten öppnat igen. Det är en av mina tre favoritbloggar i kategorin "anonyma stolligheter". De två övriga bloggarna är GreenSweden och Stadshusbloggen.

Det som gör dessa bloggar så underhållande är det faktum att de alla drivs av en och samma person, som dels är mån om att vara anonym och dels försöker tuta i läsarna att varje blogg drivs ev en hel grupp människor. Trots att det är så tydligt att alla inlägg skrivits av en och samma person. Än mer underhållande blir det av att personen i fråga fullständigt saknar självkritik och självdistans, och friskt censurerar de kommentarer han får om de visar sig vara av en annan åsikt än den egna, samtidigt som han gärna vill tala om hur "högt i tak" det är på dessa bloggar.

Men, för att återgå till ämnet, vad har då den här personen fått för tokiga idéer på sistone? Det senaste är ett förslag om att försöka dämpa ljuden från nöjesfältet Gröna Lund i Stockholm. Enligt bloggen handlar det skrik som "är att betrakta som sanitär olägenhet från de djurgårsboendes och flanörernas perspektiv".

Nähä? Menar människan på fullt allvar att folk skriker på ett nöjesfält? Jag trodde i min enfald att man besökte nöjesfält för att sätta sig på en bänk någonstans och vara tyst. OK då, det trodde jag inte. Men Miljögrönstadshusswedenbloggen tycks tro det.

Än bättre blir det när bloggen går vidare till att ställa frågorna "om det inte går att vidta ljudisolerande åtgärder i samband med tillkomsten av ett utökat tivoli" och "bötfälla dem som utstöter långvariga tjut". Och de här frågorna säger sig bloggaren ha ställt till Stadshuset. Om det stämmer kan jag förstå om de i stadshuset utvecklar en viss självmordsbenägenhet som växer enligt en formel som går ut på att den totala arbetstiden multipliceras med antalet kontakter med gnälliga medborgare.

Men seriöst, ljudisolera åkattraktionerna? Jodå, det går. Det är bara att bygga in hela nöjesfältet. Någonting jag tvivlar känns som ett bra alternativ för någon som är så reaktionär och framstegsfientlig som GreenSweden. Eller Stadshusbloggen, menar jag. Nej, det var som Miljödemokraten han skrev det här. Sak samma. Ungefär lika vettigt är förslaget att bötfälla de som skriker. Dels för att det säkerligen kräver en och annan lagändring, och dels för att det vore ganska intressant att se hur ett sådant förbud skulle upprätthållas. Ska en polis åka med i varje vagn eller korg inne på tivolit, för att hålla ögonen på de som är där?

Kan man annat än älska knasbloggarna på nätet? ;-)

Tågcharter för högdjuren?

2009-10-21 13:51:17 - 2 kommentarer

Läser i DN om helgens överhängande trafikkaos. Tydligen är det fråga om flera EU-delegationer som ska ta sig från City till mässan i Älvsjö, och då måste vi tydligen spärra av både här och var.

Säkerheten är viktig. Inget snack om den saken.

Men jag funderar på om det inte vore möjligt att lösa transporten lite smidigare i framtiden. Att åka tåg från Stockholms Central till Älvsjö tar 5-10 minuter beroende på hur många stopp det gör på vägen. Kunde man inte lösa sådana frågor med någon form av tågcharter i framtiden? Ett chartrat tåg hämtar från en tillfälligt avspärrad perrong ("VIP-perrong" på bangården i närheten av N:a Bantorget) upp deltagarna, och släpper efter en resa på 5 minuter av dem på en avspärrad perrong i Ävsjö (som byggs i direkt anslutning till mässområdet).

Samma sak kunde vi göra på Arlanda, och införa någon slags charterperrong som ligger utanför Arlandabanans ordinarie stationsområde. Utanför tunneln också, men som är lätt att nå med bil/buss från flygplatsen.

Vore det möjligt? Vem vet. Det skulle kräva lite nybyggen både i City och i Älvsjö, men att ha en speciell dedikerad sidoperrong för just mässan vore kanske en bra lösning för framtida bruk. Men allt måste ju byggas, och att bygga nytt i Stockholm är ju sällan särskilt lätt. Stadsmuseet och Skönhetsrådet skulle säkert ha synpunkter på de unika och ovärderliga spårmiljöer som skulle ta skada av ett sådant tilltag. ;-)

Fler bostäder runt Nybohov? Bra idé!

2009-10-20 15:24:37

Dagens Nyheter skriver idag om boendeprotester mot stadens planer på att förtäta runt Nybohovshöjden. De boende (som protesterar) är rädda om sin utsikt och om grönområdena i anslutning till bostadsområdet.

Det här är ett klassiskt problem i Stockholm. Så snart någonting planeras att bygga sätter en del av de boende i området fart med att mobilisera mot de hotande byggplanerna. Hur förhåller man sig till det? Ja, först och främst måste man givetvis ta en del hänsyn till de boende i området. Men samtidigt är det oerhört viktigt att tänka även på de som är i behov av bostad, liksom alla stadens övriga invånare.

Ett vanligt argument från motståndarna är att det inte är någon mänsklig eller medborgerlig rättighet att "kräva" en bostad i läget l. Det är dock fel. Man har all rätt att ställa sådana krav på staden och samhället. Precis som de boende i det aktuella området har rätt att kräva att ingenting nytt ska byggas där. Man får alltid ställa krav.

Däremot har Stockholm stad ingen skyldighet att ensidigt hörsamma kraven från någon av sidorna . Varken från de boende eller de som vill flytta in i området. Staden måste agera ansvarsfullt och opartiskt, och väga olika intressen mot varandra för att fatta ett bra beslut.

Så vad har då staden för frågor och problem att ta hänsyn till i en sådan här fråga? Vi kan börja med bostadsbristen. Bostadsbristen är ett stort problem i Stockholm. Hur tacklar man den? Jo, genom att bygga nya bostäder. Vid sidan av det är det en fråga om logistik och transporter. Hur smidigt är det att transportera sig inom Storstockholm idag? Inte särskilt smidigt. Infrastrukturen är oerhört underdimensionerad för en stad av Stockholms storlek. Och för att inte förvärra dessa problem är det klokt att bygga en sammanhållen stad som minskar avstånden, vilket i sin tur minskar bilberoendet och gör kollektivtrafiken till ett mer attraktivt alternativ.

Utifrån detta hoppas jag att staden fattar rätt beslut, och bygger i detta centrala och attraktiva läge.

Vi måste även ställa oss en annan och mycket angelägen fråga, nämligen vilka som protesterar. Protester är som sagt vanliga, någonting som går hand i hand med NIMBY-resonemanget, Not In My BackYard - det innebär grovt förenklat att man säger nej till nybyggen och liknande i sitt eget område, samtidigt som man gärna gör gällande att det är helt OK om det byggs någon annanstans. Så är det även i den här frågan. Personerna som protesterar tycker att det vore en väldigt bra idé att bygga lite längre bort, så länge de inte själva drabbas. Och för sakens skull kan vi även nämna att en av personerna bakom dessa protester är en av de tre grannar som för drygt ett år sedan gjorde allt som stod i hennes makt för att stoppa ommålningen av fasaden på en av de andra byggnaderna i området.

är det verkligen fråga om ett stort och utbrett missnöje bland Nybohovsborna, eller är det samma lilla grupp som alltid protesterar när någonting ska förändras i området? Det är faran med artiklar som den i DN, att bara en av sidorna i konflikten får komma till tals, samtidigt som andra kanske välkomnar förändringarna.

Bilkramarna förespråkar tunnelbana?

2009-10-19 13:18:42 - 2 kommentarer

I lördagens DN publicerades en debattartikel skriven av företrädare för Stockholms Handelskammare och Socialdemokraterna. En debattartikel som klart och tydligt tar ställning mot en miljövänlig framtid, och för fortsatt massbilism i centrala Stockholm.

Detta är långt ifrån någonting nytt. Handelskammaren har varit emot spårvägar i alla tider. Kanske för att de består av en generation människor som växt upp med att tro att bilen är lösningen på allt? Spårvagnar på stadens gator "stjäl" i deras ögon utrymme från bilarna, och måste därmed bekämpas med alla till buds stående medel. Men det talar de givetvis tyst om, och försöker istället klä in sin propaganda i miljöargument och omtanke om kollektivtrafikanterna. Handelskammaren lyfter mer än gärna fram tunnelbanan som ett bättre alternativ.

Nu tycker du kanske att det här låter riktigt bra, för tunnelbanan är väl värd att satsa på? Jo, det är sant. Men tunnelbanan är inte ett realistiskt alternativ inom den närmsta framtiden. Att bygga ut tunnelbanan kostar mycket mer än att bygga spårväg, och det finns inte sådana pengar i Stockholms ekonomi. Och det vet man inom Handelskammaren, och därför förespråkar man just det förslag som är minst troligt som alternativ till spårväg.

Socialdemokraterna då? De borde väl värna om kollektivtrafiken? Visserligen gör de det, men här hoppar de bara på tåget eftersom det för deras del handlar om ren partipolitik. Lars Dahlberg, som gillar motorvägar, ser kanske en chans att angripa den borgerliga majoriteten i Stadshuset? Men tänker han på att han kanske gör det genom att svika sina väljare?

Att läsa den här artikeln är för den som är någorlunda insatt i frågan ganska roande. Den är så full med sakfel och vilseledande uppgifter att den ser ut att vara skriven av Baghdad Bob.

Tyvärr vänder sig artikeln inte till de som är insatta i frågan, utan till de som minns spårvagnar som bullriga plåtmonster som skramlade omkring på stadens gator. Någonting som ligger långt ifrån dagens spårvagnar, som är tysta och säkra.

För att krydda artikeln passar de även på att skoja lite om kostnaderna för utbyggnaden. 1 miljon per meter påstår artikeln att utbyggnaden kommer att kosta. Detta tack vare att man inom Handelskammaren lyckats med det matematiska paradexemplet att dividera kostnaden 250 miljoner med den uppskattade första sträckan på 250 meter. Således får man fram siffran en miljon per meter. Eller en miljard per kilometer. Hutlöst dyrt, alltså?

Nej. Siffrorna stämmer nämligen inte. Kostnaden är riktig, det handlar om 250 miljoner för den första utbyggnaden. Men den täcker inte 250 meter spår, vilket Handelskammaren vill få oss att tro. Den täcker följande:

400 meter spår i båda riktningarna.
En upprustning av befintliga spår på Djurgårdslinjen.
En upprustning av vagnhallarna på Djurgården.
Inköp av nya spårvagnar som ska gå i trafik.

Ser man till detta är det helt plötsligt fråga om lite andra pengar än de Handelskammaren talar om. För näringslivets skull hoppas jag att det är fråga om att medvetet försöka vilseleda läsaren.

Om det däremot handlar om ett genuint fel som gjorts på grund av dålig koll och bristfälliga räknekunskaper är frågan om Handelskammaren verkligen är ett stöd för näringslivet i Stockholm?

Blogginlägg

SvDs agenda?
2010-03-04 av Magnus Orest

Stella Fare bloggar
2010-03-03 av Magnus Orest

Omgestaltning? Ja tack.
2010-03-02 av Magnus Orest

Herrmiddag
2010-02-28 av Magnus Orest

Vem vill de lura?
2010-02-26 av Magnus Orest

Men ploga ordentligt...
2010-02-26 av Magnus Orest

Bygg ut t-banan!
2010-02-24 av Magnus Orest

Runaway train
2010-02-21 av Magnus Orest

Sumpa nu inte den här möjligheten
2010-02-17 av Magnus Orest

Jadå. Nejdå. Kanske. Därför?
2010-02-15 av Magnus Orest