SvDs agenda?

2010-03-04 14:16:31

För ett par dagar sedan läste jag i Svenska Dagbladet en artikel om att Norge har fått "oljesjukan". I artikeln skriver man om "barcode"-projektet, eller som det egentligen heter, Operakvarteret.

Oslos nya stadsdel Operakvarteret, bild från operakvarteret.no.

Jag tänker inte närmare gå in på att Norge har olja, att de drar in stora pengar på oljan eller på vad de gör för sina oljepengar. Däremot är det intressant att SvD lite diskret försöker framställa det här projektet som någonting negativt. Varför?

Bland annat påstår artikeln att Operakvarteret är byggt för norska skattepengar. Det är inte sant. I alla fall inte om vi får lita till de uppgifter som kommer från YIMBY Norge, som gör gällande att allt är privatfinansierat. Någon tycker därför att det är rätt att bygga en relativt hög och definitivt tät stadsdel i Oslo.

Frågan är kanske vad SvD har för agenda?

Det här är nämligen ingen isolerad företeelse, utan en del av ett mönster som blivit utmärkande för Svenska Dagbladets journalistik på området stadsbyggnad. Tidningen verkar utgå från grundtesen att all förändring är av ondo, och att i synnerhet höga hus är någonting negativt. Så fort det gäller åsikter av det slaget ryker all källkritik all världens väg, och SvD tar gladeligen in den ena artikeln efter den andra utan att bry sig om det som skrivs och sägs är sant eller ej. Däremot är de inte lika pigga på att ta in debattartiklar som är mer positivt inställda till utveckling och förändring.

Är det verkligen ett rimligt beteende från en tidning som gärna vill framstå som borgerlig och liberal? Är det ens ett sunt beteende? Ska en tidning som har den politiska orientering som SvD gör anspråk på att ha verkligen försöka styra folks syn på just det som driver samhället och ekonomin framåt, det vill säga utveckling och entreprenörsskap?

Frågan är om inte SvD likt Stella Fare borde reflektera en aning över om de ens förstår vad begreppet "liberal" betyder, vilket jag skrev om igår kväll efter att ha läst ett reaktionärt inlägg på Fares blogg.

---

Stella Fare bloggar

2010-03-03 23:25:04

För en lite stund sedan fick jag av min YIMBY-kumpan Anders ett länktips. Det är alltså Stella Fare som har börjat blogga till Stockholms försvar, eller rättare sagt den förfulning som hon upplever att utvecklingen medför.

I beskrivningen av bloggen vill Fare slå vakt om skönheten hos "världens vackraste stad".

Jag ser själv flera problem med den inställningen. Först och främst har jag aldrig hört talas om att Stockholm skulle ha fått någon officiell utmärkelse som just världens vackraste stad. Vem avgör det? I själva verket har jag faktiskt aldrig hört det från någon som kan betraktas som opartisk. Visserligen hör jag det relativt ofta från andra stockholmare. Och i mina ögon är Stockholm utan tvekan en vacker stad.

Men att vara en vacker stad och vara världens vackraste stad är långt ifrån samma sak.

Ett annat problem är att Fare med flera försöker göra sig och sin personliga smak till norm. Men kan man göra det? Nej, verkligen inte. Skönhet är och har alltid varit en fråga om tycke och smak. Skönhet är någonting subjektivt. Vad Fare borde göra är snarare att försöka bilda opinion för att bevara staden som hon vill ha den, utan att försöka diktera vad andra ska uppskatta och tycka om. Samtidigt måste hon respektera att andra människor har annan smak.

Som den designmupp jag är tycker jag också att den här debatten är intressant ur ett designperspektiv. Vad är design? För många människor är design samma sak som gestaltning. Men så är det faktiskt inte. Design och gestaltning är två vitt skilda saker. Bra design och snygg design är inte samma sak. Bra design är någonting mätbart (utifrån ändamålsenlighet), medan snygg design är mer subjektivt. Snygg design är ofta synonymt med god gestaltning. Gestaltning handlar ofta om just estetiska kvaliteter, och att tillfredsställa någons smak. Som vi ju vet varierar från person till person. Därmed är snygg design inte mätbart. Gestaltningen ingår visserligen i själva designarbetet. Men den dominerar inte. Bra design tar hänsyn till många olika egenskaper och krav.

OK, nog om design.

Men hur är det med stadens skönhet då? Måste staden se ut på ett sätt som vissa människor tycker är rätt? Eller ska vi kanske utgå mer från det som är mätbart? Ska vi utgå från stadens funktion? Det tycker jag. Kanske måste staden tillåtas vara ful i vissas ögon, och vacker i andras? Kanske är det mest demokratiskt att låta den vara både ful och snygg, så att den i viss mån tillfredsställer alla, samtidigt som alla accepterar att staden inte kan byggas helt och hållet utifrån deras krav och önskemål?

Frågan är om det här liberala nätverket som Fare förespråkar är särskilt liberalt. Är liberal synonymt med konservativt och reaktionärt? Handlar inte liberalismen just om att bejaka den individuella friheten, och acceptera mångfald i fråga om åsikter och värderingar? Och ingår det då inte i liberalismen att vi alla accepterar att vi är olika, och att vi inte alltid kan få som vi vill?

Kanske borde Stella Fare reflektera lite mer över begreppets innebörd?

---

Omgestaltning? Ja tack.

2010-03-02 13:25:54

Idag replikerar Per Ankersjö och Lukas Forslund på den debattartikel som skrevs för några dagar sedan av en samling arkitekter och historiker. En ganska bra replik, tycker jag.

Samtidigt skulle det inte skada om Ankersjö vore mer tydlig med att Tors torn ska gestaltas annorlunda. Att skriva att "sista ordet inte är sagt" kan och kommer av vanliga tidningsläsare att tolkas som att tornen kanske får en annorlunda utformning, när det i själva verket är bestämt att de ska se annorlunda ut.

Personligen tycker jag att just Norra station är ett bra område för hög och tät bebyggelse, och ett bra val av Ankersjö att försvara staden. Stockholm har definitivt plats för höga hus, och Norra station är tillsammans med Hjorthagen en plats där sådan bebyggelse passar väldigt bra.

Bloggspammaren Greensweden (nu under sitt alias "stadshusbloggen") har i vanlig ordning länkat ett gammalt och fullständigt irrelevant inlägg till debattartikeln.

---

Vem vill de lura?

2010-02-26 20:39:17 - 1 kommentar

Nu är Tors torn på tapeten igen. Återigen kan vi se hur konservativa och reaktionära krafter skräms av alla tankar och förslag på förnyelse av staden. En stad som har växt och utvecklats kontinuerligt i närmare 800 års tid. Är denna rädsla för framtiden problemet? Nej. Problemet med den här debattartikeln är inte heller att den utstrålar ett reaktionärt förakt för de människor som lever i staden. Problemet är att den försöker vilseleda läsaren.

I vanlig ordning är det fråga om en artikel som är skriven av människor som knappast är särskilt representativa för stockholmarna som helhet. Snarare handlar det om den vanliga eliten av proffstyckare som anser att alla ska se staden utifrån deras perspektiv. I vanlig ordning har stadsbyggnadsdebatten reducerats till att handla om rena banaliteter, partsinlagor och subjektivt tyckande.

Och som jag tidigare skrev försöker den vilseleda läsaren.

Varför påstår jag då det? Jo, några av de "argument" som förs fram mot Tors Torn är dessa:

• De kommer att vända "cirka femtio meter långa bredsidor" åt de befintliga kvarteren intill.
• De kommer "ödesdigert" att förändra stadsbilden.
• Den höga exploateringen kommer inte att skapa det urbana stadsliv som är målet, bara mörker och skuggor.

Vi kan väl titta lite på dessa påståenden. Till att börja med finns det ingen grund för påståendet att byggnaderna kommer att vända "femtio meter långa bredsidor" mot den befintliga bebyggelsen, eftersom det inte finns något förslag på hur de faktiskt ska se ut. Någonting som artikelförfattarna med största sannolikhet är medvetna om.

Ändå påstår de att så är fallet. Varför?

Angående den "ödesdigra" förändringen av stadsbilden är det inte ett argument överhuvudtaget. Det är fråga om rent subjektivt tyckande där artikelförfattarna utgår från sina egna preferenser. Kanske vore det läge för dem att tänka om och reflektera lite över att de faktiskt ska arbeta för människorna som bor i staden, och inte diktera vad vi ska tycka om? Var det inte precis samma visa när Stadshuset skulle byggas en gång i tiden? Stadsbilden hit, vyer dit, osv?

Det sista argumentet känns som det mest märkliga. Enligt dessa personer, som är auktoriteter på området kommer alltså en hög exploateringsgrad inte att bidra till ett urbant och levande stadsliv? Exakt hur får de ihop den ekvationen? Är det inte just en hög koncentration av boende och arbetande i samma område som är en förutsättning för levande stad?

Jag skulle verkligen vilja se personerna bakom den här artikeln redovisa exakt vad de baserar sina ställningstaganden på. Eftersom de inte hänvisar till några källor i sin artikel är det troligtvis så enkelt att de inte har några belägg för sina påståenden. Det är helt OK, men om de bara ska tycka till i egenskap av stockholmare och privatpersoner ser jag helst att de låter bli att hänvisa till sina titlar.

Frågan om stadens utveckling och gestaltning tillhör alla människor. Ha det i åtanke när du läser debattartiklar som denna.

Uppdatering: Pajasbloggen skriver i vanlig ordning om detta, och utgår som vanligt från sitt reaktionära nostalgiperspektiv där det är fel att bygga, "bara därför att". Däremot har han för ovanlighets skull inte länkat något ovidkommande inlägg i någon  av sina sextionitton aliasbloggar till artikeln i SvD. Men det är väl bara en tidsfråga...

---

Bygg ut t-banan!

2010-02-24 10:25:40

Lennart Jangälv, före detta VD för SL, skriver idag en debattartikel i SvD där han förespråkar en utbyggnad av tunnelbanan. Jag kan bara hålla med. Samtidigt ifrågasätter han satsningen på spårväg City som han ställer mot en utbyggnad av t-banan. Där tycker jag att han skjuter bredvid målet.

Jag kan bara ge Jangälv rätt i frågan om tunnelbanan. Satsa på en utbyggnad, och gör det nu!

Tyvärr gör Jangälv det vanliga misstaget att framställa tunnelbana och spårväg som konkurrenter till varandra. "Varför ska vi satsa på spårväg när vi behöver tunnelbana" är andemeningen i artikeln. Men är det verkligen transportmedel som går att jämföra? Är det inte snarare så att stadsspårvägar främst är ett komplement till tunnelbanan, och i själva verket konkurrerar med privatbilism och busstrafik?

Varför ska vi bota sjuka människor när de svälter?

Svaret på den frågan är att det inte handlar om antingen eller. Sjuka människor som svälter hjälper man genom att dels bota dem, och dels genom att förse dem med mat.  OK, det är en ganska dålig liknelse, men är det inte så enkelt att både tunnelbana och spårväg faktiskt behövs i Stockholm?

Vi får inte glömma att det ju trots allt handlar om olika trafikslag som riktar sig mot olika målgrupper eftersom de erbjuder olika funktioner. Tunnelbanan är ett väldigt bra alternativ för den som ska åka relativt långt. För den som ska ta sig från Medborgarplatsen till Fridhemsplan är tunnelbanan ett väldigt bra alternativ. Men för den som ska ta sig kortare sträckor som ändå är för långa för att gå är kanske tunnelbanan ett mindre bra alternativ. Och då väljer man kanske buss, cykel eller egen bil.

Att en så pass tung person som SLs före detta VD ger sig in i debatten och förespråkar en utbyggnad av tunnelbanan är väldigt bra. Det är vad Stockholm behöver för att kunna fortsätta växa. I synnerhet när det gäller staden som ligger utanför tullarna, som utan väl utbyggd infrastruktur riskerar att hamna i skymundan och bli ett mindre attraktivt alternativ som ytterligare delar upp stadens invånare i första och andra klassens stockholmare. Fortsätter vi att främst satsa på innerstaden kommer innerstaden att även i fortsättningen vara ett reservat för de med god ekonomi, medan de som inte har möjlighet att välja även i fortsättningen hänvisas till ytterstad och förorter.

Det går att vända den här spiralen. Och det gör vi genom att satsa mer på att bygga den typ av stad som efterfrågas även där det idag inte finns sådan stad.

Att det är dyrare att bo i staden innanför tullarna är inte något mysterium i sig. Det är en fråga om tillgång och efterfrågan. Och att människor i allmänhet efterfrågar tät stad med goda kommunikationer, vilket till stora delar saknas i Stockholm. Men det går att åtgärda genom att vi bygger vidare på innerstaden, med tät blandstad, levande gatumiljöer och bra kollektivtrafik som tunnelbana och spårväg.

Samtidigt är det viktigt att vi inte ser stadsutvecklingen som ett nollsummespel, vilket Jangälv i viss mån gör när han ställer utbyggnaden av tunnelbanan mot spårväg City. Spårväg City behövs, och det finns ingen anledning att slopa den satsningen för att satsa på mer tunnelbana. Vi behöver som sagt båda delarna om trafiken och kollektivtrafiken även i fortsättningen ska fungera i Stockholm.

---

Runaway train

2010-02-21 13:48:38

---

S:t Erik förespråkar rivning?

2010-01-30 13:16:57 - 7 kommentarer

Jag känner att jag borde ha kommenterat Kerstin Westerlund Bjurströms inlägg i slussen-debatten tidigare, men det blev av flera orsaker inte av. Hur som helst vill Samfundet S:t Erik inte helt oväntat riva Slussen och gräva ner tunnelbanan. Trots allt handlar det ju om den kanske mäktigaste kvinnan - genom kontakter och olika positioner i olika grupper - i frågor som rör stadsbyggnaden i Stockholm.

Missförstå mig nu inte. Jag tycker själv att en nedgrävning av tunnelbanan och centralbron är en ganska intressant idé. Men om det ska göras ska det göras för att förbättra trafikmiljön och öka kapaciteten i tunnelbanan. De fem idealisternas förslag, som Westerlund Bjurström stöder, har inte utgått från sådana krav.

Huvudfokuset för idealisternas förslag är vyerna.

Personerna bakom förslaget vill med andra ord göra staden "vackrare", och förbättra utsikten från delar av Södermalm och Gamla stan. Ironiskt nog skulle det då ske på bekostnad av utsikten från tunnelbanan, vars resenärer skulle få vyerna över Slussen och Riddarfjärden ersatta med en spännande betongvägg under hela resan genom innerstan (med undantag för S:t Eriksbron).

Resenärerna skulle även få se sig snuvade på en station, eftersom förslaget innebär att Gamla stan och Slussen slås ihop till en enda station. Den som har åkt från någon av dessa stationer i rusningstid inser ganska snabbt att det inte är realistiskt, eftersom båda stationerna är hårt belastade.

Andemeningen i förslaget är alltså att vi ska åsidosätta de mångas behov för att förnöja ett fåtal.

Eftersom den främsta motivationen var "stadens skönhet" och inte "invånarnas behov" föll det här förslaget inte i vidare god jord. Varken hos stockholmarna eller politikerna. 

Men nu har man alltså tänkt om, och försöker med nya argument. Nu är det klimathotet och "översvämningsrisken" som ska tala för en nedgrävning av tunnelbanan. Klimathotet är ju i ropet nu, och genom att ta till det argumentet hoppas skönandarna tydligen att folk ska ta till sig deras förslag. För tydligen kan ju Gamla stans t-bana bli översvämmad om vattnet i Mälaren och/eller Östersjön stiger mycket.

Att det i första hand är fråga om själva biljetthallen som riskerar att vattenfyllas, snarare än tunnelsystemet talar de däremot tyst om. Liksom att det kanske finns billigare metoder för att säkra tunnelbanan än att gräva ner hela klabbet.

"Ny syn på Slussen" är och förblir ett förslag utarbetat av entusiaster och för entusiaster. Ett förslag som inte utgår från behoven hos majoriteten av Stockholmarna.

Så fungerar även Samfundet S:t Erik. Kerstin Westerlund Bjurström har genom sitt ordförandeskap i samfundet ett stort inflytande i stadsbyggnadsfrågorna i Stockholm. Samfundet har nämligen i sin tur starka band med stadsmuseet och skönhetsrådet, och personer från de olika grupperingarna är representerade hos varandra, och har alla en del att säga till om i frågor som rör Stockholms utveckling.

Samfundet har även goda kontakter med massmedia. Bland dessa hittar vi till exempel Svenska Dagbladets arkitekturkritiker Ola Andersson, som förärades ett stipendium om 40.000:- från Samfundet S:t Erik för sitt arbete i dessa frågor. (Hade jag varit i hans situation hade jag avböjt stipendiet, eftersom det av andra kan uppfattas som en slags kickback.)

Som om inte detta var nog sitter Westerlund Bjurström även med som representant (eller rättare sagt vice ordförande) i ICOMOS, som har en del band med FN och agerar i frågor som rör bevarandet av olika världsarv.

Ironiskt nog hänvisade stadsmuseet, skönhetsrådet och Samfundet S:t Erik alla till kritiken från ICOMOS när de kritiserade Heike Hanadas förslag på tillbyggnad, Delphinium. (Det gjorde även Ola Andersson på SvD.)

Är inte detta en ganska otrevlig maktstruktur? Visar inte detta på att en liten skara människor har ett enormt inflytande över utvecklingen i Stockholm tack vare sina kontaktnät? Bara en sådan sak som att SvD utan att blinka tog in Westerlund Bjurströms ganska så intetsägande artikel på brännpunkt  kan ses som ett tecken på hur viktigt det är med rätt kontakter. Ryggdunkande, svågerpolitik och vänskapskorruption?

Att politikerna nu börjar distansera sig från dessa grupperingar är kanske ett sundhetstecken? Frågor om stadsbyggnad tillhör alla stockholmare, och det innebär att vi inte ska låta dem styras av små grupperingar och sammanslutningar som inte har någon koppling till demokratin eller folkviljan.

---

Därför är Alvendal stadsbyggnadsborgarråd

2010-01-02 19:08:48 - 6 kommentarer

Kristina Alvendal ger i dagens SvD Brännpunkt de gamla folkpartisterna svar på tal i fråga om stadens utveckling och framväxt. Personligen gillar jag budskapet mellan raderna, som är att de tidigare politikerna borde läsa på eller dra någonting gammalt över sig. Jag tror nämligen att det är dags att vi på fullt allvar börjar ställa oss frågan vem det egentligen är vi bygger staden för - dagens stockholmare eller framtidens?

Någonting som Alvendal tar upp är just att det folkpartisterna uttryckt känns väldigt mycket som en ren generationskonflikt. Yngre generationer är överlag mer förändringsbenägna än äldre, vilket är ungefär som det brukar vara i frågan om Stockholms framtid. Jag, som även om jag inte är direkt ung tillhör en av de yngre generationerna är till stor del för de planer som finns på att förändra och utveckla Stockholm.

De människor som säger nej är i allmänhet äldre.

Nu är jag inte ute efter att bagatellisera de äldre stockholmarnas åsikter. Men är det inte rimligt att i första hand lyssna på de människor som kommer att arbeta, studera, bo och överhuvudtaget leva i det framtida Stockholm som vi bygger idag? Eller ska vi utgå från önskemålen hos en grupp som i stor omfattning inte kommer att få uppleva Stockholm som staden kommer att se ut om 20-30 år, och som kanske redan har sitt på det torra?

Jag tror själv att den som är relativt ung 0ch som har några decennier kvar i arbetslivet har helt andra behov än den som är pensionerad och inte längre behöver tänka på att få saker att fungera i vardagen. Och så ser den generationskonflikt som folkpartisterna försökt underblåsa ut, även om jag inte tror att den är så omfattande - nej-sägare är i allmänhet äldre, men det betyder inte att äldre i allmänhet är nej-sägare.

Därför tycker jag att Alvendals debattartikel är väldigt bra, och ypperligt illustrerar varför hon ska vara stadsbyggnadsborgarråd i Stockholm. Hon ser nämligen dagens stadsbyggnadsprojekt som det som ska binda ihop det historiska Stockholm med det framtida Stockholm.

Att binda ihop staden innebär bland annat en satsning på att däcka över spårområdet norr om Centralen, och där bygga den nya stadsdelen Västra City. Någonting som bättre binder ihop Kungsholmen med Norrmalm. I min vision innebär det att vi kan få ett centralt parkstråk med Klara sjö i mitten. Det vore ett enormt lyft jämfört med den enorma barriär som Klarastrandsleden och spårområdet idag utgör, och som effektivt skär av stadsdelarna från varandra. Det tar Alvendal upp, och hon gör det dessutom på rätt sätt, nämligen att bara tala om stadsdelen som koncept, utan att gå in närmare på hushöjder eller arkitektur.

Där har vi nämligen felet med de äldre folkpartisternas debattartikel - den grottar ner sig i hur byggnaderna ska se ut. Detta trots att inga sådana förslag än har presenterats. De planer som hittills har visats upp begränsar sig till rena volymstudier, och inte några förslag på nya byggnader. Är det kanske förändringen som är problemet?

Givetvis skriver Stadshusbloggen om Alvendals artikel. Eller var det Miljöopinion? Det är möjligt att det var Demokratiprojektet eller Dummokraten. Nej, det var visst  GreenSweden som gjorde det, i ett inlägg som försöker sprida en alternativ verklighetsbild. Sak samma, eftersom det är samma person som står bakom alla bloggarna. (Gissningsvis är det samma person som står bakom den nystartade "MILJ֖STOCKHOLM" på Wordpress, och som i vanlig ordning länkar ett ganska irrelevant inlägg till någon artikel i SvD eller DN.)

GreenSweden har i vanlig ordning lyckats angripa frågan från helt fel vinkel. I hans värld är Västra City en blivande barriär som "skär av" stadsdelarna från varandra. Exakt hur människan lyckas få ett inhägnat spårområde tangerat av en motortrafikled till någonting som binder samman stadsdelarna är för mig ett mysterium.

Andra argument han tar upp är "säkerhetsproblemen" med att däcka över, eftersom det kommer att skapa en lång tunnel som tågen ska gå i. Om ett tåg spårar ur blir det givetvis svårt att röja upp eftersom det inte går att komma in med lyftkran för att lyfta ett urspårat "tiotonslok" och då blir det stopp. Jo, det låter ju väldigt rimligt. Dels att någonting sådant kommer att hända så regelbundet att det blir ett problem, dels att det vore så lätt att röja upp efter en urspårning. Ett RC-lok väger t ex 80 ton, och det lyfter man inte med en mobilkran.

I övrigt tror jag nog att "GreenSweden" är ganska representativ för de mer reaktionära krafterna i staden, eftersom han har skrivit om hur viktigt det är att rädda läkarhuset vid Odenplan, som han kallar en "60-talspärla", trots att det av många anses vara en av stadens fulaste byggnader. Där har vi problemet. Det är inte det som kommer av förändringen som är problemet.

Det är förändringen i sig som är problemet.

Uppdatering: Nu tar även DN upp ordkriget inom alliansen.

Uppdatering 2: Bloggspammaren bakom GreenSweden har nu startat ytterligare en aliasblogg, den här gången på blogspot.com, där han lagt upp en kopia av ett annat inlägg. Så in och flagga bloggen som opassande, för den hederliga debattens skull. ;-)

---

Stockholm behöver mer grönska

2009-12-28 14:47:00

Eller rättare sagt, staden behöver kanske bättre grönska? Att grönskan är på väg att bli en bristvara kan vi i vilket fall som helst läsa i en artikel i dagens SvD.

Ett problem med dagens Stockholm är att staden visserligen innehåller väldigt mycket grönska. Om vi ser till kvantiteten, vill säga. Det finns små gröna plättar i stort sett överallt. Gott om så kallad "parkmark" och obebyggda ytor. Är det bra? Nja...

Om vi istället väljer att se till kvaliteten på stadens grönska ser det inte alls särskilt bra ut. Stockholm har nämligen väldigt ont om riktiga parker och grönområden. Det finns många otillgängliga plättar av just parkmark, men parkmark är egentligen bara ett finare ord för restyta. Parkmark är alltså inte synonymt med park. Och den här parkmarken som vi har så gott om i Stockholm går ofta inte att använda för rekreation, vilket annars är syftet med parker och grönområden i en stad.

Parkmark vid sidan av riksdagshuset. Inte tillgänglig för allmänheten

Varför? Det varierar. En del parkmark är otillgänglig och går inte att nå utan stort besvär. Annan parkmark består av snårskog och lövsly. Ibland handlar det kanske om rena leråkrar. Ofta ligger  plättarna av parkmark så till att de är väldigt störda och utsatta för buller och liknande, ofta i närheten av stora vägar och korsningar.

Problemet staden står inför är att den planeras illa, och att det här leder till att vi får allt mindre grönområden. Ofta bygger man i själva grönområdena, för att inte behöva bygga nära befintlig bebyggelse, i och med att sådant ofta leder till klagomål från människor som tycker att de får sin utsikt förstörd och liknande. Ibland handlar det om ett tankefel från planerarna, som ser ett populärt grönområde där folk gärna uppehåller sig för rekreation, och då kommer på den eminenta idén att bygga där. Resultatet blir att ett grönområde försvinner, och ersätts av ett avsides bostadsområde som leder till ökat bilberoende och mer vägbyggande.

Hur vänder vi den här trenden? Jag anser att lösningen är att bygga tätare och högre. Vi ska inte vara rädda för att förtäta, och vi ska inte heller vara rädda för att ta de små restytorna av grönska i anspråk för nya byggnader. Det är väl bättre att vi tar dessa ytor i anspråk än att vi bygger i de fungerande parker och grönområden som finns? De små restytorna används sällan för rekreation.

En tät stad är en grön stad.

---

Bra av Stockholmscentern

2009-12-27 14:37:59

Stockholm är en stad och ett levande samhälle som tillhör oss alla. Staden är inte ett museiföremål som existerar endast för att behaga en liten och privilegierad elit. Men är det då rimligt att stadens gestaltning och utveckling ska dikteras av denna elit, snarare än att utgå från behoven och önskemålen hos Stockholms växande befolkning?

Saknar Folkpartiet den insikten? Är deras dogmatiska låsningar i frågan och där de blankt säger "nej till skyskrapor i innerstan" ett tecken på detta? Eller är det en medveten strategi för att fiska röster bland de mer reaktionära nej-sägarna i staden? Det senare skulle inte förvåna mig.

Tyvärr satsar Folkpartiet allt mer på opportunistisk populism för varje år som går. Ett steg på vägen mot att bli ett "svensk folkeparti"?

Enastående vacker trevåningslimpa?

Rivningen av Aspuddsbadet drevs ironsikt nog igenom av det folkpartistiska  idrottsborgarrådet Madeleine Sjöstedt. Trots omfattande protester från både allmänhet och massmedia! Det förekommer inte ofta i en stad som Stockholm, där det främst är kulturjournalister och historiker som säger ifrån när någonting ska rivas. Men det som sker utanför tullarna räknas kanske inte eftersom det inte är lika "fint folk" som bor där som i innerstan?

Centerpartisterna Per Ankersjö och Lukas Forslund visar däremot att de faktiskt förstår att staden ska byggas på människornas villkor, och inte det motsatta. Visserligen kan jag personligen ställa mig lite frågande till om vi måste bygga skyskrapor i innerstan, eller om vi helt enkelt ska nöja oss med att det är tillåtet. Att varken säga kategoriskt ja eller kategoriskt nej. Skyskrapor (eller snarare höghus) kan göra staden vackrare. De kan göra staden fulare.

Vi bör dock tänka på att de byggnader som gjort staden fulare inte alltid är höghus, lika lite som att lägre hus gjort staden vackrare. Finns det något samband mellan höjd och skönhet? Staden har förfulats av betongschabrak som Arkitekturskolan och i viss mån hötorgsskraporna (fulsnygga, IMHO), samtidigt som den har blivit vackrare av stadshuset och stadsbiblioteket.

Är det just höjden som är problemet? Eller är det gestaltningen som är viktig? Så långt tänker inte nej-sägarna, utan de väljer att förenkla och banalisera frågan till att handla om just höjden på huskropparna. Över 24 våningar är "fult" enligt skönhetsrådets praxis.

Att nej-sägarna gärna bygger upp sin argumentation kring osakligheter, halmgubbar och ad hominem-argument är ett annat problem i den här debatten. Ett så stort problem att det sänker debatten, skulle jag säga.

Även i det här avseendet utgör Fp ett lysande exempel. I julaftonens debattartikel på SvD Brännpunkt försökte man visserligen argumentera med stil och finess, men ändå insinuera att det är skillnad på folk och folk, och att bildade människor vill stoppa det ena och det andra i Stockholm. De som tycker annorlunda är obildade och okunniga, och är därför inte berättigade till en åsikt i frågan. Kulturlösa makthavare och det skadar ohjälpligt Stockholms silhuett är två citat jag gärna lyfter fram.

Vad de säger är alltså att den här frågan inte tillhör normalt folk i Stockholm. Det är en fråga för den elit som vet bättre än pöbeln.

Halmgubbar är också populärt bland de regelrätta bevarandefundamentalisterna. Ständigt återkommer rivningarna av Klara-kvarteren för ett halvsekel sedan. Tyvärr. Det argumentet har nu missbrukats i så många sammanhang att det förlorat sitt värde. En slags stadsbyggnadsmässig motsvarighet till retorikens Hitler-argument? I alla fall gör man genom det argumentet gällande att den som vill bygga i staden samtidigt vill riva det som existerar, trots att det mig veterligen inte har rests några krav eller förslag på att riva den befintliga staden och ersätta med skyskrapor.

Allt detta är är man inom Fp och andra bevarandeorganisationer väl medveten om. Men gemene man ska gärna tro att den nuvarande staden är hotad. Skrämselpropaganda är alltid effektiv, och gör folk mindre villiga att ifrågasätta och tänka självständigt.

Folkpartiet i Nacka lyckades dock prestera ett riktigt lågvattenmärke. Här talar vi inte om insinuationer och stil och finess, utan de som förespråkar höghus och skyskrapor är inflyttade bönder, vilket får mig att tänka på moderaten Anna Kinbergs bevingade uttalade "stockholmare är smartare än lantisar" från hennes personvalskampanj för några år sedan. (Hon borde kanske söka sig till Fp om hon håller fast vid den åsikten?) I vad som kanske var tänkt som ett lite mer nyanserat inlägg försöker Fp Nacka göra liknelser mellan skyskrapor och diktatur. Väldigt effektivt. Eller? OK, kanske inte...

Givetvis försöker de även få med ett kategoriskt och förtäckt nej till planerna på att däcka över bangården och Klarastrandsleden... (Någonting säger mig att de som sysslar med kommunikation och retorik inom Fp är på julledighet.)

Så ser nej-sägarnas argument ofta ut. Det handlar inte om att kritisera planer och idéer, utan om att demonisera och nedvärdera de som står bakom dessa idéer. Enligt Fp Nacka är man en "inflyttad bonde" om man vill se höghus och skyskrapor i Stockholm.

Enligt de tidigare politiker som skrev julaftonens debattartikel är det "kulturlösa makthavare" som vill förstöra staden. Vad gemene man tycker är däremot ointressant. Den inställningen är väldigt trist, eftersom den här frågan i allra högsta grad angår just människorna som bor i staden.

Jag ställer mig frågan hur man som väljare ens kan överväga att rösta på ett parti som har den synen på avvikande åsikter som Folkpartiet visat upp i den här debatten. Även om jag skäms över att erkänna det så röstade jag på Fp i förra valet. Det misstaget gör jag inte om.

Och till "Mr 300 bloggar" - nej, du kan inte kommentera genom att ange vad som helst som epostadress. Du måste nämligen klicka på en länk i det mail som skickas till just den adress du anger för att systemet ska ta emot din kommentar. Annars kommer den att raderas utan att visas i systemet. Hoppas det var värt besväret.  ;-)

---

Fp och SvD sviker Stockholm

2009-12-25 20:33:51

Nu är det dags för nästa kapitel i SvDs ständigt pågående korståg mot framtiden. I en debattartikel signerad Per Ahlmark, Bonnie Bernström, Stella Fare, Birgit Friggebo, Gabriel Romanus, Barbro Westerholm och Olle Wästberg går man till angrepp mot förnyelsen och förändringen av Stockholm. 

Kanske undrar du vilka de här människorna är? Det är inte helt lätt att förklara. Den i sammanhanget mest aktuelle torde vara Bonnie Bernström, som på senare tid mest blivit känd för sitt styvnackade motstånd mot en planerad förskola på Stigbergsgatan i Stockholm (den officiella förklaringen är att förskolan ska byggas på "känslig kulturmark"). Resterande artikelförfattare är i huvudsak tidigare politiker som inte gjort så mycket väsen av sig sedan vi senast hade en borgerlig regering i Sverige. Dvs 1991 - 1994. Birgit Friggebos allsång med "We shall overcome" känns kanske bekant?

Kort sagt handlar det alltså om en grupp människor vars auktoritet är att de har ett förflutet inom politiken. Alltså är deras åsikter inte mer värda än dina eller mina. Därmed krävs någon slags udda idoldyrkan för att man som läsare ska kunna se den här gruppens ståndpunkter om mer värda än någon annans. Jag gör det inte.

Ändå är tonen i den här artikeln väldigt nedlåtande gentemot läsaren. Förespråkarna för förändringar kallas "kulturlösa". Staden (som givetvis är "unik", vilket ihop med "världens vackraste" hör till standarduppsättningen omdömen om Stockholm) riskerar att "ohjälpligt skadas".

För att finna stöd för den här retoriken har författarna plockat in en sanningssägare i form av en kanadensisk kryssningsturist som besökte staden i somras. Någon som givetvis måste se stadsutvecklingen ur ett nyktert perspektiv där alla aspekter vägs in, inte minst sådant som rör samhälle och ekonomi, eller hur? För vi vet väl alla att det är ju därför man besöker städer i egenskap av turist?

Om jag skulle besöka Venedig eller Florens (två städer som till skillnad från Stockholm är internationellt erkända som några av världens vackraste städer) skulle jag givetvis betrakta städerna utifrån hur bra de fungerar ur ett samhällsekonomiskt perspektiv... Eller hur?

Nej, naturligtvis inte. Problemet är att SvD (som vid det här laget har förverkat sitt förtroende som opartisk och objektiv institution i stadsbyggnadsdebatten) har tagit in ännu en debattartikel som utgår från att staden är ett museum eller ett prydnadsföremål vars enda kvaliteter är de rent estetiska. Jag måste erkänna att jag imponeras av SvD. Varje gång en sådan artikel dyker upp tänker jag att de nått botten och inte kan sjunka djupare.

Ändå lyckas SvD ideligen överträffa sig själva.

Samtidigt har dessa artiklar ett värde. Just den här artikeln sätter fokus på en väldigt viktig fråga - för vem bygger vi staden? Ska vi låta Stockholms utveckling styras av nostalgiker och bakåtsträvare som inte själva kommer att leva i det framtida Stockholm som vi idag bygger? Eller ska vi utgå från behoven hos kommande generationer, dvs de arbetande människor som bor och framförallt lever i staden och för vilka vardagen måste fungera? Deras behov väger väl rimligtvis tyngre än önskemålen hos de turister som kanske besöker staden i några dagar under hela sitt liv?

Det är väl inte där vi har stadens existensberättigande, som en framtida turistattraktion utan eget liv?

Gensvaret bland bloggarna har varit positivt. Eller rättare sagt negativt. Av de bloggar som länkat till artikeln i SvD är en klar majoritet emot den ståndpunkt som Fp och SvD intagit. Bland de bättre inläggen hittar vi de som skrivits av $akine, Per Ankersjö och Johan Ingerö.

Ett par bloggar har varit relativt kritiska mot utvecklingen, men det är ganska naturligt.

Den alltid lika underhållande "Mr 300 bloggar" skriver givetvis om detta. Eller rättare sagt, han skriver i vanlig ordning inte om det som artikeln handlar om, utan länkar ett föga relevant inlägg till artikeln i SvD i hopp om att det ska ge uppmärksamhet, vilket ligger i linje med hans ständiga spammande. (Smeknamnet kommer sig av att han driver åtminstone ett tiotal bloggar under olika namn, i syfte att skapa en illusion av ett utbrett stöd för sina åsikter.) Ingenting värt att kommentera i det inlägget, utan det handlar om de vanliga stolligheterna.

Nåja, jag ska avrunda här. Behövde nog mest bara skriva av mig lite. Men som sann stockholmsvän bör man dels låta bli att prenumerera på SvD, dels rösta på något annat parti än Folkpartiet. Folkpartiet, sitt namn till trots, är numera ett konservativt och reaktionärt elitparti. De värnar om vykortsvyer. Inte om de människor som bor och lever i Stockholm.

Stockholm är en stad som bebos av människor.

Uppdatering: nu får Fp i innerstaden lite stöd av sina avsides belägna partikamrater i förorten Nacka. Politikerna i Nacka har tydligen kommit till den lysande slutsatsen att de som förespråkar skyskrapor är "inflyttade bönder". Det stämmer säkert, och det borde väl upplevas som förbrödrande för de lokala landsortspolitikerna sydost om Vaxholm?

De flesta stockholmare är ju inflyttade, och stödet för skyskrapor är utbrett. Antagligen finns det ett samband även där. Men jag antar att Fp Nacka med sin eminenta analys vill säga att "riktiga stadsbor" är smartare än lantisar, vilket låter ganska likt det moderaten Anna Kinberg kläckte ur sig för några år sedan. Är det politiker av den kalibern som företräder Folkpartiet ute i förorterna?

---

Army of sockpuppets

2009-12-22 18:51:15 - 2 kommentarer

Förändringar engagerar. Speciellt sådana som rör Stockholm. Vissa människor är för. Andra är emot. Bland kommentarerna till ett blogginlägg på DNs allt-var-mycket-bättre-förr-blogg verkar nej-sägarna vara i numerärt överläge. Vi som tycker att det är OK att det byggs i Stockholm får se kommentar efter kommentar döma ut våra ståndpunkter.

Men allt är inte som det verkar.

Eftersom jag är intresserad av språk och kommunikation (vilket jag även studerar) har jag blivit ganska bra på att hitta mönster och avvikelser i texter på nätet. Även i det här fallet. Genom att titta efter mönster och avvikelser (dvs skrivfel) kan man ibland se om samma person döljer sig bakom flera alias i en debatt. Förutsatt då att det är fråga om fel som görs konsekvent.

Om vi tittar in på blogginlägget på DN, med rubriken "Demonstration för grönskan" hittar vi mängder med kommentarer, av olika namn. Ett av namnen är mitt. Flera av namnen tillhör människor som jag känner på ett eller annat sätt. Samtidigt verkar det som om en och samma person döljer sig bakom många av de namn/alias som förekommer på nej-sidan. Hur ser jag det?

Jo, personen i fråga har nämligen den lilla egenheten att han (eller hon) alltid skriver in ett mellanslag före varje utropstecken. "Det blir alltså så här !" Och det sker dessutom konsekvent. Ett ganska ovanligt misstag, skulle jag vilja säga. Personen i fråga stavar även "modern" med "ä", så att det blir "modärn". Intressant?

Att dessa små anomalier är någonting som vi genomgående hittar i kommentarer skrivna av aliasen "stadens vänner", "major W", "Elin", "Tarras", "Ebba B", "Einar Manzitti" och "Kajsa & Li" (alt. "Kajsa") gör det hela smått komiskt. Än mer underhållande blir det då de kommentarer jag själv har skrivit för att påtala detta konsekvent har tagits bort av den som administrerar bloggen. Så frågan är exakt vem det egentligen är som döljer sig bakom alla dessa alias, och varför den som "modererar" bloggen på DN tycker att det är så viktigt att övriga läsare inte ska göras uppmärksamma på att det verkar vara fråga om samma person? (Vill dock nämna att en del av de suspekta inläggen har tagits bort.)

Att ta bort kritiska kommentarer är annars en klockren metod för att bränna förtroendet för den egna bloggen. Någonting som jag hoppas att man på DN är medveten om.

---

Framsynt och bra, Kristina

2009-12-08 18:24:09

Kristina Alvendal, en av mina favoriter inom politiken i Stockholm, chattade med DNs läsare idag. En favorit eftersom hon orkar med jobbet som stadsbyggnadsborgarråd i en stad som Stockholm, som sedan länge hållits som gisslan av högljudda bakåtsträvare som anser att all förändring är av ondo.

Problemet är inte att bakåtsträvarna är ovanligt många i Stockholm. Troligtvis är de inte fler här än någon annanstans. Men de har ofta stort inflytande i rätt kretsar, vilket gör att de lätt kan manipulera informationsflödet, och ge sken av att de representerar de breda massorna. Ett i mina ögon ganska talande exempel är Citybanan kontra Järvalyftet, två projekt som är aktuella i Stockholm.

I fallet med Citybanan var den stora stötestenen att en del av de boende i Vasastan under en tid skulle få stå ut med vissa störningar pga bygget av järnvägstunnlar och en ny station. I grund och botten någonting som är ganska naturligt för den som bor någorlunda centralt i en någorlunda stor stad som är någorlunda levande. Jag bor i Årsta och har stått ut med periodvisa sprängningar i flera års tid, och Södra Länken drogs bokstavligt talat rakt under huset jag bor i.  Det får man leva med i en stad som utvecklas.

De boende runt Odenplan stod alltså inte inför några stora störningar eller övergrepp.

Någon mil längre norrut ligger Järvafältet. Järvafältets bostadsområden är inte riktigt lika populära och fashionabla som Vasastan. Men de planerna innebar stora förändringar för de boende. En del bostäder skulle rustas upp. Andra skulle rivas och ersättas med nya. Allt skulle bli dyrare, och många av de boende hade bokstavligt talat tvingats ut på gatan om det klubbats igenom i sin ursprungsform.

Trots dessa skillnader skrev Svenska Dagbladet spaltkilometer om de "övergrepp" som de boende i Vasastan skulle komma att utsättas för, samtidigt som det knappt blev mer än ett par artiklar om Järvalyftet. Men varför? För att bygget av Citybanan påverkar fler människor än Järvalyftet? Eller för att det påverkar människor som har kontakter - eller är verksamma - inom massmedia?

Det här agerandet från massmedias sida påverkar ju givetvis stadsbyggnadsdebatten. Trots att det i första hand är fråga om saker som egentligen bara påverkar en liten minoritet kan de breda massorna manipuleras till att tro att det är fara å färde och att någonting i staden hotas. Opinionsbildning när den är som sämst. Och tidigare har många politiker valt att ta ett steg tillbaka när dreven inom massmedia satt igång. Vem vill bli ihågkommen som den nya Hjalmar Mehr?

Där tycker jag att Kristina Alvendal förtjänar en hel del credd, eftersom hon ofta ser igenom det här beteendet från massmedias sida och verkar vara väl medveten om att de som skriker högst kanske inte är de man ska lyssna på. Därför hoppas jag att hon är väl förberedd på det kommande spektaklet, då hon kanske kommer att uppvaktas av den senaste proteströrelsen. De är emot att Tors Torn byggs vid Torsplan, och som vill lämna över en lista med namnunderskrifter mot bygget. Den listan har startats av en viss "Ester Sand", som även har skrivit på listan. Ett annat namn som figurerar både på listan och i massmedia är Ylva M Larsson.

Nu kommer vi till det roliga - Ylva och Ester är samma person.

Här har vi alltså en protestlista där åtminstone en av personerna har skrivit på den åtminstone två gånger. Lustigt nog syns det klart och tydligt i informationen om uppropet, där Ester Sand står som ansvarig, men klickar man på länken för att maila henne är det Ylva Larssons adress som dyker upp.

Jag har bara på rent jäkelskap startat en lista som är FÖR bygget av Tors Torn, och som kommer att hinna vara igång i kanske ett dygn innan beslutet ska tas om projektet. Du hittar den listan här, om du vill skriva på den.

Det här med multipla identiteter verkar vara någonting utbrett bland de som motsätter sig nya projekt i Stockholm. Min "favoritbloggare" har givetvis startat ännu en blogg (är han uppe i 13 stycken nu?) i vilken han har länkat ett helt fullständigt irrelevant inlägg till Alvendals chattsammandrag. (Starkt jobbat, PG.)

Även bland kommentarerna till "debattartikeln" om den påstådda skuggan från Tors Torn verkar forumschizofrenin breda ut sig. Av de totalt 14 kommentarer som skrevs efter midnatt mellan den 8:e och den 9:e ser det inte ut att finnas mer än två unika skribenter.  För den som vill spamma under multipla alias (eller bloggar, se ovan) har jag ett par tips. Gör det inte under de tider då väldigt få kommenterar, skriv inte kommentarerna för nära inpå varandra och försök även att variera språket så att det inte blir så pinsamt uppenbart att det är fråga om samma skribent.

---

Vasastan ligger visst söder om ekvatorn

2009-12-05 18:18:39

SvD har återigen uppmärksammat ett flagrant brott mot sin reaktionära och konservativa syn på Stockholms framtid - nu ska det visst byggas igen. Det senaste övergreppet är Tors Torn, som eventuellt kommer att byggas som en del av det nya Norra stationsområdet. Men hav förtröstan, vänner av ordning har redan skridit till handling.

Arne Kaijser och Ulrika Sax, två namn som har det gemensamt att de för mig är ganska intetsägande, hävdar i en debattartikel  (under kulturdebatt,  som nivåmässigt  är jämförbart med en skoltidning i tredje världen) att tornen kommer att lägga stora delar av Vasastan i slagskugga. Ett intressant argument, med tanke på att de nya tornen eventuellt kommer att byggas norr om Vasastan.

Solskenet kommer annars söderifrån för oss som bor i norr.

Men jag förmodar att det finns en rimlig förklaring till den här lilla bristen i logiken. I vanlig ordning handlar det kanske om nejsägare som varit med i några år? Den typen av debattörer utgår ju ofta från läget som det var när de själva var unga, snarare än från framtidsperspektivet. Och en gång i tiden låg kanske det som idag är Sverige söder om ekvatorn, det vill säga när landet var en del av den tidigare kontinenten Pangea.  Det skulle förklara de nordliga solstrålarna.

Nej, riktigt så länge har de nog inte varit med. Det handlar nog snarare om gammal hederlig skrämselpropaganda.  Tuta i människorna i Vasastan att solen kommer att blockeras av de nya skyskraporna, så sätter protesterna förhoppningsvis igång.

Att kalla Tors Torn "gigantiska" är dock en sanning med modifikation. Jo, de blir efter svenska mått mätt ganska höga. Drygt 140 meter. Men eftersom de är formade som ett "orgelmotiv" blir de ganska smala högre upp. Och det blir inte fråga om den "mur" som artikelförfattarna vill göra gällande.

Jag har ställt den här frågan förr, och jag ställer den igen - för vem är det vi bygger? För de nostalgiker som önskar att staden såg ut som den gjorde för 40-50 år sedan? Eller för de barn och ungdomar som idag växer upp i staden och som ska bo här i framtiden, i en stad vars befolkning växer för varje år som går?

Elisabet Andersson på SvD har annars skrivit en ganska saklig artikel om det nya Stockholm. Ja, det blir en hög exploateringsgrad, och ja, det kommer att förändra stadsbilden. Men måste förändringar av stadsbilden alltid vara av ondo? Naturligtvis inte. Den måste få förändras och utvecklas. Kanske inte på det brutala och okänsliga vis som under norrmalmsregleringen (Klara-rivningarna), där man rev mer eller mindre urskiljningslöst för att dels skapa en ny och bilanpassad stadskärna, och dels få bukt med de sociala problemen i den gamla stadskärnan. Men det behöver vi inte oroa oss för. Vi har lärt oss den läxan.

Att bygga Tors Torn innebär att vi utvecklar och förädlar stadsbilden, vilket följer en gammal tradition i Stockholm som har gett oss ikoniska byggnader som stadshuset, Globen och kungliga slottet. Utan den traditionen hade staden Stockholm aldrig växt fram, utan fortfarande varit en liten fästning som bevakar inloppet till Mälaren.

Bloggkommentarerna till Anderssons artikel är övervägande negativa till Tors Torn. Av de fem inlägg som i skrivande stund är länkade till artikeln är fyra negativa till exploateringen.

Det bör dock tilläggas att av dessa fyra bloggar drivs tre (Miljöopinion, Stadshusbloggen och GreenSweden) av en och samma person. Personen i fråga driver förutom dessa även minst sex andra bloggar (1, 2, 3, 4, 5, 6), som alla har ett slags reaktionärt miljöfokus (eller främlingsfientlighet, i de mindre trevliga fallen) som gemensam grund. (Sedan hänvisar bloggaren i fråga gärna till sina övriga bloggar för att visa att fler tycker som han... ;-))

Så om det är fråga om åsikter med bred förankring låter jag vara osagt.

---

Ett Stockholm utan stadshuset och stadsbiblioteket?

2009-11-20 17:14:12

Folkpartiet Stockholm skriver i en artikel på Newsmill den 19 november om sin syn på Stockholms tillväxt och utveckling, med den ganska talande rubriken ”Inga fler skyskrapor i City”. Tyvärr säger Folkpartiet i princip inte någonting med sin artikel, och den väcker snarare fler frågor än den besvarar. Artikelförfattarna passar även på att kritisera den vikande respekt eller förtroende som vissa politiker har för stadsmuseets arbete med att k-märka byggnader och miljöer i Stockholm - Quis custodiet ipsos custodes? Vi inom nätverket YIMBY delar inte Folkpartiets syn på Stockholm.

Vad baserar Folkpartiet sitt ställningstagande på? De tar i sin artikel upp en del gamla och vid det här laget väldigt slitna argument, som rivningarna av de gamla Klarakvarteren för ett halvsekel sedan. Men vad har norrmalmsregleringen gemensamt med dagens förslag att förtäta och bygga igen en del luckor som finns i centrala Stockholm? Eller förslagen att ersätta en del av dagens mindre lyckade byggnader med någonting som fungerar bättre ihop med stadsbilden och ger ökade värden för staden? YIMBY har föreslagit en slags ”byggväxling” som ger staden möjlighet att återställa en del av stadsbilden och framhäva det som återstår av Stockholms gamla kärna. Du kan läsa mer om det på vår webbplats, http://www.yimby.se/2009/11/yimby-lamnar-in-yttrande-_831.html.

Klara-rivningarna är en svår fråga. Främst för att den bild många har av den händelsen är ganska ensidig och onyanserad. Detta beror på att ”rivningsraseriet” som argument har ägts av konservativa och reaktionära krafter som har valt att lyfta fram sin syn på norrmalmsregleringen som ett exempel på hur vår gamla stadskärna förstördes. I vissa aspekter har de rätt. Levande kvartersstad försvann i samband med rivningarna. Och levande kvartersstad är någonting som vi inom YIMBY förespråkar.

Samtidigt utelämnar de konservativa krafterna vissa detaljer, som skulle göra det lättare att förstå drivkrafterna bakom norrmalmsregleringen. Då är det svårt att bilda sig en uppfattning om man inte själv har upplevt gamla Klara, vilket väldigt få av dagens stockholmare ärligt kan säga att de har gjort.

Ett argument som kan nyansera bilden av norrmalmsregleringen är att det var ett socialt projekt, med målsättningen att få bukt med problemen i stadsdelen. Många av människorna bodde hopträngda i små lägenheter utan rinnande vatten och var hänvisade till utedass på gården. Fattigdomen var utbredd, och det var vanligt med sjukdomar som berodde på sanitära olägenheter. Gamla Klara var ett slumområde där ohälsa och kriminalitet frodades.

Att förbättra situationen för dessa människor krävde någonting radikalt. Att modernisera hela stadsdelen var inte genomförbart, utan det krävdes nya bostäder eftersom invånarna helt enkelt inte fick plats. En stor del av dem hade alltså tvingats att flytta även om alla hus fått stå kvar. Tyvärr genomfördes detta projekt utan någon som helst finess eller respekt för stadens kvaliteter. Man rev mer än vad som var nödvändigt, och byggde som ersättning isolerade förortsenklaver långt utanför staden. Den levande innerstaden ersattes med sovstäder.

Folkpartiet förespråkar omedvetet en liknande utveckling genom att kräva stopp för en hög exploateringsgrad i centrala Stockholm. Problemet är i den här frågan att Edholm, Gundar och Sjöstedt i grund och botten menar väl, och vill slippa se en upprepning av 1900-talets misstag. Det vill vi nog alla. Men deras idéer kan mycket väl få sådana konsekvenser, eftersom vi genom en ogenomtänkt och restriktiv bostadspolitik riskerar att skapa nya problemområden. Det är en fråga som man inom folkpartiets ledning måste reflektera över.

Bland de argument som är mindre relevanta är ledartrojkans uttalade mål att värna stadens visuella identitet. Där hittar vi samtidigt Folkpartiets huvudargument mot skyskrapor i City. Premissen för detta ställningstagande är att stadsbilden är bra som den är, och därför ska ingenting som kan förändra den få byggas.

Hur staden hade sett ut idag om man resonerat så under tidigare sekler?

Det finns många exempel på byggnader som var kontroversiella när de byggdes, men som idag är en så naturlig del av stadsbilden att inte ens den mest reaktionära nostalgiker skulle drömma om att ”återställa” den till sitt tidigare utseende. Stadshuset är ett exempel på en sådan byggnad. Även stadsbiblioteket var på sin tid ett omdebatterat projekt. Söker vi oss utanför Stockholm har vi ett bra exempel i Eiffeltornet i Paris.

Kan du tänka dig ett Stockholm utan sitt stadshus, eller ett Paris utan Eiffeltornet? I båda fallen talar vi om byggnader som är ikoniska för de städer de står i. Säg ”Stockholm” och många tänker på just stadshuset med sitt karakteristiska höga torn och röda tegel. ”Paris” är för de flesta synonymt med Eiffeltornet. Detta gäller även byggnader som Globen, Söder Torn och S:t Eriks torn, som alla kritiserades och bespottades innan de byggdes. Nu är de en naturlig del av stadsbilden. Eller gjorde vi fel som byggde dem? Är det kanske i första hand en fråga om mentalitet, snarare än byggena i sig?

Folkpartiet anser också att det är ett problem att politiker börjar ”tappa respekten” för stadsmuseets k-märkning av byggnader och miljöer i Stockholm, och menar att man som politiker inte ska ifrågasätta stadsmuseets kompetens. Är det inte snarare tvärtom, att man som politiker måste göra avvägningar mellan olika intressen? Stadsmuseet är part i den här frågan, och fokuserar ensidigt på just arbetet med att skydda olika kulturmiljöer, det är ju deras jobb! Quis custodiet ipsos custodes – vem övervakar övervakaren, eller vem vaktar väktaren? En fråga som går ända tillbaka till antiken. Stadsmuseets tjänstemän är till skillnad från stadens politiker inte demokratiskt tillsatta, och därför måste deras arbete få granskas och ifrågasättas, annars är det fråga om tjänstemannastyre.

Inom Folkpartiet måste man inse att vi inte kan ge en enskild part i frågan fritt spelrum och sedan tvinga alla andra att rätta sig efter det. Företräder Folkpartiet stadens invånare i den här frågan? Eller har man valt att rätta sig efter önskemålen hos olika konservativa intressegrupper som utgår från sina egna önskemål och värderingar utan hänsyn till stadens behov av att få växa och utvecklas? Och ställde sig inte Folkpartiet bakom planerna på att riva stadsbibliotekets annex för att ge plats för Delphinium? Eller planerna på att riva Aspuddsbadet?

Stadens framtid är en fråga som tillhör alla Stockholmare. Inte bara tjänstemännen på stadsmuseet, eller debattörer och intressegrupper som skönhetsrådet, YIMBY eller Samfundet S:t Erik. Och eftersom det angår oss alla kan vi inte leta oss fördärvade efter lösningar som gör alla lika nöjda, vilket Folkpartiet tycks vara ute efter. Det är dömt att misslyckas, eftersom det leder till att ingen blir nöjd. Vi måste ta hänsyn till att det finns olika önskemål, och acceptera att det i en växande storstad byggs sådant som vissa stör sig på, medan andra uppskattar det. En levande stad behöver kontraster.

Ingen har föreslagit att vi ska riva stadens äldre bebyggelse för att ge plats åt le Corbusierska monsterskapelser i gråbetong. Vi kan bygga högt i City, om det finns skäl för det. Varje projekt är individuellt och därför är sammanhanget och gestaltningen av det nya Stockholm viktig. Att däremot bara säga ”nej” leder ingenstans. Även om man som Folkpartiet försökt att linda in sitt kategoriska nej för att ge sken av att vara för en utveckling av staden. För det precis det de gör genom att säga att de vill utveckla staden till en internationell storstad, samtidigt som utseendet inte får förändras.

Skönhet är nämligen någonting subjektivt.

---

Bra och mindre bra av Miljöpartiet

2009-10-30 11:20:24 - 3 kommentarer

Till dagens mer intressanta nyheter hör Miljöpartiets förslag på trafiksatsningar i Stockholm, liksom planerna på att bygga ut och modernisera den svenska kärnkraften. I mina ögon innebär båda förslagen satsningar på en bättre framtida miljö.

Att Miljöpartiet föreslår satsningar på spårburen kollektivtrafik och cykling är visserligen ganska väntat. Samtidigt ligger det till stor del i linje med de visioner Alliansen i Stadshuset har. Skillnaden är att Miljöpartiet vill satsa mindre på rena vägprojekt, en värdering som jag delar trots att jag röstar borgerligt. För mig innebär Miljöpartiets linje samtidigt en satsning på en tätare och mer urban stad, eftersom spårburen kollektivtrafik i sig är ett incitament för att bygga tätt. Gör man inte det blir underlaget av resenärer ganska dåligt, vilket gör att satsningarna inte blir lönsamma.

Socialdemokraterna förespråkar väl i vanlig ordning bussar (avgaser och partiklar, whohoo), och jag gissar att Vänsterpartiet ställer sig bakom sossarnas idéer som det lydparti det numera är.

Med andra ord känns det allt mer som om Miljöpartiet är på väg att återta sin gamla roll som tvärpolitiskt mittenparti, trots att språkrören i vår riksdag verkar anse att Miljöpartiet är ett vänsterparti. Hur förankrad är den åsikten bland Miljöpartiets väljare? Det kan komma att visa sig i valet om ett år.

Mindre bra tycker jag dock att Miljöpartiets motstånd mot satsningarna på kärnkraft är. Visserligen kan jag hålla med om att visionen med enbart förnyelsebara energikällor är ganska sund. Men samtidigt måste man vara pragmatisk i dessa frågor. Energibehovet existerar här och nu, och så länge vi måste komplettera energiförsörjningen med andra kraftkällor innebär det att vi tvingas välja mellan kol- eller kärnkraft.

Vilket är mest miljövänligt av dessa alternativ?

---

Trevligt initiativ

2009-10-28 19:47:22 - 2 kommentarer

Det finns redan planer på en skyskrapa vid Värtahamnen, närmare bestämt Stockholmsfyren. Enligt  en artikel i SvD (och senare även i DN) finns det nu planer även på en annan skyskrapa ganska nära Stockholmsfyren, och den kan komma att byggas bland de gamla gasklockorna.

Jag tycker att det här var en väldigt trevlig artikel att läsa. Dels för att det är ett område som kan behöva lite ny och spännande arkitektur som får accentuera den gamla, dvs gasklockorna. Och dels för att SvDs Elisabet Andersson är ovanligt objektiv och skriver en artikel som är fri från personliga värderingar och ställningstaganden, någonting som hon inte alltid gör - bra, Elisabet, det vill vi se mer av.

Inte heller är det fråga om något höghus, utan det här bygget blir liksom Stockholmsfyren en riktig skyskrapa. Om de här båda projekten blir av kommer de boende att få Stockholms bästa utsikt. Jo, i alla fall de som bor lite längre upp. Båda byggnaderna blir högre än Kaknästornet och kommer att synas över stora delar av Stockholm. Det blir så att säga början på en liten kluster av höga hus där ute i Hjorthagen.

Personligen tycker jag att de här planerna känns väldigt spännande, och jag hoppas för Stockholms skull att båda projekten blir verklighet. Vi behöver en del nya landmärken i den här staden som visar att tiden inte står stilla, och att staden utvecklas med sin tid. Samtidigt hoppas jag att området kompletteras med bra spårbunden kollektivtrafik, dvs att Spårväg City byggs och blir till ett komplement till tunnelbanans röda linje.

---

Spårvägar är rätt för Stockholm

2009-10-27 18:52:52

Alliansen i Stadshuset ger nu i DN Handelskammaren och Socialdemokraterna svar på tal i frågan om Spårväg City. Ulla Hamilton och Christer G Wennerholm trasar sakligt och bestämt sönder de argument som presenterats mot Spårväg City. En replik som jag sett fram emot.

I den debattartikel som Handelskammaren och Socialdemokraterna  (som närmast verkar låta sig utnyttjas i den här frågan, eftersom de  sviker eller i alla fall går emot sina väljares intressen) gemensamt skrivit stod faktafelen som spön i backen. Den som hellre friar än fäller kan välja att se det som att skribenterna bara var illa pålästa och utgick från ett felaktigt faktaunderlag. Men det antyder ju samtidigt att man inom Handelskammaren och Stockholms socialdemokrater har noll koll på det projekt man väljer att kritisera. Jag skrev om det för några dagar sedan, vilket du kan läsa om här.

Hamilton och Wennerholm talar dock klarspråk, och kallar Handelskammarens uppgifter för vad de är - lögner. Och de pekar utan pardon på att Handelskammaren medvetet försöker sprida felaktig information om projektet. Det var ju som bekant samma visa när Tvärbanan skulle byggas. Även då satte sig Handelskammaren på tvären. Och även då genom att presentera felaktiga argument och uppgifter. Och även i det fallet visade det sig att de hade fel. Ser du ett mönster i detta?

Att satsa på spårvägar är klokt. Spårvägar är en bra kombination av tillgänglighet, kapacitet och kostnadseffektivitet. Och spårvagnar är miljövänliga, vilket vi inte ska glömma.

Ett annat projekt som jag tänkt mycket på är blåbuss 4, som borde konverteras till spårväg. Och om vi gör det borde vi samtidigt förlänga den linjen hela vägen till Årstaberg, och på så vis låta den ersätta buss 160 som idag går mellan Årstaberg och Gullmarsplan. Den som inte bor eller vistas i Årsta känner kanske inte till den linjen, men det är en av stadens mest belastade busslinjer, och ligger i ungefär samma nivå som blåbussarna i innerstaden. Visserligen är jag lite partisk i den här frågan, eftersom jag bor i Årsta. Men det finns fler bloggare i Årsta som tycker att någonting borde göras åt Gullmarsplan, detta monument över bristande målgruppsfokus och dålig design.

Så hur borde vi lösa den här frågan? Mitt förslag är att Gullmarsplan byggs om och att vi däckar över spåren norr om Huddingevägen. Där bygger vi sedan en ny avgångshall för tunnelbanan, samt en hållplats för den nya spårvägens spårvagnar mot Årstaberg. Vi flyttar även dit hållplatsen för buss 164 mot Valla Torg. Spårvagnarna mot Radiohuset får använda dagens hållplats för buss 4. Samtidigt flyttar vi dit hållplatserna för buss 144 mot Älvsjö/Fruängen (eller låter den gå från den övre terminalen, den första hållplatsen efter Gullmarsplan är ju i vilket fall som helst Bolidenplan så den behöver inte gå på Huddingevägen) och buss 164 mot Södersjukhuset. När det är gjort kan vi frigöra yta för två nya körfält på Huddingevägen, som idag tas upp av hållplatsen för buss 144.

Det vore kanske någonting att tänka på för SL och trafiklandstingsråden?

---

Böter för skrik i berg-o-dalbanan?

2009-10-22 14:03:47

Till min stora glädje har bloggen Miljödemokraten öppnat igen. Det är en av mina tre favoritbloggar i kategorin "anonyma stolligheter". De två övriga bloggarna är GreenSweden och Stadshusbloggen.

Det som gör dessa bloggar så underhållande är det faktum att de alla drivs av en och samma person, som dels är mån om att vara anonym och dels försöker tuta i läsarna att varje blogg drivs ev en hel grupp människor. Trots att det är så tydligt att alla inlägg skrivits av en och samma person. Än mer underhållande blir det av att personen i fråga fullständigt saknar självkritik och självdistans, och friskt censurerar de kommentarer han får om de visar sig vara av en annan åsikt än den egna, samtidigt som han gärna vill tala om hur "högt i tak" det är på dessa bloggar.

Men, för att återgå till ämnet, vad har då den här personen fått för tokiga idéer på sistone? Det senaste är ett förslag om att försöka dämpa ljuden från nöjesfältet Gröna Lund i Stockholm. Enligt bloggen handlar det skrik som "är att betrakta som sanitär olägenhet från de djurgårsboendes och flanörernas perspektiv".

Nähä? Menar människan på fullt allvar att folk skriker på ett nöjesfält? Jag trodde i min enfald att man besökte nöjesfält för att sätta sig på en bänk någonstans och vara tyst. OK då, det trodde jag inte. Men Miljögrönstadshusswedenbloggen tycks tro det.

Än bättre blir det när bloggen går vidare till att ställa frågorna "om det inte går att vidta ljudisolerande åtgärder i samband med tillkomsten av ett utökat tivoli" och "bötfälla dem som utstöter långvariga tjut". Och de här frågorna säger sig bloggaren ha ställt till Stadshuset. Om det stämmer kan jag förstå om de i stadshuset utvecklar en viss självmordsbenägenhet  som växer enligt en formel som går ut på att den totala arbetstiden multipliceras med antalet kontakter med gnälliga medborgare.

Men seriöst, ljudisolera åkattraktionerna? Jodå, det går. Det är bara att bygga in hela nöjesfältet.  Någonting jag tvivlar känns som ett bra alternativ för någon som är så reaktionär och framstegsfientlig som GreenSweden. Eller Stadshusbloggen, menar jag. Nej, det var som Miljödemokraten han skrev det här. Sak samma. Ungefär lika vettigt är förslaget att bötfälla de som skriker. Dels för att det säkerligen kräver en och annan lagändring, och dels för att det vore ganska intressant att se hur ett sådant förbud skulle upprätthållas. Ska en polis åka med i varje vagn eller korg inne på tivolit, för att hålla ögonen på de som är där?

Kan man annat än älska knasbloggarna på nätet? ;-)

---

Tågcharter för högdjuren?

2009-10-21 13:51:17 - 2 kommentarer

Läser i DN om helgens överhängande trafikkaos. Tydligen är det fråga om flera EU-delegationer som ska ta sig från City till mässan i Älvsjö, och då måste vi tydligen spärra av både här och var.

Säkerheten är viktig. Inget snack om den saken.

Men jag funderar på om det inte vore möjligt att lösa transporten lite smidigare i framtiden. Att åka tåg från Stockholms Central till Älvsjö tar 5-10 minuter beroende på hur många stopp det gör på vägen. Kunde man inte lösa sådana frågor med någon form av tågcharter i framtiden? Ett chartrat tåg hämtar från en tillfälligt avspärrad perrong ("VIP-perrong" på bangården i närheten av N:a Bantorget)  upp deltagarna, och släpper efter en resa på 5 minuter av dem på en avspärrad perrong i Ävsjö (som byggs i direkt anslutning till mässområdet).

Samma sak kunde vi göra på Arlanda, och införa någon slags charterperrong som ligger utanför Arlandabanans ordinarie stationsområde. Utanför tunneln också, men som är lätt att nå med bil/buss från flygplatsen.

Vore det möjligt? Vem vet. Det skulle kräva lite nybyggen både i City och i Älvsjö, men att ha en speciell dedikerad sidoperrong för just mässan vore kanske en bra lösning för framtida bruk. Men allt måste ju byggas, och att bygga nytt i Stockholm är ju sällan särskilt lätt. Stadsmuseet och Skönhetsrådet skulle säkert ha synpunkter på de unika och ovärderliga spårmiljöer som skulle ta skada av ett sådant tilltag. ;-)

---

Fler bostäder runt Nybohov? Bra idé!

2009-10-20 15:24:37

---

Bilkramarna förespråkar tunnelbana?

2009-10-19 13:18:42 - 2 kommentarer

I lördagens DN publicerades en debattartikel skriven av företrädare för Stockholms Handelskammare och Socialdemokraterna. En debattartikel som klart och tydligt tar ställning mot en miljövänlig framtid, och för fortsatt massbilism i centrala Stockholm.

Detta är långt ifrån någonting nytt. Handelskammaren har varit emot spårvägar i alla tider. Kanske för att de består av en generation människor som växt upp med att tro att bilen är lösningen på allt? Spårvagnar på stadens gator "stjäl" i deras ögon utrymme från bilarna, och måste därmed bekämpas med alla till buds stående medel. Men det talar de givetvis tyst om, och försöker istället klä in sin propaganda i miljöargument och omtanke om kollektivtrafikanterna. Handelskammaren lyfter mer än gärna fram tunnelbanan som ett bättre alternativ.

Nu tycker du kanske att det här låter riktigt bra, för tunnelbanan är väl värd att satsa på? Jo, det är sant. Men tunnelbanan är inte ett realistiskt alternativ inom den närmsta framtiden. Att bygga ut tunnelbanan kostar mycket mer än att bygga spårväg, och det finns inte sådana pengar i Stockholms ekonomi. Och det vet man inom Handelskammaren, och därför förespråkar man just det förslag som är minst troligt som alternativ till spårväg.

Socialdemokraterna då? De borde väl värna om kollektivtrafiken? Visserligen gör de det, men här hoppar de bara på tåget eftersom det för deras del handlar om ren partipolitik. Lars Dahlberg, som gillar motorvägar, ser kanske en chans att angripa den borgerliga majoriteten i Stadshuset? Men tänker han på att han kanske gör det genom att svika sina väljare?

Att läsa den här artikeln är för den som är någorlunda insatt i frågan ganska roande. Den är så full med sakfel och vilseledande uppgifter att den ser ut att vara skriven av Baghdad Bob.

Tyvärr vänder sig artikeln inte till de som är insatta i frågan, utan till de som minns spårvagnar som bullriga plåtmonster som skramlade omkring på stadens gator. Någonting som ligger långt ifrån dagens spårvagnar, som är tysta och säkra.

För att krydda artikeln passar de även på att skoja lite om kostnaderna för utbyggnaden. 1 miljon per meter påstår artikeln att utbyggnaden kommer att kosta. Detta tack vare att man inom Handelskammaren lyckats med det matematiska paradexemplet att dividera kostnaden 250 miljoner med den uppskattade första sträckan på 250 meter. Således får man fram siffran en miljon per meter. Eller en miljard per kilometer. Hutlöst dyrt, alltså?

Nej. Siffrorna stämmer nämligen inte. Kostnaden är riktig, det handlar om 250 miljoner för den första utbyggnaden. Men den täcker inte 250 meter spår, vilket Handelskammaren vill få oss att tro. Den täcker följande:

• 400 meter spår i båda riktningarna.
• En upprustning av befintliga spår på Djurgårdslinjen.
• En upprustning av vagnhallarna på Djurgården.
• Inköp av nya spårvagnar som ska gå i trafik.

Ser man till detta är det helt plötsligt fråga om lite andra pengar än de Handelskammaren talar om. För näringslivets skull hoppas jag att det är fråga om att medvetet försöka vilseleda läsaren.

Om det däremot handlar om ett genuint fel som gjorts på grund av dålig koll och bristfälliga räknekunskaper är frågan om Handelskammaren verkligen är ett stöd för näringslivet i Stockholm?

---