Så blir du streetwise på Facebook

2010-08-22 16:38:58

DN skrev för några dagar sedan om "dislike-knappen" på Facebook. Den är ren bluff och ingenting annat. Det visste jag sedan tidigare, men många går ändå på sådana bluffar. Varför?

Det är faktiskt ganska lätt att lista ut om en viss applikation på FB är en möjlig bluff. Det innebär inte att allt misstänkt är bluff, men oftast följer bluffapplikationerna samma mönster. Vanligtvis ser instruktionerna ut ungefär så här:

1. Du måste installera applikationen.

2. Du måste bjuda in alla du har på din kontaktlista så att även de installerar den.

3. När punkt 1 och 2 är avklarad kan du börja använda applikationen.

Prova nu att tänka lite kritiskt när du får ett sådant förslag. Börja med att reflektera över varför du måste installera någonting som lika gärna skulle kunna vara en grundfunktion på FB. Och hur skulle en installerad applikation kunna påverka någonting som hör till Facebooks inbyggda funktioner? Kan du komma på ett svar som känns rimligt? Inte? Då ska du troligtvis inte installera den.

Nästa punkt att reflektera över är varför dina kontakter behöver installera den. Är det inte någonting som just du själv ska kunna använda eftersom den inte finns överallt? Samma sak där. Kan du inte komma på ett rimligt svar på den frågan är det troligtvis inte någonting du ska installera.

Punkt 3 då? Börja använda applikationen. Känns det rimligt att du ska kunna börja använda någonting som du inte sett användas någon annanstans? Även om inte just du har en applikation installerad kan du ju alltid se när andra använder dem. Ta Farmville som exempel. Jag har inte Farmville installerat, men jag ser ändå när mina bekanta gör någonting i det.

Men har du någonsin sett någon du känner "dislajka" någonting någonstans?

Men som sagt, det här innebär inte att alla förslag du får är bluff. I alla fall inte om bara en eller två av punkterna känns suspekta. Farmville är ju en fungerande applikation. Men där är det kanske lättare att hitta rimliga svar på frågorna - Farmville är ett spel. Du behöver installera ett spel för att kunna spela det. Och de du spelar med måste ju rimligtvis också ha det installerat. Och dessutom ser du när andra gör någonting i spelet även om du inte själv har det installerat.

För övrigt anser jag att Karthago bör förstöras.... Nej, nu blev det fel. Lite sent för det. För övrigt anser jag att Facebook borde lägga in en dislike-knapp. Så svårt är det inte rent tekniskt sett. Like-knappen ökar ett värde i en databastabell med 1. I samma tabell finns även ID-nr för uppdateringen tillsammans med användar-ID för den användare som gillar någonting lagrat. Är värdet 1 går det inte att öka mer, däremot går det att minska med 1 till 0. Är det 0 går det bara att öka, osv. Ta bort spärren och sätt istället -1 som undre gräns, så har du en fungerande dislikefunktion.

---

3D-sudoku? Nix!

2010-08-11 23:18:49 - 2 kommentarer

Sådär, då har jag lagt ner jobbandet för ikväll. Känns skönt att koppla av. Jobbet med min python-sudoku går framåt. Sakta men säkert. Hinner jag inte klart innan deadlinen har jag en fallbacklösning att skicka in istället, men jag kommer i alla fall att göra klar sudokun längre fram. Både i PHP- och Python-upplaga.

Inämningsuppgiften är i alla fall att skapa ett interaktivt spel. Har funderat mycket på det under sommaren, men bestämde mig till sist för att det skulle bli ett sudoku. Tanken var från början att jag skulle bygga en slags 3D-version av sudoku. Det vill säga någonting i stil med rubiks kub, men där man istället har sex sidor med sudokupussel att lösa.

Läraren varnade tidigt för att inte lägga ambitionsnivån för högt. Och det var nog tur att jag lyssnade, för det känns inte som om det är direkt genomförbart. Problemet är nämligen att det finns en slags "magi" i sudoku. Ja, egentligen är det fråga om matematik, men för en person som avskyr matte så mycket som jag känns det som hokuspokus ibland.

Du vet nog hur ett sudokubräde ser ut. Man har en "spelplan" med nio rader och nio kolumner, som i sin tur är indelad i nio grupper (3x3). För att klara en sudoku ska man ange en unik kombination av 1-9 i varje rad, kolumn och grupp. En del av rutorna är förifyllda med korrekta tal/siffror.

I den här uppdelningen ligger lösningen till sudokun. Om du har spelat sudoku på dator utgår du kanske från att det finns ett "korrekt" värde för varje ruta man själv ska fylla i? Så är det faktiskt inte, utan kontrollen görs genom olika uträkningar. För att få ut en sudoku måste följande uppfyllas:

- Talen på varje rad, i varje grupp och kolumn ska när de adderas ge summan 45. (1+2+3+4+5+6+7+8+9 = 45) Dessutom måste de vara unika och inom spannet 1-9.

Det gör att det rent konceptuellt sett är ganska lätt att konstruera en sudoku.

Konceptuellt sett, ja. Jag satt och slet i ett helt dygn med "prototypen", dvs php-versionen, och den är fortfarande inte mer än halvfärdig. En av svårigheterna ligger nämligen i genereringen av talen så att man inte får dubletter i grupperna, raderna och kolumnerna redan från början.

På utvecklarspråk innebär det att man måste arbeta med objekt eller arrayer som dels håller reda på vilka tal som finns tillgängliga när spelplanen ska slumpas fram. Det innebär att när varje enskild ruta får sitt slumpmässiga värde måste just det värdet spärras så att det inte kan förekomma igen på/i samma rad/kolumn/grupp.

Konceptuellt - eller teoretiskt - sett är det en baggis. Jag har byggt upp php-versionen så att talet SKA skrivas till en array för varje rad, kolumn och grupp. Men det verkar inte fungera just nu. Så där håller jag på och felsöker. Samtidigt jobbar jag med python-versionen, som är ungefär lika knölig att få till.

Det var när jag modellerade fram det här systemet jag kom fram till att det knappast kommer att funka med en kub-version av sudoku. Inte för att det inte går att lösa, utan för att det i praktiken bara skulle innebära att man spelar på sex separata bräden utan att de egentligen har någon koppling sinsemellan. En sexsidig variant skulle nämligen avvika från det "magiska" talet 9, och jag har svårt att se hur man skulle kunna binda samman dem snyggt. Om det däremot gick att få till en niosidig kub kanske... Öh, antagligen inte, eller hur?

Nåja, arbetet fortsätter. Funderar bara på hur jag ska få in multimediadelen i det hela. Action-sudoku? Hur får man in ljud som inte känns helt tagna ur luften..? Nåja, jag kommer nog på någonting. Däremot ska jag kanske slänga in ett litet "pusselmoment" i python-versionen, fast kanske inte i den som ska lämnas in.

Tanken är att brädet/spelplanen ska ha en bakgrundsbild som sedan delas upp i 81 "pusselbitar". Dessa bitar ska sedan förses med en siffra (det "rätta" talet), och varje pusselbit måste placeras i rätt ruta så att dels bilden blir komplett, och dels uträkningen går ut. Eller blir det bara ett pussel av det hela då?

Får tänka på det när jag ligger sömnlös inatt och oroar mig för deadlinen.

---

Jag är en usel bloggare

2010-08-11 20:51:26 - 1 kommentar

Har tagit en liten paus från jobbet med spelet jag håller på att bygga ihop (sudoku i Python, ungefär) och filosoferar lite kring bloggandet och folks beteende på nätet. Nu har jag kommit fram till att jag nog är en ganska usel bloggare, eftersom jag saknar någonting som utmärker i princip alla som är bra på det - en PBS.

"En PBS" tänker du kanske nu?

Mjo, det är förkortning jag klurade fram nu. Det står för Personlig BloggStalker. Vad är då det? Jo, det är precis vad det låter som. En knasboll som följer bloggen nitiskt och läser varje nytt inlägg inom två minuter från att det har skrivits, och sedan lägger tid och energi på att skriva anonyma - och ofta hatiska - inlägg som försöker hitta alla tänkbara (och otänkbara) fel i texten.

Jo, "mr 1000-bloggar-PG" är väl det närmaste jag kommer en sådan beundrare, men han kommenterar ytterst sällan. Han har dessutom varit väldigt inaktiv den senaste tiden, eftersom han lyst med sin frånvaro i besöksloggen. Han har kanske gått och blivit sjuk? Eller frisk?

Nåja, att ha en PBS är ett tecken på att man engagerar någon.

Flera bloggare jag känner och/eller följer har egna PBS. Maria har sin, en anonym PBS som försöker hitta fel i allt. Även om det rör sig om rena skriv- eller stavfel. Per har Lisa som gör allt h*n kan för att förvanska och tolka om det Per skriver för att kunna kritisera det.

Men jag då? Nope. Zip, nada.

Visserligen är det mitt eget fel. Kommentarsfunktionen här på O-ZONE.nu tillåter ju inte helt anonyma kommentarer. Utan en fungerande mailadress kan man inte kommentera. Jo, man kan skriva sin kommentar, men om man inte bekräftar den via ett automatiskt mail som skickas till den angivna adressen blir den inte synlig. Efter ett dygn raderas den.

Där ligger nog felet. Att tillåta anonyma kommentarer är nämligen bästa sättet att få människor som nästan i juridisk mening bör kunna betraktas som halvidioter att skriva kommentarer. De är för korkade för att begripa att näthat är ett destruktivt beteende, men då i första hand för näthataren själv, men samtidigt smarta nog att begripa att beteendet inte är socialt accepterat och att de därför inte vill lämna ut sin identitet. Att tvinga dem att identifiera sig innebär att de låter bli.

Eller som här, att vissa anger ej fungerande adresser i hopp om att kommentarerna ändå kommer att godkännas manuellt av mig eller i alla fall bli lästa. (Ingenting av det händer, eftersom hanteringen är helt automatiserad.)

Helidioterna kommenterar dock i vilket fall som helst, eftersom de inte tillräckligt med förstånd att begripa att det ibland är klokare att hålla tyst än att stoltsera med sin dumhet. Å andra sidan orkar de sällan läsa mina långa blogginlägg - bara en sådan sak som att jag kör med ingress (hallå, det är ju en blogg för böfwelen) är kanske en varningssignal?

Så, nu är alltså frågan om jag ska tillåta anonyma kommentarer här. Det känns inte som om det kommer att höja kvaliten på kommentarerna, om jag ska vara ärlig. Men nog vore det väl trevligt att kunna stoltsera med en egen PBS?

---

Interaktionsdesign gone wrong

2010-07-30 20:01:08

Interaktionsdesign är ett intressant ämne. I alla fall för de av oss som har läst interaktionsdesign och vill arbeta med det. Andra vet ofta inte ens vad det är. Vi reflekterar inte över det annat än när vi stöter på mindre lyckade exempel. Krångliga applikationsgränssnitt? Underligt utformade automater och artefakter? De är exempel på mindre lyckad interaktionsdesign. 

Du undrar kanske vad interaktionsdesign är?

Jo, det är läran om hur man utformar och konstruerar olika saker som ska användas av någon. Den etymologiska betydelsen i begreppet "design" är utformning eller bestämning, även om vi i Sverige ofta kopplar samman det med formgivning och gestaltning.

En interaktionsdesigner jobbar sällan med estetiska egenskaper, utan fokuserar främst på brukskvaliteter i det han designar. Interaktionsdesignern designar beteenden. "Hur ska användaren förstå att användaren måste göra så här för att använda lösningen?" är en bra sammanfattning på huvudfrågan i interaktionsdesignerns arbete.

Idag stötte jag på ett exempel på mindre lyckad interaktionsdesign. Ett exempel som jag haft i tankarna ett bra tag, eftersom det är fråga om en lösning som tidigare inte varit i bruk, men där jag misstänkt att användarna kommer att få problem.

Lösningen jag tänker på är knappen för att öppna dörrarna på SLs nyare pendeltåg. Knappen har alltid suttit där den nu sitter, men tidigare öppnades dörrarna manuellt av konduktören eller föraren. Men nu har de alltså tagit dem i bruk. Dessvärre med förväntat resultat, om jag ska vara ärlig - folk har problem med att öppna dörrarna på grund av de här knapparna.

Knappen ser du här till vänster. I grund och botten känns det som om man har lyckats med den här designen, men den fungerar trots allt inte mot användaren.

På informationstavlorna på stationerna rullar nu texten "du öppnar själv dörrarna genom att trycka på knappen", så att resenärerna ska förstå att de ska trycka på knappen för att öppna dörren. Innan en del av uppehållen ropade även konduktören ut att man öppnar dörren genom att trycka på knappen. Ganska bra att gå ut med sådan information, tycker jag, eftersom de flesta är vana vid att dörrarna öppnas automatiskt.

Problemet är bara att folk ofta inte lyckas öppna dörren tack vare den här knappen. Men varför? Svaret ligger i själva interaktionsdesignen, och inte i den fysiska utformningen.

Jag kan börja med att ta upp det som är bra med den här designen. Knappen syns ganska tydligt eftersom den är placerad nästan mitt på dörren. Dörren utgör det "sammanhang" eller kontext som den ska existera i, eftersom knappen i sig utgör en metafor för ett dörrhandtag. Det är en dörröppnare, alltså. På SLs blåbussar har resenärerna problem eftersom dörröppningsknappen placerats utanför sammanhanget, det vill säga att den inte sitter på själva dörren. När vi letar efter ett dörrhandtag tittar vi naturligtvis på dörren, eftersom det är där vi är vana vid att hitta dörrhandtaget. Så i det avseendet har man lyckats med den här designen.

Problemet ligger i det här fallet i knappens beteende. Vi är ofta vana vid knappar. En knapp trycker man på, och när vi trycker på en knapp är vi vana vid att känna att den ger efter en aning. Att trycka knappen i botten är den feedback man behöver som användare för att förstå att man faktiskt har tryckt på den.

Här är det dock fråga om en touchknapp som inte rör sig en nanometer när man trycker på den. Därför är det omöjligt att veta att man verkligen har tryckt på knappen. Man får som användare ingen feedback eller återkoppling som bekräftar att man verkligen har tryckt in knappen.

Problemet med de här knapparna växer eftersom de dessutom är inaktiva innan de börjar lysa. När knappen lyser kan man trycka på den, och då öppnas dörren. Men det framgår inte, eftersom de vanligtvis är nedsläckta under större delen av färden. Och hur man som exempelvis synskadad ska veta att det går att trycka på knappen är en intressant sidofråga.

Ett ytterligare problem är att det inte räcker med att bara trycka en gång på dessa knappar. Man måste nämligen hålla dem intryckta i några sekunder för att knapptryckningen ska registreras varpå dörren öppnas. 

Vart och ett av dessa delproblem är för mig som interaktionsdesigner tillräckligt för att jag skulle välja att skicka tillbaka en lösning till ritbordet. Att de sedan förekommer hos en och samma artefakt innebär ett ganska dåligt sammantaget betyg.

Inom just SL finns det bra exempel på samma lösning, dock med skillnaden att verkligen fungerar. Det är knapparna på spårvagnarna på Tvärbanan, som dels är väldigt tydliga med ljussignaler, dels utformade som just knappar som ger efter (och därmed ger användaren feedback på knapptryckningen) och dels öppnar dörrarna direkt vid knapptryckning. De har dessutom en extra funktion i form av att de när spårvagnen rör sig singalerar stopp till föraren, och trycker man på en sådan knapp när spårvagnen rullar kommer dörren att öppnas så snart spårvagnen har stannat.

Men för att återgå till knapparna på pendeltågen är det ett bra exempel på en artefakt som förmodligen kommer att fungera så dåligt i sitt samspel med användarna att de förr eller senare tas ur bruk igen, eftersom de medför längre stopp vid varje station:

• Användaren vet inte när han kan eller ska trycka på knappen.
• Användaren vet inte om knapptryckningen har registrerats eftersom de inte ger efter och därmed inte ger någon feedback.
• Användaren vet inte hur länge knappen måste hållas intryckt.

Jag har tidigare kännt lite på de här knapparna men då innan de var i bruk. Jag reagerade just på att det var fråga om touch-knappar, som inte är särskilt bra ur interaktionssynvinkel. Däremot hade jag aldrig kunnat föreställa mig att de övriga designmissarna fanns med i spelet.

Problemet är dock inte särskilt nytt, utan samma typ av knappar med samma beteende finns på de nyare spårvagnarna (M32) i Göteborg. Inte helt oväntat har de även samma typ av problem där, vilket jag fick veta av en spårvagnsförare i Göteborg som jag kontaktade via hans blogg.

Frågan är egentligen hur sådana här misstag kan ta sig hela vägen från ritbordet till levererad produkt, med tanke på att det ju är just resenärerna som är slutanvändarna?

---

Värmeslag i garderoben

2010-07-14 23:11:55

Det är varmt nu. För varmt för min smak. Jo, jag vet att jag gör någonting man inte får i vårt annars så solfattiga land, dvs att jag klagar på solen och värmen. Men med en lägenhet där tempen legat stadigt på 30 grader i flera dagar är det svårt att njuta.

Det är värre på andra håll. Manhattan i New York har tydligen varit uppe och nosat kring 40 grader. Här i Stockholm ökar trycket på sjukhusen när fler blir sjuka under sommaren - tack vare värmen. Äldre och sjuka mår inte så bra i det här vädret. Igår kväll tog jag en promenad för att kolla upp en misstänkt farbror som jag på väg hem ett par timmar tidigare såg sitta ihopsjunken (död/sovande/medvetslös) på en bänk vid en busshållplats 160:an passerade. Han var dock borta, så antingen hade han tagit sig iväg för egen maskin, eller blivit hämtad av någon annan.

Så varför mår vi inte bra av värmen?

Jag gissar att en hel del av våra värmerelaterade problem beror på att vi byggt/designat våra bostäder fel. Sovrum med söderlägen är ofta poppis bland arkitekterna. Blir så ljust och trevligt under vintern. Däremot är det inte riktigt lika trevligt under sommaren.

Själv har jag inte sovit i sovrummet på ett par veckor nu. Jag har evakuerat mig själv till matrummet som tack vare sitt östläge inte är mer än 25 grader varmt när det är dags att krypa till kojs. I sovrummet - som har direkt sol ända tills solen går ner - brukar tempen däremot ligga mellan 30 och 35 grader strax efter solnedgången. Det är dock inte så mycket jämfört med värmen precis utanför fasaden, där mätaren visade på 49 grader igår.

Om jag någonsin köper villa eller BR kommer ett absolut krav att vara ett sovrum med öst- eller norrläge. Jo, det blir mindre ljus vintertid. Men i sovrummet ska man SOVA och (nästan) ingenting annat. Då är det bra om det är lätt att somna. Östläge gör det dessutom lättare att vakna, eftersom man får morgonsol. Det är trevligare att vakna av solstrålar än en högljudd väckarklocka.

Min server som står i garderoben i sovrummet gillar inte heller värmen. Den har stannat flera gånger idag. Hoppas att den går tillräckligt länge för att jag ska hinna skriva klart det här inlägget. Vattenkylning kanske vore värt att överväga?

Nåja. Värmen är trevlig på sitt sätt. Någon gång runt nio -tio ikväll fick jag en nästan obetvinglig lust att hoppa i vattnet i Riddarholmskanalen. Vet inte riktigt varför, men vattnet kändes så inbjudande när solen var på väg ner i nordväst och vattnet böljade i mjuka dyningar.

Jaja, färdigskrivet för ikväll. Jag längtar i vilket fall som helst efter ett rejält regnväder. Gärna med åska. Småduggandet inatt räknas inte.

---

Snäckspel och stickkontakter

2010-07-02 19:12:58

Ja, det är sommar nu. Och varmt. Riktigt varmt. Speciellt i min lägenhet. Men nu tänkte jag inte ägna ännu ett blogginlägg åt att klaga på hur jävligt det är att ha både vardagsrum och sovrum i söderläge när solen är i sitt esse.

Nu har jag tillbringat tredje natten i rad i matrummet. Fortfarande ganska varmt, men inte så varmt att det är omöjligt att sova, vilket är fallet med sovrummet. Sängen jag köpte på IKEA i förrgår är utan tvekan värd de 250:- den kostade.

Idag bestämde jag mig för att ta en sväng ner på stan för att svalka mig lite och njuta av vädret och vyerna. Sommarvädret är ju helt OK så länge man kan vara ute i det. Det blev ett besök i Hornsberg på alvedoncykel, en shoppingrunda på Hamngatan och en slags lunch i solen. Kikade även på falskspelarna i Gamla stan som genom snäckspelet lurar semesterkassorna av turisterna.

Snäckspelet innebär att någon lirare flyttar runt tre upponervända tändsticksaskar, muggar eller snäckskal (därav namnet, tror jag) under vilka en kula - i teorin - ska dölja sig. I själva verket handlar det om fingerfärdighet, och kulan är definitivt inte under någon av behållarna. Om du nu undrar varför man inte själv får lyfta på dem för att titta om kulan är där.

Gänget var samma som de senaste åren - östeuropeer som på stapplande engelska säger "touch it with your foot" till turisterna som vill "spela." Liksom spelarna - östeuropeer de också.

Handlarna i Gamla stan borde kanske sätta upp varningar i skyltfönstren? Det ligger väl i deras intresse att turisterna får spendera sina pengar på genuina stockholmssouvernirer som plasthjälmar med kohorn och vikingastatyetter, snarare än att ge bort dem till falskspelarna?

På t-banan hem mötte jag en av tjejerna från Stickkontakt. De ligger bakom de stickningar vi hittar på lyktstolpar, vägräcken, polisbilar och liknande. Vi träffades tidigare på Oyster-seminariet på Nalen förra hösten. Det är ett arkitekturseminarium, och vi var inbjudna för att hålla varsin pecha kucha*.

Jag fick tänka till ordentligt när jag såg henne - bra på att minnas ansikten, men att placera tid och plats är inte alltid lika lätt. Hur som helst berättade hon att de engagerat sig i kampen för Aspuddsbadet i vintras, och vi inom YIMBY hade ju också en hel del åsikter om hur staden hanterade den frågan. (Läs: hade kunnat göras smidigare.)

Sedan kom jag hem. Och ska nu fortsätta med att jaga buggar i en viss databasapplikation. Buggar som jag misstänker beror på MySQL snarare än på mig. Irriterande nog...

* Pecha kucha är ett presentationsformat, där man har 20 powerpointslides eller overheadbilder, och pratar i exakt 20 sekunder om varje.

---

Sängsafari

2010-06-30 17:12:48

Som jag skrev i föregående blogginlägg är det sommar och förbannat varmt. Nästan för varmt för min smak. Är svettig som fasen, och precis hemkommen från IKEA. Med mig har jag en gästsäng som jag kommer att ställa in i matrummet och sova i tills den värsta värmeböljan lagt sig och det går att sova i sovrummet igen.

Att åka till IKEA kan vara ett riktigt äventyr. På gott och ont. Ofta på ont, om jag ska vara ärlig. Trångt, mycket folk, varmt och så tar det givetvis tid. Fast det här besöket blev oväntat trevligt. Och jag fick även chansen att leka gentleman.

Det började med att jag plockat på mig sängen jag bestämt mig för, betalat den och sedan ställt mig vid busshållplatsen utanför IKEA. Givetvis hade jag synkat det så bra att jag missat en buss med fem minuter, och fick finna mig i att vänta på nästa i ungefär 20 minuter. Visserligen ganska soft att stå där i solen, eftersom det är så bra väder.

Det visade sig att jag inte var ensam om att komma lastad som en packåsna, utan där var även en ung tjej med en fullproppad IKEA-kasse (en sådan här i nylon), en tavelram och en tavelhylla (tunn vägghylla som man ställer tavlor på) som var ungefär 2 meter lång. Jag tänkte inte så mycket på det innan bussen kom. Men så kom det sig att vi ställde oss vid samma dörrplattform, som vi effektivt fyllde upp med alla våra prylar. När bussen sedan kom fram till Skärholmen erbjöd jag mig att hjälpa henne att bära ett par av grejerna (tavelhyllan) av bussen. Samtidigt kom en annan herre och tog hand om hennes tunga kasse. Det gick alltså väldigt smidigt att komma av bussen.

Efter att ha lämnat över tavelhyllan plockade jag upp sängen för att promenera vidare mot t-banan. Men så såg jag hur hon kämpade med kassen, och frågade om hon ville ha hjälp med att komma ner i tuben med grejerna. Hjälp som hon glatt tog emot. Så vi bytte grejer. Hon bar min säng, medan jag tog hand om kassen. Kassen var en typisk impulsköpskasse och vägde verkligen bly. Du vet kanske hur det är med IKEA - man kommer lätt hem med tio gånger fler prylar än man egentligen tänk köpa.

Väl nere i t-banan visade det sig att vi båda skulle in mot stan. Så jag fick mig en ganska trevlig pratstund under tiden det tog för tåget att köra från Skärholmen till Mariatorget, där damen i fråga skulle av. Det visade sig att hon likt så många andra människor i Stockholm är inflyttad, och trots att hon bott här i några år inte var helt hundra på vad som ligger var. Så det blev en del geografisnack, där jag förklarade var Gullmarsplan och Årsta ligger i förhållande till Södermalm. Som infödd nollåtta kan man kanske tycka att det är ganska roande, men jag har lärt mig att de som kommer från andra delar av landet behöver några år på sig att lära sig att hitta här i stan. Stockholm är väldigt stort med svenska mått mätt.

Först hade jag själv tänkt mig att kliva av vid Liljeholmen och sedan ta 160:an hela vägen hem. Men i sista sekunden bestämde jag mig för att åka via Slussen istället. Dels för att jag inte visste om bussen gick nu när det är sommartrafik, och dels tack vare det trevliga sällskapet. Dessutom går det oftast fortare att byta vid Slussen, eftersom man inte behöver vänta i mer än ett par minuter på vare sig t-bana eller buss (vid Gullis).

I alla fall kom damen i fråga av utan missöden. Jag får även hoppas att det gick bra att ta sig den sista biten hem, med tanke på att mängden prylar hon hade med sig förmodligen vägde mer än hon själv.

När tåget rullade iväg mot Slussen såg jag hur hon stod och kämpade med kassen, och funderade för ett ögonblick på om det inte hade varit mer gentlemannamässigt att erbjuda bärhjälp även den sista biten. Å andra sidan hade det kanske varit lite väl framfusigt, med tanke på att jag var en total främling. Eller? Nåja.

Hur som helst är det som en del av livet i Stockholm. Oväntade möten med människor som man troligtvis aldrig ser igen, med tanke på att staden växer så det knakar. I alla fall var det trevligt att ha någon att prata med under den annars så tradiga t-baneresan från Skärholmen.

---

Sommar, sommar, sommar...

2010-06-30 13:37:53

Nu är det sommar. Varmt och soligt. Skönt? Tja, det beror på hur man ser på saken. Visserligen är det trevligt att vara ute i det fina vädret. Däremot är det mindre trevligt att bo i en lägenhet som min. En lägenhet som i linje med det gamla ljuset-är-viktigast-tänket har både vardagsrum och sovrum i söderläge.

Nej, vardagsrum och sovrum i sydvästligt läge för att vara mer exakt.

Det innebär att jag har direkt solljus i både sovrum och vardagsrum från någon gång på förmiddagen tills solen går ner någon gång strax före midnatt. Och det innebär även att det hinner bli omkring 30 grader varmt lagom tills det är dags att krypa till kojs. Att ha fönstren öppna hjälper inte mycket, eftersom de bara släpper in den varma luften precis utanför fasaden.

Att det är svårt att sova i den värmen behöver jag kanske inte nämna? Först framåt fyra på morgonen har det blivit så svalt att det är någorlunda möjligt att somna. Men då är å andra sidan solen uppe och det är fullt dagsljus, så då blir det svårt att sova pga det istället.

Lösningen? Tja, jag har ju en 2½-rummare. Det betyder att jag har separat matrum, som är stort nog att använda som sovrum om det behövs. Någonting som flera av mina grannar dessutom gör året runt. Där är det svalt och skönt från eftermiddagen och framåt. Inatt sov jag för första gången i matrummet. Visserligen på en madrass på golvet, men det var inget större problem.

I alla fall är en sak säker - om jag någon gång köper bostadsrätt kommer ett absolut krav att vara att sovrummet har norrläge. Att det är ont om ljus vintertid kan jag leva med, eftersom sovrummet ju ändå är till för att sova i. Det är synd att den trevligaste årstiden - nämligen sommaren - blir förstörd av ständig sömnbrist. OK, det är en av de trevligaste årstiderna i alla fall. Ligger helt klart på topp fyra-listan. Hösten brukar vara en favorit. Fast det kanske beror just på att det är då jag kan sova som folk igen? ;-)

---

90-talstänket lever kvar?

2010-06-16 20:06:46

Jag har jobbat med webbutveckling och webbdesign av och till i ganska många år nu. Jag hade mitt första uppdrag i januari 1997, om jag inte minns fel. Jag upplevde IT-bubblan och Dotcom-döden på nära håll i början av 2000-talet. På sätt och vis saknar jag den gamla goda (eller kanske snarare galna) tiden då den som var riktigt bra på att bygga webbplatser kunde bli IT-miljonär.

I alla fall på papperet. En stor del av de här pengarna - eller värdet - utgjordes ju främst av aktier i olika tillväxtbolag inom IT-svängen. När botten gick ur branschen och bolagen gick i konken ett efter ett gick ju även det här värdet upp i rök. Det var en möjligheternas tid, på gott och ont.

Samtidigt finns det en hel del fenomen från den tiden som jag verkligen inte saknar. Den vanligt förekommande suboptimeringen för enskilda webbläsare är en av dem.

Ofta kallades det felaktigt att olika webbplatser var "optimerade" för en viss webbläsare. Då - Internet Explorer eller Netscape Navigator. Nu - Internet Explorer eller Mozilla Firefox. Hade man rätt webbläsare fungerade sidorna väldigt bra. Eller bra. Eller, de fungerade i alla fall. Om inte fungerade de sämre. Eller inte alls.

Det är inte optimering, utan som jag tidigare skrev suboptimering.

Ikväll råkade jag på inte mindre än två webbplatser som är suboptimerade. Webbplatserna är Museifartyget T 121 Spica respektive Svenska X-79-klubben. Förutom att de båda handlar om båtar eller fartyg har de även det gemensamt att de inte fungerar som det är tänkt i Mozilla Firefox.

Att de är suboptimerade är troligtvis ett resultat av att någon har tänkt fel. Felet är just att man anpassar sina lösningar efter en viss programvara. Inte efter sin användare. Att i ett sådant sammanhang se användarna av en viss webbläsare som en målgrupp är fel. 

För inte besöker jag väl en viss webbplats för att jag tycker att det är så kul att surfa omkring i Internet Explorer, Firefox, Opera eller Safari? Det är väl innehållet som lockar?

Jag surfade in på X-79-klubbens hemsida eftersom jag är intresserad av båtarna. Jag funderar nämligen på att skaffa mig en sådan när jag får lite bättre ekonomi. Det innebär väl att jag tillhör målgruppen?

I båda fallen har man dessvärre valt att fokusera sina lösningar på en viss teknik snarare än på en viss användare. Men hur klokt är egentligen det? Är inte den gemensamma nämnaren för målgrupperna snarare deras intresse i båda fallen? Att besökaren på Spica-hemsidan är intresserad av museifartyget som ligger vid Vasamuseet? Liksom att besökaren på X-79-klubbens hemsida är intresserad av båten X-79? 

Nej, det är inte särskilt klokt. Det innebär att man missar målgruppen.

Det innebär även att man ställer orimliga krav på sina besökare, nämligen att de ska anpassa sin teknik efter utvecklarens tycke och smak. Vore det inte mera rimligt att utvecklaren anpassade sitt arbete efter användarens krav, behov och önskemål?

Enligt ett inlägg på Spica-forumet har man utgått just från vilken typ av webbläsare som är vanligast. Gissningsvis enligt besöksstatistiken. I det fallet är det väl då ganska logiskt att just Internet Explorer visar sig vara den vanligaste webbläsaren i det fallet eftersom sidorna faktiskt inte fungerar i andra webbläsare?

Man kommer till startsidan, men sedan är det stopp.

Så när besökaren med Internet Explorer surfar in och sedan besöker kanske nio andra sidor genereras tio hits i besöksstatistiken. Användare med annan programvara kommer bara till startsidan, och då blir det bara en enda hit. Du ser nog sambandet.

Nu låter jag kanske som en gnällgubbe, men jag tycker att det är trist att se att den här suboptimeringen inte dog ut tillsammans med många andra mindre bra idéer och företeelser som uppstod under de glada IT-dagarna på 1990-talet.

Saken är nämligen den att en webbplats inte behöver "optimeras" (läs: suboptimeras) enligt förhistorisk IT-filosofi för att erbjuda trevliga funktioner. Det finns nämligen webbstandarder som alla större webbläsare har stöd för, och om man följer dem fungerar det lika bra oavsett programvara. XHTML, CSS, Javascript är några exempel.

Att bygga webbsidor och webbplatser som fungerar i alla vanliga webbläsare och på alla vanligt förekommande operativsystem är däremot verklig optimering.

Och innan någon annan påpekar det får jag väl erkänna att sidorna här på O-ZONE.nu inte tar sig igenom validatorn på W3. Men det handlar inte om problem som gör att sidorna inte fungerar, utan på en del skumma grejer som dyker upp som en följd av mitt hembyggda publiceringssystem. Och det är inte på långa vägar färdigt ännu.

Hur som helst, "optimera" inte dina webbsidor för en viss webbläsare. Din målgrupp identifieras sällan genom användarnas val av programvara, utan av det intresse som får dem att besöka din webbplats. Så anpassa istället sidorna efter din målgrupp.

---

Skanstull - Allmänna Gränd På alvedoncykel

2010-06-15 12:27:04

För inte så länge sedan var jag av åsikten att jag hellre skulle äta levande daggmaskar än bli sedd på en alvedoncykel. Alvedoncykel är smeknamnet på de lånecyklar som finns i Stockholm, eftersom de är pimpade med reklamskyltar för Alvedon. Men så  kom jag fram till att det kanske vore värt att lägga ett par hundra på ett lånekort ändå.

Sagt och gjort, jag surfade in på City bikes hemsida och köpte till cykellån till mitt accesskort. Sedan hoppade jag på bussen ner till Skanstull där det närmaste lånestället finns. Förhoppningsvis kommer det att dyka upp någonting på mer nära håll i framtiden. Kanske vid Gullmarsplan? Vore trevligt att ha närmaste låneställe inom promenadavstånd.

Det började bra. Att låna cykel var väldigt smidigt. Bara att hålla accesskortet mot läsaren.

Givetvis fick jag den enda trasiga cykeln som fanns där. Ingenting allvarligt, men den saknade handtag på högersidan. Om det var för att det bara hade lossnat eller för att någon gjort sig besväret att faktiskt ta det vet jag inte. Men det kändes i alla fall inte som något större problem. Så länge det är torrt har man ganska bra grepp även om metallen.

Efter att ha kämpat med att justera sadelhöjden kom jag iväg.

Sadeln visade sig vara vinklad enligt pungkrossarstuket som egentligen bara är rätt när man kör downhill, dvs med ganska kraftigt bakåtlut. Så jag kan inte direkt påstå att det var särskilt bekvämt. Första stoppet blev vid Skrapan, där jag stannade till för att höja sadeln ytterligare ett par centimeter. Då kunde jag räta ut benen mer och få mer kraft i pedalerna.

Måste säga att alvedoncykeln var förvånansvärt snabb. Rullade ganska lätt och hade ganska hög utväxling. På minussidan har vi att jag nog aldrig varit med om maken till nervös cykel. Vinglig utav bara den, så det gäller att man håller i styret. Egentligen är det inte så konstigt, eftersom de av någon anledning har ett barnvagnshjul i fram. Det ger en ganska kort hjulbas, och ju kortare hjulbas, desto mer nervös cykel.

Det gick ganska fort att trampa bort till korsningen Hamngatan - Regeringsgatan, som var ett delmål. Jag ville nämligen prova att cykla därifrån ut till Djurgården efter bygget av Spårväg City. När jag åkte förbi där igår kändes det väldigt lovande för just cyklisterna. Och jag blev inte besviken.

Cykelbanan är nu upphöjd i stort sett hela vägen från Regeringsgatan bort till Nybroviken. Någonting som många cyklister önskat sig länge, eftersom cykelfälten tidigare brukade vara blockerade av väntande taxibilar. (Att man gärna parkerar i bussfiler och cykelfält i Stockholm beror inte på att det är tillåtet, utan på att det är riskfritt. Ingen blir någonsin bötfälld för det.)

Cyklingen bort till Allmänna Gränd gick också bra. Varför cyklade jag dit? För att det är i princip det enda stället där man kan låna och återlämna alvedoncyklar på hela Djurgården. Det skulle ju kunna bli bättre, eftersom Djurgården är en ganska trevlig miljö att cykla i. Å andra sidan finns det nog en del uthyrare som helst ser att det inte dyker upp fler låneställen där ute.

Hur som helst kändes det som om lånekortet var värt varenda krona. Jag tycker nämligen själv att det är bra mycket mer läskigt att lämna sin egen cykel låst på stan än att faktiskt cykla i den något cykelfientliga stockholmstrafiken.

Den enda nackdelen jag ser med systemet är just att det är ont om låneställen utanför City. Fler skulle behövas t ex vid Universitetet, KI, Gullmarsplan och Liljeholmen. Ett av de problem som finns är enligt vad jag hört att Citybikes har svårt att få tag på mark. En hel del av den obebyggda marken i innerstan och närförorterna är nämligen parkmark. Parkmark är i sin tur ett väldigt missförstått begrepp. Det är inte park, även om det låter så. Parkmark är all den mark som i stadsplanen inte är klassad som kvartersmark eller gator och vägar. Alltså, mark som inte är avsedd för framtida bebyggelse.

Hur som helst hoppas jag att systemet byggs ut. Inte minst för turisternas skull. Att kunna uppleva staden på cykel är faktiskt ganska trevligt. Speciellt sommartid. Mindre trevligt vintertid.

---